Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Tröskj-l

I närmare 25 år har tröskan fungerat bra men i år har den bestämt sej för att krångla riktigt ordentligt. I två veckor har vi skruvat och svurit och skruvat och ännu bara krånglar den.

Nåja, visst har det varit sina problem förr om åren också men vanligen har man klarat sej med en större reparation – byte av remmar och andra småsaker räknas inte. Men nu har eländet spruckit. Inte så att den remnat från för till akter men plåten kring huvudaxeln är sprucken och det är tillräckligt illa. Det började med att kedjan till halmvindan brast hela tiden och då vi började se efter så hade hela huvudaxeln flyttat sej tre centimeter åt sidan …

Då vi riktigt kollade fästena så märkte vi att huvudaxeln var lagrad enbart i den tunna plåten som utgjorde tröskans skal ! Utan någon egentlig förstärkning alls – det var ju klart att lagerfästena inte kunde hålla. Visst hade jag sett att det var en plåttröska redan tidigare men allt annat går relativt lätt att lappa ihop. Inte fasen hade jag kunnat tro att huvudaxeln var så dåligt fastsatt.

Så vi hade riktigt roligt då vi låg på de vassa halmskakarna inne i tröskan med huvudet nedåt och skruvade. Först måste vi skruva ihop skalet med gängstänger och sedan förstärka lagerfästena med flatjärn. Rosenlews konstruktörer var minsann inte populära i det skedet.

Till all tur hölls vädret torrt och det är ännu tidigt på året så det var inte alltför nervöst. Ännu. Men då tröskan var nödtorftigt ihopskruvad så kom vi bara ett halvt varv på åkern innan motorn började bli alltför het. Efter byte av termostat och kontroll av kylartermometern körde vi ett halvt varv till – ingen förbättring. Mätaren visade över 100 grader och även om kylaren inte kokade så vill man inte köra med risk att motorn skär ihop.

Sedan tog vi bort kylaren och spolade den och kollade vattenpumpen. Bägge var i fint skick och då började det bli svårt att hitta på möjliga fel. En provtur visade att temperaturen hölls kring 90 grader – tills mätarnålen åter började vandra upp över 100 grader. Nu blev det byte av ledningar. De 25 år gamla kontakterna var i ett uselt skick så vi drog nya ledningar rakt till mätaren – också direkt från batteriet och från motorns jord. Jordningar på gamla maskiner är ju typiskt opålitliga.

I morgon blir det ny provtur och visar mätaren över hundra grader fastän allt verkar OK så gör vi som man brukar göra då man inte hittar felet: Kör tills det går sönder ordentligt !

Ganska många gånger måste vi gå på kaffe och läsa annonserna om tröskor till salu för att få ny motivation. Då priserna ligger närmare 100 000 euro så går det att skruva en stund igen. Det har inte blivit dyrt fastän det gått en massa tid. Vår tid kan inte räknas för det här är ju bara en hobby om man ser på inkomsterna.

I alla fall så blir det att titta på nya tröskor för den här börjar närma sej vägs ände. Man kan lappa allt möjligt i all oändlighet men då skalet spricker så börjar det vara slut. Inte kommer det ny tröska så snabbt – om vi nu börjar se på tröskor så kanske det blir byte om tio år. Till dess får vi lappa ihop plåteländet.

Tröskan är den maskin som förorsakat mest reparationer. Det är inte underligt för påfrestningarna är stora och då den skakar fram och tillbaka så är det klart att nånting måste gå sönder. Vickar man en ståltråd fram och tillbaka så brister den så småningom och de är litet samma sak med tröskan.

Alla maskiner är inte likadana. Den Pegoraro fräs som jag köpte ungefär tillika med tröskan har inte behövt repareras en enda gång. Och ändå har jag kört den mot jordfasta stenar så att hela traktorn hoppat. Inte en enda pinne är bytt ! Det kan man kalla kvalitet.

Om nästa tröska kommer från Rosenlew är osäkert. Huvudaxelns fästen skall kollas grundligt och nån liknande plåttröska köps det bara inte. Man får hoppas att de ändrat konstruktionen sedan 1980-talet.

