Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Klädshopping anno 2010

Mats skrev om bondemodet i Modebloggen och jag skall dra mitt lilla strå till stacken. I många år har jag kört med farmare+rutig skrjorta både på jobbet (i Otnäs) och i bondearbetet då farmarna (jeansen om man skall tala modern ”svenska”) börjat bli slitna. Men för ungefär tio år sedan hittade jag på ÖB (Överskottsbolaget i Sverige) gamla militärkläder som såldes grymt billigt och därefter konstaterade jag att de passar utmärkt för en bonde och så har det blivit ”military look” för hela slanten – en ganska liten slant dessutom.

Så jag shoppade i går (över nätet givetvis) kläder eftersom man började se dagsljuset genom bakändan på de flesta av mina byxor. Det blev – inte så överraskande – gröna byxor av modell m/59, gröna fältskjortor av modell m/59 och gröna vapenrockar av m/59. Gröna tröjor (”stickasjoortår” som vi säjer) och gröna halsdukar har jag tillräckligt av efter ett större inköp för något år sedan. Jag köpte 20 skjortor för de kostade bara 10 kronor (1 euro) stycket. Men min hovleverantör har inte större nummer än C50 och det fungerar för mej på sommaren men inte på vintern. Och där finns inte de fina vadmalsrockarna m/39 som är utmärkta på hösten och vintern. Så förutom vadmalsrocken som givetvis är grå så är århundradets färg grönt … (Här byter vi inte färg oftare än en gång per århundrade :-).

Så jag blev glad då jag hittade ett företag i Arboga – alldeles nära vårt hus – som hade både större numror och vadmalsrockar m/39. Nu blir det att anskaffa en hög av dessa för knappast tillverkas det i framtiden mer sådana kläder. Så det gäller att lägga upp ett förråd som räcker livet ut. Priserna är ju inte höga precis så det är bara att lasta bilen full.

Skodon är ofta ett problem i jordbruket. Gummistövlar är annars bra men fötterna kan bli ganska svampiga efter en lång dag. Jag har blivit förtjust i de skånska träskorna och går med dem sommar och vinter. Den som läser ”Uti vår hage” har säkert sett Faló och hans träskor. Jag köper mina på JULA och där finns sådana med ståltåhätta vilket absolut kan rekommenderas. Det är alls inte trevligt att tappa en stock eller en sten på tårna annars … Tyvärr har de ändrat modell så de numera har hål och remmar och annat tjafs som jag alls inte tycker om. Så jag går i de gamla ”trä”skorna som ju har en plastsula som ganska snart brister på mitten. Det gör inget en torr sommar men då det börjar regna så blir strumporna ganska våta.

Strumpor är problematiska. Jag gillar ”heimsticka ullstråmpår” (hemstickade yllestrumpor) men de slits fort i stövlarna så jag drar ”tjööpis” (köpta) strumpor utanpå. Nu skall jag testa svenska arméns yllestrumpor så får vi se om de är användbara.

Men jag återkommer till nästa århundrades mode om hundra år …

Timmersågning

Jag har alltid varit intresserad av byggnadsvård och gamla material och metoder. Även om jag använder högteknologi i jordbruket ibland. Trä och sten är otroligt fina material som håller i all evighet om de sköts rätt och får torka mellan regnen. Fukt är deras värsta fiende – träet ruttnar och stenen sprängs sönder av frosten. Men om man ser till att de torkar upp så håller de i hundratals år eller ännu längre. I dag var det timmersågning på programmet.

Sågverket är ganska enkelt: En motorsåg och en linjal med en vagn för motorsågen. Det är en svensk uppfinning – Logosols Solosågverk – som tillverkas utanför Örnsköldsvik men säljes över hela världen. Stocken placeras på två hållare som kan flyttas uppåt med ett par millimeters noggrannhet. Sedan är det bara att veva motorsågen framåt – ett snöre drar den. Och det fungerar. Litet tid tar det att såga klent virke men till timmerstockar är sågverket utmärkt.

De här stockarna skall användas i Medåker för att reparera stockhuset där. De skall ännu bilas på yttre sidan. Att bila betyder att hugga sidan med en speciell bilyxa. Då blir ytan slätare och släpper in mindre vatten. Efter sågningen är ytan ganska sträv. Om man skall vara riktigt petig så är det fusk att såga förrän man bilar men det går betydligt snabbare och blir rakare. Det är inget problem att byta ut en stock mitt i en timmervägg. Man bara sågar ut den gamla och sätter in den nya stocken som man delat itu för att få in bitarna. Sedan fästes de ihop med ”dymlingar” (tjocka träpinnar). Inga spikar används.

