Torken tömmes

Nu gäller det att sälja bort allt vete som jag pantat på då priset var uruselt (ännu i juni). Vetepriset har fördubblats från maj och så måste jag faktiskt få torken tömd så jag kan börja flisa ved för vintern. Jag änvänder nämligen samma kalluftstork för säd och för flis. Det var litet svårt att bedöma exakt hur mycket vete det fanns eftersom det är första gången jag använder den nya torken. Det fanns mycket mer än jag trodde så det blir att köra bort ett lass till för att få den tömd.

Den nya torken har ögonlocksplåt så man kan blåsa ut säden men trattarna och luckorna är inte ännu klara så jag suger i stället bort säden. Det gick så bra att jag inte vet om jag ids bygga urtappningsluckor alls. Sugtryckfläkten är en Kongskilde dubbelcentrifugalfläkt på 22 kW och den flyttar torrt vete upp till 20 ton per timme. Vanligen brukar kapaciteten vara överdriven men det här gick verkligen fort. Man behöver inte stå och hålla i munstycket utan det räcker att man då och då flyttar det framåt. Men vetet var också verkligt torrt – närmare 11 %.

Fläkten är köpt begagnad förstås – men den var som ny. Priset på en sådan är ganska tufft om man köper den från en affär. Jag hade tur eftersom säljaren var missnöjd med kapaciteten – men jag upptäckte sedan att nån kopplat mataren (den lilla runda cylindern på röret) att gå åt fel håll ! Då jag bytte riktning så fungerade den fint. Problemet med en 22 kW motor är att man skall ha stora huvudsäkringar. Men det behövs i alla fall 63 A för torkfläktarna så det gick an. Men inte skall man köra något annat tillika. Givetvis har jag byggt om den litet och satt in en lysdiod som tänds då motorn går i triangelkoppling och lyser på luftmätaren som visar hur belastad den är. Jag borde bara bygga en större indikator så man ser på långt håll hur mycket man kan suga.

Och så märkte jag att det behövs ordentliga nivåmätare i varje silo som man ser eller hör då man suger. Jag satte in sådana redan för många år sedan men det skulle behövas trådlösa indikatorer som tutar i hörlurarna då silon är full. Jag skall försöka sätta in larm via WLAN till hörlurarna. Nu blir jag tvungen att springa till silon hela tiden för att se när den är full.

Bloggande bönder i Kristinestad i morgon

Näytä suurempi kartta

I morgon smäller det – då sätter sig Mats, Sonja, Nisse och bloggredaktionen i bilen och sammanstrålar med Kalle i Kristinestad. Om du har möjlighet, kom och träffa bloggarna klockan 17, på Corner.

Det finns fortfarande lediga platser bland publikstolarna under inspelningarna av Bettina S. Kalle är med i den senare inspelningen som börjar klockan 18, men om du kan och känner för det kan du också vara med i den första inspelningen som börjar klockan 12. Mejla bettinas.fst@yle.fi för att anmäla dig.

Skördetider även i växthuset

Som jag skrev tidigare, så lade vi upp ett nytt växthus på våren eller rättare sagt sommaren.
Tomaterna har minst sagt växt bra under sommaren. Paprikorna har haft det lite för mörkt, så av dem har vi inte ännu fått några smakprov.
Men tomater har vi, i parti och minut. Vi har “vanliga” tomater, körsbärstomater, gula tomater och bifftomater.Så nu gäller det att försöka vara fyndig och komma på diverse recept på hur man ska tillreda dem. Vanligtvis brukar mina goda idéer dö ut just före de ska förverkligas ( jag får alltså brått med matlagningen), så ofta blir det att äta råa tomater ( som ju också är goda) eller att laga en “röra” med tomater, lök, olja och vinäger. Mycket gott även det. Skönt är det i varje fall att ha egna tomater att ta till och inte vara tvungen att bära hem dem från butiken! 🙂

Under strecket

Septembermörkret har fallit och torken mullrar sig igenom årets sista torktimmar. Den sista rypsen borde vara klar innnan midnatt så nu börjar man kunna börja titta på vad som finns under strecket i årets kalkyler.

