Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Lagstadgad 1 Mbits

Vi har återvänt till 1856 med inslag av 1912 och 1930. Jag sitter alltså i korpral Nornbergs hus i Medåker och skriver detta. Den mobila dataanslutningen är förstås från 2010 – även om man ibland kan tro att den är mer besläktad med 1800-talet. I går kväll hade jag 7 kbit/s upp och 8 kbit/s ned ,,,

Ni vet väl att man i Finland efter den 1 juli i år har lagstadgad rätt att att få en dataanslutning på minst 1 Mbit/s ! Hemma kommer man inte att tänka på det eftersom vårt fibernät kör med 100 Mbit/s men nu verkar det vara en riktigt viktig lag.

Det är bara att ta kontakt med den operatör som utsetts att sköta den lagstadgade anslutningen (se nätsidan ) och meddela att man vill ha en anslutning. Man behöver inte bekymra sej för kablar och antenner – det är operatörens sak att ordna. Man måste betala men det står i lagen att kostnaden skall vara ”skälig”. Vad det betyder slåss Kommunikationsverket och operatörerna om men det är troligen några tiotals euro per månad på sin höjd.

Om operatören vägrar att fixa en anslutning så är det bara att kontakta verket som tar dem i örat. Och det går inte att smita från kvaliteten heller. Det är klart stadgat att anslutningen måste klara minst 500 kbit/s i medeltal för en godtycklig fyratimmarsperiod och minst 750 kbit/s under 24-timmarsperioderna. Detta därför att trafiken varierar hela tiden på nätet. Och det är ganska hårda krav. Inte många nuvarande anslutningar klarar dessa även om de ibland kan komma upp till 1 Mbit/s.

Så det är bara att kolla in vilken operatör som skall ordna saken och ringa. De måste förstås få en rimlig tid att bygga ut sitt nät så det kan vara bra att sätta igång genast. Men om man har tillgång till eget bya- eller regionnät så är det förstås bättre och billigare. Här är österbottningarna lyckligt lottade.

Och så är det fortfarande en lagstadgad rättighet att få telefon – glöm inte det. Och en telefon som fungerar – inte så att man måste stå på ett ben på ladugårdstaket för att kunna ringa. Telefonbolaget måste bara ordna en anslutningspunkt – men den måste fungera. Annars är det Kommunikationsverket nästa …

Men nu skall jag ta en kopp Jubileums-Mocka. Man kan köpa allt man behöver i Sverige – utom kaffe. Hälsningar från min olagstadgade långsamma trådlösa anslutning.

Nu packas det

Det värsta börjar vara avklarat. Vi har vetet i torken, flis för värmen i vinter och höstbearbetningen är klar. Dessutom lyckades jag få Mikkos nätkabel skarvad. Så nu kan vi lugnt åka till Sverige och se på ELMIA i Jönköping. Det är en jordbruksutställning som varannan gång handlar om Maskin och fält – alltså vårt område.

Och så siktar jag på en Väderstad Rapid direktsåmaskin i Uppsala. Den är förstås begagnad och det gäller att passa på för det finns inte så många smala maskiner (3 meters) till salu. Fyra meters finns det hur många som helst men då skulle jag bli tvungen att bygga om hela huset för att få in den. Och det tänker jag inte göra.

Som sagt så tror jag inte på ”äkta” direktsådd därför att halmen håller kvar fukten för länge på våren men jag vill ha en direktsåmaskin för den har tillräckligt med vikt på billarna – och det behövs minsann på våra styva lerjordar. Den gamla Simultan är alldeles hopplös. Så fort det kommer litet hårdare jord så är billarna i luften och småfåglarna har inga problem att picka kornen i sej.

Men det är ett stort arbete att packa allting. Jag skall ha med en stock för huset, plåtar för ”tuutn” (skorstenen) och alla möjliga verktyg. Det gäller att planera ordentligt så man inte glömmer nånting för det går inte att komma hem och hämta det. En hel del verktyg har jag nog blivit tvungen att köpa eftersom jag glömt hem dem.

Och så skall alla beställningar göras. Över nätet köper jag en hel del och skickar det till Medåker. Det blir billigare och så är de svenska företagen urusla på att skicka utomlands – de har ännu inte fattat att de hör till EU. Men näthandeln är utmärkt. Man tittar bara på priserna på prisjakt.nu och så går man till den förmånligaste butiken och beställer direkt. Verkligen fint. Att springa i butiker har jag nästan slutat med.

I morgon kväll åker vi från Åbo med färjan (det är så eländigt att köra i H:fors i rusningen och så går färjan alldeles för tidigt därifrån). Småkatterna är redan hos barnbarnen (där går det livligt till just nu …) och i morgon får Hobbe åka till mormor – och det gillar han. Vanligen gömmer han sej under soffan och morrar då han måste åka bil men om man säjer ”Mommo” så går det bra att få honom i bilen. Säj inte att djuren inte förstår vad vi pratar :-).

