På söndagen föddes kalv nr åtta för hösten, tyvärr dödfödd. Det är inget vidare kul. Dels är det förstås tråkigt i sig att den var död, dels innbär det att mamman Damia går tom och inte producerar nånting i år. Frågan är om det är värt att behålla henne eller om det är lika bra att hon går till slakt. Vi skall se lite hur resten av säsongen utfaller.

I princip kan man faktiskt överväga adoption i såna här fall! Det innebär att man köper in en kalv från en mjölkgård och försöker få kon som förlorat sin egen kalv att adoptera den nya. Det är verkligen ingen enkel process, men har kon bra modersinstinkter kan det faktiskt lyckas. Utgången är dock väldigt osäker och den ekonomiska nyttan är inte så värst stor, eftersom kalven kostar en del och tillväxten ändå inte kan mäta sig med ”riktiga” köttraskalvar.

Flora som kalvade förra veckan har varit lite problematisk med sitt stora hängjuver och hon har därför en ganska säker position i toppen av utmönstringslistan. Hängjuver blir bara värre med åren och redan nu hade hennes kalv Cola svårt att hitta spenarna i början. Hon är med andra ord inte direkt nån stor framtida stjärna. Ett riktigt bra alternativ skulle vara att få Damia att adoptera Floras kalv! På så sätt skulle visserligen Flora gå till slakt, men det gör hon antagligen ändå. Damia skulle däremot försvara sin plats och kalven Cola skulle få en mer lättarbetad mor.

Tyvärr var Damias modersinstikt inte så stark som jag hade hoppats, det passade sig inte alls med en främmande kalv. Hon stångar och knuffar Cola så fort hon kommer i närheten och ibland också annars. Cola är dessutom så pass präglad på sin mor att hon inte heller verkar acceptera Damia. Vi skall se tiden an lite grann, men det ser inget vidare ut.

Till dagens positiva händelser kan räknas att kalv nr nio föddes i god ordning ute i hagen. Dessutom fixade mina hovverkstad i Jeussen rundbalarens kraftöverföringsaxel i går, så ensilageskörden borde kunna gå vidare som planerat. Tack och lov hade jag en gammal axel med trasiga drivknutar i gömmorna (man skall aldrig kasta bort nånting!) och det gick att plocka delar från den. Skönt att nåt går som det skall.

Innan jag ens hunnit skriva klart inlägget Snabba ryck i går knackade det på dörren. Det var två uniformerade poliser(!). De hade råkat köra förbi och sett att en ko höll på att kalva nere vid vägen och de tänkte att hon kanske behövde lite hjälp. Nu klarade sig kvigan Crista fint och kalven var ute redan innan jag hann dit, men det är trevligt att ordningsmakten tar ansvar också för husdjurens välbefinnande. 🙂 Även en förbipasserande granne hann ringa, så hon hade minsann lyckats placera sig strategiskt om hon ville ha uppmärksamhet. Crista hälsar och tackar alla inblandade för benäget bistånd.

Crista beskyddar kalven ganska aggressivt, så jag har inte hunnit kolla könet på den ännu. Men Cop är väl ett lämpligt namn, oavsett kön? 🙂

Så nu är vi alltså uppe i sex kalvar på sex dagar. Medeltalet på en per dag håller i sig. Slutsatser för kommande år:

1. jag borde bli bättre på att se kalvningssymptomen tidigare och få in dem (om de nu skall in).

2. jag kanske borde välja ett mindre synligt läge för hagen i framtiden.

Eller så slår jag upp en skylt med mitt telefonnummer och låter förbipasserande sköta övervakningen. ”Ser du en ko som kalvar? Ring 0400-……”

Ps. Efter att ha skrivit inlägget gick jag en runda via ladugården. Sju kalvningar på sju dagar skall det vara. Ds.