Landsbygdsriksdag

I dag inleds Landsbygdsriksdagen i Borgå (Haiko gård) så det blir inte arbete här hemma utan jag sitter och funderar på andelslag för datanät i stället. I den arbetsgruppen har vi landets främsta experter: Ulf Grindgärds från Österbotten som är det enda landskapet med egen expertis på området, Gunnulf Mårtensson från Liljenet som enligt min mening byggt det finaste optofibernätet i hela landet och många andra som varit väldigt aktiva i många år för fibernätbyggandet. Och hela landet är representerat inklusive Kuhmo i Kajanaland som är den glesaste glesbygden.

(se ett tidigare inlägg: Landsbygdsriksdagen i Borgå)

Det blir trevligt att träffas – den här gången i positiva tecken. Vi har jobbat i tio år och för det mesta i motvind. Förutom allmän okunskap (”Vad i all värden är ett optofibernät ?” och ”Framtiden är trådlös”) så har vi fått slåss med ministerier och ”experter” som direkt har försökt hindra utbyggnaden och sabotera vårt arbete. De gamla operatörerna har varit rädda att förlora sina inkomster – och visst går det så eftersom de krampaktigt håller fast vid en föråldrad teknik. Ministeriet som borde leda utvecklingen har inte alls fattat hur viktigt nätet är för hela vårt samhälle. De tror att det är nån marginell fluga för fildelare och ”propellerhattar” (som en representant uttryckte det).

Men till slut har de varit tvungna att inse att utbygggnaden är helt central för utvecklingen. Lika viktig som vägar och järnvägar i tiderna var för industrialiseringen. Men nu är det fråga om att gå in i ”informationssamhället” – fastän jag hellre vill tala om Nätsamhället. Nu i september kom Arthur D Littles rapport om FTTH (Fiber To The Homes – Fiber Till Hemmet). Den är minsann inte nådig med fiberpolitiken i Europa som enligt rapporten vacklat hit och dit i tio år och där ingen gjort nånting – varken regering eller operatörer. Resultatet är att Europa nu är upp till sju år efter i utvecklingen (utom Sverige). Asien leder med Sydkorea och Japan och Singapore som dragare men också Mellanöstern håller på att få den nya infrastrukturen. Inget nytt för oss i ”fibermaffian” som fört fram samma saker i tio år men kanske man lyssnar mer på svindyra konsulter än på oss. Vi har ju bara delat ut gratiskunskap …

För glesbygden är det här rena julfesten. Regeringen beslöt den 4 december 2008 att hela landet skall få snabba datanät (vilket bör tolkas som optiska fibernät enligt ministeriets representant) och 99 % borde ha 100 Mbit/s år 2015. Målsättningen är bra men sedan kommer det praktiska genomförandet och där har vi nog en hel del att säja. Staten är alltid långsam och byråkratisk men jag tror inte att det kommer att fungera ens enligt de planer man har. Men nu är det åtminstone klart att det nya datanätet skall vara ett optofibernät. Punkt. Teliasonera river också det gamla kopparnätet – eller snarare låter det förfalla.

Nog var det litet nervöst då jag började bygga fibernätet i Hindersby för sju år sedan. Det fanns inga tvivel om att tekniken var den enda möjliga men då fanns det massor av andra hinder på vägen ännu. Till all tur var Peter Backman kommundirektör i Lappträsk och han försökte aktivt få med de andra kommunerna i att bygga fibernät så vi hade ett bra stöd av Lappträsk kommun. Men visst måste vi betala ur egen ficka (jag har nog fått pengarna tillbaka). Grannarna undrade vad i all världen jag höll på med för de hade knappt hört talas om fibernät då. Otroligt nog så fick jag i alla fall en massa stöd och hjälp så jag är hindersbyggarna evigt tacksam för det. De hade ju ingen som helst erfarenhet av fibernät (vi var de första i södra Finland) så de måste bara tro mej på mitt ord.

Nu planeras optofibernät i var och varannan by så det är ett högaktuellt tema vi diskuterar. För glesbygden betyder nätet supersnabb tillgång till nästan alla tjänster som stadsborna haft. Det blir också livsviktigt eftersom allt fler funktioner flyttas över till nätet och kontoren både i stad och på landet monteras ned. Övergångsperioden kan vara besvärlig men i längden vinner landsbygden mest på nätsamhällets utbyggnad. Redan nu lämnar vi in stödansökningen och deklarationen över nätet. Vi behöver inte mera köra med deklarationsblanketten till Borgå på morgonnatten (förstås kan man lämna den på posten om man är ute i god tid men det är jag aldrig :-).

