Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Rök utan eld

Där det finns rök finns det inte eld. Inte åtminstone i pannrummet. Det vart litet panik häromdagen då panntemperaturen gick ned. Vanligen beror det på att jag glömt fylla på flis men inte den här gången. Så jag öppnade pannan och den var nästan helt tilltäppt. Vid närmare eftertanke så hade den inte blivit sotad på hela sommaren. Jag hade nog tänkt göra det men så var det hela tiden bråttom och tröskandet som drog ut på tiden alldeles grymt gjorde att pannan glömdes bort.

Nå, det var en enkel sak att bära bort askan och putsa rökgångarna. Men så märkte jag att den läckte vatten. Ett elmotstånd var inte tätt utan jag måste tömma hela pannan och täta gängorna på motståndet på nytt. Det var heller inget problem eftersom jag satt in en massa stängare så att hela systemet inte behövde tömmas – och luftas. Och så blev ju pannrummet städat ordentligt då jag spolade ett par hundra liter vatten över golvet.

Sedan blev det panik då jag skulle sätta igång den på nytt. Det rann nämligen vatten inifrån pannan. Den är alldeles ny men garantin hade förstås gått ut. Med tanke på att alla produkter nuförtiden är optimerade att hålla garantitiden plus så kort tid som möjligt därefter så fruktade man ju det värsta. Så det blev att öppna pannan på nytt och putsa och söka efter läcka.

Ingen läcka hittades och jag kom fram till att tömmandet måste ha fått en del vatten att rinna in i pannan också. Det sprutade ganska vilt omkring då jag öppnade tömningskranen. Så jag startade upp den på nytt och kollade hela tiden oroligt efter vatten. Nu efter ett dygn så verkar det vara torrt och bra och trycket sjunker inte heller så vattnet hålls troligen där det ska – inne i pannan och systemet. Pust.

Till all tur är det varmt och regnar så ingen skada skedd. Värmesystemet behöver annars också en genomgång före vintern. Men jag luktade rök alldeles förskräckligt och alla kläderna måste i tvättmaskinen. Nu då tröskandet är undan så rasar allt som blivit ogjort under den besvärliga hösten  över en och brådskan blir bara värre. Snart bli det vinter och en massa byggande och grävande borde ännu fixas.

Pannrummet och flismatningen måste i alla fall vänta litet för nu är grävmaskinerna hos grannen och jag väntar tills jag fått den nya elkabeln in till huvudcentralen i pannrummet innan jag bygger färdigt där – annars få jag bara riva allting genast. Vi skall ju få bort elstolparna från åkrarna ! Något positivt att se fram emot efter eländet med tröskandet.

 

Senaste inköpet: två datamaskiner

Nu då tröskandet är undan så kan man börja titta litet på nyförvärvet. Jag slog på stort och satsade hela 70 euro på två datamaskiner – alldeles nya. Det är de nya Hallon Pi (Raspberry Pi) från Cambridge univeritet som jag fick efter ett par veckors väntetid. De är planerade för uländerna och är grisbilliga men fullständiga datamaskiner. De blev så pop att första satsen såldes slut på två timmar ! Nu kommer miljonserier men ändå blir det väntetid.

Försök se om ni hittar den nya maskinen på bilden … Det är alltså den lilla burken ovanpå den stora svarta standardlådan. Men en fullständig datamaskin. Den kör förstås Linux (Debian) liksom mina andra maskiner. Tanken är att använda den för mät- och styrsystemet eftersom den drar så litet ström att man kan driva den länge med en vanlig bilacku – vilket inte går med de stora maskinerna. Som det nu är så klarar sej de gamla maskinerna bara en kort tid med reservelektriciteten.

Och så är den tyst ! Inga fläktar eller hårdskivor som hela tiden för oljud.

