Bloggare: Charlotta Björklöf

Forden och jag

Min första traktor, en Ford 4000 från 1973.  När jag började med fårfarmandet hade den här gården legat i dvala sen min morfars mor bodde här en gång i tiden. Vi hade stället som sommarställe. Min mormor och morfar var fiskare så något aktivt jordbruk fanns här inte förrän jag började på i sakta mak. Traktorer fanns det ju nog, ”Pärlan” en Mc Cormick från 1960 som min pappa hämtat med sej från sitt hemställe i Pojo och tagit hit till holmen, och en taggtrådsspännare, en Valmet 20 som min morfar köpte begagnad 1956. Så när jag började insåg jag ju att någonting annat i traktorväg är nödvändigt. Att gå via banken för att köpa stor fin ny traktor var uteslutet i en sådan här osäker bransch, jag var 19 år och visste inte riktigt vart det skulle bära, men besparingar räckte i alla fall till en Ford 4000. Senare köpte jag också ”Jonte”, en John Deere 6200, men det får bli en senare historia…

När man jobbar med maskiner dagarna i ända, år ut och år in, dom blir ens sammarbetspartner. Man vet precis hur dom beter sej. Mats brukar säga att alla maskiner har en själ, för det finns inte två likadana. Även om det är samma märke och samma modell så uppför dom sej olika. Dom har och får sina skavanker genom åren, man känner så väl till dom, man vet var man skall börja leta om det någon vacker dag inte händer någonting när man vrider på nyckeln. Min Ford börjar få ganska många sådana skavanker. Man ser dagens ljus genom golvet, lamporna är helt slut, så vill man ha strålkastare får man hänga en stormlykta i frontlastaren ;). Om det nu är någon som är rädd för att möta mej i trafiken med denna lamplösa Ford, så kan jag lugna er med att den inte lämnar holmen.

Bakrutan gick sönder en vacker dag när kom upp från stranden med någonting på pallgafflarna som jag hade bak på hydraularmarna, vad det var har jag glömt, men lite för högt var det för jag kunde inte ha hydraularmarna helt upplyftade för då kom det emot bakrutan. Att vinkla pallgafflarna utåt gick inte eftersom tryckstången jag hade med mej var gammal och fastrostad. Så det blev att köra med armarna halvvägs. Och det skulle ju ha gått alldeles utmärkt bara inte det skulle vara så att hydraularmarna på forden lever sitt eget liv, dom hålls fullt uppe och dom hålls helt nere men allt annat där emellan hålls inte utan det åker lite upp och ner som det vill, det är gammalt, slitet och slut. Skulle behövas en grundlig genomgång, men det var inte åtgärdat då och har inte heller blivit det till dagens datum heller…

I alla fall kom hydraularmarna upp i en liten nerförsbacke, jag hann inte reagera utan det jag hade där bak kom in genom bakrutan så det small om det och så satt jag i ett regn, och därefter i ett hav av miljoner små glasbitar. Det var sommar och varmt, så jag hade hängt av framdörrarna eftersom dom bara ”är ivägen” sommartid när man jämt och ständigt skall in och ut ur traktorhytten, det i sin tur resulterade i att många av dessa små glasbitar flög ut genom dörrarna och ner på ”vägen” vars ytan är grovt krossgrus. Så där hade jag en god stund bärgad med att försöka plocka rent vägen från glasbitar.

Med några sådana här liknande hydraularms historier i bagaget kan man säga att vi inte riktigt är kompisar, forden och jag. Den är liten och lätt, men orkar ändå bra med det jag behöver den till, bala torrhö, sprida konstgödsel, klyva ensilagebalar osv. Den är snäll att starta, drar lite bränsle och är rätt smidig att köra med när man väl krånglat sej in i den. Ibland när man trasslar fast sej med något byxben eller stövel bland växelspakarna som sitter mitt på golvet mellan ratten och sitsen, kan jag inte låta bli att fundera hur en fullvuxen karl har haft nerver att jobba med enbart sådana traktorer. Om jag 1,60 lång fastnar med mina korta ben och storlek 37 i fötter, vad gjorde inte dom?

