“Den där e död den! ” sa Mathias 4 år med runda ögon, och petade lite på det döda lammet med stöveln, mer nyfiken och intresserad än rädd!
Sant va det, ett dött lamm.
Själv har jag sett både det ena och det andra så det är mer ett “jaha”, än en katastrof när man skall hantera döda djur. Redan som liten var jag med och petade på döda djur när det var älg och hjortjakt, och senare har jag fått vara med om slaktningar av kor, får och grisar med allt vad det innebär, så man spänner sej inte så värst när ett lamm dör. Men, jag kan förstå att det kan vara obehagligt för en som inte är van.
Anledningen till bortfallet har jag inte riktigt klurat ut ännu. Det händer sej ibland att något lamm dör, men vad det beror på behöver inte vara helt självklart. Det finns så många inälvsparasiter, maskar, leverflundror och allt vad det heter som kan leda till döden för fåren. Börjar man fundera över vad allt som kan hända blir man nästan mörkrädd och vill ha dem hemma, inne så att inget händer dem, men det fungerar ju inte det heller. Dom kan bryta ben, dom kan kväva sej om dom glufsar i sej ett äppel för hastigt, dom kan föräta sej på havre och andra godsaker och bli trumsjuka, dom kan även dö av vitaminbrist och giftiga växter. Så när det dör ett lamm och man står där och funderar vad som kan ha hänt har man en liten lista att gå igenom…
Nåja, sånt händer som sagt, och orsaken har jag inte riktigt klar. Den här tiden på året står man inte och tittar och undersöker så värst länge, utan man söker nog upp en bra begravningsplats det snaraste och får begravningen undanstökad, lamm får man nämligen gräva ner själv, men om det dör äldre djur skall de föras bort för undersökningar och bränning.
Systemet förstår jag, även om jag kan tycka att det är lite onödigt att köra döda djur kring hela Finland. Har man ingen bra begravningsmark och grävmaskin så man får ner ett djur ordentligt så är det ju bra att det finns, men i övrigt friska djur som man kan klarställa en orsak till dödsfall för är det kanske lite väl att frakta runt.
Det där med att gräva ner ordentligt skrev jag med åtanke att det finns djur i skogen som nog minsann också kan gräva. Storyn kring det går som så: Det var en gång en hjort som gick ner sej i isen en vår, kanske typ 10 – 12 år sedan. När sedan isen släppte rak hjorten iland nära en sommarstuga, efter diverse telefonsamtal och konsulterande kom de inblandade överens om att hjorten skulle grävas ner. Sagt och gjort. Det var stenigt och besvärligt där det skulle grävas, men ner kom den, två dagar senare var gropen uppgrävd och inte ett spår syntes av hjorten.
Därför gräver vi ner döda djur med grävmaskin, yngre alltså, gamlingar har jag inte haft som dött hemma. Någon har det försvunnit någon gång, sånt händer också, även om det är mycket ovanligt, dör dom när dom är ute på bete och man är och kollar en gång i veckan, eller ibland med längre tid emellan om vädret är stormigt, kan det hinna “försvinna”. Med försvinna menar jag att grävlingar, örnar och andra asätare fått sej ett skråvmål. Det går otroligt fort.
Sådan är naturens gång, bara att acceptera, grym, men sann.
