Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Digitalt väder

Vädret har också digitaliserats. Det är bara +1 grader eller så -20 grader och hoppar fram och tillbaka mellan dessa temperaturer. Förra veckan var det nollväder och den här veckan tycks det bli -20 grader. Vi hade -21 i natt och det är ganska kallt i mitt arbetsrum eftersom det blåser från norr. Man behöver inte gå ut för att veta varifrån det blåser utan man kollar bara vilka rum som är kallast :-). Men vi har fin ventilation och det är så frisk luft här hos oss …

Visst kunde man gå ut och hämta ved – eller så kläder man på sej litet mera. Ju latare man blir desto mera börjar man tycka att det enklaste är att klä på sej mera – och det är också billigast. Så jag sitter med filttossor och ytterkläder och sysslar med deklarationsarbete medan jag väntar på att traktorn skall bli uppvärmd och solen skall knäcka ryggen på den värsta kylan. Solen är redan riktigt effektiv. Då jag lastade av ett stocklass i går så blev det +20 grader inne i hytten och svetten började rinna så jag fick ta av mej mössan.

Jag hade bråttom att köra upp vägarna så de skulle frysa under de tre kalla nätter som var lovade. Och med -20 så fryser de bra till. Det behövs också för de stora tallstockarna väger en hel del. En del av lommarna måste jag lyfta på lasset en ända i taget. Tallen är en hel del tyngre än granen. Det var inte små tallar som blivit ”sparade”. I går fick jag fyra stockar på fem meter (4,9 meter) från en av tallarna nedan. Rak och fin utan kvistar ända upp till toppen. Men så växte den inte heller alldeles i skogslaggen då tallarna är kvistiga ”buskar”. Vissa kvistar börjar närma sej 15 cm i grovlek …

De långa raka tallarna med liten krona är bra att fälla. Jag fällde tallarna ovan rakt ned i en ungskog och inte ett träd brast … Stammarna for nätt mellan träden (kronan föll i en öppning). Det sparar ungskog. Annars så ser man bra skillnad mellan 40 år gamla nödvuxna granar och nya friska plantor men jag lämnar allihopa kvar för att hålla tillbaka gräset och hindra att de blir alltför kvistiga.  Senare plockar jag bort de nödvuxna klena granarna till kvastskaft för de är mycket starka. Jag köper inte några svarvade kvastskaft för de brister så fort man börjar sopa. Rena skräpet.

Till sist en bild av våra oerhört effektiva mössfällor. De har tömt alla husen på gnagare så nu måste vi köpa mat åt dem – och det gör vi så gärna.

 

Landsbygdens Folk

Vi får vanligen tre exemplar varje fredag av Landsbygdens Folk. Det är inte alls för mycket för Henrik och brorsan skall också ha eget exemplar. Vår postlåda är alltså postcentrum här. Både Heimbackas och Riibackans post kommer till den. Men i fredags kom det FEM exemplar …

Datamaskinerna fattar inte att Nisse Husberg och Nils Gustaf Bernhard Husberg är samma person. Likaså kommer det ett exemplar till Bernhard Husbergs dödsbo och ett till Bernhard Husbergs sterbhus.

Snart kommer vi att få SEX exemplar för jag har nyss bytt namn och då får naturligtvis ”Nisse Nils-Gustaf Bernhard Husberg” också ett eget exemplar :-). Namnbytet blev nödvändigt eftersom de enkelspåriga byråkraterna inte kan få in i sina trånga skallar att mitt namn alltid varit Nils-Gustaf och tilltalsnamnet Nisse. Det står till och med Nisse Husberg på min doktorsavhandling men byråkraterna kan absolut inte flexa nånting. Man kan bra byta ut dem mot datamaskiner och det skulle inte bli ett dyft sämre. En del säjer att de inte vill prata med en datamaskin utan vill ha en levande människa att diskutera med i all service men då har de inte tänkt på att en byråkrat är ännu värre än en maskin.

Landsbygdens Folk är en utmärkt tidning men fem exemplar är ändå litet i överkant …

 

Plaskvinterns återkomst.

