Bos-Sestu presentation

Redan i förhistorisk tid fanns det ett hemman i Hindersby (Hindriks by) som kallades Boos fram till 1740-talet och därefter Bosas. När marken odlades upp vet ingen men jag tippar på för 1000 år sedan (plusminus 300 år). I Gustav Vasas första jordebok 1541 fanns nästan alla stamhemman i byn – relativt litet har ändrats efter det. Det finns inga uppgifter före 1600-talet men 1620 var Hindersby den största byn i Lappträsk socken med hela 84 hektar (hela byn) och sådde då 60 tunnor utsäde. Medeltalet för finland var 2,5 tunnor per by. Bosas var en av de största gårdarna i hela socknen och Matts Hindriksson på Bosas sådde 7 tunnor utsäde år 1638.Under hans tid blev hemmanet rusthåll (ryttarhemman). Rusthållen var ganska stora gårdar och av 16 ryttare från Lappträsk var 9 från Hindersby år 1630.

Det var tidigare förbjudet att dela hemman men efter den stora ofreden i början på 1700-talet tilläts delningar eftersom antalet skattebetalande hemman sjunkit kraftigt under kriget. Då delades Bosas i fyra delar liksom de flesta andra hemman: Bos-Nystu, Bos-Framstu, Bos-Lillstu och sedan Bos-Sestu som jag odlar. Under 1800-talet var ännu Bos-Sestu delat i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars . Namnen kommer från den del av stugan som också delades. Sestu kommer från “sengstuvun” (sängstugan) och Kamars från “kamarn” (kammaren). År 1883 köpte “moofa” (min farmors far) tillbaka Bos-Sestu-Stuvus av mågen därstädes som flyttade tillbaka till sin hemgård i grannbyn Lindkoski.

Vid storskiftesregleringen 1908 som var den största omvälvningen i byns historia – krigen inberäknade – sprängdes det gamla byadelscentrumet Hopenbackan och husen flyttades ut till åkrarna. Bos-Sestu fick 36 hektar åker som till stor del var ouppodlad ängsmark och kärr. Då man dikade åkrarna måste man ha en planka med sej för att inte sjunka ned över stövelskaftena. På Hopenbackan stod husen en halv meter från varandra och moofa processade för han ville inte flytta bort. Farsan sade alltid att det var tur att han förlorade för nu har vi alla skiften i en klimp.

Som alla hemman hade vi kossar och producerade mjölk. Det stora mejeriet och handelslaget byggdes i slutet på 30-talet då min pappa tog över. Min farfar var hästkarl och hade en massa fina hästar men farsan var mera för maskiner och köpte en av byns första bilar – en Opel – i slutet på 30-talet. Han var enda barnet för hans syster dog i spanska sjukan men han klarade sej. Efter kriget såldes Opeln och den nya ladugården byggdes 1945 för pengarna. Min mamma var mejerska och en Mickels (från Kungsböle) så hon var van vid hårt arbete. Min morfar var Gustaf Mickels, kommunalman och riksdagsman, och han hade 10 barn så det var livade släktträffar. Vi har ännu kusinträffar och som mest var vi över 30 kusiner.

Efter kriget var vi bland de största mjölkproducenterna i byn men då min mamma inte mera orkade sköta ladugården och jag och brorsan hade jobb i Helsingfors och Tammerfors (han är också ingenjör) så såldes kossorna 1975. Då byggdes den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden (24×7 m) och alla de maskiner som jag ännu använder anskaffades. Därefter odlade vi korn och vete men kornet gulnade både då det var vått och då det var torrt på våra lerjordar så det lämnades bort helt och jag började odla rybs och vete. För några år sedan blev rybsskördarna riktigt dåliga och därefter har vi bara haft vete.

Allt sedan 11-årsåldern har jag varit mycket hemifrån. Först på Elevhemmet i Lovisa där jag gick i skola och tog studenten 1965 som en av de första i byn. Sedan i Otnäs vid Tekniska högskolan där jag studerade till elektronikingenjör. Men det hann jag aldrig jobba med för då kom datamaskinerna och jag blev inplockad av professor Leo Ojala i Digitalgruppen som senare blev Labbet för datateori. Länge arbetade jag på Räknecentralen (Datacentralen) och studerade vidare på Ojalas labb för att senare gå över till labbet helt. Så småningom disputerade jag kring kategoriteori (en riktigt abstrakt matematik) och modeller av parallella och distribuerade system (datanät).

