Lite fuktigt och svalt väder har fördröjt säsongstarten som annars kunde ha blivit rekordtidig i och med att det inte funnits tjäle kvar de senaste veckorna. Det är dock fortfarande en tidig vår för även om vi nu ligger någon dag efter fjolårets rekordtidiga vårbruk så är det betydligt tidigare än normalt.
Övergödsling….
… av kummin och råg är det enda jag gjort ute på åkern hittills. Det gjorde jag i lördags och nu idag söndag har vi lämpligt fått några mm regn som gör att gödseln löser sig och kommer växtligheten tillgodo. Hybridrågen har repat sig någorlunda och tillväxten har kommit igång, bestockningen bedömmer jag som god på lite över halva arealen och resten torde fylla odlingskraven så pass att det inte behöver kompletteringssås. Rågen höll ett tag på att bli uppäten och nedtrampad av ett hundratal gåsar men till all lycka flög några in i högspänningslinjen på grannåkern så att dom blev liggandes livlösa, det räckte till för att få resten av marodörerna att flytta vidare. Kumminet är lite i glesare laget men ändå så pass gångbart att det får hänga med en säsong till.
Grannen har sått lite vete och gödselspridningen är på gång i trakten av doften att döma 🙂
Jag hoppas nu på några dagar uppehåll så att jag kommer igång med vårbruk, lite sådd och plantering innan Valborg. Sen får det gärna bli några fuktigare dagar så att man kan ägna sig åt lite kartritande och blankettifyllnad. Vi får se, det är hursomhelst ingen tid förlegad så här långt men det som är gjort är gjort 🙂
Detta hände för rätt länge sen. Faktiskt så länge sen att Bondbloggen inte ens fanns, men det börjar kunna berättas först nu. Vi skall tillbaks till nådens år 2007 för att komma i rätt stämning.
2007 var året då jag blev bestulen. På ett hus
Jag har rätt länge tänkt att återge denna lite märkliga historia på bloggen, men lite dragit mig eftersom hela historien är så huvudlös att den närmast verkar påhittad. Dessutom har jag väl gått och hoppats att gåtan skulle få en naturlig förklaring, men det börjar jag nog ge upp nu efter 8 år.
Såhär var det. När jag köpte grannhemmanet i slutet på nittitalet följde en gammal ria med. Rian var inget för världen, jo, det hade varit ett fint historiskt dokument med bland annat en hemgjord torkugn från uppskattningsvis tjugotalet, men allt var i så dåligt skick att det liksom inte kändes meningsfullt att ta vara på det. Lite saker och ting av värde fanns dock i huset och så länge taket höll tätt så fick det stå. Naturligtvis gick inte det speciellt länge utan den snörika vintern 2003 föll hela faderullan omkull och började ropa på hjälp. Nu har ju snabbhet aldrig varit mitt kännetecken så det gick till vintern 2006 innan jag kom mig för att göra något. På vintern plockade jag av taket som var ett tagelpannetak och sen kom vårbruket och sen växte huset ner i gräs och förblev ostört återigen ett år.
En bild från cirka 2005. Rian har störtat och är nervuxen i mina favorithatobjekt hundfolkor.
Sen hände det märkliga
En dag så var den borta!
Rian är placerad 100 meter norrom vårt boningshus och eftersom vi i allmänhet har ärende söderut kan det gå någon vecka innan jag har ärende norrut. Döm om min totala förvåning när jag sensommaren 2007 upptäckte att huset inte fanns där mera. Ett nerfallet hus utan stockar eller annat fint att ta tillvara hade hux flux bara försvunnit från jordens yta. Även om platsen inte kan ses från bostadshuset så är det definitivt inom hörhåll, men ingen på tomten hade märkt av något konstigt. Att huset tagits bort med maskin är helt klart för som hantverk hade det nog tagit sin lilla tid.
Vad jag sen tycker om stölden är mera oklart. Jag slapp ju en massa jobb så egentligen tackar jag för besväret, men tyvärr åkte endel saker med i svängen som jag väldigt gärna hade haft i behåll. Ca 1000 torra pärtor och än värre kanske 250 fina höstörar försvann på köpet. En gödseltratt av lite modernare snitt och en gammal häststötting skull jag också gärna har haft i behåll. Så även om jag till någon del är tacksam så betraktar jag nog det hela precis som en regelrätt stöld. En gammal självbindare hade ratats, och lite stockverk och golvet fanns kvar. Resten var borta
Jag tycker jag har frågat alla som jag på något sätt kunde ha något att göra med fallet och tillbringat en hel del tid med att fundera, men ingenting har lett nånvart. Frågan är än idag helt olöst. Dessutom kan Ni ju föreställa Er att det är lite pinsamt att gå fram till någon och ställa frågan: ”Jag har tappat ett hus, vet du var det är”
I början av månaden kom jag mig för att börja städa upp tomten. I mitten på månaden gav jag upp. Där fanns så mycket gammalt metallbråte och ruttet träverk att jag hade haft punktering dagligen på grävmaskinen och som handarbete var det drygt. I går beställde jag en bandgrävare som på nån timme fixade upp tomten så nu är definitivt den gamla torkriaeran förbi på backen. Dessutom är det en utmärkt plats att fylla upp allt material på som kom från utfallsrensningen i höstas.
Detta är då taget från ungefär samma plats som bilden innan. Kom sen inte och säg att det är finare bara för att det är grönt. Det är ovanstående bilder ett bra bevis för
Trodde Ni på det här nu då? Det lönar nog sig att göra det, för varje ord är sant.
Dagens projekt var att fixa lite ved och jag tänkte att lika bra kan jag låta ”gambälvolvon” få känna av lite vårluft på samma gång. Den trivdes som synes (och höres) riktigt bra med det. Intressant hur jämnt varvtalet hålls trots varierande belastning tack vare tungt svänghjul.
Bongade en luden fjäril på hallväggen idag och undrar om någon kan hjälpa till med artbestämningen. Vetenskapsredaktören såg min bild på facebook tidigare idag och föreslog lerfärgad rotfjäril men nu när jag jämför bilderna och uppgifterna om den så verkar det att inte vara den som jag såg. En rotfjäril eller nära släkting verkar det vara men vilken? Läser om rotfjärilar att de kan skada rötterna i sallatsodlingarna så jag borde antagligen ha avlivat den men den såg så vild ut att jag inte tordes 🙂
Som tilläggsinformation till bilderna kan jag tillägga att den var närmare 5 cm lång, vingspannet vet jag inte för den satt ihopkrupen hela tiden jag såg den men tippar att det kunde ha rört sig om en 6-7cm eller betydligt mera än de 2,5-3,5 cm som nämns för lerfärgad rotfjäril.
Ett tillsynes ändlöst projekt roddes i hamn häromveckan. Projektet som nu inte var så särdeles stort blev för min del drygare än beräknat på grund av flera dåliga skogsvintrar i rad. Det var med knapp nöd jag lyckades få röjningarna av dikeslinjerna gjorda innan grävmaskin kom. Det rörde sig om några kilometer diken som jag nu under tre vintrar i rad röjt. Vintern för tre år sen var så pass snörik att det frös först efter att man fått upp spåren körda, oftast gick det att få några hundra meter spår i snön tillpackade åt gången så att det efter en 3-4 dagar höll att köra ut det avverkade virket. Egentligen borde man väl den vintern röjt alla dikeslinjer för de följande två vintrarna har det inte just frusit till något överhuvudtaget. Samtidigt som man röjer dikeslinjerna vill man gärna gallra ur intill körspåret när man nu ändå är på plats så det var egentligen det som tog den mesta tiden. Det skall ju ändå göras förr eller senare, tyvärr har nu dikesröjningen lett till att mycket av skogsarbetet börjar höra till kategorin senare. Förhoppningsvis blir nästa vinter en gynnsammare vinter med tanke på skogsarbetet.
12.03.2013. Trotjänaren har snöat ner under natten men startar snällt trots kylan.Så här kan ett dike som stått orört ett trettiotal år ha växt igen.25.03.2013. Ibland passar det bättre med körspår på dikesslänten…..….. och ibland när det frusit tillräckligt håller det till och med att köra nere i diket.Att dikning lönar sig råder det inte någon tvivel om i detta fall. En 50-årig tall har vuxit svagt i 20 år fram till dikningen för 30 år sen. Betydligt bättre blev tillväxten efter dikningen och nu har dikesrensningen förhoppningsvis säkerställt god tillväxt fram till slutaverkningen (förutom för detta exemplar förstås) 🙂17.4.2013. När det är välfruset bär det trots lite flödvatten.Ibland har grävaren lyckats få det oländigt på gamla dikesvallen.21.4.2013. Vinterföret tar slut förr eller senare men jämfört med i år var 2013 rena drömmen.Vintern 2013’s avverkningsvirke hemkört.6.3.2014. Denna bild får beskriva skogsföret vintern 2014. Det blev inte många lass hemkörda härifrån 🙁10.3.2015. Grävaren på gång i området.Dikestrumma för att underlätta korsande av diket i fortsättningen.Jag hade kanske inte riktigt räknat med att grävmaskin skulle köra här, men ibland måste den ta sig ut till vägen för att fylla på bränsle :/14.3.2015. Efter några kalla nätter hade moränen på dikesvallen efter grävningen frusit till så pass att den höll att köra på.
Översvämningsrisker.
Skogsdikningen eller som i det här fallet en rensning av befintliga diken har på senare tid beskyllts vara en av orsakerna till de svåra översvämningar som drabbat åkermark och bostadsområden. Och det skall man väl inte sticka under stol med att visst kommer nu vattnet betydligt snabbare ut ur skogen efter regn. Speciellt tydligt var det i början av oktober 2012 då stora mängder regn föll på en efter en lång regnperiod redan vattenmättad mark. För att fördröja flödet framförde jag då en idé om att man kunde i samband med dikesprojekten förse skogsdikena med dammar eller dikestrummor på strategiska ställen. Till exempel kunde man förse dessa med ett rör av liten storlek i botten av dammen som skulle stå för torrläggningen men inte förorsaka stora flöden, högre upp i dammen kunde man montera ett grövre rör eller stenlägga ytan så att den tål flöde utan att erodera för att leda bort vattnet vid stora mängder nederbörd. På så vis kunde en hel del vatten lagras i skogen och de stora flödena begränsas för skogen tål nog att stå i vatten i några dagars tid. Den här idén har vad jag förstått börjat anammas av politiker och dikesplanerare men jag vet inte om några försök ännu gjorts i praktiken. Det här projektet har nog genomförts enligt tidigare kutym.
Alternativet att inte dika eller rensa dikena vilket också framförts gillar jag inte för man ser nog en tydlig tillväxtökning i de skogar där vattenhushållningen är i skick. Och med tanke på det ekonomiska läge landet befinner sig i är det nog skäl att se till att virkesproduktion hålls igång även om det just nu inte är så värst stor efterfrågan på de skogliga produkterna.
Det är också oskäligt att vid skogsdikning påföra kostnader som uppstår med ökade vattenmassor för markägarna nerströms. Tidigare då skogen ofta ägdes av samma bönder som ägde jordbruksmarken i deltaområdena spelade det inte så stor roll hur kostnaderna fördelades. Men i dag då allt större del av skogen ägs av icke jordbrukande befolkning så är saken en annan. Speciellt nu då också staten minskar sitt deltagande i muddringskostnaderna. Jag var besviken på utfallet av senaste revidering av vattenlagen då detta inte kom att beaktas, jag hoppas saken åtgärdas i kommande revideringar. Likaså hoppas jag att kostnaderna för flöden som härstammar från hårdgjorda ytor inte läggs jordbrukarna till last.
Dikesunderhåll.
Alla diken behöver ändå inte rensas, jag lät lämna några partier med bättre lutning odikade för att på så vis minska flödet och risken för att fasta partiklar följer med vattenströmmen. Att bygga dammar typ dem jag beskrev ovan skulle säkert komma att fordra mera underhåll. Överlag kunde man minska behovet av dikesrensningar om man med jämna mellanrum för hand putsade och rensade dikena från ansamlingar av mossa, nerfallna träd och kvistar samt lätt dikning med spade där dikena till exempel trampats igen av älgar. På så vis kunde man förlänga dikenas hållbarhet med tiotals år.
20.4.2015. Här lät jag diket vara orört.Med ”dyngklöjso” och spade kan man lätt putsa dikena och förlänga dikets ”livslängd”
Kanske skulle det vara idé att nu då landet har många arbetslösa kommendera ut dem på dikesrensning för erhållande av arbetslöshetspenning? Tänk vilken win-win effekt meningsfylld sysselsättning i frisk luft med lite motion och fågelsång samt insupande av skogens positiva energi skulle ge. Samtidigt skulle dikenas livslängd förlängas, skogens tillväxt öka och klimatuppvärmningen minska då sumpgasproduktion från försumpade skogsmarker sjunker. I förlängningen fås också landets ekonomi på fötter! Ingen skulle heller behöva vara rädd att gå vilse om man startar vid källflödena, bara att följa vattenflödet och alla samlas förr eller senare vid dikenas utlopp.
Det här skulle säkert intressera alla med rörelseförmågan i behåll för alla har vi ända sen barnsben fascinerats av att med hjälp av rännilar få vattnet att flöda nerströms, inte sant?
För en tid sen fick min rara mor ett hotbrev från den stora skitförvaltaren. Ja man kom att dra lite paralleller till historien om Rödluvan och vargen. Brevet sänt av den regionala miljöenheten lät påskina att nu ska mors stora utsläpp som äventyrar miljön kopplas in till det kommunala avloppsnätet, basta! Underlåter hon sig göra det blir det dryga böter.
Ord och inga visor när det är frågan om avloppsvattnet.
Dylika brev kan ju få vem som helst att inte bara få hicka utan också orsaka sömnlösa nätter. Eftersom mor hör till den ålderskategori som utlovats lättnader hade vi nog inte väntat så hårda bud. Att med liten pension finansiera dylika investeringar och därtill få nya grund- och förbrukningsavgifter är inte vidare tilltalande.
Miljöpåverkan.
Miljön vill vi värna om det är helt klart och det vill jag påstå att vi också har gjort, mor har till och med ett diplom på väggen som erkänsla för att ha hållit rent och snyggt runt knutarna. Och det är klart att en anslutning till det kommunala avloppsnätet skulle spara en del bekymmer och omkostnader med tömning av slambrunnarna. Den årliga tömningen som har gått löst på en ca 70€ är ändå en liten kostnad jämfört med de anslutnings-, grund- och förbrukningsavgifter som följer med en anslutning. Sen ställer vi oss också frågan om en anslutning i långa loppet faktiskt innebär mindre miljöbelastning. Speciellt som nu i mors fall där vattenförbrukningen rör sig om ca 50m³ vatten per år vilket också inkluderar vattning i trädgården och biltvätt där vattnet sugs upp i jorden utan att rinna ut i ån. Ån ligger dessutom närmare 500 meter från huset och den lilla vattenmängd som hushållet släpper ut rinner i ett dike som oftast är torrt så det verkar som om gräsväxten i diket suger upp det mesta av det som släpps ut. 50m³ är på årsnivå ganska obetydligt, det motsvarar lite på 5 liter per timme. Försök att tömma ett halvt ämbar vatten per timme på marken och se hur stora flöden det orsakar. Jag är inte så säker på att pumpa och rena och avskilja näringsämnena till ett näringskoncentrerat slam som sen sprids på vägrenar och grönområden varifrån det sen urlakas till vattendragen är ett dugg miljövänligare.
Dessutom misstänker jag att de gånger reningen inte fungerar så har naturen svårare att ta hand om avloppsvattnet innan det når vattendragen då slaskvattnet i stora mängder koncentrerats till en punkt i stället för flera små. Så verkar fallet vara i de med våra skattemedel stödda reningsverk som byggts i österled. Man får hoppas att situationen är bättre i våra egna reningsverk. Men nog är det så att det är flera som drar sitt strå till stacken eller i det här fallet skit i östersjön än bönderna även om de sistnämnda fått ta emot en massa skit i debatten.
Här ute på glesbygden innebär också grävandet och slaskrörsläggningen en icke obetydlig miljöpåverkan. När röret drogs förbi mors hus arbetade 4-5 maskiner i flera veckors tid enbart på hennes tomt i och med att det fordrades en hel del sprängningsarbete. Samtidigt som slaskröret grävdes rörlades också en del av diket som kryssar fram emellan husen för att i framtiden eliminera dikesunderhållet. Rörläggningen av diket är vi väldigt tacksamma för då underhåll och skötsel av dikesslänterna i den erosionsbenägna backleran varit krävande. Rörläggningen hade nog förr eller senare blivit nödvändig så där slogs faktiskt 2 flugor i en smäll. Men utan att vara expert på området så innebar nog enbart avgaserna från maskinerna en större miljöpåverkan än några kubikmeter avloppsvatten.
Före slaskrörsgrävningen som påbörjades 26.9.2012.Arbetet löpte någorlunda ännu den 3.10. 2012 i solsken och torra förhållanden.5.10.2012. Grävmaskinerna vilar efter det stora regnet föregående dag.20.10.2012. Nästa stopp i arbetet då berget kom emot. Sprängmattorna på plats i väntan på bergsborraren.10.1.2013. Grävningsarbetet återupptas.14.1.2013. Mera berg.
……och sprängning, sett från köksfönstret. Det var nog lite spännande att se om huset som står på samma berg skulle hållas ihop. Relativt bra gick det, endast ett par kakelplattor i tvättstugan sprack.
22.1.2013.De sista rören på plats och de frusna jordklumparna fyller diket. Återstår lite finlir men det får anstå tills jorden tinat och satt sig.
Som synes är det inte helt problemfritt att dra slaskrör i glesbygden och det blir garanterat inte billigt heller. Antagligen är det därför som nu kommunerna börjar ta till hårdhandskarna för att få folk att ansluta sig så att investeringarna börjar ge avkastning.
Hela den här slaskcirkusen och avloppsvattenlagen luktar nog en hel del lobbning från företag inom reningsverksmarknaden och miljönissar och politiker som tappat bondförståndet har inte förstått bättre än att haka på. Nu lär lagen ska ses över igen vi får se vart det bär.
Vad gäller rara mors fall har nu tjänstemännen på miljöenheten bekantat sig med situationen på plats och det lät som om anstånd kan beviljas eftersom det rörde sig om så små vattenmängder. Beslut har ännu inte getts men vi hoppas att förnuftet medger en anslutning då när den ekonomiska situationen det tillåter.
Ändå bonden själv då?
Ja jag bor så långt ifrån det kommunala ledningsnätet att här erbjuds inte ens en möjlighet till anslutning utan en egen reningsanläggning måste byggas eller egentligen 2 reningsverk för jag har WC både i bostaden och WC för de anställda i packhallen. I och med att vi tvättar rotfrukter och bevattnar grönsaksplantorna i växthuset så är vår förbrukning av en helt annan kaliber än i fallet som beskrevs ovan. I medeltal har det gått åt mellan 800 och 900m³ per år de senaste åren. Hur mycket av det som går via slambrunnarna har jag ingen riktig koll på, en stor del går åt till bevattning i växthuset, vid besprutningsarbeten, maskintvätt m.m. Men låt oss säga att lite över hälften eller en 500m³ går via slambrunnarna. Dygns och säsongsvariationerna är relativt stora, varierar uppskattningsvis mellan 0,1m³ och 10m³ per dygn. Ett är klart att en infiltreringsanläggning kommer inte på fråga i leran på plattlandet. Jag har också bekantat mig med biologisk-kemiska anläggningar men fick på förfrågan till svar att de inte fungerar i mitt fall då det är alltför lite skit i mitt avloppsvatten för att den biologiska processen skall fungera. De stora mängderna kallt vatten var inte heller bra för processen. Så vad göra då? En separering av avloppen från de olika källorna är en möjlig åtgärd men inte helt enkel i praktiken.
Under ett studiebesök i Holland tog jag del av hur de löst reningen i ett motsvarande fall. Nåå, motsvarande och motsvarande? Proportionerna på anläggningen var ju en helt annan förstås, här kördes hela långtradare med produkter genom packeriet medan det i mitt fall rör sig om en kubikmeterslåda åt gången. Jag förundrades samtidigt över att biltrafiken godkändes i samma utrymmen som produkterna packades? Men åter till tvättvattnet som här leddes till 4 (eller var det 5) långsmala bassänger bakom hallen där de fasta partiklarna sedimenterades. Vattnet rann turvis över från bassäng till bassäng för att från sista bassängen åter användas i tvättprocessen. Det såg lite gemytligt ut med simmande ankor i bassängerna men ägaren hävdade att solljuset renade vattnet tillräckligt för att återanvändas. Ingen som oroades över eventuell salmonella här inte. Ja och sedimenteringsslammet i bassängerna grävdes upp i augusti och spreds på åkrarna i närheten!
Kanske vore det på sin plats att tjänstemännen bekantade sig med hur hanteringen ordnats utomlands? Det är ändå med dessa vi ska mäta oss på en allt mer internationell marknad!
Även om jag värnar om miljön så ser jag mig nödd och tvungen att se tiden an vad gäller eventuell revidering av lagen och nya lösningar på hanteringen. Jag bor ju långt från vattendragen så min miljöpåverkan är nog sist och slutligen väldigt liten. Tycker egentligen att reningsåtgärderna kunde vara behovsanpassade så att de åtgärdas där problemen finns istället för att dra alla över en kam och påtvinga dyra anläggningar som sist och slutligen inte medför några förbättringar.