Timmerhus är otroligt hållbara och starka. Även om de ser ut att ha ruttnat helt och hållet så är de ännu starka. Man behöver bara byta ut de värsta ruttna delarna och så är väggen som ny igen. Det går utmärkt att lappa om man vet hur det skall göras. Det är helt normalt att byta ut de understa stockarna då och då eftersom de ligger nära marken och därför hålls fuktiga mer än de andra. Jag har lyft upp hela huset med domkrafter så att man kan byta ut det understa stockvarvet.

Solosågverket kan användas för att såga de mest underliga virkesmått – man kan också såga kilformat virke. Förutom timmerstockar skall jag såga nästan 40 cm breda takbräder i ett rum där taket läckt och innertaket ruttnat. Intressant nog är bräderna smalare i ena ändan – år 1850 så tyckte man det var slöseri med virke att såga bräderna lika breda hela vägen. Så det är specialmått som gäller men det är inget problem för det här sågverket. Sedan skall jag hyvla bräderna för hand så de liknar de andra bräderna i taket och fräsa spunt i sidorna så taket blir tätt.

Egentligen borde man ha sågat på våren men jag tror det var bra att inte ha gjort det i år för stockarna hade troligen spruckit i den hemska torkan vi hade den här sommaren. Timmerstockar bör helst torka långsamt för att förhindra sprickbildning. Men jag har ännu inte sågat Bamsens rotstock (80 cm) från i våras. Till det behövs den stora motorsågen och den är inte ihopskruvad än.

Solen skiner och vetepriset stiger

De två saker som man följer med mest ser trevliga ut just nu (peppar, peppar – ta i trä …). Solen skiner och det är kyligt och bra – och torrt. Och så har fodervetets pris stigit fyra euro till 192 (även om brödvetet gått ned med 3 euro till 200). Det här gäller för Avena. Jag hörde att priserna var bättre i sydvästra Finland men det blir då dyrare transport som vi ju får betala. På nätet stiger också vetepriset i Paris och Chicago efter en liten nedgång i slutet på förra veckan och Rabobank skriver att det kan bli höga priser under flera år.

Så nu är det bäst att fira innan det kommer dåliga nyheter – av erfarenhet vet man att de sällan är långt borta. Nu väntar jag på att de skall hämta ett lass vete (det blir nog foder på grund av hektolitervikten men det är bara 8 euro skillnad nu). Därefter blir det att tömma den nya torken och ta in flisen kvickt. Man hinner ännu torka den om vädret fortsätter så här torrt.

Under tiden sköter jag om detsamma som Kalle (och delvis Mats) – alltså gör rent och ställer undan för vintern. Det går i princip snabbt men till exempel tröskan måste stå ute tills jag lyft upp golvet som satt sej tio centimeter. Här på leran håller inte grunden. Och så finns det en hel del reparationer på maskiner och byggnader som skall göras – helst före januarikylan …

Men först försökte jag ta en bild av Pricken (vanligen kallad Busis) vilket inte var det lättaste. Man hann inte alls med i vändorna …

Byarnas revansch

Landsbygdsriksdagen började livligt. Det blev en hel del diskussion om byarnas framtid. I motsats till vissa politiker tror jag alls inte att byarna dör ut – snarare tvärtom på längre sikt. Jag tror inte heller att tyngdpunkten måste flyttas från jordbruket till annan verksamhet. Tvärtom visar alla långtidsprognoser på att jordbruket blir allt viktigare och priserna stiger. Fortfarande kommer jordbruket att vara ryggraden i byn även om det flyttar tillbaka en massa ungdomar som har andra jobb.

I bredbandsarbetsgruppen (13 personer) är det helt klart vilken betydelse optofibernätet kommer att ha i byn och i hela samhället. Det blir den viktigaste infrastrukturen – ännu viktigare än vägar. Men det är ännu inte klart för alla att fibernätet kommer att förändra hela samhällsstrukturen litet på samma sätt som elektriciteten gjorde det. Då var det inte mera nödvändigt att placera bruken vid en fors utan man kunde bygga dem var som helst. Nätet gör det möjligt att bo var som helst (där det finns optofiber) och sköta jobbet över nätet. Utom för vissa jobb förstås.