Som det brukar gå då man sitter och nöter samma stol tillräckligt länge så hamnade jag till sist på ett chefsjobb (blev professor). Det var det sämsta jobb jag någonsin haft för då blev jag tiggare. Jag hann inte forska mycket mera utan skulle huvudsakligen samla ihop pengar till min forskningsgrupp. Det trivdes jag inte alls med så jag slutade i Otnäs år 2004 och blev heltidsbonde. Då hade jag haft ledigt från Otnäs nästan varje sommar och skött jordbruket sedan 1975. Bara en vårsådd har jag missat och det var då jag satt i Dragsvik (på Signalkompaniet). År 1977 började vi bygga Ribackhuset åt föräldrarna och 1984 flyttade vi hit från Helsingfors. Därefter körde jag till Otnäs hemifrån men sov ofta i paketbilen över natten (den har jag inrett till husbil).

Jag jobbade hemifrån via nätet med telefonmodem men 2003 drogs vattenledning över vår gårdsplan och då satte vi ned optisk fiberkabel tillika. Optofibernätet byggdes ut i nästan hela Lappträsk de följande åren och sedan dess kör vi med 100 Mbit/s som jag håller på att uppgradera så småningom till 1 Gigabit/s.

Jag har byggt hela mitt liv sedan jag som femåring fick 10 kg spik och en hammar i julklapp av farsan. Min farfar byggde den stora ladan (“int kan man bihööv ein så stoorär ledu” (inte kan man behöva en så stor lada)) och andra våningen på huset 1929 och 1930. Min pappa byggde den stora ladugården 12×30 meter 1945 och jag har byggt Ribackstuvun 1977, verkstaden 12×14 m och den nya kalluftstorken 12×14 m (det tog 13 år att få den färdig).

Sedan början på 90-talet har det varit uselt med inkomsterna men jag hade ju tidigare lön ifrån Otnäs och farsan skötte mycket av jordbruket fram tills han dog 2003. Nu ser det litet bättre ut med vetepriset men vi har haft skogen (56 ha) som vissa år varit viktigare än jordbruket. Och om man gör allting själv så går det i alla fall. “He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna).

Presentation: Svedjebäck 1:87

Här kommer presentationen av mitt torp, mitt liv!

Så mycket längre tillbaks än till 1920-talet har jag inte koll på vad som hänt och varför. Dock hänger det en tavla på väggen, ett slags diplom där “lantbrukssällskapet gör veterligt” att stamhemmanet (Svedjebäck) varit i samma släkts ägo i 350 år. Det betyder uppenbarligen ungefär 430 år idag.

1932 dog bonden på hemmanet, min farfar. Han dog relativt ung så farmor var bonde ända till mitten på 50-talet. Då var det en typisk blanddjursgård som odlade ca 14 ha totalt. Efter farmors frånfälle delades aldrig gården mellan syskonen, utan alla ägde sin bit ända till 1990.  Ändå skingrades syskonen, och några var barnlösa, så det fanns ingen annan i släkten som var tänkbar ny husbonde än jag. Ändå blev generationsväxlingen något bökig, något det alltid tenderar att bli då pengar är inblandade.

Gården jag började med 1990 hade vuxit lite och hade nu 19,5 ha mark, 400 höns, ca 50 grisar och några hundra pälsdjur. Korna hade försvunnit i “koavslutningssvepet” som sköljde över byn 1973-74.

Min början på bondelivet kom igång  med en rivstart på eftermiddagen den 31.5.1989 då jag fick ett telefonsamtal som berättade att min farbror omkommit i en arbetsolycka i torken. Djuren på gården var under hans ansvar så sent den kvällen stod jag och lyssnade på 40 vansinniga grisar som bölade efter mat, jag visste att dom skulle ha mjöl, men inte hur man startade kvarnen, än mindre några mängder. Det var en omtumlande dag kan jag lova. Allt går dock när det riktigt måste, och grisarna somnade nog mätta även den kvällen

1.1.1990 stod generationsväxlingen och innan dess hade jag avslutat all djurhållning på gården. Det var för små volymer att leva på och friheten utan djur lockade mera.

Mina första bondeår var rätt stapplande. Ekonomin störtdök, det blev lama och ränteboom i Finland och EU knackade på dörren. EU som över en natt skulle förinta all jord i Finland, sades det.

Jag experimenterade med en massa grödor, mest flyghavre, men också bla ärt och ryps. Båda misslyckades alldeles oerhört! Rypsen gav som sämst 600 kg/ha och avdrag 65% för ogräs. Det ni! Jag var väl inte heller den mest intresserade bonden på den tiden, jag var strax över 20 år och ville hellre köra buss än traktor.

