Växtodling – Sida 27

Liemannen

Eftersom jag är ekoodlare sysslar jag inte med kemisk bekämpning, däremot hör olika former av mekanisk bekämpning till rutinerna. Mekanisk bekämpning kan göras med en massa olika redskap; trädeskrossar, kultivatorer, olika skärare, hackor o.s.v. I sin enklaste form görs den med en helt traditionell lie.

Flyghavre och kvickrot är jag rätt så förskonad ifrån, men mjölktisteln är ett ogräs som ger mej ordentligt huvudbry. Den har ett enormt djupt rotsystem och frodas oavsett om sommaren är torr eller våt. Dessutom sprider den sig både via rotskott och frön vilket gör att vallen inte tar kål på den (vilket är fallet med många andra ogräs). På skiftet Alinabba håller mjölktisteln på att etablera sig och det är där lien kommer till användning. Tisteln finns inte på hela åkern utan i tydliga ruggar på ett par ställen och då går det att slåtta de fläckarna för hand. Det hindrar inte rötterna att sprida sig, men förhindrar åtminstone fröspridningen.

Att slå med lie i 30 graders värme tar verkligen loss svetten, jag är glad att det några stora områden det rörde sig om. Förstås hade det gått att köra med traktor och slåttermaskin också, men det hade inneburit att jag trampat ner mer areal än tisteln egentligen förkom på. Lien är mer av ett precisionredskap, jag behöver inte offra mer kornväxt än nödvändigt.

I våras stubbharvade jag grannskiftet Kronans Alinabba där mjölktisteln var ett ännu större problem och där är förekomsten nu obefintlig. Med facit i hand borde jag ha harvat alla tistelåkrar, men det gjorde jag inte eftersom jag inte visste om det skulle ha nån effekt. Nästa vår blir det att stubbharva Alinabba också. Lyckligtvis är det främst på de här två skiftena som tisteln känns problematisk.

Andra skörden

Förväntingarna över andra ensilageskörden är inte alltför höga. Då det inte har kommit regn på långa tider, har gräset inte orkat växa ordentligt. På vissa ställen, framför allt på sandiga fläckar, har gräset helt torkat bort.
Men likasom allt annat, är också vallen ojämn i år, så på andra ställen är det rätt så bra växtlighet.
Eftersom gräset inte växer mera, började Antte bala igår. Då man dessutom har förutspått regn till veckoslutet, skulle gräset få en bra start till en tredje skörd.

Eftersom gräset är så torrt, så slår och balar Antte på samma gång. Planen var att han igår skulle köra från morgonen, tills han inte längre orkar på natten. Tyvärr var balaren av annan åsikt. På natten, kanske 12 tiden (jag kollade inte på klockan då jag redan var och sov), sade ett lager upp kontraktet, så det var bara för Antte att komma och sova och börja remonta på morgonen i stället.

Vi hade som tur var reservlager hemma, så det gick att fixa. Så nu kör han igen och försöker få undan så mycket som möjligt före det börjar regna.

Kvällspromenad

På torsdagen körde jag förbi ett av kornskiftena i Sundby och hajade till. Istället för böljande kornax dominerades åkern av grön gräsväxt.

Det som hänt är inte ovanligt på torkkänsliga åkrar när man har en torr försommar som i år. Torkan gör att spannmålen inte växer tillräckligt snabbt och istället växer kvickroten sig längre än spannmålen. Även om det senare på sommaren kommer mer regn hinner säden inte ikapp ogräset. Torkan resulterar alltså dels i sämre skörd i år och dels i ökad ogräsförekomst kommande år.

Av erfarenhet vet jag att jag har två alternativ, ingendera är särskillt bra. Alternativ ett är att låta grödan växa klart och skörda som vanligt. Fördelen är att man går en skörd, låt vara att den är mindre än normalt, men det medför också nackdelen att kvickroten får ordentligt fotfäste på skiftet eftersom den får ytterligare några veckor på sig att befästa sin ställning. Alternativ två är att slåtta omkull grödan och endera skörda den till grovfoder åt korna eller plöja ner den som jordförbättring. Nackdelen är då att man inte får nån skörd att sälja, fördelen är att man klämmer åt kvickroten.

När jag på kvällen åkte ut för att studera eländet närmare kunde jag till min glädje konstatera att det inte var så illa som jag trott. Visst, kornet har lidit av torkan och skörden blir definitivt inget att jubla över men ogrässituationen var inte så kritisk som väntat. Jag hade ju glömt bottengrödan! På en del åkrar sådde jag i våras rajgräs och persisk klöver som skulle täcka markytan mellan såraderna och gräsväxten som nu syntes i kornåkern var inte kvickrot utan just rajgräset. De två är rätt lika varandra, t.o.m axen är lätta att förväxla på håll. Visst finns det kvickrot också, men inte alls i sån omfattning som det sett ut från vägen. Frågan om hur stor skada torkan gjort på skörden kvarstår, men jag kan gått ge skiftet nån vecka till innan jag bestämmer mej för att slåtta eller tröska eftersom jag inte behöver beakta ogräsaspekten.

