Julkalvar

Julen är ju som känt födelsens och lugnets fest. I vår version brukar det ingå kalvningar och mera jobb 😛 Nå skämt osidå, korna kalvar då när det är dags, i år fick vi tre jultidskalvar;
Fräckna kalvade sin sjätte kalv den 22 december, Hursula sin tredje kalv den 23 december och Öppa fick sin sjätte kalv den 27 december.

Hursula o Kursula
Hursula o Kursula

Fräckna och Hursula klarade kalvningen galant, men Öppa blev förlamad. Tack vare snabb förstahjälp, dvs. kalk under skinnet och ett veterinär besök då hon fick kalk i blodet steg hon upp och nu verkar allt igen bra. Fräckna och Hursula fick båda kokalvar medan Öppas kalv är en tjur.

Öppa o Kaveri
Öppa o Kaveri

Ännu är det inte slut för i år, Öris har beräknad kalvning den 31 december. Kanske även den traditionen fortsätter? 🙂

SALT!

Salt ska de va. Inte för mycket, inte för lite. Jag kan bli lite trött på alla saltvarningar som kommer farandes genom medierna. Man behöver salt. Men, man behöver olika mycket salt. Allt är så olika från person till person, och mycket hänger på vad man gör. Har man ett jobb där man sitter stilla om dagarna, eller jobbar man tungt och svettas dagarna i ända. Jag tycker inte nån kan/ska stå och domdera ut vad alla ska äta.

Ät mindre salt! Säger förståsigpåaren… JAAA! Säger vi och saltar maten mindre, men klämmer in en påse chips på kvällen, för det är så gott! …  Jaaa, det smakar … Salt!  …   Hmmm…

Alla behöver salt. Också fåren. Nu i December var jag lite stressad och bara skenade in och ut ur fårhuset två gånger om dagen, och såg att alla stod på benen, gav dem mat, och det där nödvändiga. Inget extra pysslande. Men så mitt i allt såg jag att saltstenen tagit slut. Den har kanske varit slut i typ 2-3 veckor. Ingen katastrof, men fåren behöver salt, och med denna lilla videosnutt är det INGEN frågan om saken.

 

Höstplöjning.

Ägnade en del av juldagen åt att färdigställa en plöjningsvideo som jag de facto påbörjade för två år sen. Ibland mal kvarnarna långsamt 🙂 Den kunde lika gärna vara filmad i år ty förhållandena har varit snarlika med en lång varm höst. Jag förutspådde tidigare att detta kan bli året utan vår och höst då våren kom sent och blev ovanligt kortvarig i och med att sommarvärmen kom redan i mitten av maj. Sommarvärmen höll ju i sig långt in i september och sen blev det plötsligt kallt i medlet av oktober men den kallperioden blev kortvarig så hösten kom igen och ser ut att hålla ut året till slut. Den lilla tjäle vi hade kring självständighetsdagen försvann med allt regnande inför jul och skulle det inte vara blött antar jag att det vore möjligt att plöja ännu.

Videon som jag förhoppningsvis fått att fungera beskriver plöjningen av hemåkern den 5 december 2011. Åkern hör till de med tyngre jordart och hade delvis stubbträdats, för att bekämpa ogräs, men fukthalten var ganska hög så det gick relativt lätt trots ett plöjningsdjup på 20-22 cm. Lite snö gjorde omgivningen ljusare och ytan var en cm frusen så däck och redskap hölls rena. I mitt tycke idealiska plöjningsförhållanden. I och med att plogen har både vänster och högervridna vindor (så kallad växelplog) så är det möjligt att starta plöjningen längs ena åkerkanten och plöjningen fordrar på så vis lite mindre planering då man inte behöver mäta in var öppnings- och slutfåror skall placeras. Märker man bara upp tillräckliga vändtegar i ändorna av fältet så kan plöjningen fortgå utan att använda kopplingen vid vändningen. På fältet i fråga brukar jag hålla 17-18 meters vändteg som plöjes till sist. Det var lite diskussion tidigare i höst om sidobegränsare och toppstänger skulle vara fasta eller lösa. I det här fallet då det rör sig om en delburen plog så bör båda vara låsta för att undvika slag vid vändningen. Plogen är ganska tung (~2,5 ton) så man vill inte ha några okontrollerade rörelser.

Hoppas videon rätar ut en del funderingar kring plöjningens utförande även om den inte är pedagogiskt fulländad, det är ju lite svårt att både filma och plöja samtidigt. En liten snutt fick jag filmad med hjälp av dottern men resten fick jag göra själv. Är det något ni undrar över så får ni kommentera!

God fortsättning……

på julen önskas bloggläsarna också härifrån Långmossen. Kanske med betoning på God då det mulna kulna vädret får en att tröