Klimatfrågor.

Plusgrader dygnet runt i början av december, till och med under dagar och nätter med klart väder, får en att undra över om det ändå är som expertisen menar att människan håller på att rubba klimatförhållandena. Och med det förorsaka vittgående följder med extrema väderförhållanden. November lär globalt sett ha varit den varmaste november som någonsin uppmätts och det är väl globalt man måste se på saken för lokalt kan det ändå vara naturliga svängningar i  vädret som noteras. Klimat diskuterade vi också med anledning av den varma hösten och pågående klimatkonferens i Paris under fredagens diskussionstillfälle ”fredagsklubben”.

Vad gäller varma höstar så är det inget den senfärdiga grönsaksbonden ogillar precis. Nisse skrev för en tid sen om den långa säsongen och här är säsongen fortfarande igång. Ännu pågår lite skörd av bland annat kålrötter och även lite plöjning återstår. Jag kunde väl ha börjat vara klar om inte förkylningen slagit till, det gick några dagar ”i haisk” men nu börjar näsan torka upp och styrkan återvända 🙂

Kålrotsskörd i varmt och soligt väder under självständighetsdagen 2015.
Kålrotsskörd i varmt och soligt väder under självständighetsdagen 2015.

Några fina skördedagar har också ”slarvats” bort med möten som hör senhösten till men det kan inte hjälpas. Nu senast har det mest varit skogliga frågor på tapeten och under skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte förra veckan besökte vi kraftverket på Vasklot där man nu satsat i en stationär flistugg av den grövre sorten. Tyvärr var silon full under vårt besök så vi kunde inte med egna ögon se den i drift men tuggen lär ha kapacitet att på 20 minuter tugga i sig ett helt långtradarekipage med flisved. I princip motsvarar det vad chauffören med bilens kran klarar av att lossa lasten. Tanken med den stationära tuggen är att man sparar in lite på transporterna i och med att flisved tar mindre utrymme än färdig flis. Omlastningarna blir också färre då veden hämtas direkt från upplaget skogen och ibland kan det vara svårt att på smala skogsvägar få plats för flistugg och transportfordon. Eldriven stationär tugg är dessutom både resurs- och klimatvänligare än dieseldriven dito. Flisråvara finns det gott om här vid kusten och varmare klimat gynnar tillväxten. Vi borde öka uttaget ur skogen för Finland utnyttjar nu endast 70% av den årliga skogstillväxten, fortsätter det så här blir mycken energi kvar i skogen och från ruttnande ved frigörs ytterligare koldioxid som lär vara en av bovarna till klimatförändringarna. Blott nu klimatet tillåter arbete i skogen för om den senfärdiga grönsaksbonden gläds åt varma höstar så önskar sig skogsbonden kyla på barmark så att marken fryser till så att bärighet för skogsmaskinerna fås. Det har varit litet dåligt med det de senaste vintrarna.

Flistugg av det grövre slaget vid kraftverket på Vasklot.
Flistugg av det grövre slaget vid kraftverket på Vasklot.
Ett billass flisved i väntan på "tuggning".
Ett billass flisved i väntan på ”tuggning”.

 

 

 

Skutt skutt

Hopp och tjolahej!

DSC_1112[1]

ALLA TACKOR UT!!!!

Det blev lite skutt och hopp, och sen följde dom med mej ner till huset. Jag passade på att ta några bilder, men det var allt jag hann med, sen svängde de om, rusade i full galopp upp tillbaka till fårhuset och där stod de resten av dagen. Solen sken och fåren stod, orubbliga uppe vid fårhuset och ville in.

Jag har haft ut de lite nu och då för att de ska få röra på sej, men, det blir mer och mer hopplöst att få de att röra på sej. De vill helt enkelt inte. Ut vill de nog, men gå längre än runt husknuten verkar de inte vara så intresserade av. Visserligen inget problem, de springer ju inte till skogs, men lite längre tycker jag de skulle kunna gå när de får möjligheten. Men. Nä. Och vill de inte, så vill de inte. Röra på sej får de iallafall, men, de rör inte på sej mer än nödvändigt. Nåja, de får gå in och äta till kvällen och natten och så får de gå ut igen imorgon på dagen, om vädret tillåter. Det börjar bli glest om dagar då fåren med glädje går utanför dörren, de dagar det regnar vågrätt lönar det inte ens att försöka, någon kanske går utanför dörren, men, helst ligger de inne hela dagen, de dagarna 🙂

Bloggen som blev inställd

Förra söndagen skrev jag ett ganska långt blogginlägg som jag inte publicerade omgående. Tur var väl det.