Om jag inte får nätkontakt så hörs vi knappast på en vecka men jag har fyra olika operatörers kort så hoppeligen fungerar något av dem. Vi har alltså bara ”mobilt smalband” (det är fel att kalla eländet för ”bred”band) och det fungerar ibland och ibland inte. Men jag har satt upp en riktantenn på huset så det borde hjälpa litet.

Den som gräver en grop åt andra …

får 10 euro i timmen. I går grävde vi fram optofibernätets kopplingspunkt vid brorsans garage för att koppla till Nissas nya hus. Samtidigt kopplas vattnet till där. Vi har ju fiberkabeln i samma dike som vattenröret. Den här kabeln är den allra första biten som lades ned år 2003. Landets nästförsta byafibernät (en by i Österbotten hann fem dagar före oss då vår svets gick sönder).

Fiberkablarna är skarvade i metallburken och nu skall jag lägga in en ny burk för Nissas fiberkabel. Metallburkens alla uttag är upptagna redan. Den blå pelaren är vattenledningens avstängningsventil.

I dag rengjorde jag sprutan och ställde undan den för vintern. Nu skall fibersvetsningshuset (”hönshuset”) läggas fast vid MF-165:an och så blir det att svetsa. I dag hann jag inte för vi skrev under köpebrevet för försäljning av butiken (se Nu såldes byabutiken).

I går tog Pricken sin första sork och blev vederbörligen berömd och belönad. Bägge småkatterna är nu ute ganska mycket och tycks trivas med det. Och de har blivit goda vänner med Hobbe. Jag hann tyvärr inte få fram kameran då Pricken slickade Hobbe mellan ögonen men här ser ni att de nog kommer bra överens:

Sommaren är slut

I dag flisade vi hela årsbehovet – på 80 minuter … Med Christers stora flistugg (se fotot) så går det fort. Det var också slutet på en epok för nu satte vi för första gången flisen i den nya torken. Den gamla torken har litet flis kvar än men då den är slut så skall den torken rivas. Det var första skedet – testskedet – i fliseldningens historia på Bos-Sestu.

År 1983 köpte jag den första flismataren (som då var ovanlig) och kopplade den till vår gamla dubbelpanna. Den var inte dyr – bara 9000 mark – men det var ett nytt system som jag bara skulle pröva. Inte heller flistorken kostade mycket – jag använde den gamla kalluftstorken på bodvinden och köpte bara fyra gångjärn för att göra rvå tömningsluckor. Som transportsystem använde jag tömningsfickan och transportfläktarna i torken på ladugårdsvinden.

Men systemet fungerade alldeles för bra – så bra att testsystemet var i bruk tills för ett år sedan. Men nu är det utbytt mot ett större och bättre system och ny biovärmepanna. Det nya systemet är inte helt färdigt men har varit i funktion sedan förra vintern. Huvudsakligen är det mellanlagret som skall byggas ännu i höst. Och det skall jag börja med nu då höstbearbetningen är avklarad. Det tog en eftermiddag plus en timme att köra över allting med tallriksharven.

Men i kväll firade vi sommarens slut med höstkaffe på Hurtigs torp. Det är en tradition som fornminnesföreningen haft i omkring 50 år. Det är en speciell stämning då hopenbackarna förstärkta med mosabackarna och sminnsbackarna träffas i stearinljusets sken – det finns ingen elektricitet i torpet. Vi minns den gångna sommaren och tänder ljus för de medlemmar som gått till den sista vilan.

Välkonstruerat: Allting gick sönder tillika

En av orsakerna till att jag aldrig börjat jobba som ingenjör i industrin är att vi fick lära oss att konstruera maskiner där allting går sönder tillika. Om ett lager håller dubbelt längre än resten av maskinen så är det ju rent slöseri – eller hur ? I så fall är min engelska Ransome tallriksharv ytterst välkonstruerad. Fem lager gick sönder inom ett par varv på åkern …

Nå, jag betalade bara 5000 mark för harven – men inte är den mera värd heller. Tydligen var de gamla MF-traktorerna de sista bra maskiner som tillverkades i England. Nog skall lager hålla i 40-50 år minst. Själva harven är ganska trevlig men nu har den bara ett enda ursprungligt lager kvar (av åtta) och det ger väl upp andan snart det också.

Att byta lager är inget problem – utom då det är icke-standard. De här lagren är gjorda för fyrkantig axel … Så vad gör man då ? Jo, man svarvar ned lagrets axelbussning till standardmått (50 mm) och sätter dit standardlager. Problemet är att jag inte har någon svarv – nästan den enda verkstadsmaskin jag inte har.

