Spannmålsleverans

På fredagskvällen levererade jag fjolårets ekokorn. Kornet lagras på en annan gård eftersom jag saknar lämpliga utrymmen hemma. Det var lite lurigt att få ner lastbil och släp genom kohagen (”det är de här ekogårdarna” mumlade chauffören), men det gick bra. Lite draghjälp av traktor behövdes när regnet gjort en brant uppförsbacke för hal, men på det stora hela kom vi igenom det hela med hedern i behåll.

Spannmålen går till en ekodjurgård nånstans i Loimaa-trakten. Jag vet faktiskt inte exakt vem kunden är eftersom lasset förmedlades via ett företag. Förmedlaren heter Pohjolan Luomu och de både köper upp och förmedlar ekospannmål. Tidigare har jag sålt min ekospannmål till Polar Mills i Vasa, det här var första gången jag anlitade nån annan.

Regn, regn, regn …

Det här börjar bli tjatigt men vi går omkring i cirklar och tittar ibland på väderleksrapporten – som lovar mera regn. Marken är våt ännu och på måndag kommer det ”kraftigt regn”.  Snart börjar det här bli en av de värsta vårsåddarna. Det är klart redan nu att det går in i juni – hur långt vet ingen. Ett högtryck skall komma om en vecka – kanske …

Allting står stilla och gödseln i såmaskinen klimpar ihop sej i fukten. Och jag som skrev om våra ”torra försomrar”. Där ser man: Inget år är det andra likt.

Omstart

På torsdagen tog jag på nytt tag i den av regnen avbrutna harvningen. Dels tallriksharvade jag delar av ett skifte där ogräsen börjat växa sig allt för stora. Värmen i luften gör att ogräsen frodas, men vätan och kölden i marken gör att jag inte kan så. Då har ogräsen fritt fram och måste hållas tillbaka med harvning för att inte bli ett problem längre fram i sommar.

På eftermiddagen S-pinnharvade jag resten av Jonas havresåningar (de vi taktikerade med att lämna osådda i söndags). Egentligen var vi lite för tidigt ute, men det utlovas nya regn till helgen och han vill hinna så innan dess.

S-pinnharven är egentligen lite som en kratta som man bearbetar jorden med för att få en bra såbädd. Istället för ”tänder” som krattan har harven S-formade, fjädrande pinnar. De luckrar jorden och sorterar den så att stora korn hamnar i ytskiktet och finare lägre ner. Det förbygger torka och hindrar (i viss mån)  jorden att bilda en hård skorpa om det regnar. Normalt harvar man till samma djup som man tänkt så och vi ligger på 5-6 cm. På torkkänsliga marker skall man aldrig harva lägre än sådjupet, men där torka inte är ett problem kan man gå lite djupare för att bekämpa ogräs. För själva grödan behövs det inte.

Mitt harvekipage har sett bättre dagar, men gör ett bra jobb trots lite rost och matthet i färgen. Det består av en 3,6 m bred harv i fronten och en 4 m bred bakpå. Den där frontharven är i ärlighetens namn inte direkt nödvändig i våra trakter, man får nog en anständig såbädd med en bakmonterad harv. Orsaken att jag ändå kör med frontharv är att jag på så sätt får utfört två harvningar i en överfart, vilket förstås sparar tid. Dessutom kom jag över den hembyggda frontharven billigt, främst för att det är fråga om en slaktad 80-talsharv. Hade den kostat tusenlappar hade tidsinbesparingen inte varit värd priset. Den bakre harven är en 20 år gammal veteran som under årens lopp genomgått en del förändringar (de flesta gjorda av förra ägaren) och är i nuläget en rätt hygglig harv för sin ålder.

Harvningen åtföljs alltid av en skock måsar som samlar insekter och mask efter harven.

Soundtracket till dagens harvning var AC/DC och Magnus Londén. Olika typ av musik passar till olika arbeten och AC/DC är definitivt harvmusik. Grovhugget, svettigt och inte så mycket finess. Angus Young hade varit en rackans bra traktorförare.

Efterlyses 5 st kalvar

Vi mjölkade i all sköns ro i morse, då kvigorna började råma. Antte gick upp från station och märkte två av de kalvar som ska vara i ”Benas osasto” (alltså vår djupströbedd). Vi blev lindrigt sagt fundersamma, för finns det två utanför så finns det garanterat flera. Detta stämde även denna gång, ytterligare 5 kalvar var borta!

Klockan var nu lite över sex, jag fortsatte mjölka medan Antte började leta efter dem. Han körde omkring med mönkkärin, kollade gödselbassängerna och gödselplattorna och diken som finns i närheten. Då jag hade mjölkat, lite över halv sju, gick jag också ut och letade. Då vi inte hittade dem med det samma, gick jag tillbaka till ladugården och lagade allt färdigt där. Halv nio tiden konstaterade vi, att vi lika bra kan gå in och äta morgonmål och sedan fortsätta letande.

