Månad: februari 2011

Aj

Ett modeord bland bönder. Aj! Det betyder ju att man gjort sig illa i varierande grad och det är något som händer ofta. Tack och lov är det mest frågan om en rispa eller ett litet sår eller någon liten klämskada som är glömd inom någon timme, men det kan också vara i princip hur hemskt som helst. Dödsolyckorna i lantbruksarbete har gått ner i antal de senare åren, mest pga av bättre skyddade maskiner, men kanske också lite beroende på upplysning från olika håll.

Några skräckexempel från svunnen tid:

När jag var barn kapades det mycket ved på gården. Detta skedde med en kap som hade en klinga på en meter i diameter som låg totalt fri i hela sin omkrets. Man var alltid minst två när veden kapades för att det skulle gå snabbt, en matade fram och en kastade undan. Det innebar två personer som sprang runt den friliggande klingan och ett felsteg hade kapat vem som helst i två halvor. Men det gick bra i över 30 år. Någon dag efter att jag fyllt 18 körde jag ifrågavarande maskin till avstjälpningsplatsen.

Tröskorna hade ända fram till 70-talet alla kedjor, skrivar och remmar friliggande och bla på den första tröska jag körde (MF186) skulle man knöla in sig mellan remmar för att ställa luftmängden, och det måste ske när tröskan var i gång. Ett antal armar har nog sådana maskiner tuggat i sig genom åren, och även i Närpes åtminstone en hel person.

All besprutning skedde med traktorer utan hytt och utan någon som helst skyddsutrustning. Dessutom var medlet i huvudsak ett kvicksilverbaserat ogräsmedel, så följderna kan man ju föreställa sig.

I dagens läge är det olika typer av fallolyckor som dominerar i lantbruket. Den vanligaste olyckan sker när man hoppar ur traktorn, med stukning eller benbrott som följd. Betydligt värre är förstås fallen från hög höjd som också är överrepresenterade i lantbruket. Min farbror omkom på det sättet 1989. Trots att fallskydden har utveckats massor på senare tid används dom ännu minimalt när bönder klättrar.  Dåligt sandade gårdsplaner och dålig belysning ger också andelar i statisktiken. Oskyddade maskiner och olyckor med kraftöverföringsaxlar börjar i alla fall vara ett minne blott. Förr var just kraftöverföringsaxeln en stor fara, oskyddad kan den hugga tag i kläder och dra med klädesinnehavaren in i axeln. Problemet med denna axel är att den ser ganska ofarlig ut, men är en mördarmaskin. Utöver detta är andelen bönder som omkommer under vältande traktor idag nästan noll tack vare skyddshytterna (Dom är INTE bara till för lyx).

Själv har jag haft tur så här långt. Däremot har jag i mitt jobb som ambulansförare träffat många som inte varit lika lyckligt lottade. Antar väl att dessa två hänger lite ihop, man blir väl lite försiktigare när man sett hur illa det kan gå, och snabbt.

Enligt statistiken är vedklyvar i olika former ännu den farligaste maskinen på lantgården. Detta trots att dessa maskiner är så skyddade dom kan bli.

Men skydd kan förstås tas bort, det blir ju oftast enkare att arbeta då. Åtminstone en stund.

Själv har jag som sagt klarat mig bra tills vidare. Jag fick foten i kläm engång mellan traktorbakhjulet och lunningsvinschen när jag skulle koppla den. Det gick bra pga skyddsstövlarna, men jag fick böla på hjälp för att komma loss. Detta var före ficktelefonernas tid. Vid ett tillfälle har jag också tappat en sida av en spannmålsvagn rakt på foten men även den gången hjälpte stålhättorna mig undan värre skador.

Ett tips annars till alla bondekolleger. Ta med telefonen ur hytten när ni stiger ur för att koppla ett redskap. Det är ofta då olyckorna sker och då gör inte telefonen någon nytta i hytten.

