Sista resan för vita Ducato

Min första paketbil – den vita Fiat Ducato – som jag köpte för 30 år sedan har gått hädan. Och mycket dramatiskt … Skrotbilen som hämtar det insamlade skrotet som vi fört åt ungdomsföreningen Hembygdens Hopp kom i lördags för att hämta Ducaton. Jag iddes inte bogsera den till uppsamlingsplatsen eftersom ett hjul inte tvinnade alls – men det var ett misstag.

Skrotbilen kommer

Till min fasa tog skrotkillen en stor sten i gripen och började slå sönder Ducaton där den stod. Jag hade vevat ned sidofönstren för att de inte skulle gå sönder men vad hjälpte det mot den stora krossen.

och krossar Ducaton där den står
En mycket tillplattad Ducato lyfts upp på skrotbilen

Jag kan förstå att de ville platta till den höga paketbilen men de kunde ha lyft upp den på flaket först. Nu har vi massor med glasbitar på vägen och under äppelträdet i gräset. Och småflickorna springer där i närheten med bara fötter fastän man hur förmanar. Om jag hade vetat det här så skulle jag aldrig släppt in dem på vår gårdsplan. Och de hämtar inga fler bilar härifrån.

Den vita Ducato 13 köpte jag 1991 – begagnad givetvis. Den hade använts som servicebil vid motorcykeltävlingar och hade godkända sitsar bak. Årsmodellen var -85 så det var den första generationen av den mycket framgångsrika paketbil som tillverkades gemensamt av Fiat, Peugeot och Citroen från 1981 framåt. De hade exakt samma karosseri men olika motorer.

Det speciella med Ducato 13 var att man kunde stå rak i den men ändå var den så låg att den gick som personbil på Viking-färjan. Det var viktigt för över en viss höjd så steg priserna mångfalt. Ducaton blev också husbilarnas viktigaste chassi.

Den vita Ducaton hade inredning men jag rev ut den och byggde om den till en kombinerad paket- och husbil. All inredning kunde tas ut på nolltid så att hela utrymme blev lastutrymme. Ännu mer än i den ursprungliga paketbilen för jag tog bort mellanväggen och ersatte soffan med en enkel stol så att man kunde köra upp till 4,5 meters bräder eller rör inne i bilen.

Också kök och WC byggdes in liksom sängar. Jag drog värmeslangar i golvet som man kunde värma från motorn eller från en skild dieselvärmare. I den här bilen bodde jag då jag arbetade i Otnäs – jag bara parkerade den utanför labbet. Och så åkte vi hela familjen på utfärder. En resa gick via Kiruna ned till Stockholm. Vi travade entusiastiskt omkring och såg på kungshögar, runstenar och annat historiskt men barnen låg kvar i bilen och läste Kalle Anka (litet intresse för historia fastnade i alla fall).

Tyvärr var karosseriet inte rostskyddat och snart såg man dagens ljus genom nedre delen av väggarna. Senare modeller hade galvaniserade balkar och mycket bättre rostskydd. Så den vita Ducaton blev ersatt av en nyare modell som till all tur hade exakt samma karosseri och alltså gick hela inredningen att flytta till den nya röda Ducaton – som ännu går även om den inte är besiktad.

Nu börjar den tredje Ducaton (blå) gå mot sitt slut och jag måste småningom byta till en Ducato från 2015 eller nyare (modellerna däremellan är usla). Men de är ännu för nya och dyra. Tyvärr har de inte samma förmånliga förhållande mellan inre höjd och yttre som den första modellen.

Med en liten tår i ögonvrån tänkte jag på hur mycket jag arbetade med inredningen till den vita Ducaton. Den var också ett stort steg framåt i jordbrukets transporter från en liten Lada Combi. Jag minns hur jag 1977 körde en massa takskivor i och på Ladan som var så överbelastad att jag bara kunde köra 50 km i timmen – en fredag på rikssexan … Jisses vad långtradarna var sura fastän jag släppte dem förbi vid varje busshållplats. Ducaton var faktiskt behövlig.

