Nu skall hela rasket säljas, nu skall hela rasket bort …

För att travestera 34:an (som låg på Svensktoppen 39 veckor 1964-65) så skall vetet säljas nu. Därför sitter jag och surfar på alla möjliga och omöjliga börsnätsidor. Visserligen har vetet gått ned litet sedan förra torsdagen men Barclays Capital varnar för att det kan börja stiga igen – vilket det också gjorde i dag. Analytiker i all ära men inte vet de vad som kommer att hända – det är åtminstone bevisat många gånger.

Vanligen säljer jag skörden följande år i slutet på maj. Då kan jag torka ned de sista procenterna med riktigt torr och varm vårluft vilket sparar torkkostnader. Jag har ju bara kallufttorkar men då det är sol och torr luft så behöver man inte blåsa så länge. I år krånglade vädret riktigt ordentligt så jag börjar sälja först nu – två månader försenat. Det gör ju inte så mycket bara det finns rum i torkarna då den nya skörden kommer in. Tills vidare har jag bara vunnit på att sälja senare.

Den som är intresserad av vetepriser kan se på Avenas nätsidor, Handelsbankens råvarucertifikat eller Agrimoneys nätsidor. Och så kan man förstås se på börserna i Paris, London och Chicago eller googla …

Sedan gäller det att flytta vetet till lastningssilorna. Farsan byggde silor med lastningshöjd på närmare 3 meter vilket alla tyckte var onödigt på 60-talet men nu är det inte många bilar som kommer under dem. En del av vetet skall torkas ned den sista procenten och sedan skall allt blåsas upp i silorna.

Jag fick ett lass grovt grus att fylla under lastbilarna. Med släpvagn blir de så långa att de måste köra ut på åkern. I år gör det inget eftersom det är så torrt men vanligen börjar det regna just då vetet skall köras bort – och då slirar hjulen. Få nu se hur det går – yr.no hotar med regn till lördag och tisdag.

I´m off…

Nu förhåller det sig såhär att nu ger jag svansen till allt vad jobb heter. Nu skall inga rapsbaggar räknas, inga trädor krossas, ingen ved göras, inte orienteras efter flyghavre, ej heller tänker jag röra ett verktyg på flera dagar!

För nu tar jag ut min semester, det blir tre dagar och nu kallar släkten och landsvägen med dom brutna vita linjernas hypnos (Dan Tillberg 1981)

Hej då…..

Potatislandet

Nu då temperaturen i arbetsrummet sjunkit från närmare 30 grader till 23 grader så orkar man skriva igen. Ett mindre arbete – men ack så viktigt – är ”ti får poteetslaandi” (att fåra potatislandet). Eftersom ogräsen växer bättre än nyttoväxterna (allmän regel) så måste de bekämpas och i potatislandet går det bäst genom att dra upp dem med plog i fårorna. Plogen är ”tjööpis” (köpt) men ombyggd för omkring 40 år sedan av brorsan. Man kan skruva fast två rör med sitsar och sätta potatis – ställningen bakom plogen är för lådorna. Tyvärr fungerar inte mera den fina uppfinningen med ett gammalt cykelhjul och en koskälla som klingade var 30:e centimeter så man visste precis när nästa potatis skulle sättas i röret. Men idén var fin – och rolig.

Vi har potatislandet på ny plats i år mitt i en åker. Det lyckades ganska bra för man måste se till att där inte finns kvickrot som kan växa rakt igenom potatisen. Vi satte potatis ganska sent i år men vissa sorter blommar redan (där finns flera olika sorters potatis). Jag är ingen vän av nypotatis som jag bara får magsmärtor av utan jag äter enbart ”gaambel poteetär” (gammal potatis). I den här hettan har sill och potatis varit vår basföda – tillsammans med stora mängder surmjölk (och glass).

Bara man orkar odla potatis och hämta ved från skogen så klarar man sej oberoende av vad politikerna hittar på för besparingar. Det såg litet illa ut med regnandet i juli så vi måste börja bevattna potatislandet (jag har en pump från bäcken) men så kom det fina regnet med 22 mm. Nu finns det hopp om potatis på bordet nästa vinter … Kanske också nån sillbit i bästa fall.

Roadtrip till västra Nyland

Vi har avbytare från måndag till lördag, så vi passade på att göra en liten semester resa till Ekenäs med omnejd. Vi kom igår och åker hem imorgon, på torsdags morgonen går någondera igen till ladugården. Under tiden vi är borta, är Anttes föräldrar i ladugården med avbytaren.

Vi startade alltså igår, måndag, från Pargas och kom till Anttes syster och hennes sambo i Ekenäs. På kvällen var vi en tur till Skåldö.Där åkte vi en gammal, öppen fiskarbåt med en ”pikkulohko”-motor. Det var en båt i min smak, man kan lugnt konstatera att den gick hårt! 🙂
Därifrån åkte vi längs med olika småvägar till Raseborgs slottsruiner. Gamla ruiner är alltid lika imponerande, man kan helt enkelt inte förstå hur de för så länge sedan har klarat av att byga något så stort och starkt.

