Kategori: Bondbloggen

Ett liv samlar på sig en hel del minnen och så här i allhelgonatider återkallas minnena av dem som inte längre finns ibland oss.

Från och till har jag nämnt min son Erik som så tragiskt valde att gå vidare och många undrar säkert vem han var. Så även om det är lite utanför ämnet (bondbloggen) så är minnena av Erik något som så starkt färgar min vardag och väcker så många frågor att det är svårt att förbigå saken. Redan när jag anmälde mitt intresse att blogga för bondbloggen nämnde jag att förutom att blogga om det dagliga livet här på gården så kommer också förlusten av min son samt branden och  återuppbyggnaden av ekonomiebyggnaden att vara centrala teman. Jag skall nu dela med mig lite av en del av de minnen jag har av Erik genom att bland annat visa en något förkortad version av videon som jag satte ihop till hans begravning.

Jag har liksom alla andra många nära och kära som gått bort men Erik är nog den som framkallar de starkaste känslorna i och med att han så oförklarligt valde att avsluta sitt liv blott lite på 22 år gammal. Varje år när hans dödsdag de 23:e augusti närmar sig börjar sökandet efter någon form av förklaring och i år blev sökandet extra konkret eftersom så mycket gick i samma banor som sensommaren 2009. Datum och veckodagar stämde överens och vi har på grund av en förskjutning i den 5-åriga växtföljden odlat i stort sätt samma växter på samma åkrar, så man har ofta stått och arbetat med samma sak på så gott som samma ställe som då för 6 år sen. Dessutom hade vi också i år släkt från Amerika på besök veckorna innan precis som då. Ja, till och med vädret upplevdes likadant i och med att sommaren i år infann sig till medlet av augusti.

Många kanske tycker att efter 6 år är det dags att dra sträck och gå vidare men det ligger kanske lite i bondens natur att söka förklaringar och orsaker till att saker gått snett. Vad gäller misslyckanden i odlingarna så får man en ny chans varje växtsäsong men så är inte fallet då man förlorar ett barn eller en ungdom med som man kan tycka ”hela livet framför sig”. Erik hade ändå hunnit med mycket under sina 22 år. Han hade skola och militärtjänstgöring undan och hade arbetat ett par säsonger som skogsmaskinförare, ett arbete han trivdes med. Under menförestider och sommar hjälpte han till här hemma på gården och just sensommaren 2009 var det lite lugnt på skogsfronten. Jag minns att hans arbetsgivare ringde i början av veckan och meddelade att det inte fanns nåt uppdrag för tillfället. Erik hade tidigare nämnt att han borde gallra sitt egna skogsskifte och arbetsgivaren undrade om han skulle sätta på banden ifall han ville låna maskin. Minns att Erik svarade att det inte behövs band då det är fast mark och torrt på det aktuella skiftet. Han sade också att det ”är lugnt” trots att uppdrag saknas då det finns jobb hemma på gården. Innerst inne tror jag nog att han var lite besviken för köra skogsmaskin var nog det som han gillade bäst.

Minnen som väcker frågor.

Vi hade en lada med läckande tak så jag satte Erik att tillsammans med sin kusin, som jobbade här den sommaren, skotta bort det gamla pärttaket och bättra på ”underslaget” så att vi skulle kunna sätta plåt på taket. Jag har ofta undrat om det var fel av mig att inte låta honom ta hand om sin skog utan satte honom på ladutaksreparation, tyckte han att jag  bestämde för mycket? Kanske har jag haft Erik kvar om jag låtit honom köra maskin? Det är frågor av detta slag som man ställer då när dödsveckan går i repris. Nåå, kusinen har efteråt berättat att dom hade väldigt roligt där på taket och att dylika dagar borde alla få uppleva. På fredag var det klart för plåtläggning men det blåste ganska kraftigt så jag meddelade att de kan spara läggningen till senare. Det kom att gå många veckor innan jag förmådde mig att i Eriks ställe hjälpa till med plåten och noterade då att Erik som annars på grund av sin dyslexi inte skrev så mycket hade gjort en hel del anteckningar på bräderna på taket. Ville han på nåt vis lämna bevis för sin existens eller råkade det sig bara?

Fredagkväll tillbringade han med sina vänner på Botniaring i Jurva och jag minns att han var väldigt glad över att ha fått köra en bekants Toyota Supra på hemvägen. Hans egna Celica var hans ögonsten och den skulle nog för alltid stå på hans gård men en Supra skulle han också skaffa. Som om inte tre bilar redan skulle ha varit nog tänkte jag. Men säkert skulle det också ha lagts en Supra till hans bilsamling för Erik var målmedveten och speciellt i yngre år lite envis. Hjälpsam var han också och jag bad hans vänner efteråt att nämna tre goda och tre mindre goda sidor hos Erik. En sak som alla ovetandes av varandra nämnde var ordet ”omtänksam”, att Erik alltid månade om att alla skulle må bra, några mindre goda sidor nämnde ingen men det är kanske förståeligt.

Även lördagkväll blev en glad kväll i vänners lag och vännerna har låtit berätta att Erik var på riktigt gott humör så dom hade svårt att förstå vad som hänt då dom under söndagen fick dödsbudet. Erik var väl inte precis den som spottade i glaset men jag tyckte att han hanterade alkoholhaltiga drycker betydligt försiktigare än vad jag gjorde i min ungdom. Några ”Virtanen” hade det blivit under kvällen/ natten på nattklubben i stan och det har också fått mig att undra över om energidrickainnehållet kan ha haft orsak till att Erik gjorde det han gjorde. Hur som helst så hade han på facebook vid halv 6-tiden på morgonen noterat ett enda litet tecken, han hade i sitt statusfält lagt till en punkt alltså en . jag tolkar det som att han då bestämt sig för att nu är det punkt och slut.

Själv hade jag suttit vid datorn under kvällen och natten fram till halv 4-tiden då jag vid tillfället samlade information om släkten för våra en vecka tidigare hemresta amerikanska släktingars del. Erik hade inte ännu kommit hem då när jag gick till sängs men det oroade mig inte. På söndag morgon vaknade jag till ett underbart väder och glada skratt från barnbarnen som hade sovit över eftersom också Rosmarie hade gjort Erik sällskap under lördagskvällen. Framåt natten hade deras vägar ändå skilts åt varför hon inte heller kan berätta vad som hänt under Eriks sista timmar.

När jag kom ut på gården såg jag att Eriks bilar stod snyggt parkerade med bakändan mot väggen till, det var viktigt att de stod startklara ifall det skulle komma brandalarm, frivilliga brandkåren var nämligen en viktig del i Eriks liv. Eriks bilar var hemma också tidigare på morgonen när vår andra dotter, Annsofie, som då arbetade som postutdelare kastade in dagstidningen. Att Erik själv inte syntes till fick mig att tro att han åkt vidare med någon kompis efter att ha fört hem bilen.

Ett par timmar senare fann vi honom hängande livlös i kallagret och mitt liv har inte blivit detsamma sen dess. Det var så tragiskt att ”änglarna grät”, som ambulanspersonalen uttryckte det, eftersom det föll några stora regndroppar från en annars klarblå himmel.

Minnen kan man ha av olika slag och även om många av dem jag här noterat ovan är av det tråkigare slaget så har jag också riktigt många fina minnen från åren tillsammans med Erik.

Tack för dem, Erik!

På tal om minnen så blev det en lucka efter Eriks bortgång och jag kan ännu inte förstå hur jag fick ihop materialet till den i inledningen nämnda videon som kommer här.