Bloggare: Charlotta Björklöf

Nöjd med vad man får?

Efter en trevlig påsk på ”fredens öar” kom jag hem med en hel del bilder i bagaget. Löksättningen är igång. Mats delar löksättare med en vän och bekant, Kristian Sundberg, och eftersom Mats inte hade fått hem sin sättlök ännu när jag var i Geta så fick jag ta några bilder när Kristian satte sin.

 

Löksättaren

Löksättare

Enkelt beskrivet har löksättaren 2 behållare, en för sättlöken och en för gödseln. Löken åker ner på rullband som går till en tratt som leder den ner i jorden, där har jord fösts undan och efter att löken landat föses jord på den och trampas till med hjul. Gödseln finns i den främre behållaren och landar före löken. Det brukar hända sej ibland att någonting stockar sej, då är det behändigt att ha någon att stå och hojta på sättaren om det behöver stannas, annars får den som står där försöka se till att det börjar löpa igen.

Att dela maskiner har både för och nackdelar. Ofta brukar det vara så när det finns flera ägare till en maskin att alla vill ha den samma tidpunkt när vädret är bra, och ingen servar dem. Men det finns ju undantag. Denna löksättare är en sådan. Den behövs några dagar på våren, så det brukar fungera vädermässigt. Slitaget är måttligt så det är inte så ofta det behöver bytas delar.

I år blir dessutom slitaget lite mindre än tänkt eftersom Mats idag fick veta att han inte kommer att få all sättlök som han beställt. Löken delas in i tidig lök som man skördar på sommaren och lagerlök som man skördar senare på hösten, av den tidiga sättlöken kan han nu konstatera att ca 30% av det han beställde, när snön låg vit fattas. Hur det kommer att gå med lagerlöken vet han inte i skrivande stund, men det låter inge lovande.

Det är lite som att på ett kontor bara ha tillgång till A5 papper fast man beställt A4, eller att man som målare bara får 3 liter färg fast man beställt 5… Och det går inte att springa ner till butiken bakom hörnet och köpa mera, det är allt man får och problemet ligger inte nära till, utan ute i Europa. Såna här bortfall får långa följder när man inte får det man beställer och behöver. 30% mindre lök kan man ganska enkelt räkna ut att det betyder 30% mindre inkomst för löken. Jordbruksstöden blir också 30% annorlunda, man får stöd för all åker man odlar även om man sår någonting annat på den, men, det är skillnad i stöd på vad man odlar.

Pricken på i är att Mats varit ute i god tid med att lämna in sina jordbruksstödspapper och måste därför lämna in ändringsblankett så att arealen på pappret för grödorna, stämmer överens med verkligheten. När man fyller i sina blanketter räknar man noga ut hur mycket åkermark man skall reservera för den ena eller andra grödan, utgående från utsädesmängden, nu är det omkullkastat och det blir att fundera och räkna om.

Det är som om man vore 3 äpplen hög. Och hade Gargamel i hasorna. Det är den lille lökodlaren som drabbas hårdast, fast man inte gjort någonting fel. Men man skall vara nöjd ändå, och se till att man har allting i skick pappersväg.

Löksättning

27 april, 2011 av

Hur ska man göra då?

Den här påsken tillbringar jag på Dånö. Tillsammans med Mats, Mathias, Mats mormor Göta som bor hemma på gården och med Mats mamma, Marina som bor på gården när det behövs för Mathias skull, men som annars bor i en egen lägenhet i Geta byn.

Vårbruket står och knackar på dörren och här har det redan kört igång, det vårplöjs, tallriksharvas och sladdas. När jag kom hit kunde jag konstatera att våren är ungefär 1-2 veckor längre hunnen här än hemma. Så här börjar bönderna bli stressade, allt skall ner i jorden så fort som möjligt, tiden är dyrbar. Det rings, konsulteras, lånas maskiner, skruvas ihop nya maskiner, flere lökodlare har inte fått hem sin sättlök och trampar och väntar otåligt, för stor utsädespotatis skall klyvas och så vidare… Somliga ringer och somliga kör bil, alla medel är tillåtna för att hålla nerverna i schack och koll på läget i byarna. Med andra ord, ”vårbruksfeelingen” har infunnit sej.

Men så är det ju påsk. Inte direkt en högtid ämnad för arbete, så hur skall man göra? Skall man sitta i kyrkan och tänka på traktorn, eller skall man sitta i traktorn och tänka på gud?

23 april, 2011 av

Öppet vatten

ÄNTLIGEN!

Äntligen öppet vatten. Som man har väntat och längtat, gått och tittat, trampat och funderat. Vinter och is i all ära, men när sjöfåglarnas sång hörs dag som natt och man äntligen får sätta båten på vattnet är det som om livet tar ett litet skutt framåt. Jag vet inte varför det är så speciellt med öppet vatten. Men det finns någonting i ryggraden som säger att öppet vatten är frihet. Dock är det inte ännu så att man kan fara till världens ände med sin lilla snurra, ännu ligger det is runt holmen och i stränderna ligger det stora tjocka isflak. Det gör i sin tur att temperaturen hålls nere. I städerna kan man se folk sitta på uteserveringar i kortärmat en solig dag, men här ute kyler isen ifrån sej så man söker nog fram halsduk och vantar även om solen skiner.