Kryddad tillvaro

Har skördat kummin i dagarna två så nu doftar man gott och har tårkanalerna rensade. Det samt att skördeutfallet var gott får kompensera det jobbiga med att skyffla och jämna ut skörden i golvtorken.

Den minnesgode bloggföljaren minns säkert den mer eller mindre uteblivna skörden i fjol då lössen i kombination med det heta torra vädret for iväg med skörden. Jag stod i valet och kvalet med att plöja upp eländet men lät det ändå stå kvar då alternativen var få. Det beslutet är jag nu väldigt glad och nöjd över för nu blev andra skördeårets utfall helt ok. Samma areal, minus 0,8ha var jag sådde dill, som i fjol gav två trösktankars skörd producerade nu 25m³.

20.08.2019 Andra skördeårets kummin

Knappt så det rymdes i containern.

Andra skördeårets kummin gav goda 4m³ per ha men första skördeårets gav ytterligare en kubikmeter så nu är frågan om det är någon vits att ta ytterligare skörd från den arealen. Det brukar nämligen vara så att kommer det god skörd första året så blir andra årets skörd sämre och vice versa.

21.08.2019. Kumminskörd på hemåkern.
Ytterligare en container med kummin…..

….blev tvungen att hämta dumperflaket för att få rum för det sista.
Det blev i tjockare laget i golvtorken men luften gick igenom ändå och torkningsvädret är hyffsat så ingen fara.

Jag brukar följa upp kumminskörden med sådd av råg i växtföljden men rågmarknaden är helt åt skogen så jag överväger nu att så höstvete på andra skördeårets kumminareal. Tror också att jag låter första skördeårets kumminareal stå orörd till våren för att då när jag ser plantantalet ta ställning till om det tas ytterligare en kumminskörd därifrån. Jag har ju inte sått nån kummin i år.

Gräset har växt bra

Snart orkar vi inte med mera ”ledighet”. Vi for på vår årliga kanalresa i Sverige men kom först in i en djungel vid huset i Medåker. Det såg inte så illa ut då vi svängde av men det berodde bara på att vår snälla granne hade kört med hacken på uppfartsvägen. Gårdsplanen var full av meterhöga tistlar och ännu högre gräs – för att inte tala om trädgården.

Vår ”sommarstuga” (där vi nästan aldrig är på sommaren) skaffar oss en massa arbete både med huset och med trädgården eftersom allt växer vilt under hela sommaren. Vi kan åka dit i slutet på april men sedan har vi så mycket arbete hemma att det inte finns nån möjlighet att ta ledigt. Fast ”ledigt” är alldeles fel ord. Vi får jobba som galningar för att få det allra värsta gjort.

Nå, vi vet redan att det betyder arbete att åka dit så vi hade två trimrar med varav en var en stor röjsåg. Nu var det i alla fall värre än någonsin och det blev att ta fram liarna först. Det långa gräset och klövern snodde sej nämligen runt axeln på röjsågen som slutade tvinna. Först efter att ha gått över gräset med lien så kunde man köra med röjsågens trimmer.

Vägen före och efter röjsågen
Äppelträden kommer knappt upp över gräset

Efter 8 liter bränsle och många dagars körande så började det se bättre ut. Den stora röjsågen med stjärnformad tjock trimmerlina av Nylium behövdes för att få bort de stora grästuvorna. De hade rötter tjocka som en rotfrukt och det tog bara nån dag så började gräset sticka upp igen … Men den stjärnformade trimmerlinan skär effektivt av också gammalt gräs som man inte får bort med något annat. Man kan till och med gräva små diken med den.

Nu ser man redan att det är en gårdsplan
Äppelträden är också befriade från gräset – efter mycket arbete

Kolla annars in taket på huset på två bilder bakåt. Det tappar alltmer färg och är snart ett vanligt galvaniserat tak. Där ser ni hur alla plåttak kommer att se ut efter en tid. Målade plåtar håller inte länge färgen oberoende av alla reklampåståenden. Det bästa vore att köpa ren galvaniserad plåt så slipper man se halvflagade tak i många år och fullt med färgflagor på gårdsplanen.