Jag är ingen organisatör eller politiker utan hela min grundnatur är att ta reda på nya saker och bygga nytt. Ända sen liten har jag skruvat sönder allting för att se hur det är gjort och hittat på de mest vansinniga uppfinningar. Farsan var alldeles förtvivlad många gånger och undrade om det skulle bli nånting alls av mej. Så jag passade nog som forskare – tills det blev ett tiggerijobb. Förstås har man lugnat sej på gamla dar och numera bygger jag bara vansinniga uppfinningar här hemma. Ålder och erfarenhet har också gjort dem mindre vansinniga.  Men roligt är det i alla fall att sätta sej in i ny teknik och fundera ut hur den skall användas på nya områden.

Aplekar

Efter Kristinestadsfärden så blev det att leka apa. Värmepannan stod kall och sotning var nödvändig förrän jag satte eld i den. Men takstegen hade jag tagit bort då vi började bygga det nya (mellan)flislagret. Så jag måste först dra upp takstegen och fästa den ordentligt. Ladugården är ganska hög – omkring 8 meter så det blev att leka apa hela dagen.

Till sist var stegen fast och jag fick leka sotare. Därefter skulle askan ur värmepannan och så var det bara att tutta eld. Den nysotade pipan drog så det bullrade i pannan men så är den också nio meter hög.

Men det blev att leka apa fortsättningsvis. Luftkabeln till Ribackhuset hade gett upp redan för något år sedan och jag hade lagt ned en ny jordkabel. Så nu skulle luftkabeln bort. Det står en jättestor asp och lutar över kabeln och om jag inte hade hunnit få bort kabeln förrän en storm hade fällt aspen så hade kabeln väl dragit bort hela elinstallationen och all ström hade varit borta i flera dagar. Men nu hann jag ta ned kabeln. Orsaken till att den slutat fungera blev också klar. En björk hade skavt av en ledare. Nåja, den hade gnidit på den i 30 år så det var inget under.

Och så måste jag klättra upp på garagets tak. Flera cementtegel hade gått sönder – troligen i vintras då snön från det stora taket kom ned – men det märktes inte under den torra sommaren. Först nu med höstregnen började det regna in. Jag såg två tegel som vara sönder men då jag började lappa så blev det allt som allt att byta femton stycken.

Den sista apleken var att köra flis. Det betyder också att klättra en hel del – men inte så högt. Och det är ju bra med litet motion …

Så jag har lekt apa ganska ordentligt. Tur att man inte föll ned och bröt nacken. Det hade väl inte varit någon större förlust annars men visst hade det varit harm att ha betalt pensionspremier i många år och sedan inte hinna få ut någon pension alls  :-).

Traktorerna

Ivar frågade om våra traktorer och här kommer en genomgång av mina draghästar.

Den traktor som får mest timmar per år är en Case 845 av årsmodell 1990. Den köptes begagnad 2002 och fick frontlastare monterat samma år. 845:an är en tysk traktor med rötterna i det tidiga 80-talet. Hytten var rätt modern på sin tid och hängde faktiskt med i Cases tillverkning ända till mitten på 90-talet. Effekten är 80 hk och den väger knappa 4 t utan lastare. Det är en ganska avskalad och robust maskin, utan några konstigheter. Casen är transporttraktor eftersom den går 40 km/h, används för balhantering, slåtter och som inomgårdstraktor.

”Stordragaren” är en IH 956 från 1985, 5,5 t tyskt gjutjärn med vändradie som en pansarvagn och vridmoment som ett kryssningsfartyg. Den köptes begagnad 2005. 956:an är storebror till 845:an. Bägge modellerna tillverkades under namnet IH t.o.m 1985 då Case köpte upp fabriken. Märket byttes då till Case och samtidigt ändrade färgsättningen från röd och vit till röd och svart. 956:an har en sexcylindrig motor på drygt 100 hästar och är betydligt vridstyvare än 845:an. Den används för tyngre arbeten som plöjning, stubbharvning och rundbalning. Främsta nackdelen med IH:n är att den är så nedrans klumpig, främsta fördelen är absolut motorn som inte kroknar för något. IH:n har ingen frontlastare men däremot en frontlyft, alltså lyftarmar som sitter monterade i framändan.

Gårdens tredje traktor är brittisk, en Ford 6600 av årgång 1979. Också den köptes begagnad, nångång i mitten av 90-talet. Effekten är c. 80 hk och den väger 3300 kg, vilket innebär att den är förhållandevis lätt. Dessutom är den bakhjulsdriven vilket gör att den är betydligt smidigare än de två andra. Den används för urinkörning, hövändning, i skogen (faktiskt) och andra sammanhang där smidigheten är prioriterade samt som allmän ”reservtraktor” t.ex. framför utsädesvagnen på våren. I ärlighetens namn börjar användningsgraden bli rätt liten, men å andra sidan betingar såna här traktorer inget vidare högt pris och tills vidare har jag bedömt att den har högre bruksvärde än handelsvärde. Fast nästa traktorbyte börjar närma sig och då är det tänkbart att Forden börjar sitta löst.

