Åter till datamaskinerna …

Gårdagen gick till att bråka med datamaskinerna. Sommaren var så bråd att allting bara fick gå om det gick men nu måste jag börja installera program – och ominstallera. Mätsystemet för torkarna bygger på datamaskiner och planering och inköp går via datamaskiner. Nyss laddade jag ned ett demoprogram för CAD (=ritningar på datamaskinen). För det mesta planerar jag allting som jag bygger för maskiner och byggnader på datamaskinen först. Det är snabbare och exaktare än att göra det på papper. Linux har annars allting som behövs men CAD-program har det varit dåligt om. Det jag laddade ned verkar vara helt OK.

Men owfs fick jag inte att fungera. Det är något problem med att länka till libusb som jag inte lyckats hitta. Jag är säker att svaret finns på nätet men det tar tid att hitta det. Om någon undrar vad owfs är så kan jag berätta att det är ett filsystem för 1-trådsmätningar (one-wire file system) och det systemet använder jag för mätningar (och i framtiden för styrning) av torken och pannan och vädret. Ja, alltså, vädret kan jag inte styra …

Det kan vara lämplig avkoppling att pyssla med datamaskiner ibland. Jag började för 40 år sedan med en Data General NOVA maskin som man kunde programmera genom att ställa in strömbrytare och läsa in en pappersremsa med hål. På den gjorde jag mitt diplomarbetet som var ett digitalt filter. Jag hade Yrjö Neuvo som handledare – sedermera utvecklingschef för Nokia Mobile Phones. Pappersremsorna var betydligt trevligare än hålkorten som IBM använde. Om man tappade en låda hålkort så blev det ett elände att sortera in dem i rätt ordning …

Min första egna datamaskin var en CP/M-maskin (Kaypro 10 från 1984) som hade en hårdskiva på hela 10 Mega …. Minnet var på 64 kilo ! På den tiden programmerade man i maskinkod direkt för processorn. Till exempel koden 78 betydde att man flyttade 8 bitar från register A till register B. Då hade man minsann koll på vad maskinen gjorde !

Kaypron var den dyraste maskin jag köpt. Den maskin jag köpte från Vasa i somras har 10 000 gånger större hårdskiva och 125 000 gånger mer minne till ett pris som var under hälften av vad jag betalade för Kaypron – utan att man beaktar inflationen. Men programmen är inte tusen gånger snabbare för på Kaypron var de så enkla att de gick nästan lika snabbt som de nutida programmen. Men det fanns ingen grafik eller fina funktioner. Och inget Internet.

Men litet grafik hade den. Nån hade gjort ett spel som med textsymboler såg ut som en ytterst enkel grafik. Ladder-spelet spelades av barnen (ett o hoppade från nivå till nivå) allt från det de kunde trycka ned en tangent. Och den fungerar ännu.

På 40 år har utvecklingen onekligen gått framåt men visst finns det ännu en hel del problem med datamaskinerna. Om man jämför med bilar och traktorer så är vi ännu på T-fordens respektive pigghjulstraktorns nivå. Min farfar var hästkarl med upp till sju hästar som bäst, min pappa var traktor- och maskinbonde och jag är elektronik- och databonde. Få se vad nästa generation hittar på …

Nu gick sista Visan

Fyra kor reste idag iväg med slaktbilen. En av dem hette Visan, därav rubriken. Som en gemensam nämnare hade alla fyra ett rätt så dåligt juver. Med dåligt juver menar man att mittligamentet eller fram/bakanfästningen har “släppt”. Om t.ex. mittligamentet på juvret “släpper” börjar spenarna “stå ut” och det är ytterst krångligt att mjölka ett sådant juver. För en av dessa kor hade det gått just så.
För de andra tre, hade juvret helt enkelt kommit för nära marken då bak- och framanfästningarna hade gett efter. Förutom att det är svårt att mjölka tomt ett juver som har släppt, så är det också besvärligt för kon att gå med det. Ett litet juver som släpper är inte så besvärligt, men ett stort medför risk för bl.a. spentramp. Sandra, som var en av de fyra, hade ett stort och ganska hängigt juver, så hon fick efter kalvningen gå med bh.