Begagnad såg

Hos oss har vi kör vi med två motorsågar eftersom min pappa också jobbar en del i skogen på vintern (hittills i år de facto betydligt mer än jag). Bägge sågarna är av lite äldre modell och den äldre av dem har en tid visat tecken på trötthet. Därför börjar det bli dags att leta efter en ersättande såg och häromdagen slog vi till och köpte en begagnad s.k lättsåg.

Som namnet säger är den av en lite lättare kaliber än de traditionella motorsågarna. De är främst tänka för sågning av klenare virke och för den som i huvudsak hugger ved är det onekligen merparten av det som fälls klenvirke. Lättsågen är klart mindre till både vikt och omfång än de sågar vi haft och jag har tidigare avfärdat de här som snarast leksaker. En riktig såg skall vara tung som ett smidesstäd och ryta när man drar på gasen. Pappa var dock lite intresserad av dem och jag måste så här långt medge att den verkar ha sina fördelar. Den är klart lättare att bära med sig och t.ex. när man kvistar sitter den perfekt i handen. Som bygg- eller snickarsåg måste den här typen av sågar vara ypperliga. Eftersom vi inte har så värst mycket skog används sågen nästan lika mycket i andra jobb (vedhantering, byggande, trädgårdsjobb o.s.v.) som i skogen och i de här arbetsmomenten borde de vara helt ok.

Jag är fortfarande inte helt övertygad, men måste motvilligt medge att den här sågtypen också verkar ha sina fördelar. Och skulle det riktigt krisa till sig har jag ju min trogna tungviktare att ta till.

Lättsågen fram, den "riktiga" bakom.

Vinnarna i ko-memory

Det var rätt många som lyckades lösa Bondbloggens ko-memory med under 40 klick. Vi har lottat ut 10 Bondbloggenmössor och de åker genom snön till Emilia, Marika, Alexander, Anita, Annika, Fredrik, Jenny, Yvonne, Andreas och Ursula. Grattis!

Tävlingstiden har gått ut men spelet finns kvar här på Bondbloggen, så närhelst du känner för det, kör ett set memory!

Det går åt skogen med skogen

Föga visste jag hur eländig den här vintern skulle bli i december då jag skrev under fullmakt för reviret om virket – även om det lutade åt en besvärlig vinter redan då. Den senaste veckan har varit den värsta. Snö i enorma mängder höll på att krossa garaget och jag fick arbeta dag och natt i tre dygn med att få bort snön. Och just då jag började pusta ut litet så kom det ett ordentligt snöfall igen. Så det har inte varit tid med något skogsarbete.

Skogstraktorn har jag nu inne i verkstaden för ett välbehövligt underhåll. Lamporna som slocknade den ena efter den andra är nu reparerade och så har jag fixat fläkten. Utan fläkt ser man helt enkelt inte att göra nånting eftersom rutorna isar fast nästan genast. Litet surt var det eftersom jag bytte fläkt för ett år sedan och det är ett elände att skruva sönder halva traktorn för att komma åt den.

Hytten på Belarus (som  lär vara byggd i Finland) är minsann inte underhållsvänlig och borde egentligen byggas om. Taket har jag redan bytt ut. Plasten höll inte i skogen så jag byggde ett nytt tak av tjock stålplåt med ett fyrkantrör utanpå för att skydda det. Jag satte också in fyra extra arbetsljus – problemet är bara att generatorn inte vill orka med så många. Man borde byta ut dem mot lysdiodlampor men de starka lysdiodlamporna är ännu väldigt dyra. De kostar över 200 euro medan man får en billig H3-lykta för 10 euro …

Den nya reservdelsfläkt jag köpte var ett missfoster. Det var samma märke som förut men nu hade de bytt kolhållaren av metall och bakelit till plast. Och den smälte ju så kolen fastnade.  Så jag bytte motor i fläkten till en gammal med de ordentliga hållarna (jag har fem söndriga fläktar i lager). Men nästa gång skall den gamla fläkten bort och två datamaskinsfläktar i stället. De är redan beställda.