1997 kom sedan den stora förändringen när jag fick köpa grannhemmanet på 16 ha. Det innebar att jag nu odlade 35 ha egen mark och det i sin tur gjorde att det gick att börja utöka och förbättra maskinparken. Detta ledde också till en ökad omsättning och i och med det även ökat intresse.

I dag odlar jag alltså 35 ha egen mark, något arrende har jag aldrig haft. Jag är ganska bekväm med den arealen, jag har maskiner som är anpassade för den och eftersom jag sköter allting själv så skulle  en större areal kunna bli tungrodd. Visserligen kunde man förstora maskinerna också, men det är för osäkra tider för att börja göra sådant. Odlingsjorden idag betingar ett sådant pris att mina lönsamhetskalkyler går i baklås redan på skrivbordet. Jag har alltid varit intresserad av siffror och statistik och mina uträkningar på lönsamheten är ganska djupt räknade.

Valet av grödor styrs förstås mycket av prisläget, men också av kunskap och odlingsföljder. Vete och ryps är dom växter som jag läst in mig på och som jag är mest intresserad av idag. Kornet har jag gett upp, men havre måste odlas ibland för att bryta växtsjukdomar som vetet dras med. Kummin som odlas mycket i våra trakter har jag aldrig riktigt fått smak för, jag vet inte ens riktigt varför. Överlag odlar jag sena sorter och brukar vara den sista som tröskar på Yttermarkslätten. Även om det roar vissa så har det visat sig bra för plånboken för senare sorter är i allmänhet bättre avkastande och kräver mindre tid i torken, om det är en normal höst.

Framtiden då? Någon tanke på att ge upp finns inte i mitt huvud, rycker man upp en planta med rötterna vissnar den, och jag drömmer idag inte om något annat liv än det jag har. Jorden är min fasta punkt  och dess värde kan inte omsättas i pengar. Någon djurbonde lär jag aldrig bli, dels har jag inte kunskapen och någon multisvinfabrik på 1 miljon kvadratmeter som är tidens melodi vill jag inte ha.

De enda djur jag drömmer om idag är några alpackor med därtillhörande vallhund, det inbillar jag mig att jag skulle trivas med. Dom djuren verkar ha vett att inte stressa i onödan, och sådan skulle jag också vilja vara!

Fotnot: 35 ha är faktiskt också medelarealen i Finland i år, och medelåldern på bönderna 46 år, så åtminstone i dessa två meningar är jag fruktansvärt vanlig.

Dahlskog och Santalahti

Jag har varit mjölkbonde på heltid sen 19 augusti 2005. Då tog jag över min hemgård i Pernå. Där finns sammanlagt drygt 33 ha odlad åker och kring 7 ha betesmark. Utöver åkern har jag ca.29 ha skog. Av åkerarealen, är ungefär hälften arrenderat.
Av åkrarna har vi i stora drag hälften i vall, några hektar som viltåker och ca.12 ha vårvete. Allt foder vi skördar (ensilage och torrhö) transporteras till Pargas. Vetet säljs direkt. Jag flyttade med mina kor till Pargas i februari 2008 och sedan dess har Dahlskog varit en växodlingsgård.

I Pargas har vi ca.55 ha åker och 180 ha skog. Förutom några hektar viltåker, har vi allt i vall. Orsaken till den stora vallarealen är den att vi i den här ändan av landet brukar lida av försommartorka. På detta sätt försöker vi säkerställa en tillräcklig mängd ensilage åt korna. Av våra åkrar i Pargas är 12 ha arrenderat. Då så gott som all växtodling vi sysslar med, är direkt anknuten till mjölkproduktionen är det väl på sin plats att jag i samma väva presenterar våra fyrbenta flickor och deras produktion.

I dagens läge har vi sammanlagt 129 djur, varav 7 st är tjurkalvar. Av de resterande 122 är 58 mjölkkor och 64 kalvar och kvigor. För tillfället har vi 48 kor som mjölkar, resten är i sin. Det enklaste sättes att berätta vad flickorna går för, är att lägga upp en mängd med siffror. För en som är insatt i ämnet är dessa siffror enkla att tyda ut, men för er andra är det bara att fråga! Det är enklare för mig att svara på en specifik fråga, i stället för att här i inlägget förklara lite ytligt om allt.
Dessa siffror kommer från det senaste hela kontrollåret, 2009. Medelavkastningen för hela besättningen var 9903 kg/ko, omräknat i EKM (energikorrigerad mjölk) 10153 kg. Om man jämför mellan de olika raserna vi har, så är ayrshire överlägset den bästa med en medelprod. på 10081 kg/ 10335 EKM-kg, de frisiska klarade 9019 kg/8843EKM-kg och de finska lantraserna 6696 kg/7485 EKM- kg. Hela landets medelproduktion var 8840 kg.
Då man jämför fett och protein halten, så är det de finska lantraserna som är bäst. De har en betydligt “studigare” mjölk än de andra raserna, dvs. den innehåller mycket mera fett (grädde) och protein. Därför går det bra att laga t.ex. bondost av just deras mjölk.