För övrigt var vetet kring 15 % så man behöver inte ens torka det i höst. Jag brukar torka ned de sista procenten på våren då luften är extremt torr. Nu gäller det bara att få in det och det skall väl gå om tröskj-ln håller ihop.

Marsmänniskans återkomst

Nu är det åter den tiden på året då torken skall göras ren för att ta emot nästa skörd. Lera, olja och snö har jag inget emot men dammet i torken är inte alls trevligt. Så jag klär mej i tät rock och en massa skydd då jag skall städa torken och ser ut därefter.

Nästa steg är fullständig rymddräkt och det kan bli nödvändigt för jag märkte att det kom agnar innanför skyddglasen så de var inte alltför täta. Det stora problemet med all skyddutrustning är att det inte går att arbeta i den. Tydligen är allt gjort bara för inspektörer som står och ser på. Man behöver inte skyffla mycket vete så är man genomvåt av svett och ser ingenting alls för all imma på glasögonen. Vi har faktiskt hjälmar med fläktventilation men de är så anskrämliga och stora att de är näst intill värdelösa. Så sökandet efter användbara skydd fortsätter …

Bastu blir det varje kväll med det här arbetet. Det är skönt att tvätta av sej damm och svett ordentligt. Jag har aldrig blivit förtjust i duschen – det skall vara en ordentlig svettbastu för att man skall känna sej ren. Och ordentlig tjärshampoo i stället för det parfymerade eländet. Och oparfymerad tvål som inte innehåller nån sorts olja som man aldrig lyckas tvätta bort hur mycket man än sköljer. Snart får man väl börja tillverka egen tvål åter då allting blir parfymerat och oljigt.

Inte för att jag är någon extrem bastubadare. Omkring 60-70 grader räcker bra till om man kastar på ordentligt. En svettomgång medan man sitter och filosoferar om världen och livet i lugn och ro, sedan tvätt och så knallar man hem i den svala natten så man blir avkyld innan man går till sängs. Bastun skall naturligtvis inte vara inne i boningshuset utan på lämpligt avstånd så man får sin lilla kvällspromenad och avsvalkning. Vi drack tjeckiskt öl (det bästa öl som finns) efter bastun tidigare men nu har vi svårt att få slut på en flaska eller burk på tu man hand så det har minskat.

Om nån har en lätt och smidig rymddräkt – gärna väl ventilerad – så hör av er.

Planering och verklighet

Man funderar och planerar. Sedan bygger man – och så får man riva nästan genast. Det är ju fördelen (?) med att vara bonde att man får sota genast för dum planering. Likaså för dumt byggande. Arbetsfördelning kan vara nog så bekvämt då ingen behöver ta ansvar för hela alltihop men bra blir det inte. Att riva det man nyligen planerat och byggt är mycket lärorikt – man aktar sej noga att göra om samma misstag.

Men ibland så lyckas det inte även om man är försiktig. De luckor jag byggde i nya torken visade sej genast vara alldeles för små för flisen. De fungerar nog för vetet men då det har visat sej att det är enklast att tömma torken med sugtryckfläkten så behövs luckorna inte alls för vetet. Då jag skulle tömma flisen ur torken i fjol så gick det inte alls. Flisbitarna är inte så stora men då de fastnar i varandra så bildar de stora klumpar. Då man skyfflar flis så bildar den en hård vägg som går rakt upp. Förr försökte jag använda alla möjliga verktyg som skyfflor och grepar innan jag kom underfund med att det enklaste är att sparka uppåt mot flisväggen. Då löses flisen upp och ramlar ned …

Men då det gäller att flytta 150 kubikmeter flis till flislagret så vill man helst använda frontlastare. Den stora Zetorn orkar nog men skivorna gick sönder i fjol och i år så skruvade vi bort luckor och skivor direkt så det blev öppningar som var över en meter höga. Nu går det att skuffa ned flisen i lagret med frontlastare.