Sedan skulle gräsmassorna köras bort så de inte göder marken så att det blir ännu mera gräs i framtiden. Det blev en stor stack och om vi hade haft en kossa så skulle vinterfodret ha varit klart. Tanken är att det skall bli en näringsfattig äng med ängsblommor som ju gillar mindre gödslade platser. Men akta er för ängsblandningar som innehåller klöver ! Det är rena giftet för klövern gödslar med kväve så ängen blir en djungel.

Egentligen skulle vi byta vedspis och inte bara slå gräs. I fjol köpte jag en ny vedspis av precis samma modell som vi hade. Den gamla spisen hade nämligen eldats för hårt och hela fronten var sned så den läckte in luft och hade uselt drag. Man kan inte bryta tillbaka en spisfront eftersom den är av gjutjärn så det blev att byta hela spisen. Jag hade hela vintern försiktigt lossat skruvarna i spisen och tagit den i bitar som jag putsade och satte ihop igen.

Det är inte bara att sådär lyfta en vedspis för den är ganska tung. Därför hade jag med en pumpkärra och en massa blankor. Det gick egentligen riktigt bra att köra in spisen – och ta ut den gamla – bara man såg till att ha bräder under hjulen på pumpkärran.

Vedspisen rullas in med pumpkärra

Det som var besvärligt var att dels lyfta bort den gamla spisen, dels lyfta upp den nya. Det gick med pumpkärran och stora mängder blank- och brädstumpar. Varenda liten stump som jag sparat (och det var många) gick åt.

Gamla spisen är borttagen

Det gamla rökuttaget gick in i fel pipa och måste gå två rökgångar åt sidan så det försämrade också draget. Nu flyttade jag spisens uttag så röken går uppåt och sedan in i rätt pipa. Hålet i pipan borrade jag med en 125 mm tegelborr. Den var litet för stor för min borrmaskin men det gick. På det sättet behöver man inte slå så stort hål som skall muras fast på nytt.

Litet problem blev det med anslutningen till rökröret. Jag hade köpt en ovalrundstos som borde ha passat till Norrahammar 626 men den var 4 mm för liten på längden så jag fick ta hem den och skall smärgla bort ett par mm från varje sida. Så vi får testa den nya spisen först i höst.

Nya spisen på plats

Förutom kanalresan som jag skrev om tidigare så måste jag till Västerås på syngranskning för jag lyckades i somras få sönder mina glasögon. Först försökte jag klara mej med ett par gamla men de var alldeles för svaga så jag såg inte mycket med dem (jag är mycket närsynt -9,5). Så nu beställde jag nya fastän jag lyckades reparera mina gamla bågar med ståltråd. Jag behöver nog ett reservpar som jag ser bra med. Allt sedan skoltiden så har jag lyckats få sönder mina glasögon rätt så ofta.

På programmet stod också datakommunikationerna och så bytte jag övervakningskamera till en vridbar med zoom. Jag har ännu kvar den äldsta kameran som nog fungerar men vilken skillnad i bildkvalitet … Numera får man riktigt fina kinesiska kameror för en hyfsad peng. Det värsta är att de dels fungerar bara med Windows (som jag aldrig använder) och dels är rena spionkameror. Tillåt aldrig den ”bekväma” automatiska nätfunktionen ! Den skickar varenda bild till Kina och tillverkaren försöker sälja allt till högstbjudande. Jag stänger genast av alla ”bekväma” funktioner och använder min egen krypterade datakommunikation.

Övervakning

De nya kameramodellerna har också mikrofon så man kan höra vad som händer vilket är mycket praktiskt. Om man kopplar till en liten högtalare så kan man till och med prata med den som står nära kameran. Problemet är som alltid att hitta lämpliga program som fungerar i bägge ändarna.

Sedan skurade vi de fina golven med linoljesåpa – fast ”vi” är inte riktigt rätt ord … Golvblankorna är väl 150 år gamla men riktigt snygga och alldeles släta av många fötters spring. Bara invid köksdörren är de avsågade och utbytta och där måste jag ännu ta upp dem och täta för det drar vid köksdörrens karm som är alldeles sned.