Förutom produktionen, är också kalvningsmedeltalet en viktig mätare. Från denna siffra ser man, hur länge korna finns kvar i besättnigen. Vårt medeltal är 2,61 kalvningar/ ko, medan området (svenska Åboland) har ett medeltal på 2,23 kalvn./ko och hela landet 2,33. Här finns alltså att förbättra, både hos oss och på andra gårdar. Då jag snabbt räknade igenom har vi 1 ko som har kalvat 10 ggr, 1 som har kalvat 8 ggr, 1 som har kalvat 7 ggr, 4 som har 6 kalvningar och 3 med 5 kalvningar bakom sig. Förhoppningsvis kommer satsandet på aveln att synas i dessa siffror inom några år.

Det här i korthet om våra gårdar, finns det frågor är det bara att fråga! 🙂

Presentation: husdjur

Fram till hösten 2009 var gården en mjölkgård, men de sista korna åkte 24.9.09. När jag sålde mjölkkorna köpte jag istället in 25 dikor som grundplåt för en köttbesättning. Dikor är kor som inte mjölkas utan som endast producerar kalvar. Kalvarna kan endera födas upp på födelsegården eller säljas till andra gårdar som specialiserat sig på uppfödning, jag har till att börja med gått in för det senare. Överlag är det en trend inom hela jordbruket att gårdarna blir mer och mer specialiserade. Mjölkproducenter säljer vanligen tjurkalvarna till uppfödare, det finns skilda gårdar som har suggor och säljer smågrisar och skilda gårdar som föder upp smågrisarna till slakt, o.s.v.

Orsaken att jag valt dikor är delvis att jag har byggnader som passar för ändamålet. Hade jag istället gått in för t.ex. får eller slakttjurar hade jag varit tvungen att bygga nytt eller göra stora ombyggnader. Därtill gillar jag att jobba med moderdjur, de kräver mer socialt samspel än slaktdjur och det tilltalar mej. Att jag skulle ha djur i någon form var rätt självklart. Dels är jag intresserad av djurhållning och dels är ekoproduktionen betydligt enklare att få att fungera om man kan kombinera den med djurhållning i någon form. Kreaturslösa ekogårdar finns förstås också, men det kräver bättre planering än en gård med djur.

Jag är lite i valet och kvalet då det gäller besättningens storlek i framtiden. Jag kan endera behålla den nuvarande storleken på 25-30 djur eller utöka den. Ökar jag besättningen till 50 kor innebär det att jag använder hela arealen till foderproduktion och skippar avsalugrödorna. Det blir enkelt och rätlinjigt rent produktionstekniskt, men innebär också att jag inte har några andra produkter att sälja än kalvar och nån enstaka slaktko ibland.

Alternativt kan jag behålla nuvarande besättningsstorlek, vilket innebär att jag behöver ha ungefär 30 ha vall. Då återstår c. 20 ha för avsalugrödor. Det skulle medföra flera arbetsmoment, något mindre inkomst men också att jag kan lägga “äggen i fler korgar”. Det är inte helt fel heller. Dessutom är en lite mer diversifierad produktion mer “rätt” ur ekologisk synvinkel. Frågeställningen är inte helt aktuell, eftersom jag ännu inte har så många kvigkalvar att jag ens kan utöka koantalet även om jag skulle vilja, men de här tankarna rullar lite i bakhuvudet ändå.

Översvämning..

fast inte av vatten utan av saker. Idag finns ju allt vad vi behöver i affären och mycket mycket som vi absolut inte behöver. Det räcker med en tur till Motonet eller Clas Ohlsson för att inse att en stor del av varorna är bara till för att skapa ett behov, inte för att behövas.

För några månader sedan innehöll Lördax ett inslag om viktiga uppfinningar och det var då tankarna på följande startade. Egentligen började jag fundera på totalt idiotiska uppfinningar, såna finns det gott om tyvärr, men förvisso, även många bra.

