Vem är det som besöker Bondbloggen?

För att svara på den frågan så tänkte jag skriva ett inlägg med lite statistik. Vecka 11 så hade Bondbloggen 3500 besök, medelbesökaren stannade i fem minuter och han/hon läste i medeltal 4 inlägg .

Geografiskt kommer det besök från hela Finland, i topp denna vecka var Helsingfors, Vasa, Jakobstad, Pargas, Lovisa och Åbo. Det finns också många besökare utanför Finland, där främst Sverige syns i statistiken.

Många av er hittar hit via Facebook, vissa dagar kommer hela 13 % av besöken via Facebook.

Beskyddarinstinkt

Tisdag kväll kring midnatt inträffade igen en kalvning (undrar om de medvetet håller igen för att kalvningen att bli sent på kvällen eller nattetid?). Denna gång var det charolais-kvigan Bojans tur.  Strax efter kalvningen är de flesta kor väldigt beskyddande och försvarar sina kalvar mot misstänkta angripare, man skall definitivt akta sig för dem i det skedet. Bojan har från början ett otrevligt lynne och är lite smått aggressiv så nu efter kalvningen var det inte ens att tänka på att gå in till henne. Redan fast jag bara betraktade dem från utsidan av boxen gjorde hon ett utfall så det skrammlade i grindarna.

Som tur är verkar kalven klara sig rätt bra utan min inblandning, den är pigg och ser frisk ut. Jag har inte ännu sett att den diar mamman, men med tanke på hur fräsch den ser ut måste den nästan göra det. Jag låste också fast Bojan i låsgrindarna  och kollade juvret (hade jag gått in till henne utan att låsa fast henne hade jag inte kommit ut med alla revben i behåll) och hon var inte överdrivet mjölkstinn, vilket tyder på att kalven nog får i sig en del. Det kan i och för sig också tyda på att hon inte har nån mjölk, men det vet jag att hon har så jag håller det för med sannolikt att kalven diar. Dessutom går det också att klämma kalven på magen och bedöma om den får mat i sig, men det förfarande har jag inte riktigt kommit underfund med ännu.

Semester

En av de största skilnaderna mellan mig och den äldre generationens bönder är den att jag faktiskt sover när jag har chans att göra det! För mig innebär semestern att man inte har en klocka som ringer över huvudtaget, utan jag stiger upp sen när jag vaknar. Idag betydde detta 9.30 och nog måste jag säga att det var sååååå sköööönt att sova si sådär 11 timmar. LYX! För att nu ta en jämförelse, så betydde semestern från korna för min pappa en chans att göra en längre arbetsdag i t.ex. skogen. Han steg upp senast klockan 06.00.. Inte har detta ändrat ens med att korna helt flyttade bort från vår hemgård, nog är han tidigt i gång ändå. Visserligen kan han nu sova till 6.30. 😉

Orsaken att jag berättar detta är att jag kom “heim” igår. För att göra det lite enklare för folk att förstå vartåt hem jag är på väg, så far jag “hem” till Heisala och “heim” till Kabböle. 🙂
Man blir ju lite nostalgisk då man kommer heim, för det känns på ett sätt ännu som igår när vi hade kor hit. Nog händer det sig fortfarande ännu efter två år att jag “ser” korna i ladugården. Dom fanns trots allt här hela mitt liv, ända till 2008, så första gången jag steg in i ladugården efter att jag flyttat, vände jag nog om och gick ut tillbaka igen. Det var inte tungt att se den tomma ladugården, fastän jag vet och visste då att korna har det bra i sina nya hem. Jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas för föräldrarna.

Nå väl, vi flyttade ju för en god orsak! 😉 Och som sagt, nu är det semester och vackert väder. Vad mera kan man önska sig! 🙂

Yuppienallen far till skogs

Då mobiltelefonerna kom så kallades de “yuppienallar” på grund av priset. Yuppies var den tidens jetsettar. Men i skogsarbetet är den helt enkelt livsviktig.

Min första mobiltelefon var en släpbar Ericsson NMT – stor som en mindre kappsäck. Jag köpte den begagnad i början på 90-talet. Den hade en skild lur och själva telefonen vägde fyra kg. Jag byggde en hållare och kopplade den till traktorn eftersom ackumulatorn inte höll så många timmar.  Det var minsann ingen ficktelefon och kallades egentligen “biltelefon” eller “radiotelefon”.

Jag hade nytta av den nästan genast. Då jag fick en fläktvinge genom kylaren långt inne i skogen många kilometer hemifrån så kunde jag ringa hem och farsan kom med vatten så jag fick hem traktorn medan den var varm. Annars hade jag varit tvungen att först gå hem.

Numera har jag en hel låda med gamla mobiltelefoner som hållit kortare eller längre tid. Citytelefoner är inget inom jordbruket. Under årens lopp har mobilerna blivit mindre och behöver inte laddas så ofta. De små knapparna är bara till elände och jag köper helst en stor telefon men att laddningen håller flera dagar är mycket viktigt.

De nya systemen med GSM och 3G är i många fall sämre än gamla NMT. Speciellt räckvidden blev usel då man började använda högre frekvenser. Och vi har en av södra Finlands största skogar just här så alla master är på långt avstånd. Men så kom jag på den lysande iden att skaffa abonnemang från Ålands Mobil. Det är nämligen så att de andra operatörerna har sina egna master med Åland använder flera olika operatörer på fastlandet. Därför har jag tillgång till flera master än med någon annan operatör och alltid bra fältstyrka. Det kostar nån cent mera per minut men det är det värt i skogen.