Då vi hade druckit kaffe kom Hilda fram. Hon gick i lugn och ro ner längs med en åker, så vi tänkte ju att de andra också skulle vara dit ”uppe”. Men nej. Vi fortsatt att söka, tio tiden hittade jag följande. Hon låg och sov och tyckte att jag är en allmänt jobbig människa då jag väckte upp henne. Också hon var ensam.

Så vi letade, letade och letade. Vi letade till lite efter tolv, då gick vi in och äta. Bäst som det är, så står alla tre bortsprugna kalvar på precis samma ställe som Hilda på morgonen!

Slutet gott, allting gott. Men, vad lär vi oss av det här? Jo, gå in och äta så kommer nog brottslingarna tillbaka till brottsplatsen! 😀

I morgon står arbetet stilla

Vår förstfödda – lilla Mimsan-Pimsan – disputerar i morgon vid Tekniska högskolan och då sitter vi där och försöker se ut som om vi fattar nånting av ämnet: ”Avbildning av språkliga funktioner i hjärnan med MEG och fMRI”.  Mest handlar det om att sätta folk in i en jättestor magnet och mäta hjärnströmmarna då de tänker på nånting speciellt. Det är ganska långt ifrån bondelivet men troligen närmare det än mina kategoriteoretiska modeller av parallella och distribuerade system (datanät alltså).

Lilla Mia (som numera heter Liljeström)  växte upp och gick i skola här i Hindersby och senare i Lovisa. Men i slutet på 70-talet så bodde vi ännu i södra Helsingfors även om vi alla veckoslut och hela sommaren var hemma i Hindersby. Hon bor nu i vår tvåa på Skepparegatan med sin familj. Det jag mest minns från den tiden var släpandet av alla kassar till bilen på fredagskvällen. Antagligen fick jag tio centimeter längre armar av det.  Och så packade lilla Mimsan många många kassar med leksaker som absolut måste med … Det var en stor lättnad då hon började skolan och vi flyttade för gott tillbaka till Hindersby och släpandet tog slut.

Barnen fick vara med i arbetet från riktigt små fast mest var det enklare jobb som att plocka stenar och flyghavre. Jag vill minnas att de fick en penni per sten men upp till fem penni om den var stor. Senare blev det att hjälpa pappa i verkstaden och fröken fick göra rent Zetorns centrifugaloljefilter som hade den svartaste svarta beläggning runt kåpan. Inte så roligt alltid. Och ibland var hela familjen i kallufttorken och skyfflade vete då det blev för tjocka lager och säden måste vändas.

Som tonåring blev det traktorarbete och hon var fenomenal på att gräva med lastaren. Mycket lugnare och grundligare än pappa. En bom gick av men det var en verkligt besvärlig tallstubbe som nog var för stor för den lilla lastaren.

Som student blev det ännu skogsarbete och fästmannen jagades också ut i skogen för att se om han dög till måg – och det har han diplom på. Riktigt imponerad blev jag då ungdomarna rev bort allt utom tegelväggarna på Skepparegatan och byggde om hela lägenheten riktigt snyggt alldeles själva.

Doktorstiteln bryr jag mej inte så mycket om. Vem som helst kan bli doktor om man sitter och nöter stolen tillräckligt länge – det har jag bevisat. Ett papper ger ännu ingen verklig kompetens – det har man tyvärr sett många gånger också. Men det visar att man orkar få ett stort arbete till slut och har en viss uthållighet. För nog är det jobbigt. Speciellt med två små pojkar.

I alla fall måste man som fader få vara litet fånigt stolt över sin dotter i morgon – mest för att hon blev en snäll och duktig flicka.

Uppföljning

Förra veckan tallriksharvade jag ett skifte för att lura igång ogräsen och på en del av skiftet hade jag också hängt en vält efter harven. Tanken var att välten skulle packa till jorden, vilket skulle ge ogräsrötterna bättre kontakt med markfukten och att ogräsen därför skulle växa snabbare. Nu efter en och en halv vecka passade jag på att kolla effekten.

Den här metoden att ”svälta ut” ogräsen är rätt pålitlig, men kräver att man har tid på sig eftersom plantorna absolut måste gro mellan harvningarna för att man skall få nån effekt. Att bara harva skiftet två gånger utan att ogräsen grott är slöseri med tid och pengar.  Ju snabbare groningen sker desto bättre och därför är det lite intressant att se om man kan snabba upp groningen med hjälp av vältningen.  I vår har det inte spelat så stor roll, men en normal eller sen vår kan det vara viktigt att kunna korta ner groningstiden redan med ett par dagar.

Åtminstone den här våren var effekten tydlig. Exempelvis kvickroten borde ha 3-4 blad innan man bearbetar igen för att man skall få maximal effekt. På den vältade delen hade vi redan gått förbi den nivån, kvickroten hade 4-5 blad. På den del som inte var vältad hade de flesta plantor 2-3 blad.  Det innebär att välten putsade bort c. en halv vecka i groningstid. Inte hela världen, men ett litet steg i rätt riktning i alla fall.