Fint skurgolv

Till sist bar jag upp en bokhylla som jag köpt billigt på Refurn (som säljer gamla möbler). Jag hade länge undrat hur jag skulle få upp den stora bokhyllan med den smala vindeltrappan men så såg jag att det var en IKEA-hylla och då kunde man ju skruva den i bitar. Kvaliteten var inte den bästa men med lim och spikar så blev den någorlunda – för att vara från IKEA. Jag tycker annars inte om moderna möbler utan de skall var minst 80 år gamla och gjorda av helträ. Förr använde snickarna mycket bättre virke – vilket också syntes på sprickorna i IKEA-hyllan.

Någorlunda – för att vara från IKEA

Så blev det att packa ihop och åka hem till Hindersby. Underligt nog hade vi hela bilen full då vi kom och visst blev den full nu också. Jag tog hem den gamla vedspisen som skall vara reservdelsspis för man kan inte mera köpa alla delar till de gamla vedspisarna från 1930-talet – även om det finns en hel del nya delar i Sverige eftersom de blivit allt mer pop på nytt. Värst var det att få in schaktbladet till Kubotan som inte rymdes med i våras då vi körde hem traktorn. Men det gick med pumpkärran …

Tur att man har en paketbil

Det var omväxlande väder i Medåker – ibland regn och ibland solsken. Det var riktigt bra att vi inte hade den hemska hettan som jag fick nog av på taket den här sommaren. Det regnade en hel del på vägen till Stockholm så vi såg inga tröskor på åkrarna.

Alla ärenden var avklarade men jag ångrar att jag inte köpte fönsterplåtar i Sverige för då jag kollade på Byggmax i Finland så hade de inga alls i lager mera. Och jag behöver en hel del till verandan.

En symaskin hade jag också tänkt köpa men det blev för bråttom. Jag måste skapa min egen syhörna ute i stallet för det är inte riktigt populärt att dra in smutsiga tygtrattar och -rör från torken. Tyg är en mycket bra material för hantering av säd eftersom det ger efter och hindrar det värsta dammet från att spridas fritt. Så jag har en hel del tygkonstruktioner i torken. Plåt är alldeles för stel och krånglig att arbeta med.

Men då jag kom hem så köpte jag på Blocket en Bernina 733 symaskin.

Det brukar ta nån dag innan vi kvicknar till efter ”ledigheten” men nu är bilen tömd och nu skall torken städas och tröskan gås igenom. Det är ännu ingen brådska med tröskandet eftersom jag sådde vetet ganska sent men i september blir det väl att köra tröska.

Det blev långt men jag har varit borta länge och man vet inte hur mycket jag hinner skriva den närmaste tiden. Fördelen med att vara borta är att man tänker om i en hel del saker då man kommer tillbaka efter att ha sysslat med annat. Man blir annars lätt gårdsblind som det heter.

Med båt ovanför vetefälten

Ta inte ledigt – det kan visa sej att du inte alls är oumbärlig. Vi for iväg till Göta kanal och lämnade flisandet och vetebortkörningen på hälft. Men då man måste boka flera månader i förväg så gick det inte att skjuta upp. Och då vi kom tillbaka så var allt fixat …

Det är nu fjärde sommaren i rad som vi åker på kanaler i Sverige och i år var slutligen Göta kanal – Sveriges pärla eller blå band – i turen. Den byggdes efter 1808-09 års katastrofala krig då Sverige var bankrutt både ekonomiskt och politiskt. Karl XII:s krig i början på 1700-talet hade lett till att Sverige förlorat allt mer i hundra års tid. Den idioten förde hela armén halvvägs till Turkiet där den krossades och jubeltönten kom ensam hemridande. Till all tur satte nån förståndig person en kula i skallen på honom då han fortsatte kriga i Norge. De följande kungarna blev allt mer degenererade och den sista i ätten avsattes av militären efter att ha förlorat Finland.

