Mats sommarprat finns nu ute på Arenan och ligger kvar där i en vecka. Om du hellre trycker i gång den vanliga radion så går programmet i repris i kväll klockan 21.10.
Här kan du höra Mats berätta om nervositet, brist på taktsinne och vikten av moral och engagemang. Han spelar också sin favoritmusik.
I år har torkan gått hårt åt många åkrar. I de södra delarna av landet har den varit ett riktigt gissel, i mina trakter har vi klarat oss bättre men även här hittar man en del skiften som inte klarat sig. Ett av de misslyckade skiftena var min kornåker på Rånäset.
Skiftet är annars också torkkänsligt men i år har växten tagit direkt skada. Redan för någon vecka sedan var det tydligt att skörden inte blir nåt vidare, men nu är effekterna ännu mer uppenbara. Kornet har stampat på stället vilket gett ogräset fria händer att breda ut sig. Även om det senare kommit mer regn har kornet inte tagit igen skadan. Visst finns där kornax, men de är små och skörden kommer antagligen inte att betala tröskhyran. Dessutom är risken stor att kvaliteten blir dålig och det innebär att det här skiftet riskerar att sänka priset på resten av mitt kornparti. Slutsatsen blir att jag inte tröskar skiftet. Endera slåttar jag ner det och plöjer in grönmassan som jordförbättring eller så får det bli grönfoder åt korna.
Det här händer inte ofta, på mina hittills nio år som aktiv brukare är det andra gången jag kastar in handduken helt. Det positiva i sammanhanget är att jag sått en bottengröda av rajgräs och persiskklöver. Den har dels hämmat ogräset i nån mån, dels innebär den att grödan nu blir ett hyggligt grovfoder alternativ en bra gröngödsling att plöja in. Dessutom innebär en slåtter nu att jag kan stubbharva åkern redan i augusti och det är bra för att klämma åt kvickroten.
Ekonomiskt innebär utebliven skörd förstås en förlust men effekten minskas något av att jag samtidigt slipper betala för tröskning och torkning. I reda pengar förlorar jag drygt 650 € på det här skiftet, vilket är kännbart men inte heller så mycket att det skulle innebära nån direkt kris. Att tröska den här grödan hade förmodligen gjort förlusten ännu större och dessutom lett till mer problem med ogräset kommande år. Att vädret kan spela en ett och annat spratt hör också onekligen till spelets regler. Det är bara att snyta sig och gå vidare.
Nu fattar även jag vad det handlade om dethär med Lamborghini som ni skrev om för några dagar sedan. Det är ju så att HBL kommer med en viss fördröjning till utmarkerna som jag representerar.
Efter att ha läst ifrågavarande artikel så kan jag bara konstatera två saker:
1. Det där med att köpa en Lamborghini för årets vetepengar kan nog lyckas. Det fordras bara ett vetepris på ca 7500 euro tonnet för min del och det är klart hoppas kan man ju….
2. Jag tyckte hela artikeln var konstigt vriden. Jag är ingen nationalekonom men nog tycker väl jag att hela samhället borde må bra av att jordbruket går lite bättre. Dessutom har vi flera dåliga år bakom oss som skall lappas innan vi går ut i solen.
Förresten, jag vill inte ha nån Lamborghini. Det skall vara tre steg upp till en bra förarplats. Jag vill inte sitta i källaren och köra!
Nog rutet om detta!
Nu är det sommar hemma hos de bloggande bönderna Sonja Ek, Mats Björklund, Nisse Husberg och Kalle Svedjebäck. I programmet ”Bloggande bönder på sommaren” får vi veta mera om hur bloggandet har påverkat böndernas vardag. Nästa vecka sänds programmet på FST5 måndag 16.8.2010 kl. 19:45-20:00. Du kan också se programmets webbversion här.
Höstens kalvningssäsong inleddes på lördag kväll när Flora nedkom med en en kvigkalv. Det normala för dikoproducenter är att alla kor kalvar på våren för att man på det sättet skall kunna utnyttja betestillväxten maximalt (när korna producerar som mest mjölk åt kalvarna växer gräset också som bäst). För min del är betets andel i foderstaten inte så värst stor och därför känns det inte lika viktigt att maximera vårkalvningarna, en del får gärna infalla på hösten.
Kalvningen gick fint, Flora redde sig helt på egen hand. Hennes modersinstinkter är det inte heller nåt fel på och kalven är pigg och nyter. Enda felet är Floras juver, som hänger alldeles för lågt (sk. hängjuver). För att komma åt spenarna borde kalven böja huvudet ordentligt och hon har helt enkelt inte riktigt hittat knixet ännu. Jag antar att hon fått i sej en del mjölk, eftersom hon fortfarande är pigg och inte visar några tecken på uttorkning, men jag har inte själv sett henne dia ordentligt ännu. För säkerhets skull mjölkar jag av Flora lite grann och ger kalven via nappflaska. Det säkrar näringstillgången men är inte särskilt bra på längre sikt. Jag vill ju att kalven skall lära sig dricka själv, inte förlita sig på att jag serverar. De får hållas i kalvningsboxen ett tag till och öva, de flesta brukar komma underfund med tekniken så småningom. Tack och lov är modern som sagt snäll och tolerant.
Kvigan är för övrigt Trisses första avkomma i min besättning, så jag är extra intresserad av att hon skall klara sig bra. Trisse däremot bryr sig inte det minsta… 😉