Det extra hål man ser till höger på bilden är en skiva som gick sönder i fjol och skall lappas. Och sedan skall förstås nya luckor byggas. Till all tur skruvade jag fast skivorna så det var enkelt att ta bort både luckor och skivor utan att ha sönder dem. Skruvar är en fin uppfinning och nu då de är relativt billiga så skruvar jag nästan överallt. Visst går det bra att dra ur spikar också – om man inte slagit dem i kors … De som slår spikar i kors borde vara tvungna att riva själva. Tyvärr är endel redan döda så då fungerar den principen inte riktigt.

Speciellt då man hittar på nya uppfinningar så blir det lika mycket rivande som byggande. Hopen med misslyckade uppfinningar växer också för varje år. Men ibland lyckas en konstruktion och blir riktigt användbar. Det känns som om det är ganska sällsynt men man kommer förstås bättre ihåg de misslyckade konstruktionerna.

Tröskandet närmar sej – det börjar regna

Bäst som det regnar så kommer det en skur. Sommaren har varit torr men nu då det skall tröskas så börjar det förstås regna. Vi har bara sent vete så det är ingen brådska än men snart kan det sluta med regnandet. Även om jag har en massa verkstadsarbete och annat inomhusarbete så är det ändå krångligt då traktorhjulen blir leriga så fort man kör ut. En massa extra städande hela tiden.

Och så har vi åska varje dag. Det har inte varit riktigt hård åska just här men man hör att det bullrar härifrån och därifrån. Jag springer och drar ur stöpslarna och tio minuter senare skall allting startas upp på nytt igen. Till slut blir man så trött på springet att man tycker att det som går sönder får gå sönder.

Kvällarna blir mörka och jag använde för första gången lamporna på traktorn då jag hämtade flisved en kväll. Vi har torkat ner ca. 90 kubik men det räcker inte så vi måste flisa litet till. Arbetena räcker till fastän en del tror att man bara behöver sätta en vecka i maj på att så och en vecka på hösten att tröska (he-he). Torken borde lappas ihop litet för den börjar snart bli 40 år gammal och plasten spricker. Fast jag är imponerad över att den hållit så länge för det är vanlig byggplast – inte växthusplast (utom under takfönstren). Verkstaden måste städas så jag får in tröskan och det är en större sak. Det är otroligt så det samlas allt möjligt på verkstadsgolvet. Men det är förstås så att det skulle minsann hållas snyggt bara man inte skulle jobba med så många olika projekt.

Idag åkte vår första Volvo iväg (till en granne som har likadan). Det var en 240 kombi med bensinmotor som var grymt dyr i drift. Den var också stor och kändes litet som ett slagskepp men den bättre hälften älskade den efter att ha kört Lada i 25 år. Vi har ännu tre Lada 1200 kvar men två av dem anträder den sista resan i slutet på månaden då ungdomsföreningen samlar in skrot för att betala takreparationerna på lokalen. Den sista Ladan håller jag kvar av ren nostalgi. Jag har kört Lada sedan de började säljas i Finland och tycker att de var riktigt bra. Det var enkla bilar och man kunde snabbt reparera allting, reservdelarna var billiga och ingen var det minsta intresserad av att stjäla en rostig Lada :-).

En Lada var ju en Fiat och jag kör nu med min tredje Fiat Ducato paketbil. Den har en fin körställning och är ganska stor – men går för personbilspris på Viking Line. Med litet ombyggnad – speciellt på elsidan – så är den helt användbar. En del är överflyttat från förra Ducaton och en del nyplanerat. Ledlampor och uttag saknas i lastutrymmet så det skall jag sätta in.

Nu skall den ”nya” tröskan som börjar ha 30 år på nacken plockas in i verkstaden. Den har inga större fel men jag är orolig över att belastningen från det våta tröskandet förra hösten skall ha ställt till med något som inte ännu syns. Man kör nån hektar och så smäller det … Bondens liv är ibland ganska spännande då man sitter i tröskan och försöker urskilja eventuella missljud i bullret så man kan stanna innan det smäller.

Kameler

Jag är inte förtjust i Bonde söker fru men visst börjar det vara ett problem att hitta en bra partner. Förr fanns det massor av folk som var födda och uppväxta på landet och som visste vad det var frågan om. Nu måste många ta risken att rosenröda drömmar om idyllen på landet en vacker sommardag dränks i höstens lergropar. Fjantprogram på TV som mest är gjorda för att stryka alla fördomar och missförstånd medhårs gör inte saken bättre.

