Solvärme

SMHI:s Lantbruksväder hotar med fortsatt hetta – åtminstone den närmaste femdygnsperioden. Men norrmännen (http://www.yr.no/) tror det blir betydligt svalare. Det är bäst för svenskarna att de har rätt för jag betalar dem för Lantbruksvädret medan yr.no är gratis. Jag skulle nog sätta en hacka på svenskarna med tanke på att vi har ett inlandsklimat här med heta somrar.

Just nu torkar jag fjolårets vete i kallufttork med solvärme. Vanligen torkar jag ned säden på hösten så den håller över vintern men förrän man kan sälja den måste den torkas ännu någon procent. En kall vinter kan fukten vara upp till 17 % utan problem men saluprocenten måste vara under 14 %. Inga problem på våren att torka för luften är mycket torr och speciellt nu så gör solen att torkluften går ned till 30 % och en torkluft på 60 % räcker bra till.

Jag använder hela det stora plåttaket som solvärmare (omkring 300 kvadratmeter). Med tre stora fläktar på sammanlagt 30 kW  som suger in luft under taket och trycker den genom säden (genom en hålplåt) har jag aldrig behövt bränna en enda liter olja. Till och med regniga år har det gått bra att torka.

Nu kan man med det nya mätsystemet följa med över nätet hur torkningen går:

Kallufttorkens temperaturer
Kallufttorkens temperaturer

Här ser man hur jag satt på fläktarna klockan elva och stängt dem klockan fem. Då fläktarna började suga in luft underifrån taket så steg temperaturen på inluften. I lårarna sjönk temperaturen först eftersom säden var kall men steg sedan långsamt. Huvudsaken är att den luft som kommer från lårarna är kallare än inluften för då vet man att säden torkar. Då luften tar upp fukt så blir den nämligen kallare. Skillnaden klockan fem var ännu sju grader så torkningen var mycket god (men det kom litet åska klockan fem så vi stängde). Torkluftens fukthalt var under 40 % hela torktiden.

Det är inte litet olja och pengar man sparar med solvärmen.

Friska fläktar

På lördag eftermiddag premiärkörde jag och kollegan Jonas vinterns nyanskaffning, en fläkttransportör för spannmål. Kort uttryckt handlar det om en rasande kraftig traktordriven dammsugare, som suger upp spannmål t.ex. från ett golvlager och blåser upp den i kärran. Egentligen är det en onödigt dyr maskin med tanke på hur många timmar per år den används, men orsaken att vi ändå skaffade en är att det innebär att vi slipper bygga dyra spannmålssilos eller andra lager. Eftersom fläkten är flyttbar kan man lagra spannmålen var som helst där det finns golv, tak och väggar. Gamla ensilagesilos, stockrior, tomma ladugårdar eller obebodda radhuslägenheter går bra. Nåja, det där med radhuslägenheter är väl inte direkt vårt första alternativ, men bara väggarna håller duger vad som helst som lager. Dessutom kommer vi att köra på entreprenad åt andra i den mån det finns intresse.

Själva fläkten var hur enkel som helst att använda, men rören som spannmålen skulle transporteras i var lite lurigare. Uppställningen blev vinglig och ranglig och det blev en del improviserande med lastpallar och remmar innan vi fick det hela att stå stabilt. Nu är det inget unikt med den här fläkten, de används rätt allmänt och alla andra kan inte krångla som vi gjorde varenda gång de använder maskinen. Med lite efterforskningar skall vi nog hitta lösningar som ger stabilare konstruktioner. Totalintrycket var att vi har en del att lära, men det här kommer att bli en bra grej när vi rätat ut några frågetecken. Det är inte alla gånger man haft den känslan efter första provturen med en ny maskin. 🙂

Undrar om man måste tejpa igen brevinkastet till radhuslägenheten om man skall lagra spannmål där?

… men NU !

I dag började vi harva. Det är ojämnt och på leran låg det vissa ställen vatten i groparna men på mulljorden mot bäcken var det ganska torrt.