Förutom att juvrena på dessa kor var ganska usla, så fanns det också andra orsaker som bidrog till att vi skickade dem; två av dem blev inte dräktiga och de andra två hade problem med juverhälsan.

Psykologi, lång lärokurs, praktiska delen!

Det är nu tålamodet och nerverna skall testas. Detta har hänt förr, kommer att hända igen, men är alltid lika svårhanterbart.

Tröskperioden avbruten av regn. Irritation, nervklott, ve och förbannelse!

I sig gör det inte så mycket att det regnar, för efter regn kommer alltid solsken, men det skall hanteras på rätt sätt, och då är svaret inte så uppenbart. Själva regnet i slutet på augusti är ingen katastrof, problemet är att man borde kunna hålla sig sedan när det blir vackert. Vad gäller vetet så finns det två viktiga variabler, nämligen proteinet och falltalet. Proteinet kan man inte göra så mycket åt mera i år, det blir vad det blir men falltalet kan man påverka med trösktidpunkten. Falltalet är för övrigt ett mått på bakningsegenskaperna hos vetet, det är nåt kemjox som jag inte desto mera förstår mig på, men falltalet avgör om vetet är dugligt till brödföda, eller går till djurfoder. Regn havererar falltalet, men det kommer tillbaks om  säden bara får torka i solen några dagar. Problemet är bara det att man sitter med nerverna utanpå skjortan och tror (mot bättre vetande) att det är den sista vackra dagen i världen, och så gör man misstaget; man tröskar!

En metod jag har funderat mycket på är att man borde skicka trösknycklarna med någon som far en vecka till Kanarieöarna, det skulle hjälpa vetet, men knappast nerverna.

För all del, det kommer nog en vägg emot i slutet av korridoren, visst kan det bli för sent, men det har bara hänt mig ett år (2004), alla andra år har jag bannat och läst verser över att jag varit för snabb när det varit klart. Men trots det nu känns det lite surt för det vete som jag tröskade i fredags var nog så kollossalt bra att det nog inte blir likadant hur länge man än väntar nu. Snabb huvudräkning ger vid handen att om regnet hållit sig borta i två dar till hade det kunnat betyda ett par tusen mer i plånboken, mera ju längre det regnar nu. På söndagen panikkörde jag av ett lass vete till, och det var mycket sämre än det jag tog på fredagen, det regnade ju på lördagskvällen.

Det kanske allra värsta är att denna ovisshet alltid lockar fram dom mörkaste sidorna hos människan, i detta fall mig. Man blir irriterad på sin omgivning (som ju knappast kan beskyllas för att det regnar) och man blir oföretagsam för man hade ju planerat att tröska, och ett omfall gör man inte sådär bara. Det sitter en liten irriterande  gubbe någonstans i öronhöjd och påminner en om att man borde tröska, stup i kvarten. Sedan får man förklara för den mentala idioten att det regnar, man kommer liksom inte ifrån att fundera över det, hela tiden, det är som att gå med en sten i skon och inte tänka på det, pröva gärna!

Under tiden kan man väl sitta i TV fåtöljen och låta blicken vandra mellan skräpprogrammet i TV och terassdörren bredvid för att kolla om det regnar.

Och regnar….det gör det!

Gräsänkling Blues

Idag blev Trisse gräsänkling. Han fick nämligen flytta ifrån damerna för några veckor.

De kor som kalvade i början av augusti börjar antagligen snart bli brunstiga. Rent biologiskt kan korna kalva med 10-11 månaders mellanrum, men det är inget jag önskar eftersom det skulle innebära att de som i år kalvade i augusti nästa år kalvar nån gång i juni-juli. Dels är det rätt mycket annat jobb på gång under de månaderna, dels får man bättre betalt för höstfödda kalvar och gränsen går vid första augusti. Sommarkalvningar är m.a.o. inget jag eftersträvar. Därför får Trisse leva i celibat till början av oktober då jag släpper in honom till flickorna igen.

