Marsmänniskans återkomst

Nu är det åter den tiden på året då torken skall göras ren för att ta emot nästa skörd. Lera, olja och snö har jag inget emot men dammet i torken är inte alls trevligt. Så jag klär mej i tät rock och en massa skydd då jag skall städa torken och ser ut därefter.

DSCN3004

Nästa steg är fullständig rymddräkt och det kan bli nödvändigt för jag märkte att det kom agnar innanför skyddglasen så de var inte alltför täta. Det stora problemet med all skyddutrustning är att det inte går att arbeta i den. Tydligen är allt gjort bara för inspektörer som står och ser på. Man behöver inte skyffla mycket vete så är man genomvåt av svett och ser  ingenting alls för all imma på glasögonen. Vi har faktiskt hjälmar med fläktventilation men de är så anskrämliga och stora att de är näst intill värdelösa. Så sökandet efter användbara skydd fortsätter …

Bastu blir det varje kväll med det här arbetet. Det är skönt att tvätta av sej damm och svett ordentligt. Jag har aldrig blivit förtjust i duschen – det skall vara en ordentlig svettbastu för att man skall känna sej ren. Och ordentlig tjärshampoo i stället för det parfymerade eländet. Och oparfymerad tvål som inte innehåller nån sorts olja som man aldrig lyckas tvätta bort hur mycket man än sköljer.   Snart får man väl börja tillverka egen tvål åter då allting blir  parfymerat och oljigt.

Inte för att jag är någon extrem bastubadare. Omkring 60-70 grader räcker bra till om man kastar på ordentligt. En svettomgång medan man sitter och filosoferar om världen och livet i lugn och ro, sedan tvätt och så knallar man hem i den svala natten så man blir avkyld innan man går till sängs. Bastun skall naturligtvis inte vara inne i boningshuset utan på lämpligt avstånd så man får sin lilla kvällspromenad och avsvalkning. Vi drack tjeckiskt öl (det bästa öl som finns) efter bastun tidigare men nu har vi svårt att få slut på en flaska eller burk på tu man hand så det har minskat.

Om nån har en lätt och smidig rymddräkt – gärna väl ventilerad – så hör av er.

 

Planering och verklighet

Man funderar och planerar. Sedan bygger man – och så får man riva nästan genast. Det är ju fördelen (?) med att vara bonde att man får sota genast för dum planering. Likaså för dumt byggande. Arbetsfördelning kan vara nog så bekvämt då ingen behöver ta ansvar för hela alltihop men bra blir det inte. Att riva det man nyligen planerat och byggt är mycket lärorikt – man aktar sej noga att göra om samma misstag.

Men ibland så lyckas det inte även om man är försiktig. De luckor jag byggde i nya torken visade sej genast vara alldeles för små för flisen. De fungerar nog för vetet men då det har visat sej att det är enklast att tömma torken med sugtryckfläkten så behövs luckorna inte alls för vetet. Då jag skulle tömma flisen ur  torken i fjol så gick det inte alls. Flisbitarna är inte så stora men då de fastnar i varandra så bildar de stora klumpar. Då man skyfflar flis så bildar den en hård vägg som går rakt upp. Förr försökte jag använda alla möjliga verktyg som skyfflor och grepar innan jag kom underfund med att det enklaste är att sparka uppåt mot flisväggen. Då löses flisen upp och ramlar ned …

Men då det gäller att flytta 150 kubikmeter flis till flislagret så vill man helst använda frontlastare. Den stora Zetorn orkar nog men skivorna gick sönder i fjol och i år så skruvade vi bort luckor och skivor direkt så det blev öppningar som var över en meter höga. Nu går det att skuffa ned flisen i lagret med frontlastare.

DSCN2997

Det extra hål man ser till höger på bilden är en skiva som gick sönder i fjol och skall lappas. Och sedan skall förstås nya luckor byggas. Till all tur skruvade jag fast skivorna så det var enkelt att ta bort både luckor och skivor utan att ha sönder dem. Skruvar är en fin uppfinning och nu då de är relativt billiga så skruvar jag nästan överallt. Visst går det bra att dra ur spikar också – om man inte slagit dem i kors … De som slår spikar i kors borde vara tvungna att riva själva. Tyvärr är endel redan döda så då fungerar den principen inte riktigt.

