Tryskanhasi !

I går kväll halv tolv (på natten) tröskade jag den sista större åkern och idag en liten bit så nu är allt vete tröskat och under tak. Arbetet är minsann inte slut men det känns i alla fall som om sommaren har blivit höst.

Underligt nog var det varmt på natten fastän det var fullmåne. Jag tänkte först tröska allting i fullmånens sken för den lyste ganska starkt men satte i alla fall på strålkastarna – och då var ju mörkersynen förstörd.

Tröska mot natthimmel

Det tog bara två dagar att tröska in vetet – men gärna hade man jobbat mer för en bättre skörd. Själva tröskandet är en småsak i jämförelse med allt arbete med byggande och underhåll som sedan kulminerar i tröskandet. Och nog har man varit med om sådana år då tröskandet dragit ut i månader. Bland de värsta är de våta åren då man fick ha en traktor med kätting som drog loss tröskan varje gång man fastnade och sedan körde man en bit igen till man fastnade. Släpvagnen kunde man inte alls köra in på åkern utan man måste lämna den på vägen och köra dit tröskan varje gång man skulle tömma tanken. Så årets tröskning hörde nog till de lättaste man varit med om.

Och här kommer den officiella hasi-bilden med Oskar (till vänster), mofa och Filip (momo höll i kameran):

Hasi

Det var inte så lätt att få de små gullen att lämna tröskan men genom att locka med hasi-kalas och glass så lyckades det.

”Hasi” är urgammal svenska och betyder ”hare” (se http://www.bondbloggen.fi/2010/06/hasi/) och i gammal svenska användes ofta ”y” i stället för ”ö” så ”tryska” är i modern svenska ”tröska”.

Facit

Det har sagts förr på bondbloggen, det är svårt att sia, särskilt om framtiden.

Vid såtiden i våras verkade det var en oslagbar ide att träda maximalt. Prisena var urusla och våren var vädermässigt ingen höjdare. Nu när faciten åtminstone för havren är skriven visar det sig att det  blev som Magnus & Brasse brukade säga: FEL FEL FEL. Vädret har varit supergynnsamt hela sommaren och priserna går i höjden, och där står man och stirrar på sin fina träda. MORR!

Vi spannmålsodlare är dock väldigt med vår tid såtillvida att även vi håller oss med kvartalsekonomi. Dvs hela årets inkomst kommer från ett kvartal, och då skall det banne mig lyckas också. Annars blir det som dom andra tre kvartalen; lönlöst!

Märkning

Idag var det dags att öronmärka en del kalvar. Under ensilageskörden förra veckan blev det slarvat med den sidan och det är inget vidare. Eftersom alla kalvar har samma far liknar de varandra ganska mycket och det är svårt att hålla reda på vem som är vems när de bli några stycken.

Märket består av två halvor som klämms ihop med en specialtång. Ena halvan är vass och går igenom örat. Ibland kan det blöda lite men vanligen inte ens det. Kalven verkar oftast ha mer obehag för att bli fasthållen än för själva märkningen.

De första hektarerna tröskade: sorgligt …

I dag körde jag in sex hektar vete. Det var inget problem alls utan jag körde så fort tröskan gick (på tvåan). Ingen liggväxt, torrt och fint. Men det gick bara bra därför att skörden var så dålig. Jag kan inte ge exakta siffror men det kom ungefär 50-60 % av en medelgod skörd.

På mullen gick det ännu an men på andra sidan vägen där det är lera så var det närmast missväxt. Till all evinnerlig tur hade jag satt det mesta av lerjordarna i gröngödslingsvall och viltåker. Det var ganska onödigt att sprida gödsel på leran i år – på grund av torkan kunde inte vetet ta upp gödseln.

Kvaliteten vet jag ännu inte mycket om men vetekornen var ganska små. Vetet var inte alls så torrt som jag hade väntat mej utan närmare 20 %. Det är inte direkt plaskvått men kräver nog ordentlig torkning.

Tja, det var den sommaren. Inget att hänga i julgranen precis. Det är dumt att gnälla över stora lager – nu kommer de att behövas.

Farligt foder

I lördags fick vi klart andra ensilageskörden, hipp hurra för det. Jag har fortfarande fjolårsfoder för ett par veckor, men sen är det dags för kossorna att ge sej i kast med årets foder.

