Dragon Hurtig på besök

Vi hade dragon Hurtig på besök. Han kom direkt från Hurtigs torp som nu är museum. Det var dragontorp för Nissas rusthåll som min farmors mor kom ifrån. I vår bydel Hopenbackan fanns det tre rusthåll och tre dragontorp: Nissas, Bosas och Hosmas. Under indelningsverkets tid fanns det många rusthåll i Hindersby. År 1630 mönstrades 16 ryttare i Lappträsk och av dessa var nio från Hindersby.

Dragon Hurtig heter Åke Svenskberg i det civila och har länge varit ordförande för Hopenback fornminnesförening. Den ursprunglige dragonen Hurtig hette Anders och var hemma från Nissas. Han deltog i kriget 1788-90 och 1808-09 men klarade sej med livet i behåll. Då den indelta armen upplöstes så fick han behålla torpet eftersom han var hemma från rusthållet.

Men då det kommer större grupper till torpet så återuppstår oftast dragon Hurtig och tar emot gruppen iklädd paraduniformen. Men det är osäkert om han var Runebergs Hurtig.

Hasi !

Nu börjar man litet hämta sej efter vallsådden i förrgår. Då sådde vi 18 hektar på två dagar. Det är inte så mycket för folk med stora maskiner men med vår 35 år gamla såmaskin så var det ett knegande. Det positiva var att Simultan klarade av timotej och klöver riktigt bra med rybsutväxlingen (2,5 gånger långsammare matning). Det var faktiskt första gången jag sådde vall med den. Då vi köpte den 1974 hade vi kossorna sista året så det behövdes ingen vallsådd.

Men surt var det annars att så vall i stället för vete. Det hinner knappast bli ordentlig växt i år mera – man borde nog så in i skyddssäd året förut. Men som sagt så är det nu omöjligt att planera nånting på litet längre sikt. Ibland så är reglerna inte klara ens då man börjar så. Och ”marknaden” hoppar hit och dit som en galning. Jag såg att EU nu börjar fundera på mekanismer att stabilisera systemet en aning.  Det är ju bra att de också fattat att då man sår så räcker det minst ett år innan man kan ändra på växterna (helst borde man ha två år på sej att planera). Jordbruket är nu bara en långsam skuta som inte svänger på den millisekund det tar att stjälpa börserna.

Men inte går jag heller in för att odla som alltid förut. Om det blir olönsamt och överproduktion så bör man reagera snabbt i stället för att odla med förlust. Och just nu produceras för mycket i Finland. Då borde man hjälpa till att balansera produktionen och faktiskt använda möjligheten att så gröngödslingsvall. Om det lyckas så ger klövern en hel del kväve åt följande växt. Men klövern kan vara litet knepig ibland. Ibland så blir det ingenting och ibland så växer den så det knakar.

Men vi skall inte klaga. I Kanada så håller vårsådden på att regna bort fullständigt. Jag fick i alla fall vetet i jorden redan för en månad sedan.  Och nästan hela förra natten kom det ett stilla regn – det verkligt perfekta ”sprickanveetån” (sprickningsväta, groningsväta) för utsädet att gro. Fast med en kanadensare skulle jag inte alls våga prata om regn just nu …

Och ordet ”hasi” då ? Jo, det kommer från det gamla germanska ordet som numera i tyskan blivit ”Hase” och i svenskan ”hare”. Då man skördade så gömde sej hararna i säden eller höet tills det bara var en liten plätt kvar och då rusade de bort för att söka annat skydd. Folk ropade då ”hasi” och det blev med tiden synonymt med att skördearbetet var färdigt.  Småningom överfördes det till andra arbeten och då jag kom in efter sådden så ropade jag ”Hasi !” varvid ”hasimaatn” (hasimaten) plockades fram och ”hasikalaasi” (hasikalaset) började.

Efter det att jag sköljt det värsta dammet av mej – det låg över en centimeter damm i hela hytten på traktorn.

Nå, äntligen uppehåll

Inte har det regnat mycket men litet varje dag bara för att jäklas. I dag fick vi i alla fall viltåkern sådd. Det var vatten i hjulspåren i ena hörnet men annars gick det an. Nu börjar jag åter fundera på huruvida det var riktigt klokt med naturvårdsåker. Hur går det med ogräset som man inte får spruta mot ? Om man lämnar ett år osprutat så brukar det leda till en enorm tillväxt av ogräset.

Men om Mats klarar sej utan att spruta så måste det väl gå här också … Sådden var ju ovanligt sen så en hel del ogräs strök med vid sådden. Fräsen tog kål på det mesta men kvickroten hjälper den ju inte emot eftersom rötterna ligger så djupt.

Det är alls ingen brodd på bilden ovan utan bondens gissel kvickroten som sticker upp.

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om en så sen sådd som i år. Visserligen fick jag den ”riktiga” sådden klar före åskregnet den 22 maj men jag har ännu halva arealen osådd (gröngödslingsvall). Tanken är att få den klar på ett par dagar och om det sedan kommer regn på veckoslutet så är det ju bara bra. Vallsådd är lätt eftersom det är så små frömängder att man sällan behöver fylla på. Det är alltså en blandning av 80 % timotej och 20 % klöver som jag sår.

Bäst hade det varit att så in åkrarna förra året i säden men marknaden ändras så snabbt att man aldrig vet hur det ser ut om ett år – knappast ens om en månad. Och jordbruket borde planeras minst ett år i förväg. I fjol våras hade jag inte den minsta tanke på att så in halva arealen i vall …

Att det orkar droppa …

Inte för att det är så katastrofalt med vallsådden men jag börjar riktigt grundligt tröttna på droppandet nu. Det kommer nån millimeter ibland så att jorden fastnar vid hjulen och just då det torkat upp så kommer det igen. Det börjar vara på tiden att få sådden avklarad och såmaskinen inoljad. Snart är hela sommaren förstörd.

