2011 – Sida 72 – Bondbloggen

Gummistövlar – av plast

Gårdagen var varm och smältvattnet började rinna. Tyvärr så märkte jag att mina nya ”gummi”stövlar läcker. Och att de inte alls är av gummi utan av plast. Så det är omöjligt att lappa dem. Man börjar bli ganska så sur på allt billigt och dåligt skräp som ”marknaden” erbjuder nuförtiden.

Inte ens fastän man betalar grova pengar för nånting så får man kvalitet – man bara blir av med mera pengar. Det är omöjligt att lita på vilket företag och vilket land som är tillverkare. Numera säljs och köps ”varumärken” som har absolut ingenting med tillverkningen att göra. Enligt min mening är det kvalificerat lurendrejeri som dessutom är lagligt. Om jag köper ”Nokias” gummistövlar så kan de mycket väl vara tillverkade i Kina, Afrika eller fast på Mars. Och är säkert inte gummi alls.

Det har varit tal om närmat och märkning men det gäller precis allting. Sambandet mellan ”märke” och tillverkning är helt avbrutet och ”märket” har ingen som helst betydelse mera – annat än att lura blåögda. Nu kan man bara lite på det som är tillverkat riktigt i grannskapet så att man känner tillverkarna och vet att varan inte alls har lämnat byarna utan kommer direkt från tillverkarna. Annars kan nån skurk ha bytt ut namnlappen och satt den på nånting billigt importerat skräp.

Eller så tillverkar man allting själv så att man vet vad det är frågan om. Litet besvärligt i många fall men vad skall man göra ? Vi kan ju inte fortsätta att köpa billigt skräp för vi drunknar snart i hopen av söndriga och oanvändbara ”gummi”stövlar och liknande elände.

Gummistövlar är ganska viktiga för en bonde och den här tiden på året borde de faktiskt hålla vatten.

Stängslande av kohage inledd

Rubriken är väl inte helt sanningsenlig, men stängslandet av hage brukar bli lite av ett stressmoment och göras med andan i halsen, så det känns rasande skönt att få hävda att arbete är påbörjat. Och strängt taget är det inte en fullkomlig lögn heller, om man bara ser saken på rätt sätt. Jag hämtade nämligen ut fyra hektar kohage från Matkahuolto igår.

Sommaren 2012 kommer jag att hägna in en betydligt större kohage än jag haft tidigare år. Hagen skall sträcka sig från ladugården ända till strandbetet som finns nedanför vårt hus, alltså det område som avverkades häromveckan. Tanken är att korna skall hålla naturbetet fritt från sly och buskar. Det innebär att korna får motion, jag får relativt billigt foder och vilda växter och fåglar en bibehållen livsmiljö som många av dem behöver. Enda nackdelen är att jag får montera upp 1,2 km stängsel, vilket innebär att jag får motion och det var ju inte riktigt det som var tanken. En potentiell nackdel är förstås också risken att djuren rymmer, men förhoppningsvis skall det inte bli så mycket av den varan.

Sändningen som kom igår består av stolpar och lite nylonband med strömförande tråd. Nylonbanden är närmast värdelösa och brukar vara mogna för sophögen redan efter några somrar. Jag kommer att använda galvantråd istället, men bandet ingick i paketet så det får hänga med så länge det leder ström. Själva bete och stängslet återkommer vi till i ett senare inlägg.

Själva stolparna är faktiskt utsorterade skidstavar, så de borde ju i rimlighetens namn klara av att vara ute året om. 🙂

Vårtecken

Vårtecknen, eller kanske snarare senvintertecknen, börjar rada upp sig. Det finns vissa hållpunkter som markerar att vi definitivt är på slutrakan och att våren inte är så fruktansvärt långt borta.

Att ljuset har återvänt är ju helt tydligt. De första trevande tonerna av fågelsång har också börjat höras på morgnarna. Ansökningsguiden för EU-stöd dök upp häromveckan, vilket också kan räknas som något av ett vårtecken. Känslan av att man inte riktigt hunnit avverka fullt så mycket som man borde ha hunnit hör också till. Jag tror mej ha ved så jag klarar mej men några dagar till i skogen skulle inte sitta fel.

Ytterligare ett senvintertecken är gödselhögarna som börjar dyka upp ute på åkrarna. Stallgödsel skall enligt lag och paragrafer lagras i täta lager, men tillfälliga lager ute på åkrarna är tillåtna för att underlätta vårbrådskan. Skulle all gödsel köras ut från gödselstaden vid ladugården först när vårbruket drar igång skulle varken maskinkapacitet eller vägnät riktigt orka med det. Gödselhögarna är alltså egentligen lite av ett första steg mot vårbruket, de antyder att man nu börjar ladda upp för nästa odlingssäsong.

För min del skottade jag upp en plan förra veckan och körde de första lassen. Man skottar bort snön dels för att lättare kunna komma fram med traktor och kärra, dels för att snön under gödselhögen inte smälter och det stör liksom vårbruket att ha stora snödrivor på åkern i maj. I fjol kom jag igång med utkörningen först efter snösmältningen, så då föll skottningen av naturliga skäl bort.