Idag åkte vi till Hangö. I stället för att ta stora vägen, alltså 25an, åkte vi med mindre vägar bl.a. via Lappvik. Efter en liten promenad i Hangö, åkte vi ut till Russarö. Ett intressant ställe som är värt att besöka. Trots att där inte mera finns beväringar, är det fortfarande ett militärområde. Därför är det ganska begränsat hur man får röra sig och vad man kan fotografera.
Då vi kom tillbaka från kryssningen, var vi och hälsade på en bekant som jobbar som lotskutterförare på lotsstationen.
Från Hangö åkte vi via Prästkulla till Tenala, varifrån ett par goda vänner kom med oss till Ekenäs där vi åt.

Imorgon åker vi som sagt hemåt. Vi har planerat att göra en avstickare till Fiskars och kanske någon annanstans. Får se vad vi gör, vi har ju rots allt semester!

Nervöst i hagen

På måndagen kom korna då slutgiltligen ut i beteshagen. Egentligen hade det gått bra att släppa ut dem på lördag eller söndag, men jag var tvungen att skaffa mer stängseltråd. Tråden blir nämligen sämre med åren och när jag monterade upp stängslet på fredag eftermiddag kasserade jag så pass mycket att jag i slutändan hade 200 m för lite. Då hade affärerna redan stängt, så jag fick vänta till måndag.

Trots att de fått vistas i övningshagen ett par dagar var yran bland damerna stor när de kom ut på betet. Men tack och lov verkade alla komma ihåg att stängseltråden är obehaglig. Jag hickade till när grupp på tio kvigor kom galopperande mot stängslet i full fart men med bara nån meter kvar tvärbromsade alla som på given signal. Skönt. Efter nån timme av hoppande och utforskande av hagen lugnade de sig och lade sig att vila i övre ändan och där hölls de ända till det började svalka på kvällen.

Generellt var det här betessläppet mer nervpirrande än normalt för mej. Jag har förstås haft kor på bete förr, men den här gruppen är ny för mej. Dels är dikor större och starkare än mjölkkor och dels har de en fullvuxen tjur med sig. Men framförallt är min relation till de här damerna en annan än till mjölkkorna. Mjölkkorna mjölkades två gånger om dagen och tack vare det hade vi ett mycket förtroendefullt förhållande. Visst är jag också vän med dikorna men det blir inte riktigt samma sak och framförallt inte med alla. Vissa djur är fortfarande reserverade i sin hållning till mej. Om mjölkkorna rymde ur hagen visste jag att jag tar hem dem genom att locka på dem och eventuellt fresta med ett ämbar foder. Dikorna tror jag inte att är lika lättflirtade.

Så visst kändes det som en lite lättnad när de till natten sökte sig in i ladugården för att vila. Varför sova på marken när det finns mjuka båsbäddar inomhus? Nån måtta får det vara med friluftslivet. 🙂

Ps. Betet består av korn, rajgräs samt vanligt vallfrö (timotej och klöver). Kornet har gått i ax och betet ser nästan ut som en vanlig kornåker, eftersom gräsväxterna är lägre och inte syns lika bra. Men det är alltså helt i sin ordning att de betar den. Ds.

Vetepriserna stiger

I torsdags gick vetepriserna upp närmare 7 % och under juli har de stigit med 27 % i London. Nå, det berör inte oss direkt men vid leverans till Lovisa får man nu 112 euro/ton mot ca. 92 för inte så länge sedan. Det är ju inte mycket men Handelsbankens råvaruavdelning tror på möjlig stigning till 180 euro. Men man måste komma ihåg att vi på 80-talet fick omkring 400 euro/ton ! Så det är låååång väg kvar …

Priserna på förnödenheterna har stigit medan produktpriserna gått ned. Jordbruksverket i Sverige har räknat ut att bonden får en femtedel av vetepriset nu i jämförelse med 1930 (inflationen beaktad).

Intressant är att man ännu i början på juni pratade om att vetepriserna kan sjunka ännu mer. Men det var före den svåra torkan. I alla fall så är priserna milt sagt instabila och det börjar vara rena rama rouletten att odla nuförtiden. Jag tycker inte om det här systemet alls. Jordbruk är en trög sak och man borde ha minst två år och helst tio år för förändringar. Det bara inte går att ändra på odlingen snabbare.

Vi kan inte göra nånting åt priserna – annat än varna för att det kan gå illa om det inte finns några lager. Vädret kan vara nyckfullt och alla maskiner till trots så är vi ytterst beroende av vädret. Bevattning kan lyckas men bara på en mycket liten del av hela arealen.

I dag körde jag igång den nya (gamla) motorn till dubbelfläkten och satte tryck i den nya torken. Det fungerade bra så snart kan vi sälja det vete som finns i lager. Före skörden måste åtminstone hälften bort. Det blir gastkramande: Skall man sälja eller vänta litet ? För två år sedan fördubblades priset på ett par veckor i augusti – men det finns inte många veckor kvar innan den nya skörden kommer.

Fläktmotorn är annars en gammal brandbilsmotor från en Daimler-Benz. Den går att köra på så gott som allt som är flytande och brinner. Kanske jag börjar pressa egen rybsolja ifall brännoljepriserna stiger mycket. Å andra sidan stiger rybsen ganska ordentligt just nu också. Man blir ju stressad över alla beslut som måste fattas. Det vore en STOR fördel att få koncentrera sej på själva arbetet i stället. Jag har nån gång undrat hur mycket tid som går till spillo för att bönderna måste följa med ”marknaden”. Det är ju tid som inte används till att producera nånting alls (även om det kan vara lönsamt för den enskilde bonden).