Den gamla fläkten var av centrifugaltyp vilket ger bättre tryck än de nya propellerfläktarna men då jag sätter två efter varandra så får jag dubbelt högre tryck. Jag hittade Zalman ZM-F3 fläktar på 12×12 cm hos min hovleverantör i Vasa som kostar bara 7 euro/st. och ger ca. 100 kubik luft per timme. Men nästa beställning jag gör till Tyskland så blir det en bunt  Scythe Ultra Kaze 120 mm 3000 rpm  som inte är mycket dyrare (10 euro) men ger hela 200 kubik luft.

Fördelen med dessa fläktar är att de inte har kol alls och drar mycket litet ström (0,6 A)  i jämförelse med den ursprungliga fläktens 5 A. Dessutom är de mycket tysta och priset är en femtedel. Nu får vi se om den här reparationen håller vintern till slut.

Åter till rötterna…

Det börjar närma sig dom sista skälvande dagarna för mig i detta forum och det betyder också att det börjar bli dags att verkligen få nerskrivna endel saker som legat och malt i tankarna, men inte kommit ända till skärmen. Dessutom tycker jag det passar bra just nu att lägga en lite annan nivå på inläggen efter all den uppståndelse som blev om Nisses vetepris. Själv har jag tröttnat på dendär debatten nu och konstaterar att för mig får det räcka om jag vet hur egna ekonomin ser ut. Jag blir inte gladare eller rikare genom Nalles plånbok.

En sak som är så dum så att den bara inte kan lämnas ogjord är mitt bidrag till serien böndernas kläder. Vi vet ju från tidigare att en blogg skall handla om kläder för att bli läst, så nu gör även jag ett försök. Detta blir alltså ett av Internets första modeinlägg skrivet av en totalt modetondöv köttbulle.

Även om jag är totalt befriad från allt vad modeintresse anbelangar så är inte kläderna oviktiga. Arbetskläder skall vara bekväma, lämpligt tempererade och gärna se bra ut åtminstone i mina egna ögon. Vad andra tycker är helt ointeressant och det är just därför jag inte kan få modetänkandet att rymmas under min mössa. Det är helt enkelt obegripligt för mig varför andra skall tala om vad som är snyggt, och framför allt varför det skall ändras med tiden. Det som såg bra ut i går bör väl också göra det i morgon, eller…..

Den klassiska bondoverallen är jag inte så förtjust i eftersom den ofta skall av och på en massa gånger under en dag. En bekant beskrev engång dansen lambada som att försöka ta sig i och ut ett par arbetshalare, och det köper jag. Ett rysligt krängande är vad det är. Därför trivs jag bäst med halvhalare och därtillhörande jacka som kan monteras av och på efter behov. Överlag är jag rätt bra isolerad av naturen och behöver inte så tjocka kläder, men å andra sidan blir jag supergrining strax jag börjar frysa så balansgången är knepig

Färgen är viktig. Eftersom jag gillar klara färger så har jag totalt anammat dom klargula arbetskläder som är vanliga nuförtiden. Grått, mörkblått och svart får gärna någon annan ha, jag vill ha färg.

Skyddskläder är ingenting man direkt behöver som spannmålsodlare, annat än i besprutningstider. Däremot direkt som man börjar kasta lystna blickar mot motorsågen är skyddskläder ett absolut villkor. De flesta arbetsolyckor inträffar när man ”bara skulle” något litet. Att ens starta en motorsåg utan skyddskläder är att be om en skada. Idag är skogskläderna verkligen bra och inte det minsta obekväma eller klumpiga, men ändå ger dom ett riktigt bra skydd mot obehagliga upplevelser. Själv har jag placerat motorsågen med full fart mot låret vid ett tillfälle, men skyddsbyxorna tog hela smällen, inte en skråma gick genom. Men både byxorna och sågkedjan var förstörd, småsaker i sammanhanget.

Åter till det aktuella.

Bara därför att detta kommer att bli mitt livs enda chans att posera på ett fotografi där temat är kläder så skall jag lägga in en bild på mig klädd som jag trivs bäst.

Tror knappast på något telefonsamtal från Dior eller H & M i kväll, men det vill jag å andra sidan inte ha heller. Då blir alla nöjda!