Månad: mars 2011

Det är precis fel!

På något sätt tog vi oss hit i år igen. Idag firar vi min uppenbara favorit av årets dagar. Dagen då klocklan äntligen vrids till sommartid. Nu ligger allt det roliga framför, det blir bara bättre och bättre men ockkså mycket mera jobb och svårare att få tiden att räcka till. Nu ännu några veckor kan man bara njuta av ljuset och lugnet innan den ofrånkomliga paniken börjar mullra i fjärran.

Vad är det som är fel då? Jo, titta på bilderna nedan. Gårdsväxthuset ligger inbäddat i snö. Normalt skall gräsmattorna vara snöfria när vi taxar in mot första april. Bilden av den blivande havreåkern är nästan ännu märkligare. Om ca 50 dagar skall det sås havre i kruttorr jord här men ännu ligger  70 cm snö och skräpar på åkrarna. Visst är naturen fantastisk och visst har det gått förr, men svårt att fatta, ja.

Här gör man mer med en snöslunga än en gräsklippare

Här gör man mera med en snöslunga än en harv

Annars har vårvintern liksom passerat utan att existera i år. De fina soliga marsdagarna med takdropp och talgoxe-tjatter i bakgrunden har lyst med sin frånvaro. Fortfarande den 27. mars är det mycket lite plusgrader som visat sig sedan början på november. Det där med kallaste vintern på 1000 år som Ilta-Sanomat bölade ut i september kom väl inte helt på skam, inte kanske kallaste men nog den längsta har det varit. Åtminstone känns det så.

Det som kanske är mest synd är att det inte har gått att utföra det lilla skogsarbete som jag brukar hållas med varje år. Nisse skulle skratta till sig ett astma-anfall om jag berättade vad mitt ”skogsarbete” brukar gå ut på så det lämnar vi därhän. Det är bara att konstatera att även det lilla går att lämna ogjort.

Skjut inte upp till morgondagen det du kan lämna ogjort redan idag!

Fjäderbeklädda skitstövlar

Det är sannerligen inte alltid lätt att vara djurvän. Ibland kan det faktiskt vara riktigt påfrestande svårt att låta vapnen vila och naturen ha sin gång. Är det inte råttor så är det tydligen – duvor.

Efter en total bondfri period har jag nu jagad av vårsolen börjat snegla på kommande projekt. Utsäden är beställd, odlingsplanerna är fixade så innejobbet börjar vara klart. I dag lördag tänkte jag ta en sväng runt torpet och titta lite på vad som behöver göras innan våren smäller igång på allvar. Inventeringsresan innefattade naturligtvis en vända till maskinhallen där ingen mänsklig hand satt sin fot sedan i höstas. Det märktes.

Visserligen har jag känt till att duvor hållit till i maskinhallen och visst vet jag väl att duvor producerar spillning, men i år hade det gått lite till överdrift. Efter en helt ostörd vinter hade dom irriterande flygfäna tydligen utsett en takstol till WCtakstol och där rakt under, där stod min nya tallriksharv. Den som var hermetiskt tvättad och inoljad i höstas. Nu kunde den förvisso användas som kombinerad gödselspridare och tallriksharv i vår, men vackert att titta på, det var det ju inte.

Tröskan som stod bredvid hade klarat sig bättre, men dock icke bra.

Det finns endel av traktens ungdomar som erbjudit sig att skjuta bort duvor åt mig men jag har alltid avböjt – som 50årsjubilaren – vänligt men bestämt. En titt på Vädestaden gör mig lite fundersam om det beslutet var så begåvat. Fast duvhopen som kuttrade på väggbandet verkade nöjda med det i alla fall.

Jag vet i alla fall vem som borde ansluta sig till vårt fina kommunala avlopp. Det är en flock duvor i min maskinhall.

Filhantering

Kölden i vintras innebar ett uppehåll i skogsarbetet för min del, men mildvädret återför huggandet på dagordningen. Eller i ärlighetens namn är det nog enbart min pappa som kommit sig ut i skogen, jag har mest rännt omkring med en massa annat.