Speciellt då man hittar på nya uppfinningar så blir det lika mycket rivande som byggande. Hopen med misslyckade uppfinningar växer också för varje år. Men ibland lyckas en konstruktion och blir riktigt användbar. Det känns som om det är ganska sällsynt men man kommer förstås bättre ihåg de misslyckade konstruktionerna.

 

Tröskandet närmar sej – det börjar regna

Bäst som det regnar så kommer det en skur. Sommaren har varit torr men nu då det skall tröskas så börjar det förstås regna. Vi har bara sent vete så det är ingen brådska än men snart kan det sluta med regnandet. Även om jag har en massa verkstadsarbete och annat inomhusarbete så är det ändå krångligt då traktorhjulen blir leriga så fort man kör ut. En massa extra städande hela tiden.

Och så har vi åska varje dag. Det har inte varit riktigt hård åska just här men man hör att det bullrar härifrån och därifrån. Jag springer och drar ur stöpslarna och tio minuter senare skall allting startas upp på nytt igen. Till slut blir man så trött på springet att man tycker att det som går sönder får gå sönder.

Kvällarna blir mörka och jag använde för första gången lamporna på traktorn då jag hämtade flisved en kväll. Vi har torkat ner ca. 90 kubik men det räcker inte så vi måste flisa litet till. Arbetena räcker till fastän en del tror att man bara behöver sätta en vecka i maj på att så och en vecka på hösten att tröska (he-he). Torken borde lappas ihop litet för den börjar snart bli 40 år gammal och plasten spricker. Fast jag är imponerad över att den hållit så länge för det är vanlig  byggplast – inte växthusplast (utom under takfönstren). Verkstaden måste städas så jag får in tröskan och det är en större sak. Det är otroligt så det samlas allt möjligt på verkstadsgolvet. Men det är förstås så att det skulle minsann hållas snyggt bara man inte skulle jobba med så många olika projekt.

Idag åkte vår första Volvo iväg (till en granne som har likadan). Det var en 240 kombi med bensinmotor som var grymt dyr i drift. Den var också stor och kändes litet som ett slagskepp men den bättre hälften älskade den efter att ha kört Lada i 25 år. Vi har ännu tre Lada 1200 kvar men två av dem anträder den sista resan i slutet på månaden då ungdomsföreningen samlar in skrot för att betala takreparationerna på lokalen. Den sista Ladan håller jag kvar av ren nostalgi. Jag har kört Lada sedan de började säljas i Finland och tycker att de var riktigt bra. Det var enkla bilar och man kunde snabbt reparera allting, reservdelarna var billiga och ingen var det minsta intresserad av att stjäla en rostig Lada  :-).

En Lada var ju en Fiat och jag kör nu med min tredje Fiat Ducato paketbil. Den har en fin körställning och är ganska stor – men går för personbilspris på Viking Line.  Med litet ombyggnad – speciellt på elsidan – så är den helt användbar. En del är överflyttat från förra Ducaton och en del nyplanerat. Ledlampor och uttag saknas i lastutrymmet så det skall jag sätta in.

Nu skall den ”nya” tröskan som börjar ha  30 år på nacken plockas in i verkstaden. Den har inga större fel men jag är orolig över att belastningen från det våta tröskandet förra hösten skall ha ställt till med något som inte ännu syns. Man kör nån hektar och så smäller det … Bondens liv är ibland ganska spännande då man sitter i tröskan och försöker urskilja eventuella missljud i bullret så man kan stanna innan det smäller.

 

 

Kameler

Jag är inte förtjust i Bonde söker fru men visst börjar det vara ett problem att hitta en bra partner. Förr fanns det massor av folk som var födda och uppväxta på landet och som visste vad det var frågan om. Nu måste många ta risken att rosenröda drömmar om idyllen på landet en vacker sommardag dränks i höstens lergropar. Fjantprogram på TV som mest är gjorda för att stryka alla fördomar och missförstånd medhårs gör inte saken bättre.