Namnet på den blogg som aldrig skrevs klart var Quo Vadis och den började såhär:

”Det torde vara latin och betyda att man borde välja väg man inte riktigt kan. Eller i varje fall nått ditåt.

Den första snön har idag fallit över hemmanet. Inte mycket, men tillräckligt för att kallas snö. Det betyder att nu är den förra odlingssäsongen definitivt avslutad och jag noterar att allt det som jag var tvungen att hinna med innan snön och kölden kom är faktiskt också klart.

Att det har varit en tung säsong är alldeles klart och det avspeglas bland annat i det att man denhär tiden på året brukar sluka maskinkataloger med hull och hår och antingen shoppa eller bara fönstershoppa nån ny maskin. Så icke i år. Visst har man surfast på maskinsidor och visst har produktkataloger som ramlat ner i postlådan lästs, men utan desto större upphetsning.”

Sen gängade jag på, lite om dålig lönsamhet, lite om mystiska EU regler, lite om att jag börjar bli trött på allt eftersom allt är så motigt. Det blev nu en såndär allmän klagojeremiad som jag själv nästan tyckte lät som en bondeparodi så jag publicerade den inte riktigt med det samma utan ville fundera lite först.

Den tankeperioden innehöll förra torsdagen som i sin tur innehöll ÖSP traditionella höstinfomöte som nu hottats upp lite och gick under benämningen Bondesnack.

Den kvällen lyssnade vi till föreläsare Christoffer Trier (eller något ditåt) som hade lovat att i sin föreläsning ”lyfta” 70 deppiga bönder.

Vi var inte 70 utan 90 och redan det visade väl hur många som gärna ville bli lyfta denna slaskiga höstkväll

Nu förhåller det sig så att -utan att desto mera vädra sina fördomar- att bönder kanske inte är den optimala målgruppen för psykologiskt coachingsnack och visst märkte jag att skepsisen fanns redan i försnacket med kollegerna. Det som alla dock var överens om var att OM något dylikt fungerar – då är det nu det behövs, för bondesamhället är nog denna höst så fyllt av hängande mular att även ett halmstrå är bättre än inget.

Vi fick oss till livs en 80 minuter lång föreläsning om lite idrottscoachning (intresserade många men inte mig) vi fick höra att hinder är nyttiga, vi fick veta vad spegling betyder och vi fick också veta lite om hur viktig förnyelse av tankesättet är.

Lyckades han då?

Jo, det vill jag påstå att han gjorde. Både under kaffet och senare i veckan har jag träffat kolleger som varit om inte uppfyllda så i varje fall tagit innehållet till sig, åtminstone på något plan.

Hur som helst var årets ÖSP kväll en lyckad tillställning. Även om både Tomas Långgård och Lantbrukssällskapets föreläsarpar Lönnqvist och Långskog inte hade världens tacksammaste uppgift att ta över efter Trier så lyckades alla tre bra med att föra fram sitt budskap, och alla hade matnyttig information att komma med.

Kvällar av denhär typen kan uppfattas som abstrakta men har helt klart sin plats på kartan. Dels får man träffa kolleger, dels får man information som kan vara väl dold i det myller av paragrafer som en odalman idag skall söka sin utkomst ur.

Hem genom den blöta kvällen körde åtminstone jag med något slags hopp om en ljusnande framtid. Den kanske till och med är vår.

 

Kongressdeltagande med efterverkningar.

I början av veckan blev det ett välkommet avbrott i de dagliga rutinerna med anledning av deltagande i SLC:s (Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund:s) kongress i Nådendal. Dagarna innan hade det, som vanligt när man skall åka hemifrån, varit brått med plöjning och förberedelser inför vintervädret som förväntades. Trots att man gått igenom allt flera gånger gnagde ändå funderingarna kring om allt var i ordning under bussresan ner på söndag eftermiddag. Hade man tömt allt frostömt på vatten, hade man tagit in allt som riskerar frysa sönder och är cirkulation och tillräcklig värme påsatt i varma utrymmen och så vidare? Trots bråda tider valde jag ändå att åka ner redan på söndag eftermiddag eftersom fullmäktige skulle hålla höstmöte på måndag morgon. Dessutom kändes det som om jag skulle ha gjort rätt för en kväll i spa-avdelningen.