Trisse får en helt egen avdelning i en gammal ensilagesilo, där jag fixat vatten och en halmbädd åt honom. Dessutom har han en alldeles egen höbal som ingen annan gör anspråk på. Fyra veckor på egen hand, fri tillgång till mat, inga plikter och inga skyldigheter. Sämre kan man ha det.

Torkarbete

Skörden är under tak men arbetet fortsätter. Först måste säden skyfflas ut (“mokas” som vi säjer) och det gjorde jag i dag. Det blev alltså en dag på gymmet för det är rena svettarbetet. Men bra för kalaskulan. Vanligen kör jag upp två-tre lass i varje lår men de måste bredas ut så säden ligger jämntjockt på plåten. Annars går all luft genom de tunnare ställena och där det är tjockare lager torkar det nästan inte alls. Nu lutar alla plåtar ca. 10 grader för att snabba upp tömningen (jag blåser ut säden från låren) och det gäller att få lika tjocka lager i bägge ändarna. För det har jag satt in meterskalor på alla fyra väggarna så man genast ser hur tjockt lagret är.

Gamla torken från 1975

Den gamla torken från 1975 är 24×7 meter på ladugårdsvinden med åtta lårar på 21 kvadratmeter plåtyta per låre. I förgrunden syns intagsröret med krök och ställbar plåt – “saxofonen” som farsan kallade den. Säden kippas från vagnen i en kippficka (på vinden) med en silobotten som rymmer ett lass. Den får rinna ned i en transportfläkt som blåser upp den i torken. Fläkten var förr ett problem för med vete på 35 % vattenhalt var den alldeles för långsam. Men så köpte jag en begagnad Kongskilde på 22 kW och dubbel centrifugalfläkt så nu tar jag upp ett lass på 10-15 minuter.Den fungerar också som sugtryckfläkt så jag kan flytta säd litet hur som helst.

Transportfläkt 22 kW

Säden kommer upp i ett rör i taket på torken där jag har tre omkopplare för nedtagen. Varje nedtag klarar av två lårar och jag flytta saxofonen efter behov.  Blankorna över lårarna var först bara tillfälliga då vi byggde men så märkte jag att det var mycket bättre med lösa blankor än med fasta gångbanor. Man bara vippar agnarna bort från dem. Lite balansgång blir det förstås. Genom att vrida saxofonen kan man fylla på lårarna ganska jämnt men då jag ensam tröskar så har jag inte tid att flytta röret så det blir ett lass i var ända och ibland ett på mitten.

Bakvänt

Idag vid lunchtid gick jag en vända genom ladugården och märkte att Juliana började bli kalvsjuk. Hon trampade, hade lite irrande blick och var allmänt orolig. Jag monterade upp en extrabox och föste in henne.

Nån timme senare gick jag tillbaka för att kolla hur det gick. Hon hade kommit igång med kalvningen på allvar och klövarna syntes redan. Vid en närmare titt visade det sig att de var svängda fel väg och vid en ännu närmare granskning såg jag att det var bakklövarna. Normalt föds kalven fram med framklövarna först, men ibland kan de också “backa ut”. För att vara ett felläge är det här inte hela världen för kons del, det är en aning kämpigare att få ut den baklänges men det brukar nog gå vägen. För kalvens del är det däremot farligare, eftersom det kräver att själva utdrivningsfasen går ganska snabbt. När navelsträngen brister börjar kalven nämligen andas och i det skedet har den fortfarande huvudet kvar inne i kossan. I allra värsta fall kan kalven faktiskt bokstavligt talat drunkna i fostervattnet, även om det tack och lov är ganska ovanligt.

Den här gången gick det bra. Juliana hade gott om krafter kvar och när jag dessutom lade ett rep runt kalvens klövar och drog hade vi kalven ute på några sekunder. Det var en kvigkalv, som nu då borde få ett namn på C. Vad finns det för namn på C som passar på en kalv som föddes baklänges? Sonen föreslog Carola Back, jag tror nästan det får bli så. 🙂