Hasi – äntligen

Som traditionen bjuder så kom jag i går in och ropade: Hasi ! Det är gammal svenska för “hare” och betyder att nu var haren uppskrämd från den sista biten oskördad åker där den legat och tryckt. Fast i år var det så sent (och blött) att någon hare såg man inte röken av. Möjligen hade något vildsvin kunnat rusa upp men de håller till i skogen på dagarna och kommer ut på åkrarna bara på natten då det är tyst och lugnt.

“Segt” var nyckelordet för årets tröskande – på alla sätt. Sedan förra reparationen har det duggat i en vecka och jag har inte fått bort den sista “lirpån” (liten bit) förrän i går. Det var ett sorgligt tröskande. Inte bara var säden våt och av dålig kvalitet men så hade de eländiga vildsvinen hunnit trampa ned en stor del.Det syns kanske inte så bra på bilden men nedre delen är “tröskad” och övre delen nedtrampad. Inte stor skillnad.

Förstås hade jag lämnat de sämsta åkrarna till sist och före vildsvinen såg det också dåligt ut. De här bitarna var nästan omöjliga att så i maj.  Ytan var så tät att det stod vatten på dem efter varje regn. Ett eländigt år utan tjäle på vintern och sedan dugg och regn resten av året. Vi hade inte några översvämningar som i Österbotten men det småregnade mest hela tiden.

Det står vatten på åkern nästan överallt men det ser värre ut än det är. Leråkrarna vara stabila och bara ett litet lager var mjukt.Vattnet slapp helt enkelt inte ned genom den täta ytan. Nu borde det komma en ordentlig tjäle som spräcker marken ordentligt.

Nu gäller det att spruta glyfosat mot kvickroten som minsann inte lidit av den blöta sommaren utan växt till ordentligt. Det är inte alls bra sprutförhållanden men jag måste helt enkelt spruta för att undvika att åkrarna har enbart kvickrot nästa år. Effekten är tvivelaktig och jag kanske måste spruta på nytt på våren före sådden – om det går. Jag vågar inte lita på att det blir en lämplig vår för kvickrotssprutning. Till all tur lovar de varmt till slutet på veckan. Det borde vara över +5 grader för att sprutandet skall fungera.

En mystisk sommar det här. Det har inte varit frost alls här än fastän vi är i mitten på oktober. Tvärtom skall det bli över +10 grader till nästa söndag. Det får gärna hållas varmt en tid än för jag har inte fått bygg- och grävarbetena gjorda på grund av den sega skörden. Men sedan vill jag ha ordentlig kyla – utan snö, tack. Vad jag vill bryr sej emellertid vädret inte alls om.

Nu skall säden torkas och vädret är ju inte det bästa. Jag har enbart kalluftstorkar men lustigt nog så torkar säden fastän luftfuktigheten är nästan hundra procent. Men mycket luft skall det vara. Nu kör jag med tre 11 kW fläktar och det är vad 63 A proppar klara av med nöd och näppe. Det blev bråttom hem från Landsbygdsriksdagen då en huvudsäkring hade gått förra lördagen.

Mätsystemet är absolut nödvändigt. Jag jämför inkommande temperatur på luften med utgående (då den gått genom vetet). Om luften blir kallare då den gått genom vetelagret så vet man att det torkar. Man ser precis när torkningsprocessen upphör på kvällen. I diagrammet nedan är röd linje inkommande luft och blå utgående. Då jag startade fläktarna på fredag morgon så steg först temperaturen på utgående luft. Det betyder att vetet är så vått att det litet varmnat under natten.  Efter en tid så har det blivit nedkylt och den blå kurvan går ned under den röda varvid torkningsprocessen börjar.  På kvällen går den röda kurvan ned under den blå och vetet torkar inte mera. Då stänger jag fläktarna. Den röda kurvan stiger men det är ointressant eftersom den bara visar temperaturen i fläktrummet.

På fredagen litet för kl. 12:00 ser man att den röda kurvan stiger för en kort stund. Det betyder att solen tittade fram för en stund. Då jag använder hela taket som solfångare så syns det genast på temperaturen. Ju större skillnad mellan den blå och den röda kurvan desto bättre torkar det.