Tredje skörden

Tack även för min del för en trevlig resa till Närpes och Kristinestad. 🙂
Djurmängden i ladugården hade under resan ökat med en kokalv då Yrna af Kabböle hade kalvat.

Idag börjde Antte ta den tredje ensilage skörden. Han gör lika som med andra skörden, dvs. slår och balar+plastar på en och samma gång. Han hade först tänkt att gräset skulle slås och låta torka över natten, men det visade sig att åkrana och gräset är rätt så torra trots de senaste dagarnas regn. I ärlighetens namn så är det ju nog också så, att gräset nog inte torkar nämnvärt mycket den här tiden på året.
Med några hektarers erfarenhet, ser det ut att bli en riktigt hyfsad tredje skörd. Detta betyder att vi nog kan börja pusta ut angående det hur fodret hinner till över vintern. 🙂

Gissa prylen – vinn en keps!

Nu startar den utlovade tävlingen! Sonja och Nisse har ett par grejer från bondgården de visar upp och vi vill veta vad ni tror (eller kanske vet!) att det är och används/använts till. Varje torsdag kommer ett nytt bondrelaterat föremål och då berättar vi också svaret på den föregående frågan.

Del ett av fyra kommer här: Vad är den svarta respektive den gråa grejen Sonja visar?

Mejla ditt svar till bonden.blogg@yle.fi. Kom ihåg att skriva ditt namn och din adress också! Sista tävlingsdatum är onsdag 29.09.2010 klockan 23.59. De som skickat de fyra första rätta svaren får en Bondbloggenkeps. Om det råkar sig så att ingen har rätt svar lottar vi ut de fyra mössorna bland alla som deltagit i tävlingen. Har färre än fyra personer rätt på frågan lottar vi ut de ”överblivna” kepsarna bland deltagarna.

Gissa friskt och lycka till!

Ströbäddens bevarande

Det har utkämpats en viljornas kamp i ladugården den gångna veckan. Kontrahenterna är å ena sidan undertecknad, å andra sidan Vilma, Ullan och ett par äldre kor.

Min kor skall sova i liggbås. I princip. De flesta djur jag har idag är dock uppvuxna i ladugårdar med ströbädd, de är alltså vana att sova i en halmbädd utan några som helst rörkonstruktioner kring sig. Merparten har utan klagomål anpassat sig till mina bås men ett par veteraner har varit mer svårövertalade. Tjuren Trisse vägrar konsekvent använda båsen och jag tror till viss del det kan bero på att de är i mindre laget för honom. Därför har jag ströat ett hörn av ladugården som en improviserad ströbädd åt Trisse och samtidigt har ju också representanterna för den bås-konservativa falangen fått sova där. Intressant nog kan alla kor tänka sej att sova i båsen dagtid, det är mest till natten de söker sig till ströbädden.

Nu då Trisse lever gräsänklingsliv på annat håll tänkte jag passa på att lära flickorna att sova i båsen. Efter att ha tömt ströbädden lät jag helt enkelt bli att köra in ny halm. De som inte vill ligga i båsen hamnar alltså nu att ligga direkt på det kalla betonggolvet och jag räknade med att det skulle göra att de ganska snabbt skulle övergå till att sova i båsen. Men icke sa Nicke. Vilma och de andra medlemmarna i Föreningen för Ströbäddens Bevarande lade sig helt sonika rakt på golvet, exakt på det ställe där bädden normalt brukar vara.  Jag har under veckan hållit golvet rent med att skrapa med traktorn, men nån halm får de absolut inte. Och korna håller minst lika styvnackat fast vid att de sover där de brukar, oavsett om den där envetne bondlurken snålar med halmen eller inte.

Vi har var och en envisats med vår respektive hållning hela veckan och jag tänker ge striden ett par dagar till. Ger de inte med sig får jag byta taktik och övergå till att mera successivt krympa bädden lite åt gången. Det måste gå att lära dem använda båsen för jämnan eftersom de redan kan tänka sej att använda dem ibland. Och tiden arbetar för en gångs skull faktiskt till min fördel. De kvigor som växer upp i ladugården lär sej automatiskt ligga i bås, så på sikt reder det här nog upp sig i takt med att jag utmönstrar de äldre korna.

Fast nog är det märkligt hur envisa kreaturen kan vara när de stålsätter sig…