mars 2013 – Sida 3 – Bondbloggen

Rusningstrafik i Tallmosan

Det börjar blir riktigt trafikproblem i Tallmosaskogen. Det är fullt med maskiner och bilar där. Förra veckan var Kamars Tage och tog upp dikeslinjen med sin processor och den här veckan har jag kört ut virket. Men det gäller att passa på med körandet. Vägen är smal och man kan inte mötas så ibland måste någon backa. Där rör sej traktorer, skogsmaskiner, bilar och ibland stora lastbilar med släp.

Det är riktigt träffpunkten i byn just nu och man träffas och pratar en stund. I går hade jag en skogstraktor framför mej

och flera fordon bakom mej

Det går bra att köra ut virket men det tar en hel del tid att få vägen i skick. Jag kör på den gamla dikesvallen som är ojämn och måste fyllas med kvistar i groparna. Att köra bredvid vallen är otänkbart för man fastnar i den djupa och hårda snön genast. Hjulen malar sönder snön till pulver som inte bär och marken under snön är inte heller frusen så traktorn kan gräva ned sej hur djupt som helst om man inte är försiktig. Men får man en gång spåren uppkörda så gör den hårda kölden på nätterna vägen riktigt fin. Vi hade -26 grader i går morse. Men så finns det en hel del stubbar också som måste sågas bort för att man skall komma fram.

Det är kallt ännu åtminstone en vecka men alla har bråttom för snart är det fina skogsvädret slut och då vägarna tinar så bär de inte alls på mossen. Så det är skogsarbete sju dagar i veckan som gäller.

Vila i fred Luppa

Den här dagen blev nog en av de tyngsta i ladugården. Luppa satt fast ögonen för sista gången . Det var det ända rätta beslutet att göra, men svårt och illa kändes det. Hon hade ledinflammation i två ben som vi försökt behandla, men medicinen bet inte på. I stället för att fortsätta att medicinera henne, tog vi veterinären ut idag för att ge sista sprutan åt Luppa.

Luppa blev 15,5 år gammal och producerade nästan 160.000 kg mjölk. Hon kalvade totalt 12 gånger och flera av hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn finns kvar hos oss i ladugården.

Mycket har hon gett åt oss, aldrig kommer vi att glömma henne och aldrig kommer vi att få en ”ny” Luppa. Tack ska du ha Luppa, vila i fred… 🙁

Kycklingar

Efter tre veckor (tre orimligt långa veckor enligt nioåringen) var det äntligen Dagen D. På måndagen hördes ett försiktigt men mycket tydligt tjirpp ur värpredet. Vaniljs kycklingar hade sett dagens ljus!

Under ruvningen har hon dels kastat ut ett ägg ur redet (undrar om hon visste att det var tomt?) och ett har krossats av sej själv (antagligen för att det ruttnat). I nuläget har vi två kycklingar, en gyllengul och en svart, samt ett ägg som ännu inte kläckts. Med lite tur skall det alltså kunna tjirppa ännu en gång inom nåt dygn.

De gågna veckorna har gett mej en ny illustration till begreppet tålamod. I tre veckor har Vanilj inte gjort nånting annat än ätit och ruvat. Oavsett vad som hänt i hönshuset, vilka godsaker som bjudits i foderskålen med matrester och vad de andra hönsen sysslat med har hon stannat på sin post. Äggen skall hållas varma och det har första prioritet, allt annat är ovidkommande.

Kycklingarnas ankomst har också ändrat min syn på begreppet hönsmamma. Normalt avser man med det uttrycket nån som är lite orolig och nervös för sina avkomlingar, och det är väl fullt tänkbart att Vanilj är det. Vad som är mer iögonfallande är dock hur hon försvarar dem. Vi är goda vänner normalt och Vanilj kan både sitta i knäet och äta direkt ur handen på oss, men nu verkar det umgänget vara bortblåst. Så fort jag kommer nära redet hackar hon mej i händerna och det med besked. Jag flyttade henne och kycklingarna från värpredet till en mer skyddad vrå och utan handskar på händerna hade den manövern nog inte låtit sej göras. Hårda tjejer, de där hönsen.

