Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Hur dum får man vara ?

Reviret ringde och undrade om jag huggit upp för skogsdikningen. Nä, det hade jag inte. Så jag tog motorsågen och åkte till Tallmosan. Det var inte så lätt att ens få början för bredvid diket hade det växt upp så tät småskog att man inte fick omkull nånting. Dessutom hade yrsnön bildat drivor just där. På de gamla lerhoparna gick snön upp till knäna men i groparna upp till midjan.

Så jag började snabbt fundera på att ta en processor. Det borde vara lätt för allting skall bort bredvid diket. Sagt och gjort. Men det jag inte kom att tänka på är att man borde röja först. Så igår var jag tillbaka i snön som under tiden smält och frusit så den inte brast och inte bar. Man tog ett steg och så vilade man upp sej och så tog man ett steg till – eller kravlade sej upp ur gropen. Det var ju det här jag hade tänkt undvika genom att ta en processor …

På kvällen var jag slut och röjningen var det också slut med. Det får vara tills snön smultit. Röja ska man på hösten före snön lägger djupa drivor. Men förra hösten var för jäklig och höstarbetena på åkrarna drog ut tills snön kom i december.

Jag hörde annars att det varit rena katastrofen med skogskörningarna på mossarna i år. I går läste jag i Landsbygdens Folk att det går så bra att hugga i Österbotten i år. Nå, här är det tvärtom. Nån tjäle finns det inte. En stor grävmaskin med band står och väntar på att de skall köra ned sej med traktorerna och så drar den sej fram med skopan till platsen och försöker få upp dem.

I dag återvänder jag till hemskogens stenbackar och de stora granarna. Där har rötterna ”växt upp” så att man egentligen inte behöver skyffla snö alls. Snövintrar skall man inte röja och gallra utan såga stora träd. I den här åldern borde man ha lärt sej det redan.

I månens trolska sken

Det har varit flera nätter med riktigt stark fullmåne. Och ändå är det riktigt varmt – nära noll grader. Här sitter man inne och svettas med deklarationen men måste gå ut då och då för att plocka papper från laserskrivaren som finns i stallet (numera arbetsrum).

Nu behövs ingen ficklampa ens mitt i natten.

Skogslov

Förr kallades det skidlov och senare sportlov. Här har det varit ”skogslov” för barn och barnbarn har varit i skogen och sågat stock (nåja, nästan). Det har varit bråttom hela veckan för nu var det fint skogsväder.

Som vanligt har vi sågat stora granar som egentligen borde ha tagits bort för många år sedan. Då de blir för gamla så blir det bara en massa kvistar och så finns faran att de får röta. Men många vintrar gick förlorade på grund av skogsdikningen – först att hugga upp dikeslinjerna och sedan att städa upp och flytta vägar och broar.

Årets monstergran (tillsvidare) är 75 cm i roten och 24 meter blev stock så höjden var över 30 meter. Det var maximala måttet för godkänd svarvstock (75 cm). Vanlig stock får bara vara 55 cm.

Också korta stockar (3,9 meter) är så tunga att lastaren knappt orkar lyfta dem. Ibland måste man lyfta en ända i taget och försiktigt försöka lirka stocken dit den ska. I jämförelse med den här ser de vanliga stockarna ut som stickor och jag måste hoppa ned från traktorn och mäta att de faktiskt är över 16 cm i den smalare ändan.

Men skogsvägarna blir bra med en tjock matta kvistar utanpå stenarna. Lite problem har vi på åkern där yrsnön lagt drivor men nu kan man för det mesta köra på högsta växeln på skogsvägarna vilket sparar en massa tid. Det blev riktigt fina vägar då vi körde med schaktbladet bakvänt över dem. Man måste vända det så det inte fastnar i stubbar och stenar.