Det har varit riktigt fint skogsväder en tid men i går blev det dåligt. Förmiddagen gick ännu an men på eftermiddagen så började det regna. Nu ser det ut att bli inomhusarbete fram till tisdag/onsdag då det åter blir litet kallare. Jag tänker inte köra spår på åkrarna så jag väntar hellre. Med direktsådd så är det litet känsligt. Nu då det varit fruset och mycket litet snö så har det varit lätt att köra hur som helst på de oplöjda åkrarna. Plogens återkomst blir allt mer osannolik här hos oss.

Tallarna i skogslaggarna har jag börjat fälla längs med laggdiket och försöker undvika att få kvistar på åkern. Det var så mycket arbete att plocka kvistar före jul att jag hellre sätter tid på att fälla inåt skogen eller längs laggdiket. Det går för det mesta inte utan att använda lastaren som hjälp för alla kvistarna går ju inåt åkern. Då gäller det att komma tillräckligt nära stammen med traktorn. Efter att ha kört sönder en slang till gripen så använder jag bommen och vridcylindrarna för att skuffa trädet. Till all tur har Farma dubbla vridcylindrar men kraften är ändå inte den bästa vid vridning. En tall som lutade kraftigt in mot åkern klarade jag inte av så den måste jag dra tilbaka in i skogen.

Jag måste sätta in en bild  som inte har solsken för det har varit vanligare med tjocka moln nu i januari.

Molnen är så tjocka att det är nästan samma temperatur dygnet runt (under 1 graders variation). Jag vet inte vad statistiken säjer men det känns som om januari månad blivit en varm månad numera. Så nu undrar man om februari och mars skall bli riktigt kalla ?  För säkerhets skull kör jag ut allt som jag fällt genast. Jag har vagnen bakom traktorn och tar med ett lass stock varje dag ifall föret skulle bli sämre. Veden får bli kvar åtminstone vid de stenigare skogsvägarna för jag måste ända köra ut en del i juli – allt ryms inte på vedbacken tillika så vi måste flisa i två omgångar.

Det varma vädret gör att vi har använt ganska litet flis och det borde inte vara något problem om nu inte vintern ännu blir riktigt kall de två månader vi har kvar av den. April börjar redan vara vår och solen värmer ganska bra på dagarna.

Panikhygge

Bara skog, skog, skog – men det är den här bondens vardag just nu.

Vi diskuterade olika avverkningsmetoder och vackert så. Men i går insåg jag att jag i verkligheten använder jag metoden ”panikhygge”. Jag gick nämligen in i det som jag trodde var gallring av småskog och såg till min fasa en massa tjocka tallar. Granarna runtomkring var inte heller smågranar utan hade växt till sedan senast riktigt ordentligt så att man inte såg hur stora tallarna egentligen var. Rena slarvet från min sida att jag inte följt med den här biten bättre. De senaste tio-tjugo åren har vi huggit i Tallmosan nån kilometer längre bort.

En tall var 2 meter i omkrets i brösthöjd vilket ger ungefär 64 cm i diameter och det är över det tillåtna 55 cm. Jag tänker inte sälja den fina rotbiten som vrak utan nu gäller det att hitta nån köpare som kan såga tjocka tallar. Där finns nämligen flera lika grova. Annars måste jag såga den själv och det är inte lätt på Logosolen som trots allt är en lättviktssåg. Jag har ett 19″ svärd och man kanske kan få den sågad genom att först ta bort bakarna på alla sidor. Men redan att svänga en sådan bit kräver lastarn …

När jag tänker efter så är det för det mesta så att jag följer panikmetoden också i andra hyggen. Vi gallrar där det börjar vara panik och hugger stock där det börjar vara panik. Just nu hugger vi skogslaggarna kring åkrarna därför att det börjar vara omöjligt att köra med tröskan längs dem utan att få in stora tallkvistar i hytten.

