Ibland är det tur att nån håller reda på en. Häromdagen ringde en kollega och undrade om jag inte börjat tröska rybsen ännu. Han har ingen rybs själv i år, men var ändå lite intresserad av hur det går. Jag svarade att min rybs inte är tröskmogen ännu. Jag kollade den för ungefär en vecka sedan och då var den ännu inte klar på långa vägar men visst kan jag kolla igen. Det var en rackans tur att jag gjorde det.
För att se om rybsen är tröskmogen är det bra om man har lite hjälpmedel, två vanliga skedar duger fint. Man pillar ut fröna ur ett par rybsskidor och krossar dem mellan skedarna. Om innehållet är grönt är det för tidigt att tröska, men om det är gult kan man sätta igång. Till min förvåning var rybsen tröskmogen överallt där jag testade! Den har gjort en fruktansvärd slutspurt i den gångna veckans varma väder. “Han gör ju en comeback som Lasarus!”, för att citera Kaj Kunnas i ett eldigt ögonblick. 🙂 Visserligen vet jag att rybsen är starkt temperaturberoende, jag har hört garvade rybsveteraner berätta att de sått rybs på två fält med två veckors mellanrum och ändå tröskat dem samtidigt, men det här är ändå överraskande. En kollega i en annan by sådde nästan tre veckor för mej och nu skiljer det under en vecka i tröskmognad.
Tyvärr sätter regnet för närvarande bromskloss på tröskningen, men jag tröstar mej med att rybsen inte borde vara så värst känslig för drösning. En positiv sak med att odla en gröda som mognar så här pass sent är att det inte är nån värst lång kö till tröskning och torkning nu längre, när all spannmål i nejden börjar vara skördad. Så fort det kommer en uppehållsdag kör vi igång.
På tisdagen åkte jag en vända via den lokala lantbruksaffären för att köpa slickstenar. Slickstenen innehåller vitaminer och mineraler som behövs för att komplettera utfodringen. Som ekoodlare behöver jag hitta mineral- och vitaminfoder som är godkända för ekoproduktion (t.ex. vissa syntetiska vitaminer är inte tillåtna). Dessutom behöver jag rätt hög halt selen, eftersom selenhalten i ekofoder ofta är rätt låg. Djuren skall ha konstant tillgång till slickstenarna så att de kan förse sig när de känner för det. Stenen smakar lite lätt salt och djuren uppskattar dem verkligen. Man kan också ge vitaminer och mineraler i lös form, som gryn eller pulver, men jag har fattat tycke för stenarna.
Just den affär som jag besökte idag håller faktiskt på att stängas, vilket är väldigt tråkigt för oss i nejden. Om exempelvis rundbalsplasten tar slut mitt i skörden har jag i dagsläget inte ens 10 km till butiken, efter nerläggningen blir det 35 km enkel resa. Det är inget vidare.Visserligen vet jag att många har betydligt längre än så, men vi har hittills varit bortskämda med att ha bra service nära till hands och då svider det när den försvinner. Personalen har dessutom varit väldigt tjänstvilliga. Om man inte hunnit till butiken under öppethållningstiderna har det gått att ringa och be dem lägga ut det man behöver på trappan och sen har man fått svänga in och hämta grejerna när det passar. Det är service, det. 🙂
Mjölken som levereras till mejeriet ska vara av bästa möjliga kvalitet och det är var och en producents skyldighet att sköta det. Den bästa tänkbara mjölken man kan leverera är av E-klass. Detta innebär att mjölkens cellhalt är under 250000 st/ml och bakteriemängden under 50 000 st/ml. Följande kategori är I-klass mjölk (250 000 – 400 000 resp. 50 000 – 100 000) och den lägsta kategorin är II-klass mjölk ( > 400 000 resp. > 100 000). Mejeriet tar två stickprov från tankmjölken per månad. Utgående från dessa prov, räknas det sedan ut ett medeltal för både cellerna och bakterierna varifrån det fastställs till vilken klass mjölken hör. En enkel tumregel för hurudan mjölk man sätter i tanken är den, att dit sätts endast sådan mjölk man själv vill dricka.
Cellhalten i tanken är direkt beroende av kornas juverhälsa eftersom cellhalten ökar då en infektion uppstår. Om infektionen blir till en s.k. akut inflammation är den enkel att märka. Då förändras mjölkens konsistens och sådan mjölk kan man naturligtvis inte sätta i tanken. Akuta inflammationer behandlas med medicin och mjölken mjölkas separat, i vårt fall i ett spann. Man kan också mjölka sklit i en separator. Den används om det är frågan om endast en fjärdedel som är inflammerad. Då kan man mjölka den fjärdedelen skilt och de övriga i tanken om de är friska. Separatorn används naturligtvis inte om man har påbörjat medicinering.