Nacken… igen…

badunks…. badunks… badunks……

Det ömmar, smärtar och värker på en och samma gång i vänster arm. Fingertopparna är smådomnade och man är lika försiktig var gång man tar i nånting, ska det göra ont i fingrarna… men det gör det inte, det är inte sjukt, bara så konstigt… Det promenerar på mina nerver… bokstavligen! Nerv i kläm.

Men vad har hänt?

Tja… för dumt huvud fårkroppen lida heter det ju… och jo, stämmer, och det gör jag. Att ”komma dit jag är idag” var inga problem, det gick ungefär till såhär:

Januari och februari småflunssig och snuva som kom och gick nonstop. När jag just kände mej bättre och började grejja på lite mer så kom flunssan tillbaka som en bumerang. Jag höll mej lite lugnare, såg till så jag inte blev kall och så blev det bättre. Började grejja och så kom bumerangen tillbaka igen tills den en dag bosatte sej i mina bihålor. Kur 1. huvudet kändes som ett enda stor bowlingklot och släppte aldrig, kuren tog slut och trycket i huvudet var i princip oförändrat. Kur 2… Dunderkur. Och jag tänkte, jag måste hållas stilla! Så jag gjorde bara det som var nödvändigt, inget annat – mata fåren morgon och kväll. Frid och fröjd om inte det vore så att jag, småblåst som jag är, alltid håller i högaffeln som jag måkar ensilage med på samma sätt… Och så blev det lite aj i ryggen… Tänkte inte så mycket på det… Inte blir det så farligt, jag håller mej stilla bara och gör inget annat än ger mat åt fåren. MEN, det var ju just det som var det tokiga… att arbeta i samma ställning morgon och kväll och inte göra olika jobb och rörelser så ”slitaget” skulle bli mer jämnt, vänster hand längre ner, höger uppe i handtaget och så sträcka ut vänster arm, ”greppa” ensilage och draaa… Aj aj.

Aj aj förvandlades till AAAJJJ! Och jag kände igen känslan som kröp ut i armen och jag raka spåret till fysio och läkare. Hem med nack-jomppainstruktioner, nya fysio tider och mera brickor med piller att knäcka och knapra. + 12 dagar sjukskrivning… PAPPA!!! HJÄLP!

När man inte sover på natten, går med ständig värk i armen, matlusten kryper ner till en obefintlig nivå och det till lika förvandlas till kaosartade förhållanden i fårhuset emellanåt vet man inte riktigt vilken fot man ska stå på. Gör jag något på dagen, något mer än lagar mat, äter, jomppar nacken, tar några promenader, byker en maskin byk, och lite sånt, så tycker nerven i nacken inte alls om mej, och jag ligger sömnlös till mitt i natten tills jag somnar för att jag är så trött och slut, inte för att jag finner frid och ro att sova.

Tack gode gud så hjälper pappa mej med att mata fåren. Men inte kan jag hållas därifrån ändå, det är ju mitt i lammningen!

Men, det är på bättringsvägen. Jag försöker vara flitig att jomppa, och gör små framsteg varje dag, men det tar tid … tid det måste få ta, men som jag egentligen inte har, MEN, har jag inte hälsan och kroppen i skick så behöver jag inte ha någonting annat heller…

Vadå, köttproducent?

Eftersom jag inte håller på med djuruppfödning hade jag tänkt avstå från att kommentera ”hästköttskandalen”, den har ju stötts och blötts en hel del i media, men en del saker retar mig så pass att jag måste ”skriva av mig”.

I början av skandalrapporteringen såg jag en del noteringar över att köttproducenterna fuskat med märkningen. Vadå köttproducent, det är ju i förädlings (fördärvnings-) skedet som fusket pågått! Ingalunda produceras kött av mellanhänderna utan av djurbönderna och de har så vitt jag vet inte deltagit i fuskandet!! Joo, jag har hört att man gör försök att producera kött articifiellt -kanske var det dylikt ”kött” i det isländska fallet?- i så fall kan väl köttillverkaren kallas för köttproducent.