Nå, då man kritiserar så är ju nästa kommentar: Gör det bättre själv då. Och visst har jag ett förslag om hur det skulle kunna förbättras. Det är bara att starta en ny sorts ”misstävling” (eller ”mistertävling” i dessa jämlikhetens tider). Och för att få med den internationella aspekten kunde man kalla programmet ”Kameler”eftersom brudars värde i en del länder mäts i antalet kameler som brudgummen betalar för dem. Fast här är det förstås fråga om ”partner”.i stället för brud.

Sedan borde olika egenskaper hos kandidaterna testas i mera realistiska förhållanden och prestationen belönas med lämpligt antal kameler. Vi ska inte plåga djuren utan använder bara ”kamel” som enhet. Den konkreta betalningen kan vara i annat som motsvarar priset på det givna antalet kameler.

Det kanske viktigaste är humorn. Den behövs minsann många gånger och är helt avgörande för hur länge nån klarar av ”det ljuva livet på landet”. Kan testas genom att kandidaten konfronteras med den sökande bonden som kommer hem på kvällen dödstrött och indränkt i gyttja, olja och blod efter att traktorn körts ned i en lergrop fylld med iskallt vatten, gått sönder och lasset stjälpt omkull. Kort sagt allt har gått åt pipsvängen som kan gå plus att en hel del som inte kan gå åt skogen trots allt hittat vägen dit. Då gäller det att möta situationen och den av ilska kokande bonden med en lämplig dos diskret humor. Ingen prutthurtighet men inte heller onödigt vojande. Ännu svårare kan det vara om bonden bara tyst och apatiskt stirrar rakt framför sej. Här sätts kandidatens personlighet på ett mycket hårt prov. Efter några dagar då bonden lugnat ner sej, traktorn är uppdragen ur gropen och insatt i verkstaden kan han börja fundera på antalet kameler som kandidaterna får för bemötandet – de som är kvar alltså. De som packat och rest tillbaka till staden är ju ur spelet.

Sedan har vi tåligheten – både fysisk och psykisk. Det är inte fråga om fysisk styrka utan bara hur kandidaterna klarar de mindre idylliska sidorna på bondlandet. Lotta kunde ställa upp för att organisera hinderbanan med en lämplig kombination av lera, fårskit och olja. Hon är troligen vår bästa expert på området. Förstås borde kandidaterna skickas ut på hinderbanan en mörk natt utan lampa med uppgift att gå mot en svag lampa i fjärran för att hämta hem ett får (lamm så det inte blir för svårt). Däremellan organiseras gropar med vatten och gyttja och olja och lämpliga rötter placeras ut på gångstigen. Det får inte vara livsfarligt (även om det är det i praktiken då och då) och det måste finnas personal som bevakar banan och kandidaterna med ett läkarteam (inklusive terapeut) i närheten. Varm dusch och torra kläder samt eventuell transport genast tillbaka till staden måste också vara tillgängliga. Den psykiska tåligheten kunde testas då kandidaten (möjligen) kommer tillbaka genom att bonden ger upp ett flatskratt då han/hon ser kandidaten komma in smutsig och oljig. Vi måste väl lämna bort ”blodig” från tävlingen. Antalet kameler delas ut först efter ett par dagar då kandidaten kommit över strapatserna för den första reaktionen är inte så viktig utan hur kandidaten klarar sej på längre sikt. Vem har inte svurit ve och förbannelse över hela bondelivet efter en prövning för att senare börja se det humoristiska i eländet …

En viktig sak är också uppfinningsrikedomen som kan testas med diverse söndriga prylar som skall lagas med hjälp av silvertejp och ståltråd. Här finns rum för en mängd lösningar och kandidaterna bör inte vara begränsade på något sätt – utom att de inte får åka till staden och köpa nytt eller anställa någon reparatör. Det som gäller är bara att jobbet blir gjort oberoende av hur … Att muta bonden att fixa prylen är helt i sin ordning. Stekta plättar med hjortronsylt är ett exempel på lämplig muta. Överraskande lösningar som att föra hela prylen till återvinning kan ge extra kameler. Men då måste jobbet organiseras på något annat sätt för jobbet måste bli gjort.