Några oskrivna kort finns ännu, rypsens kvalitet vet jag inget om ännu, här inverkar bla orenheter och oljehalt. Däremot vet jag att jag är helt nöjd med mängden, tror det kan nosa på 2 ton i år igen. Den totala mängden vete är också tills vidare okänd, jag uppskattar någonstans runt 4,5 ton/ha men är inte säker.

Säker är jag däremot på att alla tiders enklaste odlingssäsong ligger bakom mig. Vårbruket gick snabbt och smidigt. Allt växtskydd lyckades enligt plan och iden om att lämna bort sjukdomsmedlen i vetet i år var ett bra drag tydligen.

Trösksäsongen har varit rena drömmen, nästan för enkel faktiskt. Tröskan har gått som en ängel, inte ett enda ingrepp med kirurgverktyg har behövts, detsamma gäller torken.  Tror inte jag kan minnas ett enda år förr då detta har hänt. Dessutom har torksatserna varit så korta att jag inte har behövt besöka torken en enda gång nattetid för satsbyte eller kontroll. I och med korta torkar har också brännoljeåtgången varit minimal, ca 2000 liter att jämföra med normala 3500 liter.

Lite regn störde både vår och höstbruk, men i och med att båda var så tidiga så spelade det egentligen ingen större roll, på våren var det bara till nytta och nu på hösten till ingen skada.

Det verkar ju som om vi i Syd-Österbotten haft ett välsignat år av någon anledning för på nästan alla andra håll har det ju varit för torrt eller vått eller något annan, men här har det varit – perfekt.

Undrar, undrar om brevet till tomten kan ha något med detta att göra…..

Fastkilad fot

När jag kom ut i ladugården på lördag morgon låg Flora helt livlös i gödselgången. Vid första anblicken så hon nästan ut att vara död, men sen märkte jag att hon andades. Felet var att hon fastnat med foten i foderbordsgrinden. Egentligen skall det inte kunna hända, grinden börjar nästan 70 cm över golvytan. Antagligen har  hon hoppat upp på en annan ko (det är brunster på gång) och i samband med det kilat in foten mellan rören. När hon sedan trillat omkull på golvet hade hon inte en chans att få loss den. Förmodligen hade hon legat rätt länge på golvet, hon var helt slutkörd, smutsig och frusen.

Jag skruvade loss röret som höll fast henne (tack och lov att det inte var svetsat!) och fick loss foten men hon visade ändå inga som helst tecken på att vilja resa sig. Jag bredde lite halm på henne och tryckte också in en del under henne för att hålla värmen. Benet verkade inte vara brutet men hon var helt slut efter att försökt komma loss. Tyvärr låg hon på sida vilket inte är så vidare bra. När maten smälts i våmmen bildas stora mängder gas och det är viktigt att korna får rapa upp den, annars sväller våmmen upp som en ballong. Det här är farligt eftersom våmmen sitter strax bakom lungorna och när våmmen expanderar får kon svårare och svårare att andas.

Flora verkade andas helt bra än så länge, så jag lät henne ligga och vila ut så länge jag städade ur båsen och fixade en del annat i ladugården. När jag var klar med det schasade jag upp henne och hon kom på fötter mer eller mindre i rena förskräckelsen över att jag slutat pyssla om henne och tydligen blivit våldsam istället. Hon stödde utan problem på benet och verkade med tanke på den pärs hon gått igenom vara i gott skick, men ännu på lördag kväll var hon märkbart mer stillsam än normalt. Hursomhelst gick det bra med tanke på vad som kunde ha hänt, hon hade i värsta fall t.o.m. kunnat bryta benet.

Bos-Sestu traktorer

På allmän begäran 🙂 presenterar jag kort traktorerna på Bos-Sestu:

Massey-Ferguson MF-65 är den äldsta från 1960. Storebror till den legendariske Grållen (MF35). Dieselmotor Perkins 4-cylindrig på 50 hk och tre växlar framåt och en bakåt. Hemlagad hytt (bara taket och vindrutan kvar). Försedd med James frontlastare och används numera mest som skottkärra och byggnadsställning samt för att lyfta storsäckar. Den är för svag för moderna maskiner men i stort sett evig. Man bara köper en ny acku vart femte år ungefär. Frontlastaren är mycket viktig för alla möjliga arbeten men 65:an har ingen styrservo så det krävs litet teknik att köra med den (man måste köra framåt eller bakåt för att orka vrida på ratten vid last i frontlastaren).