Också i år med det usla vädret har vetet torkat. Det första är under 16 % och klarar vintern bra men också det våta som var närmare 30 % då det tröskades har gått ned till litet på 20 %. Under 14 % får jag det inte men det är bara att vänta på de soliga vårdagarna så får man bort de sista procenten på några eftermiddagar.

Nu gäller det att få undan höstmaskinerna och sedan bygga och gräva för brinnkära livet förrän vintern kommer.

 

Och regnet det bara öser ned …

Då tröskan gick sönder så hade jag ännu kring 12 hektar vete otröskat. Det var ingen brådska för det började regna på natten. Följande vecka gick till att skruva på tröskan. Det var bara två bultar som brustit men skakarbordets ram måste ut ur tröskan. Och det var roligt. Man måste krypa in i tröskan bakifrån och ligga med huvudet neråt och skruva – rent bokstavligt på sluttande planet.  Ännu roligare var de främre fästena som man bara kom åt nerifrån så jag låg under tröskan med armarna rakt uppåt. Ute var det mycket litet damm men under tröskan var det torrt och bra och dammet rann ner i öron och ögon och in i ärmarna.

Senaste arbetsplatsen

Jag fick en dammtät blus till födelsedagen i fjol av min bättre hälft. Men den är för tät för den här sortens arbeten. Man blir svettig och eländig och frågan är om medicinen är värre än sjukdomen. Då man skyfflar säd i torken går den nog bra. Med andningsskydd och skyddglasögon börjar det bli så tätt att bara en rymddräkt är tätare. Och så får man sej ett svettbad som i en bättre bastu och det är bara att duscha efteråt …

Tröskan var lagad på lördag och det var bara att vänta på bättre väder. Det småduggade nästan varje dag så först i går på eftermiddagen började det gå an. Jag körde nog en bit som blev kvar på tisdagen men tröskan stoppade efter första varvet eftersom allting var blött och segt. Det blev att spänna alla remmar så mycket man orkade förrän säden hamnade där den skulle, dvs. i tanken. Men nog körde jag på helspänn för det var inte roligt att riva bort den halm som var hårt pressad ovanför hacken. Larmbrytaren hade nämligen lagt av och jag märkte ingenting förrän hackremmen började ryka och nästan brinna.

De senaste åren har det varit relativt bra tröskanväder så man hade nästan glömt bort hur det var att tröska våt och seg liggsäd. Nå, nu fick man lära det sej på nytt riktigt kvickt. Bordet skall hela tiden släppas ned och lyftas upp (så det inte börjar åka mull framför). Man skall kolla att skruven i tanken tvinnar och att hacken fungerar. Så det är att vända sej om hela tiden – tillika som man spänt lyssnar utifall det börjar höras underliga ljud. Och snusar efter lukten av brända remmar.

Väntan på bättre väder blev inte så nervös. En optisk fiberkabel i vårt datanät blev nämligen avplöjd så jag hade sysselsättning tillräckligt. Den ena skarven gick att svetsa i paketbilen men den andra var besvärligare. Det stod vatten på åkern så jag vågade inte köra dit med traktorn och hönsburen (som jag har på pallgafflarna och använder för fibersvetsning). Så jag fick ta till det gamla indiantältet och bära all utrustning över klafsåkern till skarven. Och tillbaka. Själva svetsandet gick bra – det är ju så varmt ännu. Fördelen med regnvädret var att det gick lätt att gräva fram kabelrullarna i leran.

Fiberskarv

På onsdagen tröskade jag och i går, torsdag, började det gå an. Visserligen var vetets fukthalt efter allt regnande 30 % men som Kalle och Christer konstaterade så är det inte nån idé att vänta på bättre väder det här året mera. Man  kan lugnt säja att vetet var “vatubulitt” (uppsvällt av vatten). Det vi tröskade före regnandet var bara kring 21 % och är redan nere i 16 % i gamla kalluftstorken så jag har stängt de lårarna – det håller sej över vintern nu. Det vatubuliga vetet blåser jag på dag och natt. Det torkar fastän luftfuktigheten är över 90 %.

