29 mars, 2013 av Christer

Ett skidäventyr

För två veckor sen var det dags för årets skidäventyr i form av långloppet Birkebeinerrennet i Norge. Fyra dagar ledigt hemifrån i gott sällskap av likasinnade skidvänner borde väl vara lämplig avkoppling från jobbet där hemma, eller?

Att det varit lite tyst härifrån beror inte på att jag behövt så här pass lång tid på mig för att återhämta mig, men närapå nog 🙂  Hade så klart studerat banprofilen redan tidigare i vinter och konstaterat att det nog inte skulle vara så dumt med lite backträning, men var hitta tillräckligt stora backar här i plattlandet.

Så här beskrivs banan på rennets hemsida:

”Start er på Thingstadjordet 3 km vest for Rena sentrum (280 moh). Løypa går gjennom skog i stigende terreng frem til Skramstadsetra (9 km, 640 moh). Videre i slak stigning i glissen skog oppunder Dølfjellet (13 km, 820 moh) og ned til Dambua (17 km, til 760 moh). Løypa fortsetter videre vestover i slak stigning over Raudfjellet (20 km, 880 moh). Videre forbi Nysætra i småkupert skoglendt terreng ned til Kvarstaddammen (27 km, 660 moh). Fra Kvarstad går løypa i jevn stigning i skog opp mot Midtfjellet (33 km 910 moh). Herfra i åpent og lett fjellterreng til Sjusjøen (41 km 880 moh). Fra Sjusjøen går løypa gjennom lett skogsterreng, utforkjøringer og flatere lende ned til mål på Birkebeineren Skistadion i Lillehammer (54 km 490 moh). Ca 20 km av løypa går i fjellterreng, vesentlig snaufjell.”

Det gick med andra ord 540 m uppför de första 13 kilometrarna och redan där började musklerna fram på låren ge upp. Tack vare några veckors ”props”-bärning i skogen var det inte så stora problem med frånskjutet (avsparken) i skidsteget men vad hjälpte det när man inte fick benet framdraget tillräckligt snabbt för att få rytm i åkningen. Backarna var i övrigt skidbara och spåren fina men ”plattlänningen” fick till sist börja ”gå” uppför backarna och se på hur norrmännen likt Johaug och Northug ”flög” förbi. Uppe på kalfjället fanns det några parstakningspartier och där kunde man ta om några av dem som flugit förbi i backen då dom fortsatte med sitt diagonalande. Men i följande långa backe från Kvarstad till Midtfjell flög dom förbi igen. Sen hjälpte det inte hur mycket Erik manade på mig från sin plats på skidspetsarna, det blev att ”gå” igen.

"Ta i nö" manade Erik från skidspetsarna......

”Ta i nö papp” manade Erik från skidspetsarna……

Skidorna fungerade fint så dem kan jag inte skylla på denna gång. En ”kaktus” i halsen fick jag lagom till avfärden hemifrån och den blev inte bättre efter natten på golvet i den väldigt välventilerade ungdomskolen, lite snor i skallen gjorde att det knastrade i öronen och gav lite dålig balans tills det med en smäll ”lossnade” vid trädgränsen. Antagligen på grund av förändring i lufttrycket. Men i övrigt kände jag mig relativt frisk. Hann tänka att jag nog börjar bli för gammal för dylika prövningar men fick höra sen efter loppet att den äldsta åkaren som genomförde loppet var 94 år så inte ens det argumentet passar in 🙂 Luften uppe på fjället gjorde tydligen gott för i mål var kaktusen borta och snoret hade försvunnit ur skallen.

Oroade mig också lite för de branta utförsbackarna ner till skidstadion i Lillehammer, dom kunde också utgöra en prövning för plattlänningen. Men förvånansvärt bra gick det där, i mitt tycke mycket bättre än för de lokala skidarna. Jag hölls på benen i motsats till många av de andra 🙂

Nåå, deltagandet är ju frivilligt och mest tävlar jag med mig själv och jag kom ju i mål till sist vilket känns nog så tillfredställande även om jag inte var riktigt tillfreds med tiden. Men till och med tiden blev lite bättre efter att jag konstaterade att jag slagit Björn Dæhlie med 3½ minuter.

Att loppet hör till de tyngsta jag genomfört behöver väl knappast tilläggas men det var nog tungt för alla de andra också för jag förundrades över hur tysta och sammanbitna åkarna var under loppet. Har ju den uppfattningen att norrmännen är språksamma av sig, men sällan fick man något svar när man försökte prata med de övriga deltagarna.

trött men ändå nöjd i mål efter ett av de tyngsta lopp jag deltagit i.....

Trött men ändå nöjd i mål efter ett av de tyngsta lopp jag deltagit i…..

 

Bondegener

Efter tre dagar och ytterligare 30 km skidåkning dagen efter loppet bänkade vi oss i flyget hem. Råkade få tag i tidningen ”Dagens näringsliv” på flyget och läser där att för att lyckas i Birken bör man helst ha bondegener i blodet, att de flesta av klassvinnarna är uppväxta på gård. Likaså är ju Johaug, Northug och flertalet av de andra norska toppåkarna uppväxta på gård. Men vad gör just bönder så goda skidåkare?

WP_002101

 

Etiketter: ,

4 svar till “Ett skidäventyr“

  1. Kurt skriver:

    Du får göra en trippel och också genomföra Birkebeinerrittet och Birkebeinerløpet också!

  2. Christer skriver:

    Njaa Kurt, cykla skulle jag kunna tänka mig (har faktiskt kört nåt tempolopp) men löpning njaa……… de glider nog för dåligt 🙂

  3. Sonja skriver:

    Björgen förklarade ju i tiderna sina grymma armmuskler med att hon har mockat fårdynga…. 😛

  4. Christer skriver:

    Kanske det 🙂 Tömma fårkättar efter vintern är förvisso ett slitgöra……..