MF-65

Massey-Fergusom MF-165 från 1970 är en modernare version med en Perkins diesel (A4.212) med fyra cylindrar och 52 hk med tre växlar framåt och en bakåt. Men den har styrservo, snabbväxel och fabrikshytt. En av världens vanligaste traktorer fortfarande. Inga problem med reservdelar men liksom 65:an i stort sett evig. Den är vår universala Lilltraktor (bara 2600 kg) och används för allt möjligt från harvning och besprutning till körning av släpvagn. Den är ett av de vackraste exemplen på engelska traktorer då de är som bäst. Men litet för svag för arbetsredskapen. Och vi köpte litet för tidigt för den har torra bromsar medan de nyare 165:orna har våta bromsar som fungerar mycket bättre. Det som retar mej mest med MF-traktorerna är tums skruvar. Jag köper inga anglosaxiska maskiner mer av den orsaken. Engelska och amerikanska maskiner borde inte få importeras till Europa alls förrän de gått över till metersystemet.

MF-165

Min pappa köpte MF-traktorerna men min första “egna” traktor var Zetor Crystal 8011 från 1975. Det var en legendarisk modell som på sin tid var helt nyskapande och som de flesta andra tillverkare kopierat (liksom Fergusongrållen). Den hade en hytt med slät golvyta och inbyggd kompressor och en mängd finheter. Det är en annan familj än de gamla Zetor-traktorerna och tillverkades i Slovakien och Polen (Ursus). Den är numera vår huvudtraktor och används både på åker och i skog. Motorn är Zetors egen diesel på 85 hk med våta cylinderfoder (lätta att byta – det har jag gjort). Reservdelar är inget problem på grund av legendariske Moto-Check i Närpes. Det är en tung traktor på 3700 kg och ganska stor. Hytten är fantastisk med extra sits bak men vår modell som var en av de första har inte taket med fläkt och luftfilter (det bygger jag om just nu). Kylaren var dålig i början och jag har reparerat och bytt den många gånger tills jag köpte en riktigt fin kylare som nu tycks hålla. Styrservon är en otrolig konstruktion med en jätteklimp som cylinder – den har jag skruvat med ofta. Inga problem med reparationer – man kan fixa allting själv. Enkel och robust. Packningarnas material har varit dåligt. Det kostar inte mycket att byta dem men kan vara en hel del arbete. Fortfarande min favorittraktor på åkern.

Zetor 8011 Crystal

Belarus 825 turbo från 1982 är vår enda fyrhjulsdrivna traktor och har blivit skogstraktor. Den har en fyrcylindrig diesel på 100 hk av Belarus egen konstruktion. En seg baddare. Litet problem har jag haft med cylindertapparna som jag varit tvungen att byta. Och kopplingen har varit usel och är bytt flera gånger. Det är en säregen konstruktion på många sätt. Hydrauliken är dubbelverkande så jag kan lyfta upp bakändan på traktorn genom att trycka ned hydraularmarna. Bakhjulen kan ställas med skruv så man får exakt den spårvidd man vill ha. Det gäller bara att dra åt skruvarna ordentligt annars tappar man bakhjulet i full fart (det hände mej). Den går mycket fort på landsvägen men har krypväxlar också (18 framåt och fyra bakåt). Liksom Zetorn är den enkel att reparera men reservdelarna har blivit dyra de senaste åren. Förr var de grisbilliga och vi hade huvudlagret i Kouvola på 50 km avstånd. Den läcker olja från hydrauliken både här och där. Det är inte mycket men den är oljig hela tiden. En tung traktor på 4100 kg och långt avstånd mellan hjulaxlarna (svänger dåligt). Men framaxeln är en ovanlig konstruktion. Den är dragande men med högsta frihöjden av alla traktorer eftersom den har vinkelväxlar ute vid hjulen och passar därför bra i skogen. Men det är en väldigt hållbar konstruktion – inte ett enda problem hittills. Hytten är mycket högt uppe men ganska liten och så finns det två ackur inne i hytten. En Nokka 3010 lastare är fäst vid ramen på den så man kan lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna (lätt att sätta på snökedjorna).

Belarus 825 med Nokka 3010