Sagan börjar i natt, då vi ( med ögonen i kors ) kollade från vår CowCam att 265:an hade kalvat. Hon såg pigg ut så vi bestämde oss för att fortsätta sova.
På morgonen då vi gick till ladugården visade det sig att hon minsann var pigg, så pigg att Antte inte kunde gå in i kalvningsboxen. Hon kom på. Och när en ko av den där kalibern kommer på är man ganska så liten kan jag berätta för er!
Kalven, som konstaterats vara en Helge, var stor och robust. Utah (265an) hade gått över tiden en knapp vecka, så vi hade också förväntat oss en tjur.
Dagen gick och på kvällen tyckte vi att det vore bäst att mata Helge från tuttflaskan, trots att han hade sugit från spenen.
Sagt och gjort, jag låste fast Utah i foderfronten, så att jag kunde vara i boxen i lugn och ro. Jag matade honom och tyckte att han var väldigt duktig. Stora tjurkalvar har en tendens att vara lite slöa med sugandet, men nu gick det bra.
Efter att jag matat Helge stod jag utanför boxen och såg på honom när han försökte “tissa” på Utah, som ännu var fastlåst. När han stod där och viftade med svansen, såg jag något underligt. Eller rättare sagt såg jag inget. Så jag gick och hämtade Antte, lyfte på Helges svans, krökte mig under Helges mage och konstaterade att han är en hon!!! 😀 😀 😀
Sagan med Helge har ett lyckligt slut: Helge blev Hutah. Nu väntar vi på att det kommer nästa (riktiga ;)) tjurkalv som är värd namnet Helge! 🙂