Nu fyllde jag för första gången på den nya torken genom att kippa släpvagnen direkt i torken och det gick bra. Tyvärr kan jag inte fylla i främre delen eftersom taket tar emot där men det går bra att fylla där genom att kippa i gropen och blåsa upp. Men mycket snabbare går det att kippa direkt i torken.

Direkt kippning i torken

Sent i går kväll fick jag skogsåkern Aaltjärri (Alkärret) tröskad. Jag hade ingen lust att köra tröskan dit på nytt genom den eländiga lervälling som skulle föreställa väg. Det lyckades med ren seghet. Jag fick köra riktigt långsamt och vissa ställen så fastnade den sega och trassliga vetehalmen  på höger sida på bordet så man fick backa varannan meter. Men det är skönt att ha det undan nu då det regnar.

Nu har jag bara kring fem hektar kvar och det viktigaste är att få in Zebra-vetet. Jag hade tänkt ha det som utsäde men få se om det gror alls efter den här eländiga hösten. Hela året har varit uselt. Först massor med snö och ingen tjäle, sedan vått och segslitet vårbruk, en fuktig sommar och nu den här förbonkade hösten. Man skulle behöva litet optimism a la Bonden Paavo efter det här (lån från Runeberg). Fördelen med jordbruket i Norden är att vi börjar på nytt på våren. Lervällingen har försvunnit och efter en harvning ser åkrarna igen lovande ut …

PS. Lyssna gärna på Siv Malmqvist: Regnet det bara öser ned medan ni läser

Ny tröska ?

Tjahapp, så tillbringade jag den här dagen där man vanligen är under tröskandet, dvs. i verkstaden. Det gick bra att köra tills jag hittade ett skakarbord på åkern. Det var alltså från min tröska och det hade tappats föregående varv.

Ingen stor sak – det var bara de två fästskruvarna som hade brustit. Det behövdes inga reservdelar men för att byta ut dem borde jag skruva loss ramen för skakarbordet och ta ut den ur tröskan. Och det är ett större jobb.

I det skedet gick jag in på kaffe. Det skall man alltid göra då man får en oemotståndlig lust att sparka på tröskskrället. Just nu har jag inte tid att åka till doktorn med sjuk fot. Samtidigt kan man titta på priserna på nya tröskor så man får mera motivation att skruva och svetsa.

Vår “nya” tröska är omkring 25 år gammal och det behövs litet skruvande och svetsande varje år. Förstås skulle det vara roligt med en ny tröska som inte går sönder så fort man börjar tröska. Men då priset är omkring bruttoinkomsten från jordbruket under tio år så är det knappast lönsamt. Även om hälften av allt man odlar blir otröskat varje år så vinner man ändå på att lappa ihop den gamla tröskan. Visst sparar man en massa tid med en ny tröska men då skall man ha nånting nyttigt att göra under den tiden – som hämtar in pengar. Att bara ligga på sofflocket och titta på den nya tröskan tilltalar mej inte.

Och så är det ju så trevligt med verkstadsarbete …

Nu har jag mest leråkrar kvar att tröska och där har det varit dålig växt i år. Även om jag har halva arealen otröskad så är det mesta inne i torken i kilo räknat. I leråkrarnas svackor är det ren missväxt och de vanligen torra “duntarna” (höjderna) ser mycket bättre ut.  Så för leråkrarna lönar det sej inte att skaffa en ny tröska.

Före det stora regnet förra veckan så var vetet ganska torrt – omkring 21 % – men nu har det varit 29 och 30 %. Kvaliteten är troligen dålig också. Så det lutar åt fodervete men priset är ju bara 10 euro lägre per ton  så det gör ingenting. Brödvetets kvalitetspriser är sådana att man mest bara förlorar på att sälja vetet till bröd. Prissättningen är ett mysterium som ingen bonde riktigt förstår.