Så om jag skall vara ärlig så är det bara att glömma fina teorier om ”kontinuerligt skogsbruk” utan det är mest brandkårsutryckningar till de allra värsta ställena. Och det är otroligt vad det finns mycket träd i skogen ! Man sågar och sågar och just som man fått en liten plätt i skick så ser man att det finns en mängd andra bitar som absolut borde huggas genast. Fast som brorsan brukar säja: ”Var glad att du  har en massa träd att hugga – vad skulle du annars göra på vintern ?”

Ja, det är väl bäst att försöka se den positiva sidan. Och i går var det igen solsken efter en dag med tjocka moln. Det blir sällan fotograferat då molnen gör att allting är grått och halvmörkt medan solen lockar fram kameran. Det ger ju litet fel bild av vardagen förstås.

I alla fall så livar en vacker dag eller vacker kväll upp och man inser att det här är en verkligt trevlig hobby :-). Och då solen lyser på tallarna så får de så fina färger.

Då kvällen kommer så är man trött och våt och far så gärna hem till kaffepannan varefter man ramlar omkull på soffan. Konditionen är ännu inte riktigt så bra. Det började fint i november men så kom det varma perioder kring julen så motionen kom litet av sej. Nu gäller det att ligga i även om blir varmt i slutet på veckan. Men nätterna är kalla så det gör inte så mycket med litet plusgrader på eftermiddagen.

 

 

Byggande och virke

I över 60 år har jag byggt så gott som vartenda år. Det var kojor i början men blev allt större hus med tiden. I slutet på 1970-talet byggde vi ett nytt hus åt föräldrarna (som nu pojken byggt om åt sej själv). Sedan blev det ny verkstad på 12×14 m med 4,20 m höjd innanför och en helt ny kalluftstork på  12×14 m i två våningar där mellantaket var körbart med 10 tons maskiner. Dessutom rustade vi upp det gamla huset 1980 och nu senast rustar vi upp den gamla folkskolan som är byggd 1899 men fortfarande kärnfrisk medan andra skolor blivit mögelhus och rivs efter 20-30 år. I Sverige pysslar vi med vårt gamla torp från 1856. Förutom ramarna till verkstaden och torken är allting byggt i trä.

Så man har hunnit göra alla misstag som man kan göra. Jag har byggt med ”moderna” metoder och ”moderna” material då jag som ung och dum trodde på ”byggexperterna” men återvänt till gamla metoder och gamla material. Numera bygger jag med beprövade metoder och beprövade material. Då vårt kök brandskadades för några år sedan så rev jag bort alla moderna material som jag satt dit 1980 och återgick till målat trägolv och pärlspont. Visst fanns där plast i väggar och golv men till all tur hade mössen ätit sönder det mesta så vi undvek mögelhusens öde.

Virke har vi från egen skog och det sågar vi själva med Logosolen. Då vet man vad man har och kan välja ut det bästa. Det virke som man får köpa är bara skräp och kommer inte in i våra hus mer – med undantag för nån prydnadslist möjligen. Vi har kvar en hel del virke från torkbygget. Då vi sågade 5×25 cm plankor så blev det en mängd klenare virke också. Det är tätvuxen kvistfri tall. Problemet är att det är så fint virke att jag inte nänns använda det i många fall så jag måste såga nytt sämre virke också :-).

Det riktigt skär i själen då man ser hur folk som blivit lurade av reklamen kastar bort och bränner upp fantastiskt fina gamla fönster. Förr valde man ut fönster- och dörrvirke redan i skogen. Man barkade de utvalda raka och tätvuxna träden (oftast tall) så att kådan skulle impregnera dem och lät dem stå i upp till sex år efter det. Sedan sågades virket och fick lufttorka (i skugga) i ett par år. Då fick man otroligt fina fönster som håller i all evighet – om de inte målas med den äckliga plastfärg som nu säljs för den stänger in fukten i träet. Missföstå mej rätt: Industriell produktion behövs för nybyggen men att riva ut gamla fönster av ypperlig kvalitet för att sätta in massproducerat skräp är rent kriminellt.

På 1950-talet togs i Sverige den gamla virkesklassificeringen bort på industrins begäran och efter det har allt blivit sämre. Det byggs snabbt och dåligt numera med dåligt virke. Jag har som tumregel att man aldrig borde köpa ett hus som är byggt efter 1950-talet.

