Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Klåss å kultuur

Den här hösten har varit rena definitionen på “klåss” (våt lera och gyttja). Det har regnat hela tiden eller åtminstone duggat. Jag körde sista leråkern med tallriksharv i en grym smörja och är riktigt förvånad att det gick alls att köra. Tallriksharven gick egentligen för djupt men med den stora Zetorn fick jag åkrarna någorlunda omrörda. Viktigt är att få halmen nedkörd så den börjar förmultna. På våren är det eländigt att så om det finns en mängd torr halm som fastnar i billarna. Men mullåkrarna har jag lämnat och tänkte köra dem först då det frusit på litet – möjligen i slutet på veckan. Nedan en riktigt ren harv – ibland har den varit så full av halm och lera så man inte sett nånting av själva harven.

Och grävandet av den elektriska kabeln fortsätter. Vi var en vecka i Sverige för att tömma huset på vatten och ställa i ordning för vintern men vi hade knappt hunnit in genom dörren där förrän det ringde och jag fick höra att de grävt av fiberkabeln i Hindersby. Den var riktigt bra utmärkt men så kom det ett nytt gäng och började gräva i mörkret … Ett elände med alla dessa underentreprenörers underentreprenörer i femte potens.

Utanför vår port har de kört sandlass efter sandlass men ännu pressas det blöt lera upp ur vägen på grund av det eviga regnandet. Men det klagar jag inte över för vi blir av med alla stolparna sedan. Jag har tuggat mej genom en halvmeters dubbel tegelvägg på ladugården för att få in kabeln till huvudcentralen och lyckades få sönder min pneumatiska borrmaskin – fast i ärlighetens namn så var det nog borrandet i somras i torkens sega betongmur som tog livet av den. Med en ny borrmaskin och meters stenborrar (hålet måste vara snett så det blir ganska långt) så fick jag efter mycket svett och möda ett hål på 7 cm. Rören till växthuset skall genom väggen också.

Men nu börjar det bli kulturtider i Hindersby. Vi har jobbat länge med boken om Fornminnesföreningens 60 år och med den nya teatern. Kolla in Hindersbysidorna . Det var Sigge Strömberg – teatermänniska, författare och kulturpersonlighet – som startade Fornminnesföreningen 1952 och ordnade stora bygdefester som hade upp till 1000 personer i publiken och det var mycket på den tiden. Hans sonsons dotter Mikaela har skrivit boken som preliminärt har utgivningsfest den 8 december.

Och så har byns nuvarande teaterguru Isa Stenberg igen skrivit en pjäs om Hindersby, den här gången på 60-talet. Vår andra teaterguru Robert Jordas har regisserat och 40 byyssari (bybor) är med i en av de största kultursatsningar vi haft. Jag hörde att skådespelarna skrattat så de knappt kunde repetera pjäsen.

Kultur betyder ju “odling” (från latinets “cultivare”) så det passar oss odlare att efter klåsset bänka oss och skratta litet åt livet på landet på 60-talet. Det handlar om riktiga existerande människor från vår lilla by som vi mycket väl minns. Dramatiserat av Isa förstås. Det här är ingen konstgjord snobbteater från underliga miljöer som vi aldrig sett utan riktigt äkta heimlaga från början till slut. Isa är född och uppväxt i byn även om hennes karriär inom teatern förde henne till Sverige. Hon känner till byn och dess människor inifrån men är tillika proffs och kan föra ut det på ett sätt som vi vanliga dödliga inte behärskar.

Det kan löna sej att åka långa vägar för att se på äkta byateater som dessutom går på det riktiga gamla språket.Så nu tar vi steget från åkerkulturen till teaterkulturen och väntar på våren då det igen blir att harva och så och hoppas på ett nytt och bättre år än det här klåssåret.

Att harva ackumulatorer

Nä, det är ingen bra idé att köra över ackumulatorn med tallriksharven – enda ursäkten är att det var mörkt. Det var alltså fotsteget som lossnade på stora Zetorn och ackumulatorlådan är fäst vid det. Så allt hamnade under bakhjulet och sedan under tallriksharven. Därefter hade jag en före detta ackumulator och en bucklig plåtlåda. Men eftersom en diesel inte behöver ström – annat än att starta – så gick det bra att köra hem.

Fotsteget satt fast med fyra stabila bultar men hade inget stöd så det vickade till varje gång man steg på det och till sist tröttnade metallen och brast. Bultarna höll nog men ramen under hytten gick sönder. Det var ju en korkad konstruktion som helt enkelt måste gå sönder. Då jag får höstbearbetningen klar så skall det svetsas fast stöd så att fotsteget inte kan röra sej.

Då jag berättade om olyckan så frågade dottern (svagt försmädligt) om jag inte märkt att fotsteget vinglade ? Jovisst, men som vanligt så tänkte jag att jag fixar det senare …

Ny acku hade jag hemma så det gick att reparera. Att banka tillbaka plåtlådan för ackun i sin gamla form var emellertid omöjligt. En skrynklig plåt får man aldrig rak igen. Men jag lyckades slå ut den så mycket att ackun ryms i lådan.

Annars så har det gått bra att köra med tallriksharven efter frosten. Nu börjar det emellertid bli så varmt att leran blir kladdig igen. Men jämför man med andra höstar så hålls harven riktigt ren. Jag har inte behövt laga ren den en enda gång i år än. Vissa höstar så klibbar leran fast så att man måste hacka lera efter ett par varv. Och lera blandad med halm kan bli stenhård.

Det värsta jag varit med om med tallriksharven var i alla fall då jag körde ett torrt augusti. Jag kom inte ens ett varv innan halmen lindats runt axlarna så att de inte alls rörde sej. Då är våta höstar bättre och tydligen bäst med litet frost (men inte för mycket).

Jag tror inte riktigt på direktsådd efter höstens regn. Det finns stora spår i leran och då den torkar på våren så kan det vara svårt att så. Med tallriksharven så jämnar man ut spåren och myllar dessutom ned halmen så den börjar förmultna. Det är inte så roligt på våren med stora mängder torr halm. Den torra halmen börjar nämligen släpas med såbillarna.

Det har varit lätt att köra med tallriksharven i år – lustigt nog. Nu har jag nästan alla “leidärlaand” (leråkrar) körda och mulljordarna är lättare att bearbeta även om det fryser på litet. Men tiodygnsprognosen lovar ganska varmt väder. Även om dagarna är korta så hinner man bra köra 5-7 hektar per dag utan att ha bråttom. Det beror litet på åkerns form. Om man måste backa och vända ofta så blir det långsammare.

Lervälling

Visst har man varit med om leriga höstar. Hindersby är ju känt för sin lera som säkert är lerigare än på annat håll. Då istäcket smälte efter istiden så hamnade sanden och annat material på annat håll och här lades all leran – och så stora stenar. Men nu slår lervällingen nya rekord. Utanför vår port.

Bilden berättar inte hela historien. Det ser någorlunda bra ut men är i själva verket 5-10 cm genomblöt lervälling. Den blev riktigt smaskig då grävarna körde bort det material som de grävt upp från kabeldiket i vägen (lera alltså). Och det regnade ordentligt hela den dagen så blandningen blev värre än nånting vi sett tidigare. Då den bättre hälften kom hem måste jag föra ut gummistövlar åt henne för att hon skulle kunna komma in.

Men vi klagar inte. Det är så bra att få bort elstolparna att en halv meter till av lervällingen inte skulle störa ens. Och snart försvinner A-stolpen på bilden också. Den nya matningskabeln är redan nedgrävd till ladugården där huvudcentralen finns. Men postiljonen kommer inte att vara glad i morgon …

Tur att vi inte hann förnya granhäcken bredvid porten. Då A-stolpen skall tas bort så blir det säkert ganska eländigt och troligen stryker postlådorna med också. Så det blir att göra om både portar och häckar och postlådor. Och det är ju bra.

