Jag måste sätta in bilden av den första brodden. Det är något alldeles speciellt då den sticker upp ett par centimeter ur den svarta myllan. Den representerar det nya hoppet som tänds varje vår hur besvärligt föregående år än varit.
(Märk väl att det inte är en av våra åkrar – vi har allt direktsått i år och det ser betydligt mera skräpigt ut …)
År 1964 spelades 34:an med Per Myrberg till lust och leda. I hela 39 veckor fanns den på Svensktoppen. Och efter det spelades den också – spelas ännu.
Ja nu är det slut på gamla tider
nu är det färdigt inom kort.
Nu ska hela rasket rivas,
nu ska hela rasket bort.
Två år tidigare, 1962, byggde vi en kalluftstork på bodvinden och det är den jag nu har rivit. Den användes för att torka säden fram till 1983 och blev därefter flistork. Numera torkas flisen i den nya stora torken så det var dags att riva den gamla torken för att få rum för allt skräp som samlats i ladan, i ladugården och i stallet. Sedan 1975 har jag bara burit ut skräpet för att ”senare” sorteras. Och senare börjar vara nu i år (40 år senare).
Då jag tog bort plåtarna så fick jag en mindre chock. Visst hade flisen torkat litet dåligt under de sista åren men alla luftkanaler var ju fullständigt tilltäppta !
De fanns tillpackade sågspån och damm ända upp till plåten. Närmast huvudkanalen (till vänster fanns det ännu litet luftutrymme men längre bort inget alls … Man undrar över att flisen torkat över huvud taget.
På baksidan av en skiva hittade jag ”ritningen” till den gamla torken. Inte speciellt invecklad …
Bodvinden torde vara ett bra ställe för förvaring eftersom den är torr. Under årens lopp har lagret med elmaterial, rördelar och annat växt ordentligt så det behövs mera utrymme. För att inte tala om gamla datamaskiner och annan elektronik. Vi bor så långt borta från staden att det inte går att köra efter varenda liten pryl. Förstås få man hemleverans för handel på nätet men det tar en hel del tid och kostar också. Och varför kasta bort en mängd material som går alldeles utmärkt att återanvända.
Lättare virke och skivbitar skall också förvaras på bodvinden. De lager som jag har är överfulla och då hittar man inte nånting. Egentligen börjar bodvinden åter användas för sitt ursprungliga ändamål. Då jag var liten så fanns där virke och annat material. Under torken finns den gamla ladugården som användes före 1945 då den nya tegelladugården byggdes. Men där är så lågt till tak att inte ens den gamla traktorn ryms under så det går inte att använda för maskiner. Det får bli skrotlager och den stora ladan som till och med stora Zetorn och tröskan ryms in i skall tömmas på smått skräp.
Flistorken har hindrat upprensningen av de andra utrymmena men nu kan dessa också städas upp. Inget litet jobb men det skall väl gå så småningom bara man får en början.
Härmed inleder vi Städåret 2015 !
För att fortsätta på skogstemat så är det planteringssäsong men jag fick nyss Skogsland och där ifrågasätter professor Urban Bergsten från SLU den nuvarande föryngringsmetoden med att plantera förädlade plantor. Ett forskarteam har analyserat 14 föryngringsförsök med cirka 25 års växttid. Resultatet visar att redan efter några år är många av de planterade plantorna borta. Efter 25 år är en stor del av de producerande träden i stället naturligt föryngrade.
Det är ju ganska förkrossande resultat för den nuvarande dogmatiska planteringsfilosofin. Och jag tycker förstås att Vavadejasa ! Den som planterar kastar bort pengarna. Jag har inte i mitt liv planterat nånting och nu verkar det som om forskarna börjar hålla med mej. Naturlig föryngring är inte bara den billigaste metoden utan också den bästa. Bergsten är inte nådig till den i lag stödda förhärskande metoden: ”Vi har i princip samma föryngringsmodell som vi trodde var bra på 60-talet. Resultatet visar att vi i viss mån gått vilse”.
Nu är förstås en forskare inte så dogmatisk och enkelspårig som byråkraterna och politikerna vanligen är. Bergsten är inte emot plantering i alla sammanhang utan anser att man bör kombinera stöd för naturlig föryngring med färre plantor per hektar som man sedan försöker sköta bättre så de faktiskt överlever.
Artikeln finns på nätet (på engelska från tidskriften Forestry)
De analyserade försöken är till största delen från mellersta och norra Sverige (10 st. norr, 4 st. söder om Gävle) så de kan jämföras med Finlands skogar ganska bra.
Jag har nu inget emot plantering men jag har väldigt mycket emot den stelbenta inställningen hos en stor del av ”skogsexperterna” att skogen bör skötas på ett visst sätt överallt. Förhållandena varierar ju mycket mellan olika skogsområden så man borde i stället använda huvudet att tänka med och förnya på olika sätt på olika marker.
Också i planterade skogar är omkring hälften av alla träd vid 25 års ålder naturligt föryngrade. Även om de intensivt omskötta skogarna har omkring 22-25 % högre produktion så täcker det knappast kostnaderna. Så vi slöfockar som sysslar med annat och låter skogen förnya sej själv klarar oss lika bra som de som sätter pengar och arbete på plantering.