Nå, då man kritiserar så är ju nästa kommentar: Gör det bättre själv då. Och visst har jag ett förslag om hur det skulle kunna förbättras. Det är bara att starta en ny sorts ”misstävling” (eller ”mistertävling” i dessa jämlikhetens tider). Och för att få med den internationella aspekten kunde man kalla programmet ”Kameler”eftersom brudars värde i en del länder mäts i antalet kameler som brudgummen betalar för dem. Fast här är det förstås fråga om ”partner”.i stället för brud.

Sedan borde olika egenskaper hos kandidaterna testas i mera realistiska förhållanden och prestationen belönas med lämpligt antal kameler. Vi ska inte plåga djuren utan använder bara ”kamel” som enhet. Den konkreta betalningen kan vara i annat som motsvarar priset på det givna antalet kameler.

Det kanske viktigaste är humorn. Den behövs minsann många gånger och är helt avgörande för hur länge nån klarar av ”det ljuva livet på landet”. Kan testas genom att kandidaten konfronteras med den sökande bonden som kommer hem på kvällen dödstrött och indränkt i gyttja, olja och blod efter att traktorn körts ned i en lergrop fylld med iskallt vatten, gått sönder och lasset stjälpt omkull. Kort sagt allt har gått åt pipsvängen som kan gå plus att en hel del som inte kan gå åt skogen trots allt hittat vägen dit. Då gäller det att möta situationen och den av ilska kokande bonden med en lämplig dos diskret humor. Ingen prutthurtighet men inte heller onödigt vojande. Ännu svårare kan det vara om bonden bara tyst och apatiskt stirrar rakt framför sej. Här sätts kandidatens personlighet på ett mycket hårt prov. Efter några dagar då bonden lugnat ner sej, traktorn är uppdragen ur gropen och insatt i verkstaden kan han börja fundera på antalet kameler som kandidaterna får för bemötandet – de som är kvar alltså. De som packat och rest tillbaka till staden är ju ur spelet.

Sedan har vi tåligheten – både fysisk och psykisk. Det är inte fråga om fysisk styrka  utan bara hur kandidaterna klarar de mindre idylliska sidorna på bondlandet. Lotta kunde ställa upp för att organisera hinderbanan med en lämplig kombination av lera, fårskit och olja. Hon är troligen vår bästa expert på området. Förstås borde kandidaterna skickas ut på hinderbanan en mörk natt utan lampa med uppgift att gå mot en svag lampa i fjärran för att hämta hem ett får (lamm så det inte blir för svårt). Däremellan organiseras gropar med vatten och gyttja och olja och lämpliga rötter placeras ut på gångstigen. Det får inte vara livsfarligt (även om det är det i praktiken då och då) och det måste finnas personal som bevakar banan och kandidaterna med ett läkarteam (inklusive terapeut) i närheten. Varm dusch och torra kläder samt eventuell transport genast tillbaka till staden måste också vara tillgängliga. Den psykiska tåligheten kunde testas då kandidaten (möjligen) kommer tillbaka genom att bonden ger upp ett flatskratt då han/hon ser kandidaten komma in smutsig och oljig. Vi måste väl lämna bort ”blodig” från tävlingen. Antalet kameler delas ut först efter ett par dagar då kandidaten kommit över strapatserna för den första reaktionen är inte så viktig utan hur kandidaten klarar sej på längre sikt. Vem har inte svurit ve och förbannelse över hela bondelivet efter en prövning för att senare börja se det humoristiska i eländet …

En viktig sak är också uppfinningsrikedomen som kan testas med diverse söndriga prylar som skall lagas med hjälp av silvertejp och ståltråd. Här finns rum för en mängd lösningar och kandidaterna bör inte vara begränsade på något sätt – utom att de inte får åka till staden och köpa nytt eller anställa någon reparatör. Det som gäller är bara att jobbet blir gjort oberoende av hur … Att muta bonden att fixa prylen är helt i sin ordning. Stekta plättar med hjortronsylt är ett exempel på lämplig muta. Överraskande lösningar som att föra hela prylen till återvinning kan ge extra kameler. Men då måste jobbet organiseras på något annat sätt för jobbet måste bli gjort.