Det gick fint att köra med tallriksharven efter frostnätterna men då regnet kom på fredagen så var det slut. Då satte jag plåtar på gripen och började rensa diken i stället. Att kröka plåtarna (6 mm) var inte så lätt. Jag har länge tittat på hydrauliska pressar men det har inte blivit av att skaffa en sådan än. Nå, det går ju också med att lägga plåten över två stockar och köra den stora Zetorn över den. Vackert blev det inte men krokigt.

Man tycker ju att leran borde vara som smör efter allt regnande men icke … Ytan är nog nästan flytande men tio cm djupare är det ganska hårt. Det här är ju inte någon grävskopa men man får bort gräs och torvor från diket i alla fall.

Nu hade jag väntat torrare väder för nästa vecka men de eländiga vädergubbarna har börjat hota med 20 mm snöslask till tisdagen. Tröskan borde göras ren men det är inte lätt i det här vädret. Och jag vill absolut inte köra in den i ladan förrän den är ordentligt rengjord. Då drar den till sej en massa gnagare och jag har varit tvungen ett år att byta en massa kablar som var avgnagda bakom hytten. Det här året börjar komma upp på Top Ten-listan över år med eländigt väder. År 1962 var här översvämning i skördetiden så vi inte kom ned till byn med traktor ens men det slutade regna nån gång åtminstone. Det här året börjar det regna på nytt så fort det verkar torka upp något litet.

En olycka kommer sällan

ensam. Först gick bakrutan på stora Zetorn i tusen bitar (rent bokstavligt) och jag hann inte köra många varv med tallriksharven så tappade jag en mutter. Ingen stor sak tycker man men det var en engelsk harv och de eländiga typerna använder gammaldags tums muttrar. Jag har en massa skruvar och muttrar i lager men bara metriska. Så det var bara att hoppa i bilen och köra tvåhundra kilometer till Ring III för att köpa en ny mutter för 1:90. Hela den dagen gick förstås förlorad nu då det mörknar så tidigt.

Då jag skulle skruva fast muttern så såg jag att framringen var flat. Nästa dag blev det att skruva loss framhjulet och åka och byta till ny ring. Litet hann jag köra – mest för att se vad som nu skulle gå sönder. Lustigt nog gick det bra och jag kan i morgon börja dagen med maskiner som borde fungera.

Ibland undrar man när man egentligen hinner få något arbete gjort men varje år har det blivit klart i alla fall – om än haltande och med mycket tid i verkstaden. Maskinerna skulle sällan gå sönder om man bara lät dem stå oanvända förstås.

Sedan gör ju stora maskiner en hel del arbete på kort tid. Tallriksharven efter stora Zetorn kör jag nästan på vägväxeln så det går undan. Efter frosten gick det riktigt bra för det vara torrare och ingen lera fastnade på tallrikarna. Det allra värsta är lera som kittar fast i allting och blandad med halm så blir den som sten. Förra hösten var eländig i den meningen – mycket värre än i år.

Så gick det också snabbt att byta ringen – medan jag väntade. Jag har i tiderna bytt ring för hand med ringjärn och det var ett besvärligt arbete som man ibland fick göra om då innerslangen gick sönder vid monteringen. De nuvarande maskinerna gör ringbytet enkelt. Räkningen på 770 euro var inte så trevlig men jag visste redan då jag köpte traktorn att ett ringbyte var nära. Traktorn hade stått ute året runt och ringarna var fulla med torrsprickor.

Jag var också nöjd med frontlastaren på den stora Zetorn. Den har dubbelverkande cylindrar så det var bara att lyfta upp framaxeln och skruva loss hjulet. Inget bråk med domkrafter och stubbar och blankor.

Så det var en riktigt vanlig dag sist och slutligen.

Vintern slog till plötsligt

Det har varit otroligt lång sommar – första frosten kom 23 oktober ! Men sedan blev det helt plötsligt vinter. Ett par kalla nätter och dagar gjorde att markytan frös ordentligt. Inte ens med stora traktorn lyckades jag jämna ut vägen som har djupa spår efter den regniga hösten. Det lär bli varmare till slutet på veckan så då får jag försöka igen. Till all tur hann kabelgrävarna täcka diket i vägen men lerklimparna som ligger kvar är hårda som sten.