Sen har jag undrat varför hästköttsproduktion inte underställs samma övervakning och kontroll som annan köttproduktion? Det verkar ju vara rena vilda västern med djurförsvinnanden och transporter hit och dit. 🙁

Verkar som om det mesta av fusket bedrivs av stora certifierade företag och då borde ju handlingar och dokument motsvara kraven i certifieringen och partiernas härkomst och innehållsförteckningar därefter. Också vi växtodlare har av handeln fått krav på certifiering av våra produkter och produktionsmetoder enligt alla möjliga ISO och GAP standarder. Men jag undrar till vilken nytta dylika certifieringar skulle vara annat än att få några mappar i hyllan och en några tusen euros räkning i postlådan?

Nää, etik och moral är nog vad som fattas!! Har själv sett hur man kört ”gårdagens” maletköttförpackningar på nytt genom kvarnen tillsammans med lite is för att få ”fräschare” färg …… på med ny datummärkning och ut i disken bara. Huvadå!! Man undrar nog ibland hur väl de färdigförpackade köttbrickorna / halvfabrikaten motsvarar innehållsförteckningen. Hade butikerna kvar kvarnarna kunde man kanske be dem mala någon file på ort och ställe? Blir kanske ett annat pris men………. Och det är väl just girighet och pris som är felet. Man får det man betalar för, om ens det, eller?

Allt verkar liksom i fallet ”de svarta lådorna” vara frågan om att hålla konsumenterna ovetande om ursprung och innehåll…….. Bra att också myndigheterna vaknat och börjat kräva bättre märkning.

Mitt råd är att undvika handelns egna ”private labels” med ”tillverkat för”-noteringar från någonstans långtbortifrån.

Blev lite råddigt det här nu men det känns lite bättre nu 🙂 God fortsättning på veckoslutet!

Livat i skogen

Det har varit bråttom i skogen och orsaken är förstås det fina vädret. Det har inte snöat på länge utan varit kallt och skogsvägarna är rena autostradan. Och då det går bra så skall man ha bråttom för det kan bara bli sämre. Det är också ljust mycket längre nu redan. Men jag har inte börjat så tidigt på morgonen för det har varit riktigt kallt på natten så jag väntar hellre tills maskinerna har blivit litet varmare. Temperaturen kan stiga med 15 grader från sju på morgonen till 10 på förmiddagen. Förstås har jag motorvärmaren på på morgonen men alla oljor är ju kalla efter nattens köld.

Idag körde jag ut årets ”bålaträä” (stort träd) som jag skrev om redan tidigare. Det blev fem stora stockar och vagnen var halvfull bara med ett träd …

Lommen (första stocken vid roten) var som sagt 75 cm och gick med nöd och näppe som svarvstock. Men inte ens andra stocken dög till sågstock utan den var för grov så den blev också svarvstock. Inget fel i det för svarvstockarna betalas enligt högsta prisklassen. Enligt tabellen är första stocken närmare en kubikmeter fast mått och andra ännu över en halv kubik. Hela trädet gick då på omkring 2 kubikmeter vilket är ganska ovanligt.

Men ser man på raden med svarvstockar så skiljer ”bålagrenen” inte ur så mycket (andra varvet till höger). De andra granarna var också stora. Det blir grovt virke i år. ”Pinnarna” till vänster är alltså vanliga stockar …

Vägarna är alltså fina i år och det beror på den djupa snön som jämnat ut alla gropar. Den här vägen var riktigt eländig i höstas med djupa hjulspår. Jag kunde inte ens köra på den med skördetröskan utan måste köra hem över åkrarna. Då trodde man inte att man skulle kunna köra till skogen på högsta växeln. Nu önskar jag bara att det här fina vädret fortsätter så länge som möjligt. Köld men ingen snö, tack …

Det hinner bli ganska sent innan man kört det sista lasset. Jag måste bara ta ett foto inan jag körde hem: