Hoppigt värre för vetepriset

Först brakade vetepriset nedåt efter kriserna i Japan och Nordafrika men sedan gick det upp igen och är nu kring 230 euro/ton i Paris. Men 175 euro i Finland. Skillnaden på 50-60 euro verkar hålla i sej och det är på tok för mycket.

I agrimoney.com analyseras läget hit och dit men senast påstod IGC  (International Grains Council) att spannmålslagren inte kommer att öka ens med en skörd som är rekordstor för efterfrågan ökar också. Hur det går i verkligheten är sedan en helt annan sak.

Här kan man inget göra annat än försöka anpassa sej. Här gäller enbart finländska priser och det ser ut så att det finns för mycket vete i Finland så jag ökar inte på vetesådden och köper inte heller mera dyr gödsel.  Även om priserna stigit från de helt hopplösa bottennoteringarna i fjol våras så gäller det fortfarande att se till att utgifterna inte ökar.

Oljeväxtodlandet lär knappast öka efter förra sommarens katastrofskörd. Jag hörde att rypsskörden på de värst torkdrabbade åkrarna var omkring 300-400 kg/ha. Då hjälper det inte att priset var litet högre.

Vetepriset rasade till 230 !

Tja, det var ju roligt även om det inte hade någon betydelse. Jag kunde inte sälja nånting medan priset var på 275 euro/ton. För det första var torken helt insnöad och för det andra så behöver jag vårsol för att torka bort den sista procenten för att få vetet under 14 %.

Just nu lutar vårens såplan hårt åt minimal vetesådd. Dyr gödsel och nedåtgående pris. Nä, nä, nä – jag tänker inte delta i något uppbyggande av vetelager. Jag skall bara testa den nya såmaskinen i år. I höst måste jag i alla fall plöja upp gröngödslingsvallen. Om jag plöjer upp den i vår så blir gödslingseffekten minimal på grund av den hårda torkan förra sommaren. Så det skall till ett riktigt högt vetepris innan jag bryter vallen (närmare 400 euro/ton). Och ett lägre gödselpris. Jag ser ingen orsak till att hjälpa Yara att få ny rekordprofit. Av alla kostnader är gödseln den största.

Ur världshandelns synvinkel har jag inte ens lika mycket tyngd som en mygga men här på Bos-Sestu gäller det att få det på plussidan. På sikt kan det vara mer lönsamt med mindre vete och mera gröngödsling. Missnöjda ombedes vända sej till den minister som så gott som skänkte bort Kemira och Europas enda större fosfatgruva åt Yara.

Jovisst är jag allvarligt förgrymmad – också på hela regeringen. Det var inte politik – det var ren och skär dumhet.

Krasch

I dagarna tre har jag igen kämpat med deklarationen. Enligt gammal god tradition så lämnas förstås allting till sista stund. Och så krånglar nånting  så klart. I år blev plötsligt minnet fullt på systempartitionen på min nya datamaskin. Den var felkonfigurerad – och det visste jag. Det finns hur mycket rum på hårdskivan som helst men jag hade satt roten (jo, det kallas faktiskt “rot”)  till hela systemet på en alldeles för liten partition (hårdskivan delas upp i partitioner eller delar för att göra det lättare att ändra systemet). Och det hade jag tänkt ändra på – nån gång. Men det blev aldrig av och i går hade jag inte tid att börja ändra systemet mera.

Så där satt jag med en oduglig maskin och deklarationen på hälft. Men det fanns ju gummans datamaskin som ännu fungerade så jag fick använda den i stället. Förstås fanns där inte de program jag var van att använda men det gick i alla fall så deklarationsblanketterna åkte iväg i god tid 23:41 över nätet.

Det elektroniska systemet har blivit litet bättre i år. De har slutat med det helt huvudlösa system de hade tidigare där det fanns en mängd helt hopplösa datasystem som var olika sinsemellan – nån sorts konkurrens kantänka. Jag börjar snart bli allergisk mot “konkurrens” – den bara gör allting riktigt hopplöst och uselt och så skall vi sedan försöka reda upp eländet. Konkurrensextremisterna borde skickas till samma ställe som Khadaffi snart hamnar i.