Forden

10 maj, 2011 av

Två kvar…

Trampar och väntar. Det handlar om 2 av mina tackor som inte ännu lammat. Jag får ibland frågor om hur många får jag har totalt, mitt svar är ännu: Jag vet inte. Det är inte så att jag skulle ha noll koll på hur många får jag har, men så länge det finns dräktiga tackor som kommer att lamma vilken dag som helst så kan och kommer det att ändra på slutresultatet för i år. Det jag kunnat konstatera är att dessa två olammade tackor ”tycktes vara lite kräsna med den bagge jag valt ut åt dem”, knepiga att få dräktiga. Normalt brukar man ha baggen att gå med tackorna i 6 veckor eftersom får har sin cykel på 3 veckor och ifall baggen är ”upptagen” med annat eller att det är någonting som stör dem, flyttningar eller sådant så brukar man ha baggen med tackorna över 2 perioder så att ingen går tom. dvs, odräktig, dvs inte blivit gravid.

I höstars lät jag dock baggen gå med tackorna ända tills dom kom in och sen fick han vara med dem någon månad till där inne för han var så snäll och omtänksam med dem. En riktig gentleman. 😉 Bra eller illa? Skulle jag ha tagit bort honom från tackorna efter de 6 veckorna som tänkt skulle dessa två olammade ha gått tomma. Ingen katastrof i sej, men lite dumt och olönsamt. Och nu när jag lät honom vara kvar får jag gå och vänta och trampa innan dessa sista fått lammat. De första lammen kom 8 mars, så inom 6 veckor från det borde alla vara lammade, utom nu med dessa två. De lammen kommer också att bli lite av problembarn över sommaren. De andra är stora och duktiga, klarar sej själva ganska tidigt på sommaren och alla bagglammen kan skiljas bort från tackorna samtidigt, medan dessa kommande lamm kommer att behöva lite specialarrangemang. Bagglammen brukar behövas skiljas bort från tackorna när dom är ca 3-4 månader gamla. Det kan låta tidigt, men skiljer man inte bort bagglammen i tid så kan de betäcka tackorna, och då får man höstlamm ( en tacka är dräktig ca 5 månader) med inavel så det tjuter om det, och det vill man inte ha.

De två olammade

Så här står de nu, i en egen box lite på sidan av. Oklippta och varmt har dom. Ullen har lite börjat släppa så dom ser ruggiga ut, men jag brukar inte vilja klippa högdräktiga får eftersom det kan leda till kastning eller att dom kan få komplikationer med lammningen. Men förr eller senare kommer dom, och dom kommer att vara lika välkomna som alla de 68 andra lammen.

6 maj, 2011 av

Stenplockning

Vårens lökhistorier tar aldrig slut vad det verkar. Mats har nu fått hem sin sättlök för lagerlöken. Allt han beställde.  Hur det gått till vet jag inte, det hördes rätt så skralt vad det gällde tillgången på sättlök för lagerlöken, men nu har han i alla fall fått hem alla sina 180 säckar sättlök som han beställt. Fin var den också. Ifjol hade den börjat gro i säckarna så dom såg ut som igelkottar, mycket var ruttet och det var att trycka ner den med armar och ben, pinnar och påkar för att få den genom maskinen. Nu ser den torr och fin ut och det är alltid roligare att börja bearbeta jorden och sätta om man har fint utsäde och det löper bra genom löksättaren.Men när det nu kom all sättlök som han beställt blev det också lite bråttom. Men på ett roligt sätt.

Geta har ett landskap med höga berg och djupa dalar, åkrarna är inte stora utan ganska små och inklämda mellan skog och berg. Mats har 32ha utspritt på 43 skiften runtom i Geta, till åkern som är längst bort är det ca 15km. Och i dessa åkrar finns det sten. Stenar något helt otroligt. Jag trodde jag hade mycket sten i mina åkrar, men det var ingenting mot vad Mats har i sina. Att odla lök i stenig mark har sina för och nackdelar, småsten är bara bra, det håller marken luftig och varm, men de större stenarna, som när man tar upp löken skall plockas från lökmaskinen för hand är bara till besvär. Det är ingen höjdare när det kommer upp mer sten än lök på upptagaren, så Mats har införskaffat en stenplockare. Den gör ett mycket bra jobb.