I skogsarbetet ingår en del service och underhåll av motorsågen och något av det mest grundläggande är att hålla kedjan vass. Motorsågskedjan är uppbyggd av en rad med tänder där varannan ”biter” åt vänster, varannan åt höger. När man vässer kedjan måste vinkeln på dem bibehållas. M.a.o måste man hålla filen i rätt vinkel horisontellt sett för att få en bra såg. Dessutom måste filen också ligga rakt vertikalt sett för att kedjan skall bli bra. Alla dessa vinklar i kombination med en lite småtrött och ovan filare innebär ju att det är upplagt för misslyckande.

Då kan det vara bra med en filmall. Filmallen är ett litet hjälpmedel som man sätter fast på sågsvärdet och hjälper till att hålla filen i rätt vinkel. Mallen ger en del spelmån både horisontellt och vertikalt, så helt idiotsäker är den inte. Man kan fila sågen helt åt skogen trots att man använder mallen, men visst hjälper den. Riktiga skogskarlar brukar fnysa åt denhär typen av hjälpmedel (filmallar, fälljärn och liknande) men för mej som inte hugger så värst många tankar på ett år är den faktiskt rätt så praktisk.

Skogen är ju för övrigt ett av de få sammanhang där fildelning är helt tillåten. 🙂

Hoppigt värre för vetepriset

Först brakade vetepriset nedåt efter kriserna i Japan och Nordafrika men sedan gick det upp igen och är nu kring 230 euro/ton i Paris. Men 175 euro i Finland. Skillnaden på 50-60 euro verkar hålla i sej och det är på tok för mycket.

I agrimoney.com analyseras läget hit och dit men senast påstod IGC  (International Grains Council) att spannmålslagren inte kommer att öka ens med en skörd som är rekordstor för efterfrågan ökar också. Hur det går i verkligheten är sedan en helt annan sak.

Här kan man inget göra annat än försöka anpassa sej. Här gäller enbart finländska priser och det ser ut så att det finns för mycket vete i Finland så jag ökar inte på vetesådden och köper inte heller mera dyr gödsel.  Även om priserna stigit från de helt hopplösa bottennoteringarna i fjol våras så gäller det fortfarande att se till att utgifterna inte ökar.

Oljeväxtodlandet lär knappast öka efter förra sommarens katastrofskörd. Jag hörde att rypsskörden på de värst torkdrabbade åkrarna var omkring 300-400 kg/ha. Då hjälper det inte att priset var litet högre.

Bygge på gång

På torsdagen svängde jag in hos kompisen Tomas för att se hur hans ladugårdsbygge framskrider. Tomas har dikor och har hittills använt en gammal lada som ligghall, vilket fungerat men kanske inte alltid varit så ändamålsenligt. Nu skall korna däremot få en ordentlig ligghall att husera i. Det blir en rätt så rätlinjig konstruktion med ströbädd i liggavdelningen, en skrapad gång där korna äter och öppet foderbord mot söder. Skall bli kul att se hur det framskrider.

Att investera i byggnader i jordbruket är alltid lite spännande eftersom man ofta får lov att räkna med rätt långa återbetalningstider. På kort sikt är t.ex. en ladugård aldrig lönsam, den betalar sig vanligen på tio-tjugo års sikt. Den långa återbetalningstiden kan avskräcka, men å andra sidan är det inte heller hållbar att aldrig återinvestera om verksamheten skall kunna fortgå.

Traditionellt brukar jordbrukare bygga sina byggnader nära bostaden, vilket är lite tveeggat. Förstås är det bekvämt att ha arbetsplatsen nära hemmet, men om man av nån orsak (t.ex. sjukdom) vill lägga ner verksamheten är det då nästan omöjligt att sälja byggnaden åt nån annan. Riktigt stora investerinar, i miljonklassen, brukar man därför ofta försöka placera på en egen tomt för att byggnaden skall kunna säljas vidare ifall att något oförutsett tillstöter.

Tomas investering rör sig inte i de summorna och byggnaden är placerad i anslutning till de befintliga byggnaderna. Såhär långt ser det lovande ut, jag får säkert anledning att återkomma.