Trädkramare.

Bondbloggen har varit  lite åsidosatt från min sida nu en tid men har en hel del bloggmaterial på gång som jag hoppas få tid till nu över julhelgen så “stay tuned” 🙂

Skörden är bärgad, det mesta av åkrarna plöjda så egentligen borde det finnas tid till både ett och annat. Men som brukligt ligger det en del material på skrivbordet en massa statistikförfrågningar, oklara räkningar och annan oläst post som frugan vill få bort inför jul. Lagerinventeringar och julhälsningar tar sin tid de också och ett mellanbokslut skulle det varit bra att hinna med. Men efter en lång och intensiv säsong blir det lätt att liksom dra ur stöpseln för att vila och återhämta sig och då det mesta går att skjuta upp tills nästa dag så blir det lite av mañana inställning av det hela. De korta dagarna och mörkret orsakat av mulet väder och frånvaron av snö gör ju inte saken bättre.

Precis som hos Nisse är det också för blött för skogsarbete här i mina trakter men kunde ändå inte riktigt hålla mig de senaste dagarna, man blir liksom lite olustig i kroppen om man inte får sin dagliga dos frisk luft. Man är van att vara i rörelse och då räcker det inte med att sitta och vrida sig på stolen utan riktigt kroppsarbete ska det vara. En förstärkning av brokistan vid åbron  står högst på dagordningen men det är alldeles för högt vattenstånd just nu för att kunna göra något åt den saken. Något så när skidföre har vi i konstsnöslingan och ett par kvällar har jag nött snön där även om inspirationen till skidåkning saknas. Så trots regnet beslöt jag köra igång med skogsarbetet. Lite dikesröjning har jag kvar av förra säsongens projekt men där är det alltför blött tills det fryser på. Men skogsvägen skall grundförbättras så småningom och vi har beordrats hugga rent längs väg och diken till 14 meters bredd så där passade det bättre att inleda skogsarbetet. Igår turades det ganska bra med vädret, det höll upp under tiden och från morgonen var det till och med lite rimfrost. Idag utlovades det regn men jag tog i alla fall och lastade utrustningen i bilen då det ännu inte börjat regna på förmiddagen. Jag beslöt att ta mig en titt på ett skogsskifte i grannkommunen Malax där jag har en mindre dikesröjning att ta hand om. Då det gått ett par år sen jag senast besökte skiftet beslöt jag att ta mig en runda för att kolla läget vad gäller tillväxt, stormfällda träd och dylikt. Traskade i väg längs traktorvägen och kom till en “traktorfälla” (en släntad dikesöverfart). Det fanns lite vatten på botten men det såg inte så djupt ut, det stack till och med upp lite grässtrån ur vattnet. Så jag traskade vidare jag hade ju stövlar på mig, två steg senare hade jag vatten upp på halva låret……. det var visst lite djupare än vad jag trodde 🙁  Jag kravlade mig upp, tömde vattnet ur stövlarna, konstaterade att plånbok och telefon klarat sig torrskodda. Nåå, bara halva jag var våt och det var ändå 5 plusgrader så kallt blev det inte så jag fortsatte min vandring. Nu började det också regna så efter en stund var resten av mig också genomblöt. Råarna (skiftesgränserna) börjar bli lite igenvuxna så istället för att starta sågen märkte jag ut de råstenar och “visansteinar” jag hittade, det är ju trots allt lite lättare att hitta dem nu innan snön faller. Så pass svårt att exakt fastställa rågränsen var det på några ställen att jag nog blir tvungen att kontakta rågrannen för en gemensam genomgång. I ungskogarna växer råna alltför lätt igen och jag brukar föredra att förlägga traktorvägarna dit för att de lättare skall hållas öppna men det innebär att de blir lite bredare än en traditionell rå. Det kan också finnas stenar och andra hinder som måste rundas så därför är det bäst att göra gemensam sak med grannen.

De lite ståtligare träden är man på sätt och vis personligt bekant med så till dem säger man ett och annat ord och ger ibland en klapp eller en kram. Därav dagens rubrik.

Då man numera ensam beträder skogens stigar sökes ibland tröst hos en gemensam stadig vän vars susning får förmedla mina tankar till skogens hjälte, min son Erik.

Då man numera ensam beträder skogens stigar sökes ibland tröst hos en gemensam stadig vän vars susning får förmedla mina tankar till skogens hjälte, min son Erik.

 

 

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också kummin och spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som på heltid sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern (nu just moderskapsledig) samt mellandottern på deltid. Vår son som lämnade oss för 11 somrar sen jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss för 10 somrar sen då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.