SLC:s kongress i Nådendal.
SLC:s kongress i Nådendal.

Kongressen som i år gick under devisen ”Vi skapar landet” och numera hålls vart tredje år är en trevlig och givande tillställning för förutom dryftande av fackliga frågor så finns det tillfälle att träffa kollegor från hela Svenskfinland. Efter att ha deltagit några gånger så är många av de lite på 200 deltagarna mer eller mindre bekanta och några nya bekantskaper gör man dessutom varje gång man deltar. I år deltog också tacknämligt många unga producenter tack vare ett ungdomsseminarium på söndag kväll.

Vi hade också förmånen att bland annat få höra hur läget är i Sverige genom Kristina Yngwes föredrag och i mångt och mycket är problemen, eller ska vi hellre säga möjligheterna, likadana där som här. En avsevärd skillnad råder dock vad gäller självförsörjningsgraden som i Sverige är betydligt sämre än här i Finland.

Bekanta frågor även från andra sidan Östersjön.
Bekanta frågor även från andra sidan Östersjön.

Jag hade under årets kongress den stora äran att tillsammans med nio andra ”trotjänare” föräras förbundets förtjänstmärke i guld och vill här utrycka ytterligare ett TACK för det. Personligen tycker jag mig inte ha gjort rätt för utmärkelsen men det är ju roligt att andra uppskattar ens insatser och visst är det lättare att ta sig an ytterligare frågor näringen till fromma efter lite ”dunk i ryggen” 🙂 Gästföreläsaren Yngwe gratulerade mig till utmärkelsen under kaffepausen och menade att i Sverige är mottagarna av förtjänsttecken ofta i 70-80 årsåldern medan de här verkade vara betydligt yngre. Kanske betydelsen där mera är att ses som ett tack för väl uträttat värv medan det här är tänkt som uppmuntran till fortsatt arbete?

 

Sen var det det där med efterverkningarna………

…några glada dagar med lite avslappnad verksamhet mellan varven har sitt pris. Jag kände redan under hemfärden på tisdag att halsen blev sträv men tänkte att det kanske berodde på lite högljutt prat i baren eller luftkonditioneringen i samlingslokalen. Under onsdagen tappade jag rösten allt mer men for ändå för att plöja rågåkern medan det fanns snö kvar på marken. Snön hade då börjat smälta men hjälpte till att hålla styr på stubb och halm så plöjningen löpte riktigt bra trots den stora mängden växtrester. Jag hade tänkt att jag nog blir tvungen att med slykrossen finfördela halmen för att få plöjningen att löpa men nu var det som sagt inga problem. Torsdag och fredag blev det hosta, snor och feberfrossa så det var nog förkylning i antågande i alla fall 🙁

Nu idag söndag börjar livet återvända så förhoppningsvis blir det inte så svåra efterverkningar trots allt men några kålrötter orkade jag inte som planerat skörda under veckoslutet och inte blev det någon försäljning på dagens julmarknad på Stundars.

Det är ändå ganska märkligt att när man trött, våt och frusen knegar på med skörden under hösten så hålls man frisk trots att många i ens näromgivning insjuknar, men så fort man lite slappnar av då slår eländet till. Att jag redan på tisdag kände av symptom menar väl att smittan fanns där redan innan jag åkte på kongress så det är inte där jag smittades. Jag tror nog att kroppen har ett särskilt försvar (åtminstone för oss bönder) som ser till att man hålls på fötterna så länge som det är bråda dagar.