När far isen då? Det är en fråga som har snurrat på i en månad nu, men ännu finns det inget direkt svar. Det finns många sätt att klura ut när isen far och en massa gamla tecken och skrönor att förlita sej på, sådana som när tuppen dricker vatten ur täckdroppet en dag, dricker oxen ur bäcken en annan dag. Sådant tror jag inte på, säkert kan det stämma någon gång, men det mesta låter nog som sagan om rödluvan, men det finns några undantag. Kalla mej vad ni vill, men det finns tecken i naturen som lite går att spå väder i. Tecken som inte går att säga vilken datum det lägger is, men ungefär vilken vecka, samma sak när isen far. Ett datum som varit på tapeten vad gäller när isen far,  i en dryg månad nu är 27 April. Följdfrågan är ju, hur mycket öppet skall det vara för att man kan säga att isen farit, men jag tolkar det så att isen farit när man obehindrat kan färdas med egen båt till och från butik och grannholmar utan att behöva bottenmåla om båten.

Att våren inte skulle komma med stormsteg i början av april, som den också kan göra ibland, trodde jag redan i vintras när jag fick almanackan med planeter i min hand. Med den i handen for jag och höll en liten frågesport med en farbror som spår lite i planeter. Han berättade lite hur man skall tyda och tolka de olika planeterna. Man kan ju inte stirra sej blind på sådana här spådomar, men det är lite intressant på något vis när man är så beroende av vädret som man är.

20 april, 2011 av

Bo utan bro

Att skriva att vi inte har bro är egentligen fel, vi har nämligen en gångbro hit till holmen. Bron går över en, på 1990-talet, uppmuddrad kanal. Röjvassen höll på att täppa till det sund som gått mellan Ytterholm och grannön Kirjais, då beslöts det att kanalen skulle muddras upp så att man kan köra båt där igenom. Det är på Kirjais sidan vi har våra bilar parkerade.

Bron till Ytterholm

 

Det är ingen bro man kan köra bil på, eller frakta större saker på. Men det är vår livlina. Den här årstiden är det mycket tryggt och bra att ha en gångbro så man får hem det man behöver i vardagen. Men för mej att gå hemifrån till bilen blir någon kilometer, så några liter mjölk blir ganska tunga innan man är hemma. Därför lever man lite på ett annat sätt. Man handlar hem det man kommer att behöva i hushållet för ganska långa perioder. För jordbrukets del måste man tänka ännu längre, som i mars funderade jag ut hur många saltstenar jag kanske kommer att behöva innan det eventuellt blir is igen, hur mycket stängselmaterial jag kanske kommer att behöva i sommar och så vidare. Det är ju ingen omöjlighet att frakta någonting på sommaren heller, men, då skall det först lyftas in i bilen, sedan bäras från bilen och lyftas i båten, sedan lyftas ur båten upp på bryggan och sedan bäras till en vagn eller liknande så man får det fraktat dit man skall ha det. Så för att spara på både kropp och tid så är det att använda hjärnan lite flitigare på vintern, göra lista på vad som kan behövas det närmaste halvåret, eller längre, åka och handla, lasta in i bilen, köra hem och lasta ur det där man vill ha det.

Hit till Ytterholm går det inga förbindelsebåtar, så behöver vi röras med traktorer, till och från holmen så har pappa en pråm. Maskinen har varit sönder i den, men bara för någon dag sedan fick han nys om en annan. Inte en helt ny, dom är nästan olösliga, men en som är lite likadan som den förra, så den gamla maskinen skall bytas ut och sparas så att man eventuellt kan ta reservdelar från den om det behövs. Sådana är planerna, får se hur det går. Allting går ju inte alltid som man planerat, men jag hoppas det. Pråmen används till ganska mycket, frakter, grävmaskinskörningar till holmar med mera, men den är också i ganska frisk användning inom mitt jordbruket eftersom jag inte har alla 13 ha åker på Ytterholm, utan också på holmen Anisor. Dit går det varken bro eller förbindelsebåt, så dom som vill bo där kan inte bo där året runt, för dom har ingen möjlighet att ta sej till jobb eller handel i menförestider.

Ytterholms bro

 

Att bo på en holme är inte alltid lätt. Man skall vara lite snickare, lite veterinär, lite kontorist, lite fiskare men fruktansvärt envis. Då går det att bo på en holme OM man har en livlina, bro, förbindelsebåt, svävare eller något liknande.

 

18 april, 2011 av

Idag.

Det var en så fin dag idag, så jag måste bara dela med mej av den. Dagen har gått i trädgårdens tecken, och den är allt annat än slut ännu. Jag började dagen med att som vanligt mata fåren. Sen stod jag och funderade vad jag skulle börja på med, flera av alternativen var inomhus göromål, men det ville jag inte alls en sån här fin dag som det varit idag.