Visserligen får jag städat (mycket nödvändigt) i verkstaden och det ena och det andra reparerat men det blir inget av de större arbetena. GRRRR …

Och så säckade satellitmottagaren ihop. Jag lappade den redan i fjol men nu blev det att köpa en ny – vi ser nästan bara på TV från satellit (utom FST). Efter ett grundligt surfande på nätet (förr skulle man ha varit tvungen att ta bilen och åka till staden) så hittade jag en billig mottagare i Tyskland och beställde den. Halva priset jämfört med Sverige och Finlands priser skall vi inte ens tala om. Det blev ingen HD utan en ”gammaldags” för 90 euro. Allting ändrar sej just nu så det lönar sej inte att betala dyra pengar för nånting som är föråldrat på nolltid. Jag har en hel hop med prima elektronikburkar – som är oanvändbara eftersom systemen har ändrats. Det finns inget så onyttigt som gammal elektronik – den är rena problemavfallet.

Fast jag skruvar sönder dem och använder åtminstone nätdelarna och vissa komponenter. Det är en gammal vana från skoltiden då vi samlade gamla radion och TV:n från avstjälpningsplatsen i Lovisa och plockade komponenter från dem som vi byggde radiomottagare av.  Jag har ännu kvar en del av dem och de är helt användbara. Men det var lättare före mikrokretsarnas tid då det fanns rör och transistorer.

Posten kom nyss med ett paket från Tyskland. Det var den nya brandmuren för fibernätet. Vi går så småningom över till Gigabits nät (medan regeringen försöker få 1 Mbit/s åt alla – men vackert så). Problemet är att operatörerna har så långsamma linjer. Men den här nya burken kan hantera fyra Internetanslutningar tillika så vi skall försöka få flera uppkopplingar för att öka kapaciteten. För oss på landsbygden är det en mycket viktigare sak än i staden. Via nätet får vi tillgång till alla möjliga tjänster snabbt och enkelt.

Viiip, viiip …

Jag sår naturvårdsåker och gröngödslingsvall men det är ingen brådska direkt. I alla fall har jag en massa sällskap ute på åkrarna – tofsvipor i stora mängder. Jag tror inte jag har sett så många tidigare. Men så här såg det ut 2 april då den första tofsvipan anlände. Nog undrade man hur den skulle klara det:

Men tydligen gick det bra för nu har vi både stora tofsvipor och en mängd ungar (som ännu inte kan flyga). De trippar omkring som små fröknar på åkern men de är ganska tuffa. Lustigt nog bryr de sej inte just om traktorn men stannar man och stiger ut så blir de oroliga. Föräldrarna försöker dra uppmärksamheten från ungarna med konstflygning och kommer ibland ganska nära. Och så hör man ”Viiip, viiip, viiip” överallt.

Ovan en bild av mina favoritfåglar med ungen till vänster. Fågelfotograf blir jag inte – det krävs massor av tid och fin utrustning för att få bra bilder. Jag hade gärna tagit en video av deras konstflygning men det är verkligen en svår uppgift.

Nu är äntligen de allra våtaste hörnen torra och i dag sådde jag Brånndjäärdån som brukar vara den besvärligaste. Men precis som för Mats i Oflyt så var det en krångeldag. Ribbvälten bakom fjäderharven som jämnar ut litet lossnade från ena lagret men en olycka kommer sällan ensam så då jag steg ur traktorn blev jag med dörren i handen – gångjärnet hade brustit. Ingendera var någon större katastrof men jag hade bråttom för det skulle komma regn på eftermiddagen. Så jag gjorde som vanligt: Skruvade bort det söndriga och fortsatte köra.

Ibland märker man att vissa delar på maskinerna lika gärna kan förbli borta så vi har en hög med delar som varit helt onödiga. Det som man verkligen behöver blir nog reparerat.

Svärmeri med problem

I går var det dags igen. Våra bin bestämde sej för att flytta hemifrån. Då jag var på väg till traktorn hörde jag det karakteristiska surret och visst höll de på att svärma. En drottning sticker iväg och tar med sej en mängd arbetsbin. Först samlas de i en klunga nånstans nära den gamla bikupan och skickar ut spanare för att hitta en ny plats och sedan far alla iväg till den nya bostaden. Problemet är bara det att de sällan överlever vår hårda vinter i vildmarken så de borde plockas ned och sättas i en ny isolerad och varm bikupa.

Det är inte problemfritt för de har en viss förkärlek att flytta till folks skorstenar som står kalla på sommaren. Vi hade en gång en ordentlig samling i vår skorsten och då jag började elda på hösten i arbetsrummet så rann det honung ut genom askluckan över golvet. Det blev en hel del jobb med städandet av den klibbiga och askblandade honungen. Och att få bort bina från skorstenen som var nästan igentäppt. Men ännu värre var det då de började bygga i isoleringen i väggen till mitt arbetsrum i stallet. Jag fick riva alltihop och göra om en del av väggen.

Problemet är att de gärna sätter sej på svåra platser. Bara en enda gång var det bekvämt då svärmen satte sej i toppen på en asp. Den böjdes ned av tyngden och det var bara att sätta lådan under och sopa ned hela svärmen. I fjol satte de sej i toppen på ett stort äppelträd och vi fick såga av en hel del kvistar för att komma åt svärmen.  I år satt svärmen i en gran på omkring 4 meters höjd.

Men innan jag byggt en ställning på frontlastaren för att komma åt dem så hade hela svärmen försvunnit.  Undrar just vart …