25 januari, 2014 av

Höghöjdsläger.

Konditionen är precis som Charlotta konstaterade för en tid sedan en färskvara. Lätt förgånget men ack så svårfångat.
Jag tyckte i slutet av september att formen efter sommarens ”grundträning” i form av kroppsarbete på åkern var någorlunda OK. Men sen drabbades jag i månadsskiftet september-oktober av en besvärlig förkylning som på nåt vis satte sig i luftrören så att andningskapaciteten mer eller mindre halverades. När det mesta av skördearbetet för säsongen började vara undanstökat och ”andteppon” (andnöden) fortfarande besvärade och påminde om en klump i bröstet trots två kurer ”svarta skäggets droppar” tänkte jag att kanske man ändå borde uppsöka företagshälsovården. Jag hade annars också ärende till företagshälsovården då jag uppmanats ta kontakt för att komma överens om tid för ett gårdsbesök. Försökte sålunda under november månad ringa det nummer som meddelats i meddelandet ett tiotal gånger men kom aldrig längre än till telefonsvararen som föreslog att jag skulle trycka nummer ett för svensk betjäning och sen meddelade att dom har fullt. Så det blev varken hälsovårds- eller gårdsbesök av det hela.
Nåväl i mitten av december vaknade jag vid halvfem-tiden en morgon av ett ”plopp”-liknande ljud i bröstet, ungefär som när man drar korken ur en flaska och efter det blev det med ens mycket lättare att andas. Undrade om det faktiskt kunde vara någon sorts slempropp i luftrören som släppte?

Under julhelgen började jag känna mig någorlunda frisk men orken var det inget vidare med efter att ha gått för halvfart i ett par månaders tid, dessutom hade jag lagt på mig ytterligare en tre fyra kilogram ”muskelmassa”  🙁  Vädret var regnigt och det var mörkt vilket ledde till att det inte blev mycket till skogsarbete heller vilket annars brukar vara en god form av nyttomotion. Lite snö hade vi efter självständighetsdagen och jag hann med ett par skidåkningspass innan snön regnade bort. Det här tog hårt på motivationen till träning trots att det började närma sig ett emotsett deltagande i långloppet Dolomitenlauf i Österike.

Sökandet efter motivation har blivit svårare för vart år, Erik var en god pådrivare för jag ville ju ogärna förlora till honom i skidspåren men sen han gick bort har det inte varit lika lätt att komma igång med träningen. Jag blev till och med så desperat att jag började fundera på att anmäla mig till YLE´s triathlon projekt för att få en spark i röven.

Nåväl resan var ju bokad sen länge så det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Efter ett par pass i skidtunneln i Jämijärvi och totalt 78km på skidor reste jag tillsammans med skidgänget iväg för att ta mig igenom det 42km långa loppet.
Loppet gick till stor del på 1500 meters höjd och nysnö i kombination med plusgrader och tidvis duggregn ledde till att både syrehalten i luften och fästet på skidorna inte var mycket att hurra för. Men liksom de andra i gänget tog jag mig till mål även om det tog en halvtimme längre tid i anspråk än min målsättning. I brist på egna framgångar kunde man ändå glädjas åt att en av gruppens deltagare skidade in som 16:e man och bästa finländare 🙂

Hade man satsat på lite stakningsträning på rullskidor skulle det hela säkert gått bättre för det blev att staka så långt armstyrkan räckte och att ”gå på skidor” i backarna. Nu har jag inga rullskidor men dylika ”vintrar” skulle det inte vara så illa då det är långt till närmsta skidtunnel. Tycker mig också märkt att det med åren är lättare att träna upp armstyrkan än att få fart i benen. Antagligen något som evolutionen fört med sig då snabbheten i benen behövs för att fånga in flickorna i unga år medan armstyrkan  behövs på äldre dagar för att hålla kvar det man fångat 🙂

Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå :)

Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå 🙂

Utsikten från hotellfönstret.

Utsikten från hotellfönstret avvek en hel del från det man är van vid hemifrån 🙂

 

Ombyte förnöjer.

