24 april, 2013 av Nisse

Vår”semester” eller hur man bryter upp sten

Nyss återkommen från vår årliga ”semester” i Medåker (Sverige) börjar man hämta sej efter att ha packat upp allting från bilen. Vår ”semester” går mest ut på att åka runt och samla ihop material som jag köpt över nätet (Blocket-turism). I förrfjol förde den oss till Mariestad för att hämta dubbelhjul till stora Zetorn (kallas ”dubbelmontage” på rikssvenska) och i år tog vi en tur genom Bergslagen till Ludvika – närmast Hörks hage i Grängesberg. Jag råkade ramla över sex stora klotlampor från Folkets hus på Blocket.se då jag sökte taklampor till gamla folkskolan. Egentligen skulle jag ha mindre taklampor för lärarens arbetsrum men det här stora (och jag menar stora) passar utmärkt i stora salen då vi börjar måla taket.

Det var kallt och regnigt i Sverige också. Vårbruket hade inte alls börjat fastän de ibland har vårsådden undan då vi är där i slutet på april. Det fanns snö på norrsidan av skogarna och det stod vatten på åkrarna. Men det var utmärkt väder för att gräva. Så jag grävde grunden för vårt vedlider (som rikssvenskar inte förstår utan de kallar det ”veeboo”). I jämförelse med att på sommaren hacka den stenhårda leran med massor av små och stora stenar inblandade var det rena julfesten nu då leran ännu var mjuk. ”Gräva” är fel ord – mest använde jag jäärnstavurn (järnspettet).

Dagens människor är vana vid att ta en grävmaskin så fort det rör sej om mer än något ynka spadtag men jag har varit med om hur man gräver för hand. Och tar upp stora stenar. Dem har vi ingen brist på. Det går fint med två-tre starka karlar och järnspett men är man ensam så måste man använda huvudet i stället. Farsan talade om ”ti leik opp stein” (att leka upp stenen) i stället för brutalt våld – vilket förstås är viktigare då nån ungdom skall visa sej vara en karlakarl och imponera på flickorna.

Man börjar med att vicka litet på stenen med jäärnstavurn. Här gäller det att känna till hävstångsprincipen och man behöver inte vara professor för det. Förstås kunde manniskan använda hävstången långt före Arkimedes men ett av de mest berömda citaten tillskrivs honom på tal om hävstångsprincipen: ”Ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”. Arkimedes var en grekisk matematiker, fysiker, filosof mm. som levde i Syrakusa 287-212 f.Kr.

Då jag tillämpade Arkimedes hävstångsprincip genom att vicka på de stora stenarna med kårt bråt (kort brott) så rörde de sej och om de rör sej så tar man upp dem. Rör de sej inte så är de jordfasta och då bygger man runt dem i stället. Viktigt är att använda en bra kudda. Varför stödet kallas ”kudda” (ko) vet jag inte men det var ett helt vedertaget begrepp: ”Flytt kuddan närmari så att du årkar lyft” (flytta brottet närmare så du orkar lyfta) fick man ofta höra. Möjligen kan det vara en skämtsam omskrivning av ”kudde” ? Om nån inte vet vad ett ”brott” är så kan man titta i Svenska akademiens ordbok  (SAOB 1922) punkt 7: ”b) stöd mot hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning”.

Helt utan SAOB kan man sätta kuddan (en lämplig sten) nära den sten som skall uppbrytas och så gungar man tills stenen är lös. Från olika sidor turvis. Det går bra nu på våren men mindre bra på sommaren då marken är torr och hård. Längst nere på bilden syns jäärnstavurn och under den en liten sten som fungerar som kudda. Den mindre kilstenen på höger sida har en  mycket viktig funktion: Den faller ned då man lyfter och hindrar den stora stenen att falla tillbaka i gropen.

brott_DSCN2291

Det som är viktigt är att aldrig sätta fingrar eller fötter mellan stenarna. Man kan däremot lugnt sätta foten en kilsten. Då kilstenen faller ned så kan man byta brott och lyfta litet mer. Man lyfter från olika håll och radar kilstenar på flera sidor utom den sida dit man tänkt flytta den stora stenen. Det behövs kilstenar i olika storlek och man radar allt större stenar runt gropen kant. Nedan är stenen nästan ovanför kilstenen till höger om jäärnstavurn.

tjiilstein_DSCN2295

Och så behövs bara ett sista ryck då man sätter jäärnstavurn långt under stenen och lyfter/vältrar den bort från gropen:

siista_knyck_DSCN2296

Det skedet har jag ingen bild ifrån för jag var litet upptagen med att koncentrera mej på vältrandet. Egentligen borde man ha skild fotograf för den som gör jobbet har inte tid att syssla med kameran. Slutresultaten är att man har en sten och en grop med mindre stenar i. Fördelen är att de små stenarna kan lyftas bort för hand eller så fyller man bara gropen med dem. Vanligen är den stora stenen bara litet för hög för att man skall kunna lämna den kvar men lämnar en stor grop som måste fyllas igen. Lustigt nog är alla stenar alltid med minsta hörnet uppåt och placerade med ”näsan” rakt ned i jorden så det är svårt att få upp dem.

stein_opp_DSCN2297

Tja, det är min hobby (som onekligen liknar det normala arbetet minus stora traktorer). Det är annorlunda jämfört med att samla frimärken men vi är ju alla olika. Semestern var lyckad i den meningen att jag fick upp alla stenarna där vidaliidri (vedlidret eller veeboon) skall byggas. Alla stenarna placerade jag på andra sidan vägen där jag skall räta ut en kurva. Vägen har djupa hjulspår som måste fyllas med stenar – sand håller inte utanpå mjuk lera. Hemma har jag fyllt vägen från torken med grovt grus och småstenar. Ett lager med sådant material håller till och med sädbilarna på 40 ton.