Rötan är ofta ett problem i de här trakterna men den här veckan klarade vi oss med ett fåtal rötskadade granar. Om trädet har röta så blir det bara energived av det och priset går ned till en tredjedel eller mindre. Så det är spännande då man fäller. Om det börjar komma bruna sågspånor så blir man inte glad.

Nu är ”skogslovet” slut och tur var det för jag börjar bli riktigt trött. Kvällarna har ofta gått till att man ligger på soffan och låtsas se på TV (det tar max. fem minuter så faller ögonlocken ihop). Dagarna börjar redan bli långa och med flitig motion så tar skogsluften nog musten ur en.

Nästa vecka blir det deklaration. Då måste man städa arbetsrummet och söka fram de sista kvittona. Men visst vore det trevligare att fara till skogs och såga i stället …

Fy för platta tak

Här i norr skall ett tak ha en ordentlig lutning. Och det har alla våra tak – utom ett. Då jag byggde flislagret så minskade jag lutningen på taket för att få tillräcklig höjd under. Och det har jag minsann fått sota för. I motsats till arkitekter och planerare som bara sitter vid skrivbordet och ställer till elände för andra så måste jag skotta snö från det eländiga taket.

I dag var jag tvungen att klättra upp på taket och minska på tyngden. Det var över en meter snö och det var tung snö som varit blid ett par gånger men fort farande var lika tung – men hårdare. Det fanns ungefär 100 kg per kvadratmeter och då taket är 70 kvadratmeter så har jag skyfflat ned ca. 7 ton idag. Det var inte bara snö som fallit direkt på det taket utan ovanför finns det riktigt stora taket på torken som är omkring 140 kvadratmeter och därifrån har snön rasat ned på flislagrets tak – men inte vidare.

Så nu e bisin sluut (gubben är trött). Det blev inget aftonarbete idag utan jag låg på soffan och stönade utom då jag kravlade mej upp för att dricka nånting. Jag tänkte köra nya spår i blidan på skogsvägarna men det orkade jag inte med idag.

Så bygg INTE hus med plattare tak än ”tridideilsrööst”. Det får man om bredden på huset delas med tre och en sådan stolpe ställer man i gaveln under kroppåsen. Moderna människor vet förstås inte vad det är men ordet finns i Svenska akademins ordbok (kolla på nätet med sökorden SAOB och röste). Till och med tredjedels röste finns med. Det ger en lutning på ca. 34 grader.

Tyvärr tillverkas numera nästan alla hallar och hus med mindre lutning så det är inte alls underligt att de rasar ihop under snön. Människan tycks bara bli mera korkad hela tiden. Jag köpte också ramen till den nya torken men krävde att lutningen skulle vara 34 grader. Och så gick jag min olycka och byggde flislagret med mindre lutning. Men i motsats till planerarna får jag varje vinter betala dyrt för det misstaget.

Annars har flislagret fungerat fint. Jag fyller på mellanlagret med frontlastaren och förvarar skopan i flislagret så den hålls torr och ren. Betonggolvet ger ett stabilt underlag för frontlastaren. Vanligen kör jag sex skopor varje vecka.

Det finns för mycket träd i skogen …

Vi hugger och hugger och alltid finns det 20 stammar kvar som borde bort. Jag plockade fram ett gammalt foto från 2010 för att jämföra:

Och så ett foto från i år (2013):

Det är litet glesare men inte precis något kalhygge. Tallarna kanske jag lämnar kvar som fröträd eftersom där finns granröta. Å andra sidan har vi massor med älgar i skogen som gillar tallplantor …

Men sedan finns det en massa hektar kvar att såga ned – för att inte tala om gallringarna. Men det har inte varit gallringsväder på fyra år nu. Helst gallrar man inte i en meters snö. Men det positiva är ju att det inte ser ut att bli fritidsproblem i den närmaste framtiden. Varför skulle man betala för en processor (som nog gör jobbet snabbt) medan man ligger på soffan och blir fet och dör av överflöd. Jag läste i dagens tidning att man skall vara halvsvulten för att leva länge. Nåja, det får väl vara någon måtta med allt.