Så har vi sparsamheten som inte är oviktig i dessa hårda tider. Med en alldeles för liten budget skall en del uppgifter skötas. Det är fritt fram att slösa pengarna men då skall hårt arbete ersätta inköpta hjälpmedel. Här finns inga regler annat än att uppgifterna skall obarmhärtigt utföras på sätt eller annat. Att sälja sin Rolexklocka är tveksamt för det är bara en tillfällig lösning. Men bonden får avgöra om han ger kameler för det eller inte. Att sälja familjejuvelerna för att stötta upp jordbruket är å andra sidan en fin gest som borde ge en och annan kamel.

Nå, det går att hitta på fler och bättre tester men linjen är väl klar ? Det kunde bli ett riktigt populärt program för TV-publiken gillar minsann att sitta i soffan och se hur andra ligger i vattenfyllda lergropar och försöker klättra upp ur dem.

Det finns ju ingenting som kan ersätta det levande livet och tålamodet på längre sikt är svårt att testa i en programserie. Men en mera realistisk tävling skulle åtminstone sålla bort sminkade nagelfilare mycket fort. Det kan vara svårt att få kandidater uppväxta på landet för de vet redan hur det är men man skall inte underskatta stadsborna. En del är tuffare än mången lantis då det gäller. De behöver bara en period av inkörning och kan bli hur bra bondlurkar som helst.

Men nu börjar det vara dags att sätta igång med dagens arbete i stället för att sitta här och skriva smörja. Aj, att det är söndag idag ? Och vad har det med saken att göra ? Om jag inte fixar mera flis till vintern nu så kan det bli en kylig vinter också inomhus. Här finns det inte ”nån annan” som sköter om arbeten som blir ogjorda. Glatt veckoslut !

 

Djeitingpyllå

Tanken var att sätta torken i skick att ta emot den nya skörden men jag ångrade mej. Orsaken var en svärm djeitingar (getingar) som byggt en stor djeitingpyllå (getingbo) under gångplankan. De är egentligen nyttodjur men i det här fallet fungerade inte samexistensen eftersom jag måste få torken tömd och städad. Så jag lånade gummans bidräkt och beväpnade mej med insektspray. Efter ett par sprutningar in genom boets öppning så blev det ganska lugnt och tyst och jag kunde sätta boet i en plastkass och bränna det i pannan.

DSCN2952

Vi har inte haft så väldigt mycket problem med getingar. Förr var det mest bekymmer då vi hanterade veden för hand för där fanns alltid getingbon men nu bryr sej flistuggen inte alls om litet getingar – kusken sitter inne i en luftkonditionerad hytt.

Så nu blir det torkning av flis i stället. Men den börjar också vara torr. Det märks bra då temperaturfallet mellan inkommande och utgående luft blir mindre – torkluften tar inte mera upp så mycket fukt. Det går inte att torka och flytta säd tillika eftersom det behövs minst 22 kW för bägge jobben. Men vi har bara 63 A huvudsäkringar som klarar av max. 33 kW. Det blir för dyrt med större.

Torkningen är inte mera billig. Två fläktar på tillsammans 22 kW kostar ca. 4 euro i timmen om man räknar med ungefär 20 cent per kWh. Det är i alla fall betydligt billigare än att bränna olja för 1 euro litern (en varmluftstork drar ca. 20 liter i timmen beroende på storleken).

I våras torkade jag ned vetet onödigt mycket till mellan 11,2 och 12,9 %. Men då luften är torr och solen lyser på det stora plåttaket så kör man  lätt för mycket med fläktarna. Man borde torka till precis 14 % men det är riskabelt att ha så liten marginal så det måste i praktiken torkas till omkring 13,7 %. Annars blir det dyrt om köparen börjar köra vetet genom en tork på nytt. Eller så kommer lasset tillbaka …

Nu har priserna gått ned då alla väntar på den nya skörden men ingen vet ännu hur det går. Om vädret slår om och det börjar regna så kan situationen ändras snabbt.

 

Ved

Ved har på nytt blivit en viktig vara. På 60-talet då oljan kostade 11 penni litern (2 cent) så slutade många med vedeldning. Man byggde också hus med jättelika ”perspektivfönster” och struntade i allmänhet i hur mycket uppvärmning det behövdes. Men ingenting förblir vid det som är. Oljekris på oljekris drev upp priset på energi alldeles våldsamt och lättsinnigheten bestraffades hårt.