En kronisk inflammation är däremot svårare att hitta. En viss färg förändring kan det ske i mjölken, men några andra synliga tecken behöver inte uppstå. Där kommer plättpannan in och så här ser den ut:
Den är alltså indelad i fyra ringar. I denna version finns det svarta linjer i varje ring. Dessa linjer är till för att man lättare ska kunna dosera mjölken och reagensvätskan. Användningen går till på följande sätt: man drar först några strålar mjölk från spenarna och sedan drar man mjölk till den nedre linjen i ringarna. Därefter tillsätter man en reagensvätska till den övre linjen. Sen börjar man i långsam takt tvinna på plättpannan så att mjölken och vätskan blandas.
Om det finns celler i en fjärdedel, tjocknar vätskan i ringen. Ju tjockare och grannare färgen blir, desto mer celler finns det. Med den vätskan som vi använder har man möjlighet att ganska exakt tyda ut hur mycket celler varje fjärdedel har. Då måste man räkna hur många varv man måste rotera plättpannan för att vätskan ska bli tunn igen. Men för mig räcker det att man ser om vätskan hålls klar, blir lite grumlig eller klimppig. Det här testet man gör med plättpannan heter förövrigt Californian Mastitis Test, eller CMT och har en klassificering från 1(klar vätska, inga celler) till 5 (en grann klimp, mycket celler).
Från bilden ovan är det kanske lite svårt att tyda ut resultatet, men det visade sig att kon i fråga har lite celler i högra bak fjärdedelen. Eftersom där är endast lite celler i den och de andra tre fjärdedelarna är riktigt “rena”, lade jag mjölken från den fjärdedelen också i tanken. En sådan här liten mängd med celler brukar oftast gå om av sig själv. För att försnabba förbättringen brukar vi smörja liniment på juvret, ibland fungerar det och ibland inte.
Jag tänkte experimentera med att hoppa över plöjningen på ett mindre område där det vuxit vete. Är det läge att köra med tallriksharven möjligast tidigt eller möjligast sent. Har ni erfarenhet av detta, eller är det bra en dum idé.
Annars är jag ju en pro-höstplöjare i själ och hjärta men pöjningen drar ju onekligen både en massa tid och bränsle. För ca 10 år sedan prövade jag detta också, men med en kultivator och då blev resultatet dåligt.
Idag fortsatte urinspridningen. Nu, med ny pump, går det betydligt bättre än förra försöket. Det är rätt bra att spridningen fungerar som den skall, för den urin som skall ytspridas skall vara utkörd före onsdag. Enligt miljölagstiftningen får man ytgödsla vallar endast fram till 15.9, sen är det stop. Man får sprida alla former av stallgödsel ända till 15.10, men då skall den myllas ner. Den varma hösten är kanon för urinspridningen, eftersom gräset fortfarande växer lite tar det upp en del av kvävet direkt och det minskar förlusterna.
Mina urinbrunnar är dimensionerade för mjölkproduktion men eftersom dikorna producerar mindre urin räcker brunnarna rätt bra till. Jag skall försöka få dem som ordentligt tömda som möjligt, men det är inte hela världen fast det skulle vara lite kvar i dem när vi passerar 15.9, vinterns “produktion” ryms nog ändå dit.
Eftersom presentationen blev så lång så rymdes skogsbruket inte med. Det har stor betydelse för oss – speciellt under de år vetepriset varit i botten och egentligen hela jordbruket varit olönsamt. Och hela vintern arbetar jag i skogen.
Tidigare hade jag inte så mycket tid för skogsarbete då jag arbetade i Otnäs. Men vi har alltid skött skogen på samma sätt. Mycket få kalhyggen så den “nya” metoden med “plockhuggning” och “kontinuerligt skogsbruk” som det nu pratas så mycket om är egentligen den gamla metod vi alltid använt. Farsan var mycket skogsintresserad och vann en massa stämplingstävlingar (man skall “stämpla” de träd som skall tas bort). Stämplingstävlingarna var ett sätt att utbilda bönderna i just “kontinuerligt skogsbruk”. Min morfar var också intresserad av skogen och min morbror Tor som tog över Mickels hade en skog som var så välskött att den såg ut som en park.
Vi har alltså 56 ha skog varav hälften är i “heimskooin” (hemskogen) och hälften någon kilometer längre bort. Här är skogarna dels i låglänta kärr dels i stenbackar. Och det är mest granskog med inslag av björk och asp och litet al. I kärren och mossarna går det att avverka bara då det är ordentliga vintrar – helst snöfattiga och kalla. I stenbackarna kan man avverka bara då det är blida vintrar med mycket snö för då bildar snön fina vägar över stenarna.