Förutom att man förstås vill att fodret skall vara näringsrikt skall det också vara fritt från jord och andra föroreningar. Det absolut sista man vill ha i fodret är metallskrot. Ölburkar och gammal järntråd på åkern är faktiskt livsfarligt för korna. Exempelvis ölburkarna är av så tunn plåt att de inte skadar maskinerna utan bara hackas sönder och därför så småningom hamnar på foderbordet.

Kons matsmältning fungerar så att den bara släpper igenom sånt som kan tuggas till gröt. T.ex. plåtbitar, ståltrådsstumppar och spik går inte ut ”den naturliga vägen” utan stannar kvar i våmmen. När de snurrar runt därinne kommer de förr eller senare att börja gnaga sig in i magväggen och förorsakar kon en hel del smärta. I slutändan kan hon t.o.m. dö av det.

Lösningen är att veterinären stoppar ner en magnet i våmmen på kon. Magneten drar till sig metallen och eftersom den är stor och har rundade hörn förorsakar den ingen smärta för djuret. Magneten tas inte upp tillbaks utan kon får ha den i magen resten av livet.

Som kuriosa kan nämnas att man om man är osäker på om t.ex. en ko man köpt in till gården har magnet eller inte går det att kolla det med en vanlig kompass! Magneten är så pass stor att kompassen känner av den även utanför kossan.

Om det fanns ännu starkare magneter kunde man ju faktiskt också använda kompassen för att lokalisera förrymda kor. 🙂

Lååångsamt bättre vetepriser i Finland

Som värst var vetepriserna nästan 100 euro lägre i Finland än i Mellaneuropa men nu blir skillnaden långsamt, långsamt mindre. Men ännu är det 45 euro skillnad (http://www.finanzen.net/rohstoffe/weizenpreis och Avena). Visst vill jag ha stabilare priser men man blir litet sur över att uppåt går det långsamt men nedåt går det med fart.

Fortfarande är det helt råddigt på börssidan. En del påstår att det är en prisbubbla medan andra förutspår 10 år av höga vetepriser. Så man kan lika gärna kasta krona och klava som att lyssna på ”experterna”. Uttalanden som är ett par dagar gamla är helt föråldrade och tidningsartiklar lönar det sej inte alls att läsa. Bara på nätet hittar man tillräckligt färska uppgifter.

En orsak till att jag blev försenad med tröskningen (nåja, i fjol började jag den 12 september) är just att jag väntat med att sälja. Och det lönade sej för snart har jag vunnit lika mycket som hela det här årets skörd skulle ge. Det känns litet fånigt att syssla med börsspekulation men vad skall man göra …  Förr i världen så var varje kilo vete viktigt och det man inte sålde gav man åt kossorna. Men då var priset också kring 400 euro/ton (utan att beakta inflationen). Tre gånger högre alltså. Nu lönar det sej knappt att tröska om fukthalten är så hög att det blir dyrt att torka. Stöden får inte kopplas till produktionen så de uppmuntrar inte heller till skörd. Dessutom minskar känslan av att vetet behövs då man läser om vilka mängder med mat som kastas bort. O tempora, o mores ! ”O tider, o seder” som redan de gamla romarna uttryckte det. Ibland undrar man om vi lever under en epok av degenering och förfall liksom i Roms sista dagar.

Och så har vi Yara som Kalle redan tog upp. År 2007 chockhöjde de gödselpriserna och i år så säljer de inget alls utan väntar på att priserna skall stiga. Så där offentligt kan man inte uttrycka vad man tycker om de kräk som sålde (gav bort) Kemira. Egentligen är hela regeringen skyldig till eländet. Och vad gör konkurrensfjantarna då en firma med 95 % monopol härjar ? Jo, de ”följer med” situationen. Annars brukar de nog bråka om allt möjligt smått strunt.

Jag har kvar litet gödsel från i fjol men om jag inte köper litet till så kommer jag minsann inte att delta i överproduktionen i nästa år. Märk väl att den gödsel jag nu köper används för att odla nästa års vete som säljes om ungefär två år. Därför skulle man uppskatta lite mera stabilitet och mycket mindre ”marknad”. Annars måste man bygga lager för tre års gödsel och två års veteskörd – eller mer. Och det är inte billigt.