Men nu skall jag till skogen där det varken finns blanketter eller krångliga system. Ingen skattebjörn heller – får man hoppas.

Vetepriset över 275 euro/ton

I går slutade Parisbörsen på 275:50 euro/ton för vete. Det är ingenting som direkt påverkar oss – först då priserna i Finland stiger har det betydelse. Och vi är 60 euro under Parisbörsens pris. Men visst är det trevligare att priserna stiger för det ger förhoppningar om att de i något skede måste höjas också i Finland. Men det är en bit kvar till 600 euro/ton som vi hade i slutet på 80-talet.

Traktorbluff

I dag fredag är det Landsbygdens Folk-dag. Det är av naturliga skäl en tidning som lusläses hos oss. Och vi får därtill två exemplar så vi behöver inte slåss om tidningen.

Då man funderar på ny traktor så sticker förstås rubriken “Akta er för billiga traktorer och maskiner på nätet !” i ögonen. Det handlar om skojare som säljer obefintliga maskiner billigt. Dessutom påstår de sej vara representanter för gamla stabila företag. Men man får aldrig någon maskin.

Jag köper en massa över nätet men hämtar alltid varan personligen och betalar först då jag sett vad jag får. Det är enligt min mening helt nödvändigt oberoende av om något annonseras ut i tidningen eller på nätet. Möjligen kan man använda ett s.k. spärrkonto där pengarna är låsta tills både köpare och säljare ger tillstånd att pengarna går vidare. Att betala i blindo är ren blåögdhet.

Nåja, jag har faktiskt betalat 20 kronor för en gammal nyckel på en auktion på nätet. I sådana fall orkar man inte börja med spärrkonton. Och tillsvidare har det fungerat bra. Egentligen är det otroligt hur mycket hederligt folk det finns. Fastän den officiella moralen numera tycks gå ut på “pokarboons elfte buud: Skrap ååt de påjtji så haar du” (Pockarbons elfte bud: Skrap åt dej pojke så har du!).

Så om ni ser en ganska ny traktor billigt på nätet så är det bäst att åka dit för att se på den alldeles själv. Och kontakta myndigheterna för att kolla registreringen och skriva ordentligt köpebrev och kolla legitimation. Helst ha halva byn att ställa upp som köpevittnen.

Det är inget fel på att köpa över nätet men visst bör man vara lika försiktig som vanligt. Bara en enda gång har någon försökt lura mej och det var i Helsingfors då jag skulle köpa en begagnad Lada. Den var mycket fin utanpå men säljaren blev litet flat då jag drog fram en pappskiva och kröp under bilen. Där såg man tydligt att det var en krockbil som hade blivit litet uppiffad på ytan. Nåja, jag sökte inte efter en krockbil så saken var klar med en gång.

Hästliniment

Ibland behövs det en ordentlig hästkur. Till exempel då man sträcker en muskel – vanligen i ryggen. Men i år så har djup snö och kvisthopar gjort att jag sträckt en muskel i skånkan (skinkan) på ena bakbenet. Det går bra att röra sej på plan mark men då man faller genom en hop kvistar på djup snö så börjar det vara svårt att krångla sej upp.

Så det var dags för hästliniment. Tyvärr så är det gamla goda hästlinimentet numera förbjudet eftersom det innehöll “dopingmedel”.  Men effektivt var det – det brände ordentligt. Nutida liniment är bara vatten.

Gårdagen gick till kontorsarbete och – trots ryggen – snöarbete. Sjuk skånka eller inte – snön var blid och måste bort framför dörrarna förrän det blev kallt.

I dag sitter jag på producentförbundets generationsväxlingsdag vid Ring III. Och skriver blogg på smartmobilen. Man måste följa med alla ändringar i reglerna – speciellt skatter.