I motsats till denna sorgliga kavalkad kom sedan Baltzar von Platen som drev igenom byggandet av Göta kanal (som Gustav Vasa redan hade funderat på under 1500-talet). Att han lyckades driva igenom det i ett land som i princip hade gått i konkurs var ett mindre underverk. Men 58000 man (mest indelta soldater) grävde för hand kanalen med spadar och den invigdes 1832.

Då kanalbygget började fanns det bara bönder utan specialkunskaper – indelta soldater var egentligen bönder – och allting importerades från England som redan hade byggt ett stort kanalsystem. Bygget blev en jätteskola för hantverkare och ingenjörer och då grundades också den senare världsberömda Motala mekaniska verkstad. Ordet ”civilingenjör” uppkom i det sammanhanget för tidigare var alla ingenjörer militärer – också von Platen.

Mest fascinerande var hur Motala Werkstad byggde en 15 tums metallsvarv: man byggde först en grov metallhyvel som drevs av ett vattenhjul och sedan filade man för hand fram delarna till svarven ! Verkstaden byggde sedermera ångdrivna fartyg, lok, mudderverk, pumpar, kvarnar pappersmaskiner, svarvstolar och kanoner.

Det var inte bara i riksdagen som von Platen skälldes ut efter noter. Det var också stora problem att köpa in den mark som behövdes för kanalen som byggdes vid sidan av Motala ström på ren åkermark. Bönderna ville förståeligt nog inte sälja och det berättas att von Platen till sist skickade ut en slipad tungvrickare (sådana fanns också på den tiden).

Uppköparen frågade bönderna om en båt behövde vatten för att segla ? Jo – det behövde den. Och hade någon sett en båt segla uppför en kulle ? Nej – det hade minsann ingen sett. ”Nå, sälj då marken åt von Platen för han är alldeles klart helgalen och då alla hans planer går om intet så får ni marken tillbaka !” Bönderna sålde men har ännu inte fått marken tillbaka.

Slussarna gör att en båt faktiskt kan klättra upp för en kulle. För tvåhundra år sedan fanns det just inga vägar alls – bara ridstigar och all transport måste skötas med båt eller med släde på vintern. Så en båtväg från Stockholm till Göteborg var en viktig sak. I början på 1800-talet fanns det heller ingen järnväg.

Vi åkte bekvämt med dagens moderna turistbåtar (3,5 miljoner åker med dem varje år) på kanalen och tittade ned på vetefälten och sjöarna som ibland låg under oss. Kanalen går ganska högt fram till sjöarna Boren och Roxen för att sedan klättra ned med slusstrapporna.

Borenshult slusstrappa
Porten fast och vattnet till nästa sluss och så åker vi ned
Så är vi ute på Boren 15 meter lägre ned

Som gammal ingenjör är man ju helt fascinerad av tekniken vid slussarna. Så här välbyggda var inte de första kanalerna och slussarna. Hjälmare kanal som hör till de äldsta rasade snart ihop och måste flyttas och delvis sprängas in i berget. Inte utan orsak byggdes Göta kanal bredvid Motala ström i stället för i strömmen.

År 2015 började Göta kanal moderniseras för en halv miljard kronor. Den drar stora mängder turister till Sverige allt sedan den byggdes på 1800-talet och 5000 båtar trafikerar den. Det finns rullbroar och klaffbroar och ibland går kanalen ovanför landsvägen.

Rullbron öppnas för oss
Klaffbron lyfts med stora hydraulcylindrar
Här går landsvägen under kanalen
Numera står slussvakten bara med fjärrkontrollen i handen och hydrauliken sköter portarna

Vi lyckades förstås pricka in en regnig dag igen så det blev inte någon idyllisk båttur i solsken. I reklamen står det att man åker bland åkrar och kossor men kossor såg vi inte mycket av annat än på långt håll bakom träden. Åkrar finns det däremot mycket av på östgötaslätten som är väldigt stor och väldigt slät.

Sverige har i år fått riktigt lämpligt med sol och regn och skörden ser ut att bli riktigt bra. Vår granne berättade att havren gett upp till 8000 kg per hektar. Men det har varit torrt och ett rapsfält var rena katastrofen – 55 hektar som såg ut som en träda. Då vi kom hade man knappt börjat tröska men sedan blev det full fart i Mälardalen.