I går stack jag till Lovisa och firade 50-årsjubel med studentklassen 1965 från Lovisa svenska samlyceum. Vi har varit en väldigt sammansvetsad klass och alla som inte var döda var på plats utom Ethel som kan få förlåtelse för hon bor i Kalifornien. Det var som vanligt väldigt kul även om jag var litet frånvarande eftersom vi den gångna veckan äntligen kommit igång med sådden och det var svårt att slita tankarna från den.
Henrik (primärodlare) var i alla fall hemma och körde det sista skiftet med vete. På kvällen fick jag ett textmeddelande: ”Kveithasi” varvid jag utropade ”Hasi !” mitt i Folkes tal. Han trodde att jag tyckte talet var för långt och slutade tvärt så jag fick förklara att ”hasi” betyder att ett arbete är färdigt (se Hasi för vårsådden). Nå, Folke har humor så ingen skada skedd …
För 50 år sedan täckdikade vi sista skiftet och efter studentexamen fick jag kvickt byta till arbetskläder och börja köra ut rör och sand. Jag var bland de första studenterna från byn och då ansågs ännu studenter vara fina herrar så gummorna beskärmade sej: ”Tii staar te nyyblivi studentn opa ååkärn å teckdiikar …” (Där står den nyblivna studenten på åkern och täckdikar).
I stället för en bild från vårsådden sätter jag nu in den officiella 50-årsjubelbilden:
Gubben i hatten är undertecknad.
Det är för tidigt att dra slutsatser än men det är åtminstone klart att halmproblem har det inte alls varit i år. Det har varit ett ovanligt blött år så man vet inte hur det hade gått med torrare åkrar. Det har i alla fall gått att så både på mull- och lerjordar. Där det fanns spår av vinterns virkeskörning måste jag i alla fall köra ett par varv med tallriksharven för att få sönder den torkade leran.
Hittills har det gått bra men man vet ju inte ännu hur det växer. Åtminstone sparar direktsådd både tid och pengar. Vi har aldrig satt så här litet tid på vårsådden. Inte fullt två tankar bränsle gick det för hela sådden (ca. 200 liter). Vi skulle ha kunnat så ännu fortare men måste vänta litet på att endel skiften skulle torka upp.
Åkrarna var för våta men i år fanns det inte tid att vänta mer. Och lerjordarna började torka för mycket på ytan – samtidigt som de var för våta under. Om vi inte hade börjat så dem nu så skulle det ha varit nödvändigt att bryta skorpan med tallriksharven. Våra lerjordar är riktigt krångliga. Ibland faller leran sönder i små bitar då den torkat, ibland blir den rena cementen (som i år).
Så här blev en åker med mycket halm att se ut.
Här har vi kört över en svacka där skorpan ännu inte hunnit bli så tjock.
Tillsvidare kan jag inte se någon orsak att gå tillbaka till bearbetning före sådd (men det kan ju komma ifall inget växer på åkrarna :-). Tvärtom tänker jag fortsätta med direktsådden även om den ger litet lägre skörd. Det är en ganska stor sak att slippa all jordbearbetning. Litet mera besprutning lär det i alla fall bli.
Nu räcker inte ett års erfarenhet utan först om några år börjar man få en hyfsad bild av hur direktsådd fungerar. På våra åkrar. Det är stor skillnad mellan jordarna och också mellan åren.
Det här är bland de senast påbörjade vårsåddarna jag varit med om. Visst har vi sått in i juni men oftast har man i alla fall börjat så betydligt tidigare och sedan kan en regnperiod fördröja det sista. Men i år hade vi inte ett korn utsäde i jorden före förrgår kväll. I går sådde vi för full fräs men i natt kom det tre millimeter regn så det måste först torka upp innan vi kan fortsätta. Och så är det blött i svackorna fortfarande från tidigare regn.
Det är extra spännande i år också därför att vi sår direkt utan den minsta jordbearbetning. I fjol testade jag på en hektar men det var mulljord och nu kör vi på lerjordarna också. Tills vidare har det gått riktigt bra. Det har inte varit problem med halm alls – om det sedan beror på att jag hackade den i höstas med ”betesputsen” eller de nya tallrikarna som är ganska så vassa. Egentligen är det för vått men nu går det inte att vänta med sådden mera.
Om det växer nånting vete fåglarna men visst hamnar utsädet i fuktig jord åtminstone. Litet orolig är jag för att leran skall torka till en hård skorpa men på sina ställen är den redan så torr på ytan att det inte går att vänta. På de värsta leråkrarna kanske jag måste bryta sönder skorpan med tallriksharven före sådden. Man kan ställa tallrikarna rakt fram så de inte river upp så mycket. Det är inte bra att torka ut lerjorden för djupt för då gror det inte.
Vi har ännu kvar en del problemskiften men tiodygnsprognosen lovar varmt och solsken så hoppet om vårsådd också i år lever.