Så har vi sparsamheten som inte är oviktig i dessa hårda tider. Med en alldeles för liten budget skall en del uppgifter skötas. Det är fritt fram att slösa pengarna men då skall hårt arbete ersätta inköpta hjälpmedel. Här finns inga regler annat än att uppgifterna skall obarmhärtigt utföras på sätt eller annat. Att sälja sin Rolexklocka är tveksamt för det är bara en tillfällig lösning. Men bonden får avgöra om han ger kameler för det eller inte. Att sälja familjejuvelerna för att stötta upp jordbruket är å andra sidan en fin gest som borde ge en och annan kamel.

Nå, det går att hitta på fler och bättre tester men linjen är väl klar ? Det kunde bli ett riktigt populärt program för TV-publiken gillar minsann att sitta i soffan och se hur andra ligger i vattenfyllda lergropar och försöker klättra upp ur dem.

Det finns ju ingenting som kan ersätta det levande livet och tålamodet på längre sikt är svårt att testa i en programserie. Men en mera realistisk tävling skulle åtminstone sålla bort sminkade nagelfilare mycket fort. Det kan vara svårt att få kandidater uppväxta på landet för de vet redan hur det är men man skall inte underskatta stadsborna. En del är tuffare än mången lantis då det gäller. De behöver bara en period av inkörning och kan bli hur bra bondlurkar som helst.

Men nu börjar det vara dags att sätta igång med dagens arbete i stället för att sitta här och skriva smörja. Aj, att det är söndag idag ? Och vad har det med saken att göra ? Om jag inte fixar mera flis till vintern nu så kan det bli en kylig vinter också inomhus. Här finns det inte ”nån annan” som sköter om arbeten som blir ogjorda. Glatt veckoslut !

Djeitingpyllå

Tanken var att sätta torken i skick att ta emot den nya skörden men jag ångrade mej. Orsaken var en svärm djeitingar (getingar) som byggt en stor djeitingpyllå (getingbo) under gångplankan. De är egentligen nyttodjur men i det här fallet fungerade inte samexistensen eftersom jag måste få torken tömd och städad. Så jag lånade gummans bidräkt och beväpnade mej med insektspray. Efter ett par sprutningar in genom boets öppning så blev det ganska lugnt och tyst och jag kunde sätta boet i en plastkass och bränna det i pannan.

Vi har inte haft så väldigt mycket problem med getingar. Förr var det mest bekymmer då vi hanterade veden för hand för där fanns alltid getingbon men nu bryr sej flistuggen inte alls om litet getingar – kusken sitter inne i en luftkonditionerad hytt.

Så nu blir det torkning av flis i stället. Men den börjar också vara torr. Det märks bra då temperaturfallet mellan inkommande och utgående luft blir mindre – torkluften tar inte mera upp så mycket fukt. Det går inte att torka och flytta säd tillika eftersom det behövs minst 22 kW för bägge jobben. Men vi har bara 63 A huvudsäkringar som klarar av max. 33 kW. Det blir för dyrt med större.

Torkningen är inte mera billig. Två fläktar på tillsammans 22 kW kostar ca. 4 euro i timmen om man räknar med ungefär 20 cent per kWh. Det är i alla fall betydligt billigare än att bränna olja för 1 euro litern (en varmluftstork drar ca. 20 liter i timmen beroende på storleken).

I våras torkade jag ned vetet onödigt mycket till mellan 11,2 och 12,9 %. Men då luften är torr och solen lyser på det stora plåttaket så kör man lätt för mycket med fläktarna. Man borde torka till precis 14 % men det är riskabelt att ha så liten marginal så det måste i praktiken torkas till omkring 13,7 %. Annars blir det dyrt om köparen börjar köra vetet genom en tork på nytt. Eller så kommer lasset tillbaka …

Nu har priserna gått ned då alla väntar på den nya skörden men ingen vet ännu hur det går. Om vädret slår om och det börjar regna så kan situationen ändras snabbt.