I de moderna ladugårdarna behövs det en datamaskin och jag har dragit fiber till de nya ladugårdarna här. Men den behövs också för snart sagt all verksamhet – från handel till hälsovård. En deltagare berättade om läkare som över nätet undersöker patienter och ifråga om enklare problem kan skriva ut recept. Det är givetvis inte möjligt i besvärligare fall men redan att kunna dirigera patienten till rätt plats direkt utan omvägar är värdefullt. Och en hel del mätningar görs numera elektroniskt så det kan också ske över nätet. Möjligheterna är många. Det diskuterades också åldringsvård som i glesbygden kan vara besvärlig då man måste åka långa vägar för att bara kolla upp åldringarna vilket kunde ske snabbare och effektivare över nätet med betydligt ökad trygghet.

Vi fortsätter diskussionen i dag men den blir knappast avslutad med riksdagen utan torde fortsätt länge än på annat håll. Jag tycker man inte skall stirra sej blind på dagens onekligen negativa trender utan försöka se litet längre. Då ser jag absolut byarnas revansch och ”flykten till landsbygden”.

(P.S. Och så fick jag ju träffa Mårtens trevliga syster …Ankdammen är liten 🙂

Landsbygdsriksdag

I dag inleds Landsbygdsriksdagen i Borgå (Haiko gård) så det blir inte arbete här hemma utan jag sitter och funderar på andelslag för datanät i stället. I den arbetsgruppen har vi landets främsta experter: Ulf Grindgärds från Österbotten som är det enda landskapet med egen expertis på området, Gunnulf Mårtensson från Liljenet som enligt min mening byggt det finaste optofibernätet i hela landet och många andra som varit väldigt aktiva i många år för fibernätbyggandet. Och hela landet är representerat inklusive Kuhmo i Kajanaland som är den glesaste glesbygden.

(se ett tidigare inlägg: Landsbygdsriksdagen i Borgå)

Det blir trevligt att träffas – den här gången i positiva tecken. Vi har jobbat i tio år och för det mesta i motvind. Förutom allmän okunskap (”Vad i all värden är ett optofibernät ?” och ”Framtiden är trådlös”) så har vi fått slåss med ministerier och ”experter” som direkt har försökt hindra utbyggnaden och sabotera vårt arbete. De gamla operatörerna har varit rädda att förlora sina inkomster – och visst går det så eftersom de krampaktigt håller fast vid en föråldrad teknik. Ministeriet som borde leda utvecklingen har inte alls fattat hur viktigt nätet är för hela vårt samhälle. De tror att det är nån marginell fluga för fildelare och ”propellerhattar” (som en representant uttryckte det).

Men till slut har de varit tvungna att inse att utbygggnaden är helt central för utvecklingen. Lika viktig som vägar och järnvägar i tiderna var för industrialiseringen. Men nu är det fråga om att gå in i ”informationssamhället” – fastän jag hellre vill tala om Nätsamhället. Nu i september kom Arthur D Littles rapport om FTTH (Fiber To The Homes – Fiber Till Hemmet). Den är minsann inte nådig med fiberpolitiken i Europa som enligt rapporten vacklat hit och dit i tio år och där ingen gjort nånting – varken regering eller operatörer. Resultatet är att Europa nu är upp till sju år efter i utvecklingen (utom Sverige). Asien leder med Sydkorea och Japan och Singapore som dragare men också Mellanöstern håller på att få den nya infrastrukturen. Inget nytt för oss i ”fibermaffian” som fört fram samma saker i tio år men kanske man lyssnar mer på svindyra konsulter än på oss. Vi har ju bara delat ut gratiskunskap …

För glesbygden är det här rena julfesten. Regeringen beslöt den 4 december 2008 att hela landet skall få snabba datanät (vilket bör tolkas som optiska fibernät enligt ministeriets representant) och 99 % borde ha 100 Mbit/s år 2015. Målsättningen är bra men sedan kommer det praktiska genomförandet och där har vi nog en hel del att säja. Staten är alltid långsam och byråkratisk men jag tror inte att det kommer att fungera ens enligt de planer man har. Men nu är det åtminstone klart att det nya datanätet skall vara ett optofibernät. Punkt. Teliasonera river också det gamla kopparnätet – eller snarare låter det förfalla.