I motsats till Kalle så kör jag med vanliga traktorer i skogen och sköter allting själv. Jag har en stor Belarus 825 som huvudsaklig skogstraktor med en Nokka 3010 lastare och fastsatt i den en Nokka processor. En processor är en hydrauliskt driven maskin som kvistar och kapar träd. Den har två rullar som driver trädet med god fart mot två bett som slår av kvistarna och en hydrauldriven motorsåg som kapar av trädet. Den har en längdmätare med en elektroniklåda i hytten där jag ser längden på biten och med en spak kan jag köra trädet framåt och bakåt och kapa det där jag vill.
Belarus 825 med Nokka lastare och processor
Riktigt stora träd klarar processorn inte utan diametern bör vara under 30 cm. Men man kan såga av en eller två stockar för hand och sedan köra resten genom processorn. Det går snabbt för jag fäller ändå trädet för hand med motorsåg och de första fyra metrarna är oftast kvistfria. Speciellt med granar är det mycket snabbare att köra träden genom processorn än att kvista dem för hand. Tall kan vara problematisk om den har tjocka kvistar. Processorn klarar nog inte tio cm tjocka kvistar utan de måste sågas av med motorsågen för hand. Krokiga björkar är också ett problem eftersom min processor har fasta kvistbett och de kör in i stammen om den är alltför krokig. Nya processorer har rörliga knivar som bättre följer stammen. Men jag köpte lastare och processor begagnade under lågkonjunkturen på 90-talet för 40 000 mark för alltsammans …
Motorsågar går åt på löpande band nästan. Jag har gått över till proffssågar som håller litet längre och just nu är Jonsered favoriten. Det är nästan samma såg som Husqvarna men mina Husqvarnor hade problem med startandet så jag bytte. Det ligger en hel hög med gamla motorsågar på hyllorna men den största är en 100 kubiks Jonsered med 19 tums svärd. Den är så stark att det är som att skära i smör då man gasar upp den. För de stora granarna i Tallmosan måste jag ha den eftersom svärdet på en vanlig motorsåg inte räcker till för dessa jätteträd som kan ha stubbar på 70-80 cm. Hobbysågar duger inte till något annat än som tyngder …
Den senaste investeringen i skogsbruket är en andra lastare som jag satt på Zetorn. Då jag har processorn på Nokka-lastarn så kan jag inte koppla skogsvagnen till den utan kör vagnen med Zetorn. Jag behöver alltså en andra lastare för vagnen. Lastarna är fästa vid traktorn – inte vid vagnen som många har. Det är helt nödvändigt eftersom jag har processor och jag tycker mycket bättre om traktorfäste. Då kan man koppla bort vagnen och köra mycket lättare i skogen med enbart lastaren. Belarusen har lastaren fast monterad vid traktorn och jag kan lyfta upp traktorns bakhjul med lastarens fötter. Det var tur då jag körde ned traktorn i utfallet i fjol. Då lyfte jag bara upp hela traktorn med lastarfoten och radade virke under bakhjulen.
En annan investering som jag är mycket nöjd med är en hydraulisk vinsch på lastaren. Med den behöver man inte köra fram till vartenda träd utan kan dra träden till traktorn. Vajern var 30 meter med så sågade jag av den i misstag så nu är den bara 25. Tuffa sågar som kapar en 8 mm vajer sådär bara … Jag sparar massor med skog genom att ha stickvägarna med 50 meters mellanrum. Vinschen är radiostyrd så jag har en liten dosa i blusfickan som jag klämmer på och så åker träden/stocken iväg och jag kan gå bredvid och styra den förbi stenar och stubbar.
Skogen ger oss förutom salu- och byggvirke också ved. Mest flisar jag allt som går att flisa men riktigt stora stockar (med rotröta) måste jag såga till ved. Vi har alla gamla kakelugnar och spisar kvar så man kan värma hela huset med ved om man vill. Jag bytte panna och flismatare i vintras och kopplade till mera utrymmen och har nu verkstaden varm året runt. Men den nya pannan var så mycket effektivare att det inte går åt mycket mera flis. Och vi orkar inte bränna upp all ved som skogen producerar.
Under de år jag jobbade i Otnäs avverkade vi ganska litet stock så det finns virke i skogen. Egentligen är vår skog alldeles för tät och jag försöker förtvivlat få den gallrad och de äldsta träden bort kvickt. Här i våra trakter har vi nämligen problem med granens rotröta och gamla stora träd kan bli ved därför att rötan förstört dem. Jag vägrar att avverka på sommaren och med stora maskiner för då får rötter och kvarvarande träd skador och rötan kan lättare tränga in.
Liksom mina förfäder (och min mamma) så trivs jag i skogen. Vintern gillar jag för då är det inte hett och inte finns det myggor eller älgflugor. Vad bättre finns det än att sitta i solen en midvinterdag och dricka kaffe i skogen …