Skillanden i virke har jag upplevt tydligt. Plankorna i torken är tunga och starka men i verkstaden  använde jag kvistig tall som växt snabbt invid en mosse. Där tappade jag en planka på 5×15 cm från mellantaket och den brast … Sådant virke vill man inte ha i husen. Hållfastheten är mycket sämre än för det tätvuxna virket. Numera säljer vi det snabbvuxna och sågar det tätvuxna åt oss själva eftersom det inte betalas för kvalitet.

Intressant nog kommer de gamla beprövade metoderna och materialen tillbaka i Sverige och det har börjat komma också i Finland. Men fortfarande byggs det mögelhus som måste rivas inom kort. Jag är medlem i Svenska byggnadsvårdföreningen och köper numera bara material från de speciella byggnadsvårdsbutikerna. Vi har bland annat Byggnadsapoteket i Fiskars och Borgå gamla järnhandel (som tyvärr nu måste flytta från det gamla fina stationshuset).

Vi har också Lovisa gamla trähus som varje år samlar tusentals personer. Tyvärr så finns det för litet kunskap om gamla metoder och vissa fåntrattar river bort mellantaken och lämnar väggstockarna bara för att få ”gammaldags” utseende. Men man hade aldrig stockarna synliga i gamla hus utan limmade tidningar på dem om man inte hade råd med tapeter. Och man lackade aldrig träpanelen. Hus utan mellantak användes bara så länge man hade eldhärden mitt på golvet och röken gick ut genom en lucka i taket. De eländiga inredningstidningarna är rena kulturvandaler.

Under julen fick vi en lektion i faran med modernt byggande då brorsan fick regn inne i köket. Ett rör till diskmaskinen hade kommit loss och vattnet sprutade med fullt tryck inne i mellanväggen i övre våningen. Troligen var det tryckstötarna från diskmaskinens magnetventil som förorsakade eländet. I Ribackstugan lossnade också ett rör under diskbordet som hade en modern ”snabbkoppling” men där rann vattnet ned under styroxen i golvet. Mellantaket är av lättbetong och under fanns bara pannrummet med golvsil.

Vattenskador hör till de värsta i nutida byggnader. Det är bara värre om hela huset brinner upp. Då vi hade köksbranden så var vattenskadorna från släckningen värre än brandskadorna. Så man börjar fundera om man alls skall ha vatten inne i ett hus … I England är ibland vattenutrymmena placerade i en tillbyggnad liksom köket. Åtminstone skall rör aldrig dras inne i väggar och golv ! Inte elkablar heller. Det går bra att placera dem under listerna. Kanske man borde flytta kök och våtutrymmen till ett skilt hus. I Medåker har vi inget vatten i huset (utom kaffevatten) och det går riktigt bra att promenera till  bastun och dasset utomhus också på vintern. Folk är onödigt mjäkiga nuförtiden.

Så jag är direkt på kollisionskurs med allt modernt byggande. Det är dåligt, farligt och dessutom dyrt. Ifråga om de moderna materialen så går filosofin ut på att man säljer obeprövade material med mördande reklam: ”Nytt, underhållsfritt, fantastiskt !” och sedan går det åt fanders då garantin gått ut. Och man ”modifierar” litet och så heter det att ”det gamla var dåligt men NU är det nytt och fint …” . Och man säljer igen tills garantin gått ut. Och så vidare … Jag använder bara beprövade material som använts i minst 60 år.

Spånskivor hör fan till ! Jag har bytt spånskivorna i golvet i stallet (mitt arbetsrum) två gånger redan. De är som svampar och sväller upp direkt av vatten, börjar lukta och blir mögliga. Aldrig mera spånskivor ! Vanligt trä tål en hel del vatten bara det kan torka upp. Så plastmattor är också på NIX-listan. Nog har vi prövat nya material under de senaste 60 åren – och befunnit dem usla. Tyvärr misstänker jag att eländet fortsätter eftersom ”allt kan säljas med en mördande reklam” som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet.