Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Städdags

Nä, det är inte julstädning – snarare 30-årsstädning. Sedan 1980 då vi började sätta gamla huset i skick har vi bara burit ut allt i den stora ladan. Det har aldrig varit tid att sortera och städa upp där. Men nu är den full. Jag har också mitt arbetsrum i stallet fullt av allsköns bråte. Det blev riktigt illa efter det att råttorna bitit hål på värmerören (av plast( så att jag måste byta golvets spånskivor. Två gånger ! Sedan satte jag in aluminiumplåt runt hela stallet och nu kommer inga gnagare in.

Visst borde man städa men det är alltid panik med något annat så det har bara blivit värre och värre. Nu går det inte mera. Problemet är att mycket kunde föras bort men då måste jag först röja upp i ladan och för att kunna göra det måste jag riva den gamla flistorken och bygga hyllor i bodvinden för att rada in allting. Det är nämligen inte bara skräp utan en hel del nya el- och rörgrejor i ladan.

Att städa är inget litet och inget oviktigt arbete. Det är absolut nödvändigt åtminstone så man hittar nånting. Annars köper man nytt fastän det finns samma nya pryl i lager – men man hittar den inte, Sedan har jag det problemet att då jag börjar städa så blir det alldeles för grundligt. Och då tar det en massa tid. För att inte nämna att man börjar läsa gamla intressanta papper och lappa ihop gamla prylar som är litet sönder. Så det är ett större företag. Men nu har jag alltså kommit igång.

Den gamla flistorken hade luftkanalerna alldeles fyllda med skräp som rasat ned genom plåtens hål. Och det var inget lätt damm utan tungt som bara den. Då vi skyfflade ut det som var det nästan lika tungt som sand. Det blev både en och nnan kubikmeter. Men snart kan vi börja arbeta med hyllorna.

Just nu städar jag i arbetsrummet i stallet – och det behövs.

Märk väl att jag redan burit bort en del. Det värsta är de mängder med papper som jag samlat ihop under årens lopp. Det tar litet emot att slänga artiklar som jag stått och kopierat timme efter timme, dag efter dag (och till stor del på nätterna då man fick ha kopieringsmaskinen för sej själv). Det var ett papperssamhälle för i praktiken måste man skaffa sej en egen kopia av allting. Man kan inte låna en bok för den måste lämnas tillbaka om en månad och på mitt område (abstrakt matematik) måste man studera böckerna länge – ibland i åratal. Det tog tre år för mej att fatta kategoriteorin. Först nu kan man ha litteraturen i datamaskinen vilket är mycket bättre för då kan man söka i den mycket snabbt.

Så kopiorna skall bort men det är svårt då man lagt ner så mycket tid och arbete på dem. Jag skall i alla fall försöka få bort ett par hundra kilo papper. Det blir kvar alldeles tillräckligt. Hyllan nedan är liksom bordet ”städad”. Det skulle man inte tro …

Hälften av datamaskinerna skall också bort. Speciellt de som är sönder får vandra till återvinningen. Nu har jag bara fyra kvar i folatjettan (fölkättan). Fyra fungerande får maka på sej för de är så gamla att de inte just går att använda till nånting. Den allra äldsta får däremot vara kvar. Det var den dyraste maskin jag köpt och väldigt liten men den fungerar ännu. Så den får stå kvar av nostalgiska skäl.

Det här är gamla maskiner – min huvudmaskin har jag inne i huset i mitt arbetsrum. Men de fungerar bra för mindre uppgifter. En används för att lagra säkerhetskopior. Den är långsam men jag sätter igång kopiering på kvällen och den är klar på morgonen. En annan maskin används för CAD (ritningar). Vanligen gör jag upp ritningar på maskiner och byggnader förrän jag börjar bygga. Det lönar sej för man upptäcker en hel del misstag i planerna då man gör upp ritningarna.

Förutom att sortera bort det onödiga så torkar jag ren borden och golven. Det blir att byta vatten ganska ofta för i det här arbetsrummet går jag med leriga stövlar. Men nu då det har blivit kallt så lönar det sej att städa för man drar inte in så mycket lera mer. Men tyvärr så blev det varmt igen och det regnade nyss då jag kom in. Nåja, det är bättre än snö för det har man fått nog av de senaste åren. Nu hoppas jag bara att det blir kallt förrän det kommer snö.

Arbetskläder från vikingatiden

Endel söker sej framåt men jag går bakåt och har nu hamnat i vikingatiden. Här förevisar jag en mantel och hätta som vi köpte på Saltviks vikingamarknad (Åland) i somras. Den är av ylletyg och har inte kunnat användas förrän nu. Men den vikingatida klädseln är otroligt praktisk ! Jag började använda manteln då jag skulle gå ut efter tidningarna till morgonkaffet men den går att använda i alla möjliga sammanhang. Nå, inte det här fina exemplaret men jag skall skaffa fram kraftigt ylletyg som man enkelt kan sy till mantel i samma snitt.

Rent energimässigt är det mycket bättre att hålla armarna under manteln i stället för skilda ärmar. Det hindrar inte alls arbetet för man kan lätt svepa manteln åt sidan så man har ena eller bägge händerna fria. Och då man arbetar på allvar så behöver man ingen mantel alls. Jag märkte också att manteln fungerar som handske på vintern. Man kan lätt ta i saker och bära dem i en flik av manteln.

Jag kommer ihåg i början på 50-talet då det inte fanns motorsågar utan allt skogsarbete gjordes med justersågen och yxan. Då högg Ingas pappa, Skräddars Nisse, ved i vår skog. Han var en mycket trevlig man som kom in till oss på morgnarna och drack kaffe tills det blivit tillräckligt ljust för att gå till skogen. Mina föräldrar var i ladugården från klockan fem till halv sju men ofta kom han före det och språkade vänligt med mej som inte ens börjat skolan.

Jag minns tydligt då vi kom med häst och lavett för att hämta den ved han huggit. Och jag menar verkligen huggit för den skulle klyvas med yxa. Han stod barhuvad i bara skjortärmarna och klöv. Det var kallt men ändå var han riktigt svettig. Det passade inte riktigt att ta paus men då han måste vila sej litet så svepte han en fårskinnspäls runt sej för att inte frysa ihjäl.

Jag kan förstå att en mantel var mycket praktisk förr då man till och med var tvungen att sova i skogen på vintern under långa resor i glesbygderna där det kunde vara hundra kilometer mellan bosättningarna. Jag använder manteln som filt då jag tar mej en tupplur på soffan. Den är lång då man svänger den på tvären (litet över två meter).

Hättan är också mer praktisk än man kunde tro. Då man drar den så långt fram som det går så är man helt skyddad för blåst och regn. Orsaken till att den är så stor är inte att dölja ansiktet som man kan läsa om i spännande böcker om medeltida mysterier utan just för att skydda ansiktet för väder och vind. Sedan är det ju ett extra plus att man kan gömma sej i den också :-).

Hättan är så stor för att den skall skydda halsen och axlarna mot blåst och regn. Och det gör den bra. (Den lilla svarta grunkan jag håller i handen är fjärrutlösaren till kameran)

De här kläderna är exakta kopior av de kläder Bockstensmannen hade. Manteln är från medeltiden men har samma modell som vikingatida mantlar. Den är ihopsydd vid halsen vilket gör den lättare att ta på än de som behöver ett spänne. Troligen var den mera arbetsmantel och mantlarna med stora fina spännen var finkläder. Hättan var likadan på medeltiden men hade då fått en lång strut.

Summa summarum så hade man inte alls dåliga kläder förr. Nu är nästa steg att gå tillbaka till stenåldern och klä sej i skinn. Egentligen är det ju ännu finare kläder (ni har väl sett Julkalendern med familjen Hedenhös på svtplay.se ?) :-).

Gammalt och nytt ljus

I somras köpte jag en massa strålkastare och lampor med lysdioder. Då var det inte stor idé att börja testa dem men nu är rätta tiden. Så jag skruvade upp en 30 W lysdiodstrålkastare bredvid den gamla 500 W halogenstrålkastaren, ställde in kameran på manuellt så att tid och bländare skulle vara desamma och tog ett foto med varje strålkastare:

Ovan 30W lysdiod och nedan 500W halogen:

(11.12 2013: Jag bytte ut de mörka bilderna mot ljusare som ger en riktigare bild av belysningen.) Halogenstrålkastaren lyser starkare i mitten men lustigt nog har lysdioden bredare ljusfält. Med tanke på att den drar ca. 17 gånger mindre ström så är den absolut godkänd. Jag valde en varmvit lysdiod men den var kanske onödigt gul.

Sedan satte jag upp en 20 W lysdiodslinga på 5 meter bredvid lysrören ovanför arbetsbänken. Där slog lysdioderna klart ut lysrören så det är bara att skruva bort lysrören.

Ovan lysdioder och nedan lysrör:

Här har lysdioderna ett blåare sken fastän de också är köpta som varmvita. Det tycks vara litet hur det råkar. Det enklaste sättet att sätta upp slingorna är att stifta fast dem i en bräda. Men man måste vara försiktig så att man inte sätter stiftet genom ledningarna. Det är inte farligt för de drivs med 12 Volt.

I stallet satte jag in ”trappströmbrytare” dvs. multifunktionsrelä som kan programmeras att stänga av efter en viss tid: 1 minut till 99 timmar. Dessutom finns där vissa finesser som blinkande varning innan ljuset slocknar. Ett riktigt bra köp. Men rörelsevakterna i taket har för dålig känslighet. Man måste vara ganska nära innan de tänder och jag skulle ha velat ha sådana som tänder då man kommer in genom dörren.

Nu har jag inte testat ljudströmbrytaren än. Den skall tända då man ropar eller klappar i händerna. Bra för ingångar som delvis är skymda. I det stora hela var köpen i alla fall lyckade och snart har de gamla 500 W halogenerna gått till historien.

Att lappa eller inte lappa ?

Likt Hamlet står jag nu där som åsnan mellan två hötappar och funderar på om jag ännu ett år skall lappa ihop snökättingarna för 165:an. MF165 är en fin traktor så den skall vara i bruk ännu länge men inte är den riktigt någon huvudtraktor mera. Den har för litet hästkrafter och saknar hydraulikfunktioner. Men den är fantastisk för småköror och just nu för att köra upp spår i skogen. Men till det behövs kättingar – annars sitter man kvickt där utam att komma varken framåt eller bakåt. En enda isig stubbe eller sten räcker till.

De gamla kättingarna som farsan köpte begagnade på 60-talet börjar vara slut. I fjol hann jag bara köra ut traktorn ur verkstaden så var ett par kättingar av.

Det är lätt att skarva eller byta en tvärlånk men nu börjar huvudkättingarna vara slutslitna. De går också bra att skarva men tyvärr finns det så många slitna länkar att jag snart har enbart skarvar … Och det lönar sej inte.

Så jag tittade på nya kättingar och priset är ganska tufft. Jag behöver inte så starka och fina kättingar för att köra upp spår. Det tunga dragandet får de nya traktorerna sköta och de har starka kättingar. Men någon sorts kättingar måste jag ha till 165:an i alla fall. Så jag tittade på Blocket – min huvudleverantör – och visst finns det lämpliga kättingar till hyfsade priser. Problemet är bara att de finns i Örnsköldsvik och Dals-Ed (nära norska gränsen). Nya (16.9-30) kostar 850 euro och de begagnade 2000 kronor så jag kan resa för 600 euro och ändå gå på plus. Det skulle alltså löna sej att ta en liten turisttripp men så går det ju en hel del tid också.

Vi sysslar med Blocket-turism så vi kombinerar nytta och nöje. Jag förstår inte varför man skall åka till heta ställen där folk steker fläsk (sitt eget) då man kan upptäcka helt fantastiska miljöer på närmare håll (och svalare). Jag söker reda på nånting förmånligt på Blocket.se och så åker vi och hämtar det. Man kan hamna på de mest ovanliga ställen där en turist aldrig någonsin satt sin fot och träffa intressanta människor som turister aldrig ser. Ofta får man höra lokala historier som aldrig sätts på pränt (eller på nätet). Och i stället för att betala för resan så förtjänar man pengar på den.

Nåja, det blir att fundera om man skall köra ett par tusen kilometer eller lappa ihop kättingarna ännu ett år. Troligen går det lika mycket tid att lappa ihop eländet som att åka till norska gränsen. Grym beslutsångest men snart måste jag börja köra upp spår. Det måste göras innan det kommer så mycket snö att jag inte kommer fram med lilla 165:an. Men det borde frysa så mycket som möjligt först för annars blir det magplask i mossen. Så nu lägger jag in en beställning på köld utan snö.

Det går åt skogen

Fast jag menar egentligen tvärtom dvs. det blir bättre. Intressant att det finns en massa uttryck för att det går illa men inte så många för att det går bra … Det visar på människans allmänna karaktär som pessimist.

Jag läste nyss i Skogsbruket om den nya skogslagen (tidningen kom redan förra veckan men jag hann inte läsa förrän nu). Det var riktigt roligt att läsa hur man för fram som en nyhet den metod vi alltid använt. ”Kalhyggesfritt skogsbruk” lär det heta alldeles officiellt. I tidningen Land (Sverige) brukar man ofta använda termen ”hyggesfritt” vilket ju är fånigt – då är den finlandssvenska termen mycket bättre. Men det kanske visar på hur illa det har varit i Sverige så att alla hyggen uppfattas som kalhyggen.

I den nya skogslagen får man hugga 0,3 ha utan att plantera och så får man syssla med ”plockhuggning” och ”luckhuggning”. Jag beskrev vår metod redan för ett par år sedan i Skogsvård: teori och verklighet. Både farsan och morsan var intresserade av skogsbruk och farsan tävlade och vann en hel del stämplingstävlingar. Men det var före idiotierna med kalhyggen kom. Ironiskt nog var det en professor från Finland som var skyldig till eländet både här och senare i Sverige. Bland annat satte han igång plantering av tallar som blev som buskar och fick brännas som flis. Om inte älgarna åt upp dem som här i Hindersby. Reviret rekommenderar numera att vi inte alls skall plantera tall här.

Farsan var ganska skeptisk till de nya teorierna och ansåg att det nog blir bra om man gör precis tvärtom mot vad skogsteknikerna påstår. De var på sätt och vis oskyldiga för de hade blivit itutade kalhyggesteorierna i skolan. Jag förstår tanken bakom för jag har sett hur det ser ut då en processor gått fram i skogen. Ingen idé att lämna kvar nånting utan man kan lika gärna ta bort det sista skräpet och börja från början. Vi har faktiskt haft en del kalhyggen också i vår skog. Men det har mest varit överårig skog utan ungskog alls.

Jag måste genast erkänna att man själv måste dra till skogs för att kunna sköta skogen med kontinuerlig förnyelse – åtminstone lönsamt. Men jag trivs liksom mina föräldrar i skogen så det är inget problem. Och så behöver man inte plantera och slåss mot ogräset heller. Om man sätter ned det arbetet på att avverka själv så har man nästan stockhoparna ute vid bilvägen. Vi har ju bara några hundra meter till bilväg.

Inte utan en hel del skadeglädje lästa jag artikeln. De som nu är så bekymrade över hur man skall avverka med den nya metoden kunde gott titta sej i spegeln för de har gjort sitt bästa för att kunskapen om kontinuerligt skogsbruk skulle falla i glömska. Det var bara kalhyggen som gällde. Men här hos oss har vi fortsatt på den gamla linjen utan avbrott.

En annan sak som verkligen är ny är energiveden. Det har byggts massor med värmeverk som eldas med flis (två långtradare per dag) så allt ”skräpet” behövs i framtiden. Dessutom har man börjat tillverka olja av trä (pyrolysolja som kan förädlas till dieselolja). Fortum kör nu igång sin anläggning i Joensuu. Det här ändrar väldigt mycket på skogsskötseln också – speciellt som efterfrågan på massved till papper minskar. I en doktorsavhandling vid SLU i Uppsala konstaterades att det är lönsamt att inte gallra alls i skogen. Då blir tillväxten av biomängden maximal. Det ger delvis sämre kvalitet men vad har det för betydelse för energived ? Intressant var att produktionen av stock inte blev mycket lägre heller. De dominerande träden växer i alla fall bra.

Nu är det bara frågan om vem som kan hänga med i förändringen. Att fortsätta producera enbart stock och gallra hårt kan bli mindre lönsamt än att producera både stock och energived. Här kommer det att tas ut energived allt mer – och inte enbart för eget bruk. Under de senaste åren har vi inte hunnit bränna ”avfallet” från skogen utan en stor del har blivit kvar och ruttnat. Det är nämligen fråga om stora mängder. Då priserna stiger så blir det lönsamt att ta ut det också. Här har vi en betydande reserv som kan ersätta stora mängder olja – som knappast blir billigare i framtiden.

Att börja från taket

Här står man i köld, snö och mörker och bygger. Att man inte kunde hitta två dagar på sommaren för att slå upp väggarna … Det vara bråttom hela sommaren så det skulle i så fall ha varit de två dagar vi tillbringade i Åbolands skärgård med Bondbloggen – fast de dagarna skulle jag inte ge bort. Det var mycket intressant att se bönder i skärgården och hur de har det.

Nå, det är inte första gången jag bygger på vintern. Efter 60 år borde man väl ha lärt sej skulle man tycka men en del lär sej aldrig. Inte för att det är så farligt – utom blåsten. Saken är den att jag bygger bränslehus för farmartankarna och som man alltid är kärringen mot strömmen så började jag från taket. Visserligen hade vi gjutit grunden tidigare (se Byggsäsongen har börjat) men väggar fanns det inte. Plåtarna skruvade vi fast den 9 december i fjol så det var ännu senare (se Höstarbeten på vintern). Nu gällde det att få väggar under taket och då var jag glad att jag hade den nya Zetorn med stora Ålölastarn. Med den lyfte jag bort taket och ställde upp väggarna. Det gick bra utom att det börja blåsa och snöa. Blåsten tog taket men med ett par ”tömmar” kunde jag styra litet från traktorn.

På dagen såg det bra ut men så tog mörkret mej och det var litet besvärligt att lyfta upp taket på väggarna. Med nöd och näppe lyfte lastarn tillräckligt högt. Problemet var att då den lyfte så kom taket närmare traktorn så det lyckades med mycket liten marginal.

Nu är det inte bara för att det är roligt att bygga uppifrån neråt som taket är lyftbart. Jag skall ännu lyfta in tankarna i huset och då skall taket bort igen. Likaså då tankarna skall bytas eller skickas på kontroll. Då behöver jag inte riva huset utan kan lyfta ut dem.

Dagarna är så korta att jag inte hann äta förrän jag fick på taket och efter maten så slocknade gubben på soffan. Senare ringde jag brorsan som satt i Jakobstad och drack glögg. Ojämnt falla ödets lotter men jag har själv valt att bli bonde. Och då man hämtat sej efter prövningarna så blir de bara en god historia …