En förlängd veckoslutsledighet i goda vänners lag omgiven av en miljö som avviker en hel del från den i det platta landskap jag annars vistas i ger ändå ett hälsosamt avbrott i vardagen. Och trots att en stor del av gruppen är jordbrukare så blir det ändå mest diskussioner kring skidåkning och det vi upplever under resans gång. Det som man kanske mest kommer att minnas av denna resa är, förutom svårigheterna med vallningen, den otroligt stora snömängden i ett vackert landskap och hotellvärdinnan för vilken ingenting verkade omöjligt. Varje önskemål besvarades alltid med ”no problem” 🙂  Hur man tar sig upp för snöiga alpvägar med bakhjulsdriven paketbil försedd med allvädersdäck kommer man också att minnas. Vi hade nämligen inte kommit oss för att fråga efter snökedjor vid biluthyrningen i München 🙂 Där var alla åkrar gröna liksom terrängen ända fram till Felbertauerntunneln. När vi kom ut ur tunneln förbyttes det gröna till vitt med en halvmeter snö och snödjupet verkade växa anefter vi körde söderut, upplevdes lite bakvänt att finna så mycket snö här söderöver denna snöfattiga vinter hemmavid.

Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på "Tour de ski" -spåret i Toblach.  Här var det om möjligt ännu mera snö.

Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på ”Tour de ski” -spåret i Toblach. Här var det om möjligt ännu mera snö.

Skidproffsen brukar ju syssla med höghöjdsträning för att höja prestationsförmågan så nu blir det intressant att se vilken farten blir efter den här resan. Kanske är tre dagar på hög höjd i mindre laget men tyckte ändå att trapporna upp till tredje våningen på hotellet  blev lättare att ta för var dag vi bodde där 🙂

Borta bra men hemma bäst.

Talkogänget i den lokala idrottsklubben har med hjälp av snökanon fått till ett tre kilometers skidspår här hemma och det i kombination med ljusare och längre dagar gör att det nu känns betydligt lättare att börja bygga upp konditionen inför nästa odlingssäsong. Gott humör och god hälsa är nämligen en grundförutsättning för att orka med jobbet som grönsaksodlare.

Även om målet för denna resa var deltagandet i loppet och lite semester så kunde man inte undgå att notera förhållandena för de lokala bönderna. Åkrarna gömdes nu under ett tjockt snötäcke men verkade ändå till största del bestå av betesmark och ett och annat litet fähus verkade finnas kvar. Åtminstone såg man en och annan liten ”dyngstoo” (gödselstad) invid byvägen och några mjölkkrukor på en ”dragakärro” (handdragen kärra) väntade på tömning i en korsning en morgon. Rundbalar såg man också och man undrade hur dom bar sig åt för att förhindra att balarna rullade iväg under balhanteringen då åkrarna lutade så mycket som dom gjorde. Att bönderna är livsviktiga för att upprätthålla landskapsbilden är helt klart för det vore nog inte samma upplevelse om allt vore beskogat. Detsamma gäller också här hemma, utan bönder inget öppet kulturlandskap!

 

 

 

 

 

Etiketter: , , ,

4 svar till “Höghöjdsläger.“

  1. Kurt skriver:

    Var det det gamla järnvägsspåret i Toblach som ni åkte på? Åkte ni i så fall hela sträckan?

  2. Christer skriver:

    Det är inte helt omöjligt att det delvis följde någon gammal banvall eftersom det inte hade destomera trixiga backar. Spåret gick emellan Toblach och Cortina men var stängt halvvägs på grund av lavinfara.

  3. Charlotta skriver:

    Men vilken trevlig läsning, måste riktigt hämta mer kaffe i muggen 🙂 Jag reser inte så mycket själv, känner inte alls behovet av det, antagligen för att man lite hela tiden ändå är på språng, och har väskan packad för att åka till och från geta. Men jag tycker det är intressant att läsa om andras resor. Måste dock erkänna att dynghopar och mjölkkannor längs vägarna, intresserar mer än palmer och sand längs vägarna. Grattis till mannen på 16-plats! Här nere skidar folk på rullskidor rätt mycket för att hålla konditionen i trim. Närmaste skidtunnel finns 70-80km bort, och många vintrar kommer snön sent. För tillfället finns det inte riktigt tillräckligt med snö här för att skida var man vill. Eventuellt så får man lite glid på nån höåker, gräs bromsar mindre än lera. Men dom som skidar ”på riktigt”, och inte lallar på sådär som jag, söker sej nog till ”tillverkade” banor.

  4. Christer skriver:

    Sandstränder och rödstekta nordiska kroppar intresserar inte heller mig. Allra helst träffar jag lokalbefolkning och yrkes-bröder/-systrar som på vår bloggarträff under 2-dagars semestern i somras.