Den sista bilden visar hur vi åker ovanför vetefälten men det regnade så jag tog bilden inifrån salongen. Sedan kom vi fram till sjön Roxen vid Bergs slussar och där tog vår resa slut. Man kan åka från Göteborg till Stockholm men det tar fyra dagar. Vi hade inte den tiden men det kan vara värt att se också Trollhättans slussar för oceangående fartyg. Vi tog bara en liten dagstripp (500+500 kr. per person) och den klassiska kanalresan kostar 14000 kr. per person.

Över vetefält i regn

Rotblöta?

De var vad dom sa på radion i går morse efter nattens regn. Statusuppdateringarna i sociala media meddelade också om hällregn och mycket vatten överlag. Vet nu inte om jag fick mindre än övriga nejden men här kom det nog bara ett helt normalt sommarregn eller 0,3mm på lördag, 24,2mm på söndag och igår morgon 3,5mm. Vet inte om man glömt vad som anses som normalt efter den långa torrperioden eller om man försöker bräda varann med att vara värst? Nå visserligen var det sommarens största regn härstedes och det kan ju ha kommit mera på andra platser.

Rotblöta eller ej så var regnet mycket välkommet för grönsaksodlaren och det räcker till för att släcka den värsta törsten för grödorna.

När det är torrt så går inte ens närmare 30mm regn djupare än en 4-5 cm.
Sammanlagt regnade det 24,2mm under söndagen fram till måndagsmorgonen. Roligt att få bort dammet i mätglaset.

Sommarens nöjeskonto…

Nå, inte är väl sommaren helt slut ännu, men, skolan börjar imorgon… Det är ett till tydligt tecken på att sommaren, fast man så språtar emot allt man orkar, nog kommer att övergå i höst så småningom…

Tiden går så otroligt fort!!! Jo, jag vet, jag låter precis som en gammal tant, för så sa dom där gamla tanterna när man va liten. ”oj va du har växt” och ”oj vad tiden går fort”.

I skrivande stund sitter jag på Amorella påväg till Mariehamn för att hämta hem Mathias, och gissa om jag kommer att säga ”oj vad du har växt” åt honom, så, jo, jag är en gammal tant. 🙂

Men, om tiden går fort när man har roligt, så måste jag ju haft väldigt roligt i sommar, om tiden nu gått så fort?

Och visst, när jag börjar bläddra bland bilderna jag tagit längs sommaren, så visst har de hänt en hel del… Allt är inte, och ska inte vara jobb. Inte alla dagar, dygnet runt. Tyvärr brukar det bli lite mycket jobb och allt för lite dedär med att tänka på sej själv. Man behöver nog avbrott från vardagslunken också. Små eller stora saker. Göra nånting annat emellanåt och sen är man nästan som ny när man återgår till det där vardagliga. Sommaren är nog väldigt spretig vad gäller jobb, med det jobbet jag har, men för det mesta är man ju på hemmaholmen i nån traktor, eller i fårhuset, eller kör får från någon ända till en annan… Så att komma bort lite är nog riktigt hälsosamt, eller vara hemma och göra nånting helt annat, som att bygga nåt kul, eller pyssla i trädgården… Det är nämligen lite små byggprojekt på gångs, men, mer om dem senare…

Årets semesterresa gick till Sverige, med besök på bla. Älgens hus där man fick gå så nära de stora älgarna man vågade, och så gosa med älgkalvarna. Man tror man kan älgar. Man har ju haft dem boende bakom knuten ända sedan liten. Ni vet, de äter trädplantor och gräs. Man ska inte köra på dem för då blir man mos. Man ska inte mukka gräl med dem när de har kalv. De har horn och simmar bra …. osv… Men… de är nog bara toppen av isberget! På Älgens hus fick man så mycket ny information matad i sej så man blev lite vingelkantig. Väldigt intressanta, och framförallt stora djur är det…


Resan fortsatte, via trappstegsforsar, Fatmomakke och Klimpfjäll mot målet, Stekenjokkplatån.

