Livet flyter stilla framåt på hemmanet. Mars månad är den sista dvalamånaden på året för spannmålsodlaren. Det är inte så speciellt mycket man kan ta sig för ute ännu. Snön ligger fortfarande decimeterdjup, men dagarna blir vettigare och vettigare för varje dag. I kväll var det första gången som man kunde känna av dendär svårbestämbara feelingen som kallas vårkänsla.
I veckan som gick levererade jag ett billass havre. Det var förr-förra årets havre som jag pantat på i väntan på bättre pris. Det tycks dock vara som att vänta på solen på julaftonskvällen så nu gav jag upp och sålde iväg den för ca 80 euro tonnet. Samma dag stod jag på lokala S-marketen och tittade på en påse fågelhavre. Den innehöll inget annat än havre men kostade precis 100 (etthundra) gånger mer än vad jag fick för min havre. Det känns inte så bra kan jag informera om!
På tal om havre. Jag har ett problem som jag inte blir klok på. Jag får ingen hektolitervikt på vare sig korn eller havre. Hl-vikten bestäms av vad 1 kubikmeter spannmål väger och nu vägde min havre 54, dvs en kubikmeter vägde 540 kg, och det är för lite! Hl-vikten är en av faktorerna som används vid kvalitetsbestämmningen och prissättningen av varan. Varför får jag ingen vikt på havren och kornet när vetet och rypsen alltid lyckas bra?
Irriterande!
I dag har jag varit och skaffat golvskivor för att börja ett projekt som jag dragit mig för en tid. 20 år närmare bestämt! Det finns en “nöts-skoll” (fähus-skulle) som i princip stått orörd sedan förra generationen slängde upp sina saker dit. Där finns allt från hästslädar via gamla barncyklar till mjölkkannor och gamla hyvelbänkar och möss. Dessutom spånfyllning som både härbärgerar gnagare samt utgör en kolossal brandfara. Detta skall nu rättas till. Bara att städa upp i detta bråte är en kamp mot Goliat. Spontant skulle man vilja slänga ALLT bara för att slippa det, men sedan börjar man sortera. Gamla mjölkkannor sparas av nostalgiska skäl. Jag var 10 år när vi avskaffade korna, men mjölkkannorna och traktorn som körde dem till meijeriet glömmer man inte. Gamla minklyor från farmartiden går obönhörligt till återvinningen medan en hel massa golvplankor av märklig dimension lagras i en lada i väntan på golvläggning av densamma. En halv köksinredning från 70-talet och en bristfällig skottkärra undrar jag varför min salig far över huvudtaget sparat. Samma sak gäller ett otal trasiga plastämbaren.
Gamla handsågar och diverse verktyg hamnar i det blivande jordbruksmuseet och potatislådorna sparas ifall om att…..
Sådär får man hålla på, så om någon söker mig den närmaste tiden så finns jag på nötsskollan!
Sista bilden innan röjning