Timmarna i tröskhytten har gett ny ved åt funderingarna och då har jag kommit fram till följande teser:

Det finns ju massor med uppfinningar som alla människor behöver och har nytta av såsom tex hjulet, antibiotikan, telefonen, växelspaken och flugsmättan bara för att nämna några. Alla dessa njuter jag givetvis också av dagligen (kanske inte antibiotikan dagligen då) men jag började fundera över några mera udda saker som revolutionerat och förenklat mitt liv, främst då som jordbrukare.

Jag kom fram till tre saker som speciellt gläder mig nämligen:

LED-pannlampan: Nisse har redan förtjänstfullt hunnit skriva en ellyssee över denna fantastiska tingest. Jag instämmer med varje ord, mörkret har plötsligt blivit lite mindre ont!

Avbländbar svetshjälm: nu vet jag att proffssvetsare fnyser så snoret flyger men för en svetsamatör som mig har den revolutionerat verkligheten. På ett jordbruk skall saker och ting svetsas stup i kvarten och med hjälp av denna manick har även jag möjlighet att åtminstone nästan lyckas med det. Det handlar alltså om en svetshjälm på vilken glaset är ljust när ingen svetsbåge lyser, och mörknar på en millikvadratsekund när svetslågan tändes. Detta gör att man inte behöver famla i mörker innan bågen tänts utan kan få stickan att landa på rätt plats direkt.

Ctek underhållsladdare: Jag har 12 fordon som startas med bilbatterier. Personbilsbatterier som används dagligen funkar någorlunda hyfsat men traktor- och dyliktbatterier som ibland kan stå i veckor i kalla utrymmen, bara för att sedan utföra några kallstarter och sedan stå igen, dom har alltid varit en källa till glädje. Det har laddats med vanliga laddare, någon gång har jag funderat över varför jag inte föddes med startkablarna färdigt i näven, men framför allt har det köpts nya batterier i en aldrig sinande ström. Förr köpte jag minst två batterier per år, nu har det fallit till kanske en per tre år. Allt tack vare Cteks avsulfaterande batteriladdare. Eftersom jag tycker ström är spännande (!) så har jag läst in mig på teorin runt bilbatterier och vill påstå att det finns inga genvägar. En underhållsladdare från Ctek är helt enkelt revolutionerande! Jag har redan återupplivat kanske fem batterier som annars skulle ha belastat Botnia Rosk, istället har jag dem i daglig användning!

Naturligvis är världen full av nyttiga prylar utöver dessa men dessa tre har förenklat livet mycket mer än vad dom kostar.

Den mest idiotiska saken då….Ja det måste vara fjärrkontrollen till stereon i traktorn. Det är alltid mera svåråtkomlig än själva stereon!

Presentation: växtodling

Professorn undrar i en kommentar hur mycket odlad areal var och en av oss bondbloggare har och faktum är att det har vi aldrig riktigt nämnt. Vi har berättat om vad vi gör men inte direkt presenterat gården som utgör själva bakgrunden. Så nu gör jag för min del väl det då. 🙂

Jag odlar dryga 50 ha av vilket  ungefär 20 ha utgörs av egen åker och resten arrende. Medelgården arrenderar c. 40% av sin areal så jag ligger en bit över genomsnittet då det gäller andelen arrenderad areal. Av åkern finns c. 20 ha rätt nära gårdscentrum medan resten finns på två enheter som vardera ligger ungefär 10 km bort. Dels odlar jag min mammas hemgård i grannbyn Sandsund, dels arrenderar jag åker i Sundby. Det innebär att jag lägger en hel del tid på vägtransporter, vilket märks framförallt på nötningen på traktordäcken. Som tur är ligger de mer avlägsna åkarna rätt väl samlade, så när man en gång kört dit får man jobba ganska koncentrerat på ett och samma ställe.

Växtodlingen har varit ekologisk sedan 1995, då min pappa lade om produktionen. I inledningsskedet var motiven främst ekonomiska, men med tiden började själva ekotänkandet bli mer och mer intressant. För vallodlingens del har förändringen varit rätt liten, skördens storlek varierar mer än när vi odlade konventionellt men nån enorm skillnad är det inte. För spannmålens del har skörden sjunkit mer. Beroende på spannmålsslag ger ekoodlingen c. 70-80% av vad en konventionell skörd ger.

Arealen av olika grödor varierar förstås från år till år. I snitt odlar jag kring 30 ha vall för djuren och avsalugrödor på resten. Jag har odlat korn och havre och 2009 prövade jag också rybs för första gången. I år föll valet på korn och rybs, eftersom efterfrågan på ekologisk rybs verkar vara bra. Exakt vilka grödor som odlas beror på marknadsläge, jag brukar ha två olika per år för att få någorlunda hanterliga partistorlekar.