Så jag började klippa buskar, riskor och annat krafs och elda upp det, hämtade kvistarna jag klippte ur vinbärsbuskarna på hösten och brände upp dem med på samma gång. Det som göms i snö…  Så föll det mej in att det skulle kunna vara på sin plats med lite gödsel åt dem också. På senare år har det blivit ganska glest mellan vinbärsbusksgödslingarna.

Före jag började med det tog jag ändå lunch. Jag gjorde en arkeologisk utgrävning i min frysbox och hittade någonting som såg ut som mat. När det snurrat en stund i mikrovågsugnen kunde jag se att det skulle bli korvsoppa idag 🙂

Idag åt jag ensam, det händer sej lite nu och då, men vi brukar äta tillsammans alla vi som bor på holmen. Idag var de andra borta, så jag fick äta ensam, lite tråkigt kanske, men det gör ingenting. Jag brukar läsa tidningar som sällskap när jag äter. När jag sitter där så vet jag, att jag är antagligen inte ensam som sitter och bläddrar i gårdagens tidning tillika med lunchen. Det sitter säkert många, många andra bönder och gör precis som jag. På något vis känner man sej inte så ensam då längre.

Så var det då gödsling, till min hjälp hämtade jag pappas fyrhjuling och vagn. Att ha en fyrhjuling på en sådan här holme är väldigt smidigt och den används mycket flitigt av oss alla. Det körs matkassar från stranden, ved ur skogen, byggnadsmaterial och så vidare, och idag var det då skitkörning bland äppelträd och vinbärsbuskar i trädgården. Arbetet löpte smidigt och bra. Kunde dock konstatera att man inte skall sprida torr väl brunnen fårskit i motvind…

Kaffetid. Men det var så vackert väder. Man ville ju inte gå in! Solen sken allt vad den orkade, brasan knastrade lite försiktigt ibland. Över huvudet flög det lite nu som då tranor eller gäss och i buskarna var det ett rysligt hallå. Vårens diskussioner var i full gång och det ville jag gärna ta del av, så jag gjorde helt enkelt så att jag tog kaffemuggen och min apelsin med mej ut, och satte mej på trappan. Det var så härligt. Stövlarna var dränkta i fårskit, rocken osade rök, håret stod på enda och man luktade svett som om man suttit i bastun en timme med kläderna på. Men det var den godaste apelsin jag ätit i år.

15 april, 2011 av

Just do it

Ser man till det vardagliga arbetet stöter jag lite nu och då på sådant som jag aldrig gjort förut. Oftast brukar jag ha mina aningar, fixar jag det eller behöver jag hjälp? I de flesta fallen brukar jag i alla fall försöka.

Det är någonting  jag blivit lärd sen jag var liten, att försöker man inte så hur ska man då veta om man kan eller inte? Att våga prova på har kommit som en självklarhet. Min pappa, Kalle, har varit ganska bra på att låta mej och min syster, Alice, prova på både både det ena och det andra.

Som att köra trehjuling som var lite för trög att styra att det var ren tur att det stod en liten tall i stranden, annars skulle det ha farit raka vägen ut i vattnet. När man blev äldre kunde (och kan man ännu) bli skickad till Åbo för att hämta någon maskindel till nån maskin, och den enda kartan man har är uppskissad på en brädlapp.  Han kunde helt naturligt säga  -Jag far med den här båten jag, så tar du hem pråmen”  -Jadå!! svarade man glatt, tillika undrade man, var månne nyckeln sitter och är det bara att vrida på den eller ska de va någon chock eller gas? Eller så kunde man få höra: – jag kommer och startar jag,  så får du köra sen…

Ingen har ännu fötts med kunskap färdigt programmerad hur man gör det ena eller andra. Så det är bara att våga pröva. Ibland går det rätt åt tjottaheiti och ibland går det någorlunda. Men det är sällan jag blir riktigt nöjd, men det duger. Allting måste inte vara perfekt. Att kunna slappna av och tänka: Äsch, det blev inte bra det här, men det duger, men nästa gång, då ska jag ha det ännu bättre!

Så enkla saker som att jag skulle ha kunnat vispa tårtbottnen lite till. Jag borde ha matat det lammet oftare så skulle hon klara sej bättre. Jag borde ha vänt höet en gång till så skulle det ha varit torrare. Jag borde ha vinklat sågen lite mer neråt så skulle trädet ha fallit precis där jag ville … Det finns hur många exempel som helst. Men, det blev en tårta, lammet lever, höet har inte möglat och trädet kom ner. Det är kanske inte perfekt, men det duger.

Att ha möjlighet att prova på allt möjligt tycker jag är bland med det roligare med det här yrket, och ser jag på min egen situation som jag satt mej i, har jag mer nytta av att kunna lite om mycket, än att kunna mycket om lite. Jag kan köra de flesta maskiner och jag får de arbetena gjorda som skall göras, men jag kan inte påstå att jag är bra på det. Jag lägger ihop min egen ved och jag rullar ihop mina egna ensilagebalar, bra blir de aldrig, men det gör ingenting för det är just det som driver mej vidare.

14 april, 2011 av