Fint vinterväder

Ibland kan man inte klaga (hur man än skulle vilja). Nu är vädret i det närmaste perfekt för skogsarbete. Ingen snö på länge och -15 grader (bara -8 på dagen). Vintervägarna är hårda och bra och jag har börjat köra ut stockar. I dag kunde man riktigt njuta av vädret och skogsarbetet. Inga södernresor kan vara bättre än det här.

Det blev litet avbrott då svängmekanismen på lastaren slutade fungera. Det var i princip kvickt ordnat men då traktor och lastare var varma inne i verkstaden så fixade jag en hel del annat som blivit uppskjutet alldeles för länge. Bakrutan var viktig för det har varit usel sikt vid lastning och det kan vara direkt farligt. Polykarbonatskivan visade sej vara utmärkt. Den är klar som glas men ändå böjlig vilket var bra för hydraularmarna skulle ha spräckt glas genast då jag startade traktorn. Nu ser jag fötterna på lastaren och dessutom lamporna till elventilerna. På bilden syns polykarbonatskivan inte alls – och det är så det skall vara (nåja, då den blir smutsig så syns den nog).

En sak som retat mej länge var knapparna till elventilerna (de gula små och runda). De är svåra att använda med handskar eftersom det händer allt möjligt då man i misstag snuddar vid dem. Värst var knapparna till stödbenen bakom spakarna så jag lödde loss ledningarna och byggde en skild låda (med stora gröna och röda knappar). Materialet var billigt på Biltema. Tryckknapparna är tyvärr av dålig kvalitet så det kan hända att jag måste byta dem – men de får vara tills de går sönder. En fördel med de nya knapparna att man nu kan sänka och lyfta bägge stödbenen med en hand.

Och så var det nödvändigt att montera lampor framåt. I skogen är de vanliga strålkastarna för lågt så jag köpte lysdiodlampor (LED) och monterade i takkanten ovanför vindrutan. Priset var tufft – tio gånger högre än gammaldags arbetslampor – men hållbarheten borde vara tio gånger längre också. Numera börjar arbetslampor med lysdioder vara helt användbara – jag är riktigt nöjd med de här. Och ändå är de bara 15 och 10 W vilket betyder avsevärd inbesparing på strömsidan.

Men för att få lamporna inkopplade måste jag bygga en ny central i hytten. Den behövdes också till den nya fläkten och för uttag till lastarens elventiler samt till radiostyrningen av vinschen. Det är ingen vacker konstruktion – men stark och torde fylla sin funktion. Där finns två dragströmbrytare för lysdiodlamporna och fläkten, tre säkringar och två uttag.

Och så satte jag ett gummi runt svängpelaren för att hindra vatten att rinna in i oljebadet för svängkuggarna. Jag fick svar från Farma att det numera finns en plåt som skall hindra vatten att rinna in – men jag tror mera på gummi (tack till Matts för idén). Gummiremsan är fastspänd med en stor (200 mm) slangklämmare.

Nåja, ”int ein daa uutan förlustär” (inte en dag utan förluster) som förra bisin sa. I dag började en hydraulslang läcka vid gripen så det blev litet avbrott i stockkörandet. I stället tog jag stora Zetorn och körde spår. Det hade nämligen snöat litet och redan ett par cm lös nysnö isolerar en hel del. Så man måste packa till den. Och så började jag fälla granar igen.

På kvällen blev det fliskörning. Det går åt ungefär en liten skopa per dag – kanske en halv kubik. Sådant kan man sköta på kvällen fastän det är mörkt. I kväll var det i alla fall ett strålande månsken – nästan bättre än de mulna dagarna i december. Man blev riktigt lyrisk och tänkte som Jeremias i Tröstlösa: ”En borde inte sova då natta faller på …” (skrivet av Levi Rickson 1915 på närkesmål). Tur att man inte bor i en stad.