Hemkommen sotade jag pannan efter vinterns eldande och så börjar verkstadsjobbet med oljebytande och småreparationer på vårbrukets maskiner. Inte för att det verkar vara nån brådska men man vet aldrig om vädret plötsligt slår om. Vi har ju ingen tjäle här.

 

 

Etiketter: , ,

11 svar till “Vår”semester” eller hur man bryter upp sten“

  1. Per-Erik skriver:

    Apropå dubbelmontage. Har för mig att vi här i Österbotten säger förbräddningshjul. För övrigt intressant läsning.

  2. Nisse skriver:

    Det är intressant hur terminologin varierar – ibland från gård till gård. Förr tittade man i ordböcker men nu surfar man på nätet. Om man vill kolla in vad vanligt folk använder så skall man titta på annonserna på nätet. Där hittar man mycket intressanta ord. Det är ibland svårt att veta vilket nyckelord man skall använda då man söker nånting.

  3. ville skriver:

    varför ska det heta FÖRbreddningshjul…räcker ju bra med breddningshjul

  4. Kimmen skriver:

    Jo, stenar har man nog tagit upp / flyttat utan maskinkraft. Bäst är två järnspett, en ordentlig järnspade och en samling battingstumpar, stenar av mindre storlek och med god tur en vajertalja och helst något passligt träd el. motsvarande på rätt håll. Det fanns i tiden en utmärkt vajertalja kallad Veto-Jokke som jag tror marknadsfördes av Ekström. Den hade enorm kraft, var liten, platt och behändig och kunde köra oändlig vajer igenom. Enda felet var att den hade plastskal som samtidigt ”höll innanmätet på plats”, och när detta gav efter kunde man inte använda den mer (spännlåset hakade i detta). Har nog kvar den men inte lyckats få den att hålla ihop. Känner någon till denna manick och om sådana ännu finns på marknaden? Har med denna i tiderna flyttat bumlingar på många hundra kilo utan en svettdroppe. Fungerar förstås också som båtvinsch eller att dra upp bilen ur diket, om man skulle missa vägen någongång…

  5. Anonym skriver:

    Tack för utmärkt beskrivning av ett urgammalt hantverk – som ger speciellt oss stadsbor stor tillfredsställelse numera – men som grävmaskinerna tar död på.

  6. Nisse skriver:

    Det är för övrigt intressant att gammalt kroppsarbete – som grävning och vedhuggning – lever kvar i sommartorpen. Hemma skulle jag ta till traktorn i många fall.

    Sommartorpet är också en dröm om ett enklare liv – långt borta från stress och invecklad livsföring med många olika krav. Och visst är det väl unnat med nån vecka gammaldags avkoppling då och då.

  7. Nisse skriver:

    På tal om talja så användes förr ett vindspel (vinsch) med ett block fäst vid en trefot ovanför gropen. Med den gick det att lyfta stenen rakt upp. Sedan sköt man en stensläde under stenen och drog bort den.

    Hos oss kallades vindspelet för ”våråck” som kommer från ryskans BOPOT (uttalas våråt – om man vill vara noga med ett svagt o-inslag före första å:et: voåråt). Troligen kommer det från ”posaryssana” (påsryssar) som gick omkring med en ”posa” (påse) och sålde småsaker för hushållet. Mina föräldrar var födda under ryska tiden så längre tillbaka än så är det inte.

  8. Christer skriver:

    Tror dom brukar kalla vinschen för ”Matti-kran” härstedes. Å vi har också haft ”påsaryssan” fast jag har trott att namnet kom från kosackernas vida ridbyxor (påsaböxor).

  9. Christer skriver:

    Hur är det annars Nisse? Är ni isolerade från omvärlden, såg i ”partiorganet” LF att det inte var så häft med vägen.

  10. Nisse skriver:

    Det var ganska häftig översvämning men den var kortvarig så då vi kom hem från Sverige på tisdagen så var allting ganska normalt. Och det har inte kommit mycket regn efter det.

    Men det är typiskt att töntarna som sköter vägunderhållet tror sej veta bättre än byaborna som sett Svartbäcken flöda i hundratals år. Det kallas ”mykelvatn” (mycket vatten) här i byn. Men det har inte kommit upp på våra åkrar efter senaste årensandet. Förr hade vi en halv meter vatten på vägen varje april och man kom till skolan bara med traktor. Vi har ganska mycket plattland här i Hindersby så det har varit hundratals hektar under vatten på vårarna tidigare.

  11. jukk skriver:

    I norra delen av Österbotten pratade vi nog förr om ”doblajuule” (dubbelhjul). Och på tal om översvämningar så har jag i Vöråtrakten hört uttrycket vandstaiji (då något är vattendränkt, jfr danska vand = vatten).