Nog var det litet nervöst då jag började bygga fibernätet i Hindersby för sju år sedan. Det fanns inga tvivel om att tekniken var den enda möjliga men då fanns det massor av andra hinder på vägen ännu. Till all tur var Peter Backman kommundirektör i Lappträsk och han försökte aktivt få med de andra kommunerna i att bygga fibernät så vi hade ett bra stöd av Lappträsk kommun. Men visst måste vi betala ur egen ficka (jag har nog fått pengarna tillbaka). Grannarna undrade vad i all världen jag höll på med för de hade knappt hört talas om fibernät då. Otroligt nog så fick jag i alla fall en massa stöd och hjälp så jag är hindersbyggarna evigt tacksam för det. De hade ju ingen som helst erfarenhet av fibernät (vi var de första i södra Finland) så de måste bara tro mej på mitt ord.

Nu planeras optofibernät i var och varannan by så det är ett högaktuellt tema vi diskuterar. För glesbygden betyder nätet supersnabb tillgång till nästan alla tjänster som stadsborna haft. Det blir också livsviktigt eftersom allt fler funktioner flyttas över till nätet och kontoren både i stad och på landet monteras ned. Övergångsperioden kan vara besvärlig men i längden vinner landsbygden mest på nätsamhällets utbyggnad. Redan nu lämnar vi in stödansökningen och deklarationen över nätet. Vi behöver inte mera köra med deklarationsblanketten till Borgå på morgonnatten (förstås kan man lämna den på posten om man är ute i god tid men det är jag aldrig :-).

Jag är ingen organisatör eller politiker utan hela min grundnatur är att ta reda på nya saker och bygga nytt. Ända sen liten har jag skruvat sönder allting för att se hur det är gjort och hittat på de mest vansinniga uppfinningar. Farsan var alldeles förtvivlad många gånger och undrade om det skulle bli nånting alls av mej. Så jag passade nog som forskare – tills det blev ett tiggerijobb. Förstås har man lugnat sej på gamla dar och numera bygger jag bara vansinniga uppfinningar här hemma. Ålder och erfarenhet har också gjort dem mindre vansinniga. Men roligt är det i alla fall att sätta sej in i ny teknik och fundera ut hur den skall användas på nya områden.

Aplekar

Efter Kristinestadsfärden så blev det att leka apa. Värmepannan stod kall och sotning var nödvändig förrän jag satte eld i den. Men takstegen hade jag tagit bort då vi började bygga det nya (mellan)flislagret. Så jag måste först dra upp takstegen och fästa den ordentligt. Ladugården är ganska hög – omkring 8 meter så det blev att leka apa hela dagen.

Till sist var stegen fast och jag fick leka sotare. Därefter skulle askan ur värmepannan och så var det bara att tutta eld. Den nysotade pipan drog så det bullrade i pannan men så är den också nio meter hög.

Men det blev att leka apa fortsättningsvis. Luftkabeln till Ribackhuset hade gett upp redan för något år sedan och jag hade lagt ned en ny jordkabel. Så nu skulle luftkabeln bort. Det står en jättestor asp och lutar över kabeln och om jag inte hade hunnit få bort kabeln förrän en storm hade fällt aspen så hade kabeln väl dragit bort hela elinstallationen och all ström hade varit borta i flera dagar. Men nu hann jag ta ned kabeln. Orsaken till att den slutat fungera blev också klar. En björk hade skavt av en ledare. Nåja, den hade gnidit på den i 30 år så det var inget under.

Och så måste jag klättra upp på garagets tak. Flera cementtegel hade gått sönder – troligen i vintras då snön från det stora taket kom ned – men det märktes inte under den torra sommaren. Först nu med höstregnen började det regna in. Jag såg två tegel som vara sönder men då jag började lappa så blev det allt som allt att byta femton stycken.

Den sista apleken var att köra flis. Det betyder också att klättra en hel del – men inte så högt. Och det är ju bra med litet motion …

Så jag har lekt apa ganska ordentligt. Tur att man inte föll ned och bröt nacken. Det hade väl inte varit någon större förlust annars men visst hade det varit harm att ha betalt pensionspremier i många år och sedan inte hinna få ut någon pension alls :-).