Föresten så finns det nu på grund av poststrejken möjlighet att digitalt ta del av innehållet på kongressen i veckans Landsbygdens Folk, den kan undantagsvis läsas av alla intresserade på adress: http://www.slc.fi/files/lf_onlineversion_4815/#1

Musarm

Musarm. Googlar man det får man upp många olika svar, botemedel, trix och knep för att lindra sin musarm. Om man googlar frontlastararm får man upp ganska många frontlastare, men vad hjälper det, det är min arm som är sjuk och inte frontlastarens. Jag använder frontlastaren för lite. Helt klart fall. Om man hela tiden använder sina muskler så blir de inte överansträngda, men om man som jag använder frontlastaren endast lite nu och då, och sen mitt i allt en dag hela dagen, som tex när skiten skall tömmas ur fårhuset, då slår frontlastararmen på mej till och blir sjuk. Antagligen har det också att göra med att jag spänner mej. Hur som helst, en frontlastararm om våren är helt normalt. Högerarmen naturligtvis.

Nu har jag sen då tredje varianten av arm som för tillfället ger sej till känna ordentligt. Motorsågsarm. Ovansidan på vänsterarm, den man håller i motorsågen med, vinklar och vrider sågen med när man sågar. Jag var och grejjade och röjde lite igår, bara några timmar och minsann, visst slog motorsågsarmen till! Jag har inte använt motorsågen sen i våras och nu drog jag iväg tjopp tjopp, roligt var det men … huj sån värk i armen idag. Otränade muskler. Dom får lite omvårdnad och kyla, så nog släpper det småningom. Det är bara att fortsätta och såga nån tank till, om någon dag så jag inte släpper det, utan sakta börjar bygga upp de musklerna som helt tydligt används mer, när jag sågar motorsåg än annars i det arbete jag har.

DSC_1082[1]

I och med röjandet igår inleddes också grillsäsong 2015-16. Vi hinner inte grilla så mycket på sommaren, utan den årstid när vi grillar mest är vintern. De dagar jag håller brasa i skogen grillar vi ofta nåt. Mathias är ivrig eldare och grillare. Han har varit med i skogen och burit riskor och kvistar sedan han kunde börja gå, så han vet att det är farligt, ingen lek utan det är största allvaret och man måste vara fruktansvärt försiktig. Ibland tycker han det är tråkigt, i synnerhet mot vårkanten, men för det mesta gillar han skogsjobben och i synnerhet när man grillar efter mörkrets inbrott. Som han själv brukar säga ”-det är så myysigt!” Och visst är det ju det. När lugnet sänker sej, dagens jobb börjar vara undan och man sitter och grillar över öppen eld mitt i skogen. Det är lugnt och tyst och korv, kött eller vad man sen har med sej smakar många gånger så gott som om man skulle sitta inne vid köksbordet och äta.

Plöja eller ploga?

Rent språkligt är det väl inte så stor skillnad men i praktiken är det helt olika saker. Och det är många som blandar ihop begreppen kanske beroende på att på dialekt pratar man om att man plogar oberoende om det gäller att vända jorden eller ploga snö.

Men ikväll har jag faktiskt gjort bägge två och samtidigt dessutom 🙂

Vinterns första snöfall som inleddes senaste natt blev riktigt långvarigt och gav en hel del snö. Det börjar närma sig en 15 cm ställvis, jorden är ofrusen så den har ställvis smultit lite underifrån. Det började som slask men nu har kvicksilvret krupit under nollsträcket så snön på ytan är torr. Jag har ännu både en del att skörda och plöja så arbetsfördelningen har varit den att när det är ljust och vi har haft tid så har vi skördat och under kvällarna har jag plöjt i mörkret. Och mörkt har det varit men ikväll var det betydligt ljusare på grund av det vita snötäcket. Fast jag gjorde det ju mörkt igen med att plöja eller ploga -hur var det nu?- in snön.

 

21.11.2015. Plöjning av hemåkern i 15cm snö.
21.11.2015. Plöjning av hemåkern i 15cm snö.

Nu utlovas kallare väder till måndag så det blir knappast mera plöjt på några dagar då jag måste tömma värmesystemet i växthuset och bevattningsmaskin samt vakuumkylen på vatten. Men från tisdag framåt lär det bli varmare igen så plogen får stå kopplad till traktorn tillsvidare. Eftersom marken är ofrusen och snön isolerar så borde marken inte frysa ihop ännu så det finns förhoppningar om att fortsätta plöjandet senare. Snön vi har fått orsakade inga problem med plöjandet men det kan ju bli lite blött senare när och om den börjar smälta.

Och jag räknar också med att fortsätta skördandet 🙂