I samma vända kollade jag en annan kornåker som såtts samma dag som den här problemåkern. Den var helt ok, torkan hade inte satt några nämnvärda spår och rajgräset var betydligt lägre än kornväxten.

Potatislandet

Nu då temperaturen i arbetsrummet sjunkit från närmare 30 grader till 23 grader så orkar man skriva igen. Ett mindre arbete – men ack så viktigt – är ”ti får poteetslaandi” (att fåra potatislandet). Eftersom ogräsen växer bättre än nyttoväxterna (allmän regel) så måste de bekämpas och i potatislandet går det bäst genom att dra upp dem med plog i fårorna. Plogen är ”tjööpis” (köpt) men ombyggd för omkring 40 år sedan av brorsan. Man kan skruva fast två rör med sitsar och sätta potatis – ställningen bakom plogen är för lådorna. Tyvärr fungerar inte mera den fina uppfinningen med ett gammalt cykelhjul och en koskälla som klingade var 30:e centimeter så man visste precis när nästa potatis skulle sättas i röret. Men idén var fin – och rolig.

Vi har potatislandet på ny plats i år mitt i en åker. Det lyckades ganska bra för man måste se till att där inte finns kvickrot som kan växa rakt igenom potatisen. Vi satte potatis ganska sent i år men vissa sorter blommar redan (där finns flera olika sorters potatis). Jag är ingen vän av nypotatis som jag bara får magsmärtor av utan jag äter enbart ”gaambel poteetär” (gammal potatis). I den här hettan har sill och potatis varit vår basföda – tillsammans med stora mängder surmjölk (och glass).

Bara man orkar odla potatis och hämta ved från skogen så klarar man sej oberoende av vad politikerna hittar på för besparingar. Det såg litet illa ut med regnandet i juli så vi måste börja bevattna potatislandet (jag har en pump från bäcken) men så kom det fina regnet med 22 mm. Nu finns det hopp om potatis på bordet nästa vinter … Kanske också nån sillbit i bästa fall.

Balning av helsädsensilage

Igår testade Antte på en ny grej för oss, nämligen slåtter och balning på samma gång.
Det har inte ens varit möjligt tidigare, men i.o.m. frontkrossen vi införskaffade går det nu att köra på det här sättet.

Fodret ska vara relativt torrt då man balar på detta sätt, annars blir balarna alldeles för våta. Den senaste tidens värme och torka har nu gjort att fodret, en blandning av havre, vete och ärt, nu var tillräckligt torrt. Bra gick det, så nu kan man ev. tänka sig att skörda andra och tredje skörden av ensilaget på det här sättet. Man sparar nämligen ganska mycket tid med att få gjort två arbeten på samma gång.

Flyghavre – stöön ….

Och så är det den tid på året då flyghavren skall plockas. Man står i stekhettan och blir uppäten av mygg, knott och bromsar då man försöker hitta alla flyghavrestrån. Och det är bara att plocka – det är LAG på det …Varför i all världen sätts det så mycket möda på ett enda ogräs ?

På 1970-talet så förstod man ännu inte faran och det importerades utsäde som var fullt av flyghavre. Jag kommer ihåg första gången jag såg en underlig fläck på åkern som såg annorlunda ut än den omgivande säden. Men då var det redan för sent. Flyghavren hade drösat i några år och det fanns frön i jorden – och de kan gro ännu efter tio år …

I över 30 år har vi varje sommar plockat flyghavre – ibland massvis. Visst går det att spruta och det har jag gjort ett år då plockandet började bli övermäktigt. Men medlen är så dyra att hela inkomsten från den åkern försvinner. Då kan man lika väl låta bli att odla. Vall är ganska bra eftersom man slår den ett par gånger per sommar så att flyghavren inte hinner bilda frön.

Ibland kan ett enda frö bilda en stor buske med upp till tio strån och några hundra frön. Om de drösar så har man flyghavre på den fläcken i tio år framåt. Men de stora stråna kan man lätt hitta eftersom de är längre än säden. Så om en massa bönder hukar sej i åkrarna beror det inte på att de gömmer sej för EU-inspektörerna utan försöker hitta flyghavre – den syns bäst mot bakgrund av skog eller himmel. De värsta är de små strån som finns inne i säden och som man ser enbart om man direkt går förbi dem. Helt hopplösa.

Flyghavren skall plockas riktigt ordentligt med rot och allt. En kvarbliven rot hinner ännu skjuta nya strån som producerar groende kärnot. De plockade stråna skall placeras i täta plastsäckar som sedan måste brännas. Visst är kvickroten besvärlig men den kan man i praktiken spruta bort medan flyghavren kräver en massa arbete. I den här hettan kan man bara plocka på morgonen och aftonen. Vi steg upp klockan fem men så kom det -. under över alla under – ett regn så det blev inget plockande den här morgonen. Det var bara tre millimeter så då solen börjar steka så försvinner det med en fräsning och i kväll går det att plocka igen.