Den fungerar ungefär så att ”armarna” som går ut åt vardera sida, vispar runt i jorden, ca 7 cm djupt, och stenarna som finns där vispas in mot mitten där det finns pinnar som föser in stenar och jord i en behållare, allt är så glest att jorden åker ut, medan stenarna blir kvar i behållaren som man sen tömmer med jämna mellanrum. Stenplockaren

Det här är en sådan maskin som används främst på våren. Många gånger har man hört att bönderna får stöd så dom kan fylla sina maskinhallar med den ena märkvärdiga maskinen efter den andra, och så används dom bara någon vecka på hela året. Detta kan kanske folk tycka att är en sådan maskin. Att förklara hur viktigt det är att få bort sten ur åkern när man håller på med ömma grönsaker, som tex. potatis och lök ,är svårt. Men jag kan ju berätta att mats brukar plocka ca 150 ton sten totalt ur sina åkrar, varje år! Stenar som annars skulle betyda att han måste ha extra mycket personal på upptagarmaskinerna för att få bort dessa stenar. Varje sten kan skada grödan och på så vis blir grödan oduglig. Dessutom är det inte ovanligt att stenar också förstör de senare upptagningsmaskinerna. Kan också nämnas att man inte får stöd för att införskaffa stenplockare.

3 maj, 2011 av

Mellan glassdisken och godishyllan

I ca 15 år bodde och växte jag upp ”mellan glassdisken och godishyllan”. Rätt trevlig barndom. Det var helt enkelt så att min mamma drev Björklöfs Handel på Kirjais i 29,5 år. Butiken var på nedre våningen och vi bodde på övre våningen. Butiken var inte stor, men det fanns en hel del varor ändå. Allt från spik, bräden, flaggstänger, bränsle, brickor, rep, trådrullar, dragkedar och skosnören till  bykpulver, apelsiner, rågmjöl, skinkor och så vidare. Med andra ord allt vad man kunde tänkas behöva på landet.

Men mamma tyckte att hon inte ville hålla på med butiken i all evighet och för ca 6 år sedan såldes den och de som då köpte butiken drev den i ca 5 år. Men så senaste höst stängde de butiken av hälsoskäl.

Att vara utan butiken på Kirjais innebär för oss att vi har dryga 20km till närmaste butik. Lite förargligt när man tänkt sej att koka en gröt och konstaterar att man då inte kan göra det för då kommer det inte att finnas nån mjölk över helgen. Eller om man glömmer att köpa grönsaker och det närmaste i grönsaksväg man har hemma är ketchup, då önskar man att man inte skulle behöva sätta bort en halv dag för en gurka och en tomat, utan kunna sätta bort ca en timme på att fara och handla. Nåja, det går ju an, det som är värre är att utan butik i byn så försvinner så mycket mer än bara butiken och varorna. Det är inte bara en butik. En bybutik kan på inga villkor jämföras med en stor market inne i nån stad, en bybutik är som ett andra vardagsrum. Folk träffas och pratar, skrattar och skvallrar så mycket dom orkar, och alla trivs.

Men så igår, efter en lång vinter med butiken i dvala öppnades dörrarna igen i Kirjais bybutik. En tjej från byn, Sara och hennes sambo Einar, har blåst nytt liv i butiken och naturligtvis måste vi ju fara och titta. Eftersom det är första maj fanns det mjöd, munkar och serpentiner i långa banor. Folk från när och fjärran, sommargäster, folk från holmar, stadsmänniskor och urinvånare kom för att uppleva starten för butikens nya kapitel, och det blev en salig röra där vardagsrums känslan infann sej.

Så nu är det igen lättare när man behöver en låda spik, bränsle till röjsågen eller en liter mjölk. Yes!

30 april, 2011 av

Nöjd med vad man får?

Efter en trevlig påsk på ”fredens öar” kom jag hem med en hel del bilder i bagaget. Löksättningen är igång. Mats delar löksättare med en vän och bekant, Kristian Sundberg, och eftersom Mats inte hade fått hem sin sättlök ännu när jag var i Geta så fick jag ta några bilder när Kristian satte sin.