Problemet  är att man inte hör om nån ringer då traktorn eller motorsågen för oljud. Men nu har jag köpt Blåtandöronproppar som jag placerat under hörselskydden och som har trådlös kontakt till mobiltelefonen. Det fungerar riktigt bra – och så kan jag lyssna på musik tillika …

Skogsblusen har en skild mobilficka högt uppe och det behövs – händer det nånting så kan mobilen avgöra i fråga om liv eller död.

Celin

På måndagen fick jag hålla lektioner åt en grupp vuxenstuderande inom lantbruket. Det är en rätt trevlig avkoppling till jobbet hemmavid, låt vara att min pratglädje är så pass stor att jag ibland har svårt att släppa fram kommentarer från åhörarna.

När jag kom hem hade vårens första kviga kalvat. Jag visste att Celins kalvning var på gång, men trodde det skulle ta ett tag ännu. Därför hade jag inte tagit in henne i kalvningsboxen utan hon kalvade bland de andra korna. Det innebar att hon hade en stödtrupp på 5-6 kor som var lika engagerade i kalven som hon själv var. Ussa, en av de äldre korna, har modersinstinkter så det skulle räcka åt en hel ladugård och hon försökte t.o.m. jaga bort Celin för att ta hand om kalven själv. Vad skulle nu såna där unga flicksnärtor veta om hur man sköter en kalv? Trots att kalvningen redan var över fick mor och dotter ändå flytta in i kalvboxen för att i lugn och ro få bekanta sig med varandra.

Beträffande namn har jag tänkt gå in för ett eget system. I besättningen finns fem raser (Aberdeen Angus, Limousin, Charolais och Blonde och Simmenthal). Alla kor betäcks av tjuren Trisse som är Simmenthal och kalvarna kommer alltså att se rätt så Simmenthal-aktiga ut oavsett mammans ras. Jag skulle ändå vilja ha lite koll på moderns ursprungsras och tänkte därför gå in för att kalven får ett namn som börjar på samma bokstav som mammans ras.

Celin som kalvade är Simmenthal och då borde kalven få ett namn på S. Nu stavar visserligen den kanadensiska sångerskan sitt namn Céline (Dion), men trots det tycker jag att om mamma heter Celin måste väl kalven heta Stjärna. Eller kanske Solo? Sångfågel? Eller Schweiz för att göra det lite långsökt. 🙂

Mars-syndromet

Livet flyter stilla framåt på hemmanet. Mars månad är den sista dvalamånaden på året för  spannmålsodlaren. Det är inte så speciellt mycket man kan ta sig för ute ännu. Snön ligger fortfarande decimeterdjup, men dagarna blir vettigare och vettigare för varje dag. I kväll var det första gången som man kunde känna av dendär svårbestämbara feelingen som kallas vårkänsla.

I veckan som gick levererade jag ett billass havre. Det var förr-förra årets havre som jag pantat på i väntan på bättre pris. Det tycks dock vara som att vänta på solen på julaftonskvällen så nu gav jag upp och sålde iväg den för ca 80 euro tonnet. Samma dag stod jag på lokala S-marketen och tittade på en påse fågelhavre. Den innehöll inget annat än havre men kostade precis 100 (etthundra) gånger mer än vad jag fick för min havre. Det känns inte så bra kan jag informera om!

På tal om havre. Jag har ett problem som jag inte blir klok på. Jag får ingen hektolitervikt på vare sig korn eller havre. Hl-vikten bestäms av vad 1 kubikmeter spannmål väger och nu vägde min havre 54, dvs en kubikmeter vägde 540 kg, och det är för lite! Hl-vikten är en av faktorerna som används vid kvalitetsbestämmningen och prissättningen av varan. Varför får jag ingen vikt på havren och kornet när vetet och rypsen alltid lyckas bra?

Irriterande!

I dag har jag varit och skaffat golvskivor för att börja ett projekt som jag dragit mig för en tid. 20 år närmare bestämt! Det finns en “nöts-skoll” (fähus-skulle) som i princip stått orörd sedan förra generationen slängde upp sina saker dit. Där finns allt från hästslädar via  gamla barncyklar till mjölkkannor och gamla hyvelbänkar och möss. Dessutom spånfyllning som både härbärgerar gnagare samt utgör en kolossal brandfara. Detta skall nu rättas till. Bara att städa upp i detta bråte är en kamp mot Goliat. Spontant skulle man vilja slänga ALLT bara för att slippa det, men sedan börjar man sortera. Gamla mjölkkannor sparas av nostalgiska skäl. Jag var 10 år när vi avskaffade korna, men mjölkkannorna och traktorn som körde dem till meijeriet glömmer man inte. Gamla minklyor från farmartiden går obönhörligt till återvinningen medan en hel massa golvplankor av märklig dimension lagras i en lada i väntan på golvläggning av densamma. En halv köksinredning från 70-talet och en bristfällig skottkärra undrar jag varför min salig far över huvudtaget sparat. Samma sak gäller ett otal trasiga plastämbaren.

Gamla handsågar och diverse verktyg hamnar i det blivande jordbruksmuseet och potatislådorna sparas ifall om att…..

Sådär får man hålla på, så om någon söker mig den närmaste tiden så finns jag på nötsskollan!

 Sista bilden innan röjning