Efterlyses skördeväder!

De här dagarna brukar skörden till lagret för vinterförvaring vara som intensivast men i år då allt är sent känns det inte som om det vore så bråttom. Det är först när man får syn på almanackan som man inser att vi redan nästan förbrukat en vecka i oktober.

Vi har relativt varmt så det växer fortfarande och jag bladgödslade faktiskt en del grödor så sent som förra veckoslutet. Men visst borde man börja få nåt under tak för så här års behövs bara några dagar nordlig vind så är frosten här. Därför var det också tänkt att vi skulle börja lagerskörden denna vecka. Och det såg lovande ut på måndag med frisk vind och torrare väder vilket gav möjlighet till vändning av den stränglagda samt lossning av den återstående direktsådda löken. Hann också skörda in ett lass lök innan tisdagsnatten då det utlovade regnet kom. Prognosen meddelade ett par dagar regn men sen skulle det bli torrare på nytt. Så blev nu inte fallet utan det har regnat dagligen sen dess. I morgon ska det visst också regna men sen utlovas uppehållsväder men prognoserna har inte varit värst pålitliga så det tror jag på först när jag upplever det.

Blåsten i måndags möjliggjorde också skörd av foderkornet och svinfarmaren som skördar på strå här fick hälften av kornet skördat och alla de åkrar där jag hade liggväxt. Enligt hans utsago så var skörden våt men god. Idag skulle det göras ett försök att återuppta tröskningen av det som står men knappt hann tröskan startas upp innan det började regna igen.

Jag som grönsaksbonde är ju van med utdragen skörd men jag märker nog att humöret börjar ta slut för mina spannmålsodlande kollegor.

Paus i lökskörden i väntan på bättre väder.
Också för morötternas del väntar vi på torrare skördeförhållanden.

De 6 mm som vi fick under morgontimmarna på tisdagen satte inte stopp för morotsskörden så vi fick ett litet hål i åkern under tisdagseftermiddagen. Men sen dess har det kommit närmare 30 mm till och nu är det bäst att invänta uppehåll. Morötterna är fortfarande i tillväxt så de hjälper också till att torka upp marken genom dess upptagning av vatten. Lagermorötterna odlas i år på bytesåker och planerna var att markbytet skulle återgå i medlet av oktober så upptagningen borde fås igång igen.

 

Bra försök

I en blåsig oktobernatt lyser de kalla LED-lamporna på vetet som vajar i vinden men utanför ljuskäglan är allting becksvart. Det är ändå torrt och tröskan brummar och dunkar. Vetekorn efter vetekorn, lass efter lass körs in i torken. Fukthalten är hög men vetet kommer under tak för att så småningom torkas till mat åt världens folk och fä även om de inte uppskattar det utan bara gnäller över hur onödigt det är att vi tröskar mitt i natten – ja, tröskar över huvud taget.

Hemma ligger plättarna under en handduk tillsammans med varma smörgåsar och kaffet sprider en ljuvlig doft från Moccamastern. Klockan är två på natten och de sista hektarerna skall vara tröskade förrän dagen gryr. Tröskan har gått i ett sedan föregående dags morgon och vi ser fram emot att kunna ropa HASI då allt är klart. Snart skall den här kalla och regniga växtperioden vara slut, vintern komma med snö som täcker åkrar och ängar och köld som spränger den hårda leran och gör den mör för att på våren igen bjuda på nytt hopp och ny förväntan. Det gamla året skall snart vara glömt och kanske det nya året skall bli bättre än de föregående …

DÅ – slutar dunkandet … Föraren som suttit och spänt lyssnat på alla förändringar i brummandet och dunkandet stannar tröskan och hoppar ned från hytten. Tröskans vingar öppnas och avslöjar att skakarbordet  står stilla. På ena sidan ligger en stor remskiva patetiskt på sned och remmen hänger löst vid sidan.

Den avbrutna axeln syns genom remskivan längst uppe.

 

Jaha, sluttröskat för i natt. Axeltappen har brustit vilket alls inte är förvånansvärt då det gäller en Sampo-tröska. Under 27 år har vi svetsat både ett och annat och skakarbordet hör till de värsta. Fram- och återgående rörelse passar inte ihop med dåligt järn – spciellt inte om det är lagrat bara på en sida.

Nu har vi gott om tid att lappa ihop eländet för regnet kommer i dag klockan tolv. Förr skulle man ha kastat sej under tröskan, skruvat isär den och svetsat axeln – och tröskat färdigt före regnet. Men nu gick gubben till sängs. 20 timmars tröskande i ett börjar ta på krafterna. Fast visst hade man orkat än om det hade varit till någon nytta men nu kan de jävlarna importera sin billiga mat bäst de vill.

Livet fortsätter i alla fall. Det hade varit roligt att få in allt före regnet men man känner ju till Sampo så man är inte förvånad. Efter regn kommer uppehåll och om en vecka kanske det går att köra in resten. Kvaliteten blir ju usel efter regnet och om det kommer mycket regn så kan det bli spår efter tröskan. Det är den insådda åkern som vi har kvar (ett par hektar) så spår är inte vad man vill ha. Där finns fin klöverväxt (och en hel del baldersbrå) så man kan hoppas på bra jordförbättringseffekt och gröngödsling ifall klövern övervintrar.  Trots att det stått vatten på ytan vissa ställen har åkrarna ännu varit stadiga och spåren har bara varit ytliga.

Nu skall jag skruva sönder tröskan och lappa ihop den men det blir en vecka med torkskötsel innan vi kommer ut på åkern igen. Från lördagen blir det (kanske) torrare väder.