Men nu råkar grannen, Niss-Arstu Holger, vara mycket verkstadsintresserad och han har en gammal stabil Arboga-svarv som väger nästan ett ton. Han har byggt alla möjliga maskiner själv men nu börjar åldern (90+) och besvärliga höftleder göra det svårt att stå böjd över svarven. Men huvudet är i prima skick och med litet handledning lyckas jag svarva ned lagren till lämplig diameter.

Sedan gäller det att bygga om lagerfästena för de ursprungliga passar naturligtvis inte. Med svets, pelarborrmaskin och litet allmän händighet lyckas det och snart kan man skruva fast de nya lagren. Tre lager måste jag bygga om innan jag kom ut på åkern igen. Det är lätt att byta reservdelar men det tar betydligt mera tid att bygga om en maskin. Så det behövs en titt på priserna för begagnade tallriksharvar vilket höjer motivationen riktigt ordentligt. En Väderstad Carrier (begagnad) går över 100 000 kronor.

Jag kom ett helt varv runt åkern och så var två lager till sönder. Men nu börjar Lantbruksvädret hota med snö så det är ingen tid att lappa ihop skräpet mera och då tar man till nästa åtgärd: Den söndriga axeln skruvas bort och så kör man med det som finns kvar på harven – det är i alla fall tre fjärdedelar :-).

Då det är panik så kör man så länge det finns nånting som skrapar i jorden bakom traktorn. Nu visade det sej att det på harven är framaxlarna som arbetar och att bakaxlarna närmast bara jämnar ut. Så resultatet blir inte så illa – bara litet ojämnt. Det är i alla fall utmärkt före – torrt och fint.

Tallriksharv är ett bra redskap. Jag körde tio hektar på sex timmar och då åt jag också under den tiden. Det gick att köra på hög treans växel och då var motorn inte ens ansträngd. Vilken skillnad jämfört med plöjandet …

Tanken är att blanda in halmen i jorden så den börjar ruttna snabbare. Dessutom blir man av med halmhoparna som håller fukten väldigt länge på våren. Jag tror inte riktigt på ren direktsådd för den blir alldeles för sen då halmen håller fukt. Men med en lätt bearbetning på hösten borde det gå att så i vanlig tid på våren. Och att köra ett varv med tallriksharven går mycket snabbt (ifall den håller ihop …).

Vild dag på vetebörserna

Vetepriserna har en tid gått nedåt och låg till och med en dag nätt och jämnt under 200 euro/ton men i dag tog de ett jättesprång uppåt. I Paris slutade vetet på 224 – upp 8 % på några timmar och i Chicago steg det 8,6 %. Orsaken var en ovanlig stor sänkning av skördeutsikterna i USA i jordbruksdepartementets rapport.

Behovet av vete stiger dessutom hela tiden och nu är förhållandet mellan lagren och användningen nere i 7 % – den lägsta siffran på 15 år. Det betyder att vi lever farligt och att det inte är så säkert att man kan ersätta den inhemska produktionen (som endel tycker man kan slopa) med import. Åtminstone blir det ganska dyrt. I maj kunde företagen köpa inhemskt vete för litet på 90 euro/ton men nu skulle import gå på mer än 240 euro/ton.

Men uppköparna här i landet har varit kvicka att sänka priset på vete som nu är 160 euro (Avena). Det uppmuntrar inte direkt till att satsa så mycket på veteodling.

Vetepriserna är minst sagt nervösa. Det kan kasta mycket bara på några timmar. Och det beror huvudsakligen på väldigt små lager. Lagren räcker bara i ett par, tre månader. Också små förändringar i skördeutsikterna ger då stora förändringar i priserna.

Personligen tror jag det beror på att de nya generationerna som växt upp med överflöd av billig mat inte har samma försiktighet som krigsgenerationen. Själv är jag född efter kriget men minns nog knappheten ännu i början på 50-talet med ransoneringskort. Och man blev upplärd att aldrig kasta bort mat. Nyligen läste jag hur en ledarskribent i Hbl tyckte det var fel att tvinga barnen äta upp maten. Men det är inte det som var efterkrigstidens lärdom. Man fick gärna äta litet men inte ta åt sej mer än man orkade äta upp. Det gav en tydlig signal att mat är värdefull – inte nånting man kastar bort hur som helst.

Jag tycker det lutar allt mer åt det hållet att välfärd och överflöd var en parentes i historien och att hårdare tider är på kommande. Och det är inte enbart av ondo. Människan behöver en tankeställare då och då. Vi skall bara hoppas att det inte blir en alltför snabb omställning. Med litet försiktighet och förutseende behöver det inte bli så svårt men med fortsatt slöseri kan fallet bli hårt.

Fast jag är ju väldigt gammaldags …