Medan många andra sökt sej till varmare breddgrader pga den ”kalla sommaren”, så sökte vi oss så långt upp att de fanns snö kvar ännu midsommarveckan 🙂

Någonting som fascinerar är vattenfall, så naturligtvis tog vi en krok via Hällingsåfallet. Ifjol såg vi på Tennforsen och Ristafallet, men, Hällingsåfallet tar nog ändå priset. Stället var nästan som magiskt med sin kanjon och trollskogen runtomkring. Det var nästan så man nog såg lite små rumpnissar tassa omkring här och där…

En vecka på vift blev det, med besök i städer som Vilhelmina, Klimpfjäll, Gäddede, Norråker, Junsele, Örnsköldsvik och Umeå.

Båten till Vasa och sen hem, back ti basic…

Hur kul de än är att vara ut på resa, så nog är de trevligt att komma hem till livet på holmen… Hemma är hemma 🙂

Jag köpte mej en tork i våras, och den har nu fått gå varm i sommar. Jag har snudd fått pippifågel på att torka växter/örter. I vinter ska de kokas te så de står härliga till 🙂


Hittills har jag i mitt skåp glasburkar med rölleka, rödklöverblom, nässlor, hallonblad, rosor, camomill och ännu hinner jag torka lite diverse 🙂

Tvätta mattor är också ett slags ”sommarnöje”. Nytvättade, fräsha mattor på ett nytvättat golv… aaahhh… de är nog fint de… Jag saknar bara dedär nytvättade golvet, sen skulle lyckan på den fronten vara komplett

Lägga nät är kul och spännande. Kommer de fisk, eller kommer de inte? Och vad får man? Ofta får man ”lekkå” och ”skit” i näten. Om man får nånting alls. Sälen arbetar underifrån och skarven ovaifrån, så… Fiskefångsten kan ju variera en hel del, men visst har vi fått abborre i sommar, till och med så pass att vi fick pälsabborre en gång 🙂 Tänk att kokt abborre kan vara så gott!

Så nära, men ändå så långt borta – Jurmo. Man skuttar inte iväg till Jurmo vilken dag som helst med en liten snurra, men varför oroa sej för vädret, det går ju förbindelsebåt! Dessutom finns det såna turer som båten tar iland på Jurmo mitt i dagen, sedan har man hela dagen på sej att utforska ön innan båten på sena eftermiddagen går tillbaka. Men, vad ska man till Jurmo och göra? Och vad är det för ett ställe kanske någon undrar!? Ja, Jurmo ja… Ett ställe man nästan måste besöka för att förstå…. Helt kort sagt är det en ö, långt ute i havsbandet, ganska snettrakt söderut från Ytterholm, med en helt osannolik natur och historia. Ön är en del av salpausselkä åsen och består mest av stenar, stenar, stenar och åter stenar, ett berg, en gästhamn och en by.

Uppe på berget har man otrolig utsikt över ön, gästhamnen längst till höger i bild.

Jag minns att jag varit hit när jag var liten, någon enstaka gång, minnen som etsat sej fast i minnet. Ön är så speciell att man minns de gånger man stigit iland här…

Förutom att flaxa runt, nu och då, så försöker jag koppla av med lite cykling eller nån skogspromenad. Några bär och svampplockningspromenader har de inte blivit pga torkan, men, de är ganska avkopplande och bekymmerslöst att cykla. De är liksom bara att hålla till höger och trampa på.

De va väl liksom det jag hade på nöjeskontot efter sommaren… + några turer till Töjby, lite handel och vandel på loppisar, en auktion, en sommardans, en släktträff och mysiga middagar som gör små avbrott i vardagen… Nå, fast hösten kommer smygande betyder de ju inte att man ska sluta göra små utfärder och hitta på små kuligheter, kanske tvärtom? Man borde kanske göra små utflykter ännu oftare om man bara hinner, orkar och kan? Ifjol vintras gick jag på diverse kurser och de gjorde nog att man hade så mycket att fundera på att man inte hann få lejdon på mörkret. Möten med nya människor, kunskap och kurser lyser nog upp så till och med djupaste, träckiga novembermörkret får sej en skjuts….