 

Turförföljd

Ja, Ni läste rätt, oftast brukar man väl anse sig vara otursförföljd, åtminstone om man skall bedöma det själv, men denna höst kan jag inte med bästa vilja i världen i påstå att turen varit vänd mot mig – tvärtom.

Egentligen började det redan i våras. Mina odlingsplaner var ju dominerade av vårraps, men när våren drog ut på tiden så blev det ett snabbt omfall och hemmanet försågs med grönträda, havre och korn istället. Gärna skulle man ju kväka ut sig att det handlade om skicklighet och erfarenhet, men vädret kan man ju inte påverka med nån kunskap i världen så det är nog bara att bokföra sortvalet på turkontot. Nu har vädret ju nog varit bättre i våra trakter än på många andra håll vad jag förstår, men ändå inget att skryta över. Grödorna har varit sena, men hyfsat jämna i tillväxten och liggsäd har funnits, men inte på mer än kanske 10% av totalarealen per gröda för min egen del.

Tröskningen kom i år igång med precis samma meningslösa panik som vanligt. Fast i år var den inte alldeles meningslös eftersom ju almanackan var ganska långt hunnen. Det brukar vanligtvis ta två dagar att ställa tröskan i ordning, i år lyckades jag göra undan det på fyra timmar exklusive sållmonteringen (som är ett straffarbete på Clas 48). Detta i tron att det skulle börja regna några dagar senare och sedan – som man alltid tror – fortsätta att regna intill tidens ände. Kornet verkade också bra vid okulärbesiktning så jag bestämde mig för att köra bort kornet på den del av hemmanet där bärigheten är sämst, detta utfall att det nu faktiskt var syndafloden som var på ingång.

Nåja, med facit på handen var det kanske inte så illa, men visst kändes det lite halvdant när jag mätte fuktigheten till 31% innan torkningen, men ändå torkade partiet på 10 timmar. Sen blev det paus nästan en hel vecka – det regnade alla dagar men mycket moderat, syndafloden uteblev.

Efter den fuktiga veckan kom tröskningen sen igång ungefär lika segt som när löss simmar uppförsbacke i tjära. Det blev en tork per dag utan att man nu riktigt visste vad man höll på med. Det var någon slags rutintröskande utan styrfart.

Även om tiderna ändrats så är det fortfarande roligt när skördetiden kommer och det livar i vid torkrian.

Sen kom då veckan med vackert väder och helt plötsligt blev livet roligt igen. I början på denna vecka kom tursmäll nummer två. Lien på tröskan gick av och ett tröskhaveri är väl alltid ointressant, men nu förhåller det sig så att jag försöker hålla ett eget reservdelslager så gått det går och i det lagret fanns det en ny lie – orörd av människohand förpackad, som det heter. Depåstopp på 35 minuter och ut på banan igen. Det är åtminstone lite imponerande med en tröska på 26 år.

Tursmäll nummer tre kom några dagar senare, nämligen i fredags. Det började lukta kylarvätska om tröskan och mycket riktigt, en koll på motorn visade att det runnit ganska rejält av den sorten nånstansifrån. Paniken tilltar, är kylaren sönder, är det nån svårbytt slang som kräver orginaldel från Ukraina och apkonster för bytesproceduren. Återigen förbyttes paniken i lättnad när jag kunde notera att det vars en värmeslang till hytten som läckte, och fyra centimeter före läckaget fanns en kran. Reparationsstopp på 1 minut och sen iväg. Så långt egentligen allt gott och väl.

Cirka 90% av nyttogrödorna är i skrivande stund till hus bärgade och det med alldeles hyfsat resultat. Både mängd och kvalitet verkar bli godkänd, kornet väger runt 67 och havren runt 60. Dessutom lyckades inställningarna av tröskan bra i år så det är minimalt med skräp i spannmålen, till skillnad från i fjol.

Guldet blev till sand

Slutspurten verkar dock att bli tristare. Från och med slutet på förra veckan har det kastat lite vattendroppar om dagarna, dimman har varit på gränsen till regn på nätterna, blåsten har blåst bort och solen har lyst med sin frånvaro. Idag var det slut på tålamodet så idag for jag iväg och tröskade fast det egentligen inte gick. Allt annat än roligt var det också, kornet låg platt på marken (man sparar ju det sämsta till sist) och var både fult, mörkt och vått som jag vet inte vad. Startade just upp torken med korndegen i och jag gissar att den nosade på 30% igen. Havren var bättre, men där var halmen så osamarbetsvillig att det för det mesta såg ut såhär

 

Hur som helst, det är så lite kvar nu som är skördat så oavsett hur det går så kan nog sammanfattningen bli att åtminstone för mig blev nog inte 2017 riktigt det katastrofår som man gått och fasat för, men jag har förstått att många av mina kolleger inte är lika lyckligt lottade. Själv skulle jag behöva två skördedagar till nu innan det kan viftas med den svartrutiga flaggan. 1000 liter olja mer än önskat har i alla fall runnit genom torken och det är en ökning med ca 1/5 så det är dåligt.

Något som åtminstone mått bra i år är klövervallen. Jag har försökt odla klövervall en gång förut, för typ 10 år sen och då blev det ungefär samma katastrof som årets OS (eller var det EM eller DM eller VM) för finländska friidrottslandslaget. He vortt itt ti naa.

Vallen är grön och fin trots att vi skriver 1. oktober idag och en närbild visar också att klövern växer och mår bra. Hoppas detta projekt ger tillbaks lika mycket som jag hoppas på, dvs mindre ogräs och mera näring i åkern efter några år.

 

Avslutar med anekdoten om bonden från Yttermarkslätten som fick besök från Storstaden. Besökarna frågade om det faktiskt alltid blåser på slätten. Bonden svarade:

-Nej, det är vindstilla en dag på hösten så vetet kan frysa.