Jag klagar inte för det är fint att stolparna kommer bort från åkern men grävandet hindrade mej att göra ren tröskan och köra in den i ladan för där fanns en stor grushög. Så jag tänkte köra med tallriksharven i stället. Först skulle jag dricka kaffe och tog tag i bakrutan för att stänga den – sedan regnade det glasbitar. Hela rutan blev småbitar på en gång. Så det blev att åka till Ring III efter en polykarbonatskiva – glas vill jag inte mera ha som ruta. Och så plockade vi små glasbitar en hel dag. Traktorn stod utanför verkstaden och det var inte bra att lämna glas eftersom barnbarnen ofta springer och leker där. Tyvärr hann det komma snö utanpå men med värmepistol, borste och dammsugare så fick vi bort det mesta. Fast av erfarenhet vet jag att man hittar glasbitar ännu i år efteråt.

Annars var det trevligt med köld. Lervällingen frös och det blev torrt och trevligt. Jag lyckades köra fast ett gammalt dike med schaktbladet. Hade jag försökt tidigare på hösten så hade det troligen blivit en massa djupa spår efter traktorn men nu såg det riktigt snyggt ut. Där leran varit bar hade det frusit ordentligt men där det fanns växtlighet hade marken nästan inte frusit alls än. Men det hinner ännu bli lervälling …

Full rulle

Det brukar bli lugnare efter tröskandet men i år är det full rulle. Jag har inte hunnit göra ren tröskan än för den ena katastrofen har avlöst den andra. Men den nuvarande brådskan är jag bara glad över. Man kunde inte tro att man skulle bli av med stolparna (se Elstolparna) men just nu dundrar en stor grävskopa förbi fönstret och hela huset skakar. I går grävdes elkabeln ned på vägen utanför huset.

Det var inte så lätt. Vägen går tvärs genom vår gårdsplan med huset på ena sidan och ladugården, verkstaden och torken på andra sidan. Så det går tre buntar med rör och kablar under vägen – bland annat värme och el till huset. Det var litet nervöst då grävskopan kom närmare. Då hade redan grannens telefonkabel grävts av och en vecka utan värme och el i huset verkade inte alls lockande.

Men gubbarna som grävde var lugna och försiktiga. Vi hittade de gula plastremsor jag lagt ned för 30 år sedan men rören och kablarna hade jag till all tur grävt ned riktigt djupt. Inte för att jag kom ihåg hur de låg nu mera. Det var före digitalkamerans tid så det fanns inte fotografier heller. Men jag hade ritat hyfsade kartor även om djupet inte blivit uppskrivet. De tre rör som används för datanätets kabel och fiberkabeln var bara 60 cm under vägen så där måste vi dra elkabeln under rören. Men det gick bra och vi har både värme och elektricitet i huset ännu.

Till all lycka hade vi lagt ned fiberkabeln bredvid kommunens vattenledningar på nästan två meters djup så det är inget problem med elkabelsgrävandet. De lägger den på ca 1 meters djup så där finns god marginal. Att bara dra ned kablar till 50 cm djup är ganska farligt för vad som än grävs går ned till det djupet.

Förutom kabelgrävandet måste jag få upp den ladudörr som blåste ned på sommaren. Den var inte så liten – 3,6×4,2 meter så det var litet besvärligt att få upp den ensam. Men man har vant sej vid att göra allting på egen hand så med litet organisation och den stora lastaren fick jag (med nöd och näppe) upp den stora dörren. Man måste bara ta det försiktigt så man inte blir under ifall nånting ger efter. Det värsta var att få ut den ur ladan på sned och sedan svängd.

Men alla är i livet ännu och de täcker just nu kabeldiket i vägen så jag är ganska nöjd. Det blir kallt och snö och värmerören i huset sitter fast men det skall väl ordna sej så småningom. I går spolade jag en slinga som var full med rost så nu är det varmt i arbetsrummet åtminstone.Och så kan man ju elda i de gamla kakelugnarna ännu. Vedlidret borde städas och skräpet brännas upp. Det är inte fullt med ved eftersom mellantaket måste lyftas upp då den gamla torken rivs.

Ännu inga större fritidsproblem i sikte …