Det gick bara inte att vänta mera. Med närmare +30 grader i skuggan så torkar det snabbt. Huvudsaken just nu är att jämna åkrarna så att fukten blir någorlunda jämnt fördelad.

Högsommarhetta

Ur led är vädret. Från vinterkyla till extrem hetta på några dagar. Här börjar termometern gå upp mot 30 grader ! Det är ganska ovanligt före sådden och jag fasar för hur man skall överleva i glashytten för jag har inga kylaggregat i mina traktorer. En ynklig fläkt ändrar inte på mycket.

Väderleksprognosen lovar fortsatt hetta i tio dygn och den viktigaste raden är inte mer regnmängden utan molnigheten. I stekhettan är varje litet moln som för en stund skymmer solen en verklig lisa för både kropp och själ. Någon ynka millimeter regn torkar bort direkt och hinner knappt väta ned ytan.

Det är inte bra att ytan torkar för snabbt för då gror utsädet dåligt. Helst vill jag ha en litet svalare vår – men ifråga om vädret så hjälper det inte att vilja. Prognosen lovar litet regn men jag tror inte det blir nånting av det – utom ifall det kommer mer åska och det är inte alls bra det heller.

Om det här fortsätter så kommer man att livligt kunna föreställa sej hur det känns att rida på kamel under Saharas obarmhärtigt brännande sol.

Tofsvipor

Det är med djur som med musik. Man vet vilka man gillar bättre än andra, men har svårt att utse en favorit. En av mina små idoler i biologin är tofsvipan. Mest kanske därför att vi blivit så nära bekanta med varandra under snart 40 år tillsammans på slätten.  Man upphör aldrig att charmas av vipornas lustiga beteenden.

Med lite erfarenhet i bagaget ser man direkt om en vipa bor på åkern. Det märks på att dom i sådana fall flyger omkring som jaktplan på en rysk flyguppvisning direkt man börjar bruka åkern. Tyvärr är det så att viporna har ett vapen som i detta fall är totalt värdelöst; kamoflage. Det är nämligen helt omöjligt att se ett vipbo om inte mor Vipa är hemma för tillfället. Detta gör förstås att många vipbon kraschas på vårarna och det har även jag gjort flera gånger trots försiktighet. Den enda chans man har att upptäcka boet är om man ser när fågeln flyger upp och börjar spela skadad några meter bort.

En annan sak som fashinerar med viporna är att dom år efter år har sina bon på samma åkrar. Av mina 8 basskiften bor det i regel vipor på 4 st. Antalet bon per åker kan dock variera lite. Eftersom bona ofta är på sgs¨´s´´á´´´´mmma ställek,4r5555555555555555e31 (sådär blir det när en katt kliver på tangentbordet, jag tar om det) Eftersom bona ofta är på sgs samma ställe år efter år har det gett upphov till följande tanke:

Det är alltid fyra ägg i ett bo. Teoretiskt två hanägg och två honägg. Det kan inte vara samma vipa som bebott åkern i 40 år och antalet bon ökar inte med åren. Hur funkar det? Är det äldsta ägget  som ärver boplatsen eller hur ligger det till? Även här är naturen ett steg före oss och vi får bara titta på och försöka förstå.

Även om det är svårt att upptäcka bon med ägg i så är de i alla fall lättare än när dom kläckts. Ägg tenderar ju att hållas på samma ställe hela dagen medan ungarna inte gör det. För ett par år sedan hade en vipa tidig kläckning och jag hade ett helsike med att hålla reda på var fyra kaoflagefärgade dunbollar höll till på åkern. Dom är snabba men kan tyvärr inte hållas undan från en harv eftersom dom kryper ihop när fara nalkas. Den gången gick det bra, bollarna var fortfarande fyra när jag kollade dagen efter.

Ett vipbo sett från två meters håll

Och en närbild med jämförelsematerial

Om man märker var man förstört ett bo och kollar några dagar efteråt så finns det ett nytt bo på sgs samma ställe. Det verkar alltså inte vara så stor skada skedd, utom för viporna som det säkert är en stor irritation för