Om man jämför dagens “höga” priser med 1980-talet så är vi ännu under hälften av det dåtida priset  som var omkring 40 cent/kg (utan inflationsjustering). Att börja arbeta utanför gården för att få pengar till en ny tröska verkar helt idiotiskt så det blir nog att svetsa och skruva på den gamla. På det sättet håller den mer eller mindre ihop i 25 år till och sedan får man se hur världen ser ut då. Det lär ju bli brist på mat vilket inte är helt omöjligt. Jordbruksarealerna minskar och befolkningen ökar.

I morgon kväll börjar det regna igen. Det lutar åt att det blir oktobertröskande det här året.

 

Daamb å regn

Det har varit bråda tider. Tröskandet kom igång sent och så har det droppat litet då och då. Inte många millimetrar men det har inte varit bra för nerverna som annars också är spända den här tiden på året då hela årsinkomsten för jordbruket kommer in – eller inte kommer in.

Så gick tröskan sönder. Det händer förstås just under den brådaste tiden. Inte går den sönder under resten av året då man skulle ha bättre tid att reparera den. Nu var det en axel till skakaren som brast. Inget under förstås eftersom en rörelse fram och tillbaka är det värsta för metall. Den brast alldeles bakom en gummibussning så det var omöjligt att se sprickan på förhand.

Till all tur var det mitt i veckan så det var bara att ringa grabbarna på Agrimarket i Borgå och axeln kom nästa morgon. Men då hade det redan börjat regna så det blev uppehåll i tröskandet. Speciellt glad blev man inte av tiodygnsprognosen som hade droppar varenda dag. Då var bara en tredjedel tröskad ännu. Till all tur så blev det inte så mycket regn så den gamla torken körde vi full då tröskan var reparerad.

Sedan kom det igen regn. Och riktigt ordentligt fastän prognosen lovat någon enstaka millimeter. Men jag har varit upptagen med att tömma nya torken på flis för att få rum för resten av vetet. Och då blev det “daambarbeit” (dammarbete). Det var första gången vi använde det nya flislagret. Två vintrar hade jag kört flisen direkt från torken till flismataren men nu behövs alla plåtyta för vetet.

Man planerar och funderar och ibland blir det fel. Det fanns nog fina luckor från torken till flislagret i samma hus men de visade sej vara alldeles för små. Då jag skulle skuffa ned flisen med den stora Zetorn och frontlastaren så märkte jag inte ens att skivor och allt strök med. Den stora Zetorn är alldeles för tung för att man skall märka att det tar emot. Troligen kan man köra omkull ett hus utan det känns alls. Jag är van vid gamla MF65 från 1960 med lilla Jameslastaren som minsann inte orkade köra omkull nånting.

Nåja, det vara bara hårdkartongskivor så de är lätt utbytta. Men det blev en massa skyffelarbete för att få flisen genom de små luckorna. Små och små – de var 60×200 cm – men det räckte inte till för den stora lastaren. Svetten rann och dammet klibbade men gymfaktorn var hög.

Flis är lätt men den rinner inte alls. De fyrkantiga flisbitarna fastnar i varandra och bildar en stenhård vägg. Förr försökte jag ta loss den med järnspett och stålskyfflar tills jag insåg att det lättaste var att sparka lite nerifrån uppåt. Då lossnar flisen och rinner snällt ned …

I alla fall var jag glad att jag byggt en körbar tork. Om jag hade varit tvungen att för hand skyffla hundra kubikmeter flis ända upp till 14 meter (torkens bredd) så hade jag fått ge upp. Nu kan jag åtminstone skuffa flisen med frontlastaren fram till luckan – som nästa år kommer att göras dubbelt eller tredubbelt större så man kan skuffa flisen hela vägen ned i flislagret med traktor.

Gissa om det var skönt med bastu på kvällen efter flisskyfflandet …

P.S. Vetet var ganska torrt. I början 24 % och de senaste lassen kring 21 %. Det har något år varit så vått att mätaren slagit i botten (över 27 %).