Utkörningen kommer att bli ett återkommande jobb de närmaste veckorna, när jag har tid överlopps kör jag ut ett par lass. Man behöver hålla lite koll på hur mycket gödsel man kör ut i högarna. Miljöregelverket begränsar mängden gödsel som får spridas på åkern och det är ju onödigt att köra ut större mängder än man får sprida.

Bålagren

Årets ”bålaträä” (stort träd) är en gran. Nåja, jag har bara sågat granar och aspar tills vidare. Den var till all tur frisk (utom i toppen) så det blev en hel del stockkubik. Men som vanlig stock kan den inte säljas för där är största tillåtna diameter bara 55 cm och den här var över 70. Men som svarvstock går den.

Märk väl att ”småstockarna” bredvid den hör till de stora stockarna. Motorsågen verkar ganska liten och jag var också tvungen att ta till en annan såg med längre svärd för att fälla granen.

Det sorgliga var att då jag lyfte bålagrenen upp på vagnen så gick lastaren sönder. Troligen har en kugge i svängkransen gått sönder. Det betyder att hela lastaren skall skiljas åt i små bitar för att man skall komma åt att reparera den. Och det blir nog till sommaren. Inte för att det är första gången jag plockat den i bitar.

Så jag har de senaste dagarna sysslat med att få den andra lastaren fast i Zetorn. Det tog sin tid för på torsdagen (då lastaren gick sönder) så måste jag åka till Villmanstrand och hålla föredrag om optiska fibernät. Fredagen gick till att få ut Zetorn ur tröskhuset. Dörrarna var blockerade av all snö som rasat ned från taket och frusit fast.

Vanligen försöker jag hålla dörrarna fria från snö men i år så blev det så hopplöst att jag tänkte att jag väntar på sommaren i stället. Men det blev att hacka och köra med schaktbladet en dag. Till sist fick jag i alla fall ut Zetorn – som behövde en hel del reparationer. Den hade till exempel inga bromsar som fungerade.

Lördag och söndag gick till att sätta fast den andra lastaren (ny men liten) för jag var tvungen att tillverka stöd för den. Den har nog varit i användning men den slog mot kättingarna då man körde. Egentligen måste jag bygga ett ramfäste så den sitter stadigt fast i traktorn. Ramfästet på Belarus har varit utmärkt så jag svetsar väl ihop ett likadant. Men det går inte på en dag så jag måste ha något provisoriskt så jag får ut stockarna innan snövägarna smälter. Det börjar bli bråttom.

Verkligen harm – det har varit bra väder att köra ut stock de senaste dagarna.

Vår nya chef

Vi har fått en ny chef i huset; ”Lillis” föddes för ganska exakt en vecka sedan. Allt gick bra och nu har vi varit hemma i några dagar. Lite trötta och yra är vi väl alla ännu, men det hör ju till. Man kan ju inte vara annat en såld inför en så liten och söt filur som han. 🙂

Nära i tiden

Igår hade jag ett intressant samtal med en kollega. Han hade grunnat en del på det faktum att mänskor idag blir allt med intresserad av närmat och lokalt producerad mat. Många skulle gärna handla med lokalproducerat men har svårt att hitta varorna i butiken. Han konstaterade med viss förundran att det ju strängt taget inte är så värst länge sedan nästan alla mat var lokalproducerad, faktum är att vi två som bägge är kring de 40 kom ihåg den tiden.

Eftersom Jakobstad är centralorten i mina nejder använder jag den staden som exempel. Ännu i början (och kanske mitten) av åttiotalet dominerade de lokala företagen livsmedelshandeln. S.g.s. all mjölk i samtliga butiker i nejden förpackades av Jakobstads Mjölkcentral och producerades i inom femtio km:s radie från staden. Smöret var lite mer berest eftersom det kom ända från Karleby och osten kom från det fjärran belägna Vörå. Köttet kom från Österbottens Kötts slakteri i Bennäs eller från Snellmans i Jakobstad. Potatis och grönsaker kom till stora delar från odlare i nejden. Många små butiker hade fasta kontakter till vissa bönder som odlade produkter specifikt för den butiken.

Merparten av den mat som konsumerade var vad som idag skulle räknas som närproducerad och detta trots att den köptes i vanliga matvaruaffärer utan nån större eftertanke.

Sen skulle allt bli stort, billigt och centraliserat. Kontakten mellan handlaren och konsumenten blev svagare och kopplingen mellan odlare och konsument obefintlig. Nu rör sig pendeln igen tillbaka, vilket förstås är en god sak. Men som ringaren konstaterade; det är ju faktiskt inte så länge sedan vi skrotade allt det där som vi nu försöker bygga upp igen. Och tänk om nåt litet andelsmejeri med tjugofem leverantörer och hantverksmässig osttillverkning skulle ha överlevt tills idag, katten också vilken marknadsföringstrumf de hade suttit på!

En intressant fråga är hur långt tillbaka pendeln kommer att svänga. Kommer vi att få tillbaka kvartersbutiken med handelsmannen? Kommer vi att få tillbaka gårdar som gör direktleveranser till fasta kunder? Kommer vi att få små mejerier, slakterier och kvarnar som förser närområdet med mat utan att sikta in sig på att erövra världen? Eller har vi kört ner oss så i spåren mot superduperhypermegamarketarna att vi inte kommer loss från dem mer?