Nu har veden kommit på nytt och grannarna klyver ved för brinnkära livet och säljer til höger och vänster. Sommaren är den verkliga högsäsongen för nu skall veden torkas ifall man tänkt bränna den nästa vinter. Vi har väldigt litet vedhantering eftersom vi kör med flis (se Full fart på flisen) men litet bastuved behöver vi och så skall släkten ha ved. Så det blir att bygga vedlider i sommar (utom i Sverige där det byggs ”veeboo”).

I våras grävde jag grunden till vedlidret (se hur man bryter upp sten)och nu var det dags att slå upp själva huset. Det är ju ett enkelt bygge men litet tid tog det i alla fall. Virket kördes dit hemifrån eftersom jag nästan drunknar i virke och stockar som borde sågas. Med Logosolen fick jag till stånd någorlunda raka plankor och bräder som duger bra till vedlider.

DSCN2891

De första stockarna skall ställas in noggrant med vattenpass och så kollar man kryssmåtten ordentligt – alltså man mäter från hörn till hörn mellan alla hörn. De måste vara lika för annars blir huset vint och man har bekymmer hela vägen. Sedan reser man hörnstolparna och stagar dem grundligt åt två håll. Vattenpass och mått är viktigaste verktygen nu också.

DSCN2920

Sedan är det bara att slå ihop takstolarna och se till att de är likadan allihop. Jag lyckades få fel vinkel på den första (mätfel eller krokiga bräder) så jag måste senare slå kilar under tegelläkten. Men det lönade sej inte att göra om takstolen – speciellt som jag hade dåligt med virke. Först satte jag upp en ”takstol” vid ändväggen som kunde spikas direkt i stolparna: Den är gjord av vanliga bräder för väggen stöder den mycket bra.

DSCN2921

Därefter spikas de egentliga takstolarna och sätts upp. Bäst är att lyfta dem upp-och-ned utanpå väggbandet och sedan vända dem upp.

DSCN2922

Ett bräde utanpå takstolarna håller dem på plats medan man mäter och siktar noggrant så att spetsarna är i rät linje och höjden densamma överallt. Det var den inte för jag hade ganska dåligt virke med dimensioner som varierade en hel del. Men med lämpliga kompromisser och kilar så blev det hyfsat. Därefter fästes oljehärdad hård träfiberskiva (som kallas ”board” på modern ”svenska”) utanpå takstolarna innan man spikar fast läkten för takteglen. Det skall vara enkupigt gammalt tegel för att passa ihop med bastun (i bakgrunden till höger).

DSCN2937

Takteglet fick vi billigt från Mörtsjötorp söder om Eskilstuna. Det var också ett äventyr att köra den smala krokiga vägen dit. Precis då vi lastat takteglet och jag började köra hem så kom det en ordentlig regnskur. Hela veckan kom det skurar på eftermiddagarna men däremellan var det varmt och torrt så det gjorde inget. Sedan gällde det att rada upp teglet och såga av virket – i just den ordningen för handslaget taktegels storlek varierar så man kan inte räkna ut på förhand var man skall såga. Ganska fint blev det även om det ännu saknas vedärbräädär (vindskivor) i bägge ändarna.

DSCN2947

Vedlidret är lågt – vägghöjden bara 150 cm. Detta på grund av byggbestämmelserna för en friggebod får bara vara tre meter hög och jag vill absolut inte göra taket plattare.

Hela bygget började från det att hästmyror åt upp vårt nya bastugolv och man borde inte förvara halvrutten ved (all vår ved är rena skräpet) nära viktiga hus.  Så nu har hästmyrorna ett eget hus och hålls hoppeligen borta från de andra husen.

Hemma i Hindersby väntar ett annat vedlidersbygge vid den gamla ladan. Där skall vi förvara ved för halva släkten och för oss själva. Logosolen blev nämligen placerad utanför det gamla vedlidret och vedbacken städades och är numera sågbacke. Systemet är inte riktigt utfunderat än men jag tänkte mej ved på pallar som man kör hem med traktorn an efter som de behövs. Men vi får se hur det blir …