 

Löksättaren

Löksättare

Enkelt beskrivet har löksättaren 2 behållare, en för sättlöken och en för gödseln. Löken åker ner på rullband som går till en tratt som leder den ner i jorden, där har jord fösts undan och efter att löken landat föses jord på den och trampas till med hjul. Gödseln finns i den främre behållaren och landar före löken. Det brukar hända sej ibland att någonting stockar sej, då är det behändigt att ha någon att stå och hojta på sättaren om det behöver stannas, annars får den som står där försöka se till att det börjar löpa igen.

Att dela maskiner har både för och nackdelar. Ofta brukar det vara så när det finns flera ägare till en maskin att alla vill ha den samma tidpunkt när vädret är bra, och ingen servar dem. Men det finns ju undantag. Denna löksättare är en sådan. Den behövs några dagar på våren, så det brukar fungera vädermässigt. Slitaget är måttligt så det är inte så ofta det behöver bytas delar.

I år blir dessutom slitaget lite mindre än tänkt eftersom Mats idag fick veta att han inte kommer att få all sättlök som han beställt. Löken delas in i tidig lök som man skördar på sommaren och lagerlök som man skördar senare på hösten, av den tidiga sättlöken kan han nu konstatera att ca 30% av det han beställde, när snön låg vit fattas. Hur det kommer att gå med lagerlöken vet han inte i skrivande stund, men det låter inge lovande.

Det är lite som att på ett kontor bara ha tillgång till A5 papper fast man beställt A4, eller att man som målare bara får 3 liter färg fast man beställt 5… Och det går inte att springa ner till butiken bakom hörnet och köpa mera, det är allt man får och problemet ligger inte nära till, utan ute i Europa. Såna här bortfall får långa följder när man inte får det man beställer och behöver. 30% mindre lök kan man ganska enkelt räkna ut att det betyder 30% mindre inkomst för löken. Jordbruksstöden blir också 30% annorlunda, man får stöd för all åker man odlar även om man sår någonting annat på den, men, det är skillnad i stöd på vad man odlar.

Pricken på i är att Mats varit ute i god tid med att lämna in sina jordbruksstödspapper och måste därför lämna in ändringsblankett så att arealen på pappret för grödorna, stämmer överens med verkligheten. När man fyller i sina blanketter räknar man noga ut hur mycket åkermark man skall reservera för den ena eller andra grödan, utgående från utsädesmängden, nu är det omkullkastat och det blir att fundera och räkna om.

Det är som om man vore 3 äpplen hög. Och hade Gargamel i hasorna. Det är den lille lökodlaren som drabbas hårdast, fast man inte gjort någonting fel. Men man skall vara nöjd ändå, och se till att man har allting i skick pappersväg.

Löksättning

27 april, 2011 av

Hur ska man göra då?

Den här påsken tillbringar jag på Dånö. Tillsammans med Mats, Mathias, Mats mormor Göta som bor hemma på gården och med Mats mamma, Marina som bor på gården när det behövs för Mathias skull, men som annars bor i en egen lägenhet i Geta byn.

Vårbruket står och knackar på dörren och här har det redan kört igång, det vårplöjs, tallriksharvas och sladdas. När jag kom hit kunde jag konstatera att våren är ungefär 1-2 veckor längre hunnen här än hemma. Så här börjar bönderna bli stressade, allt skall ner i jorden så fort som möjligt, tiden är dyrbar. Det rings, konsulteras, lånas maskiner, skruvas ihop nya maskiner, flere lökodlare har inte fått hem sin sättlök och trampar och väntar otåligt, för stor utsädespotatis skall klyvas och så vidare… Somliga ringer och somliga kör bil, alla medel är tillåtna för att hålla nerverna i schack och koll på läget i byarna. Med andra ord, ”vårbruksfeelingen” har infunnit sej.

Men så är det ju påsk. Inte direkt en högtid ämnad för arbete, så hur skall man göra? Skall man sitta i kyrkan och tänka på traktorn, eller skall man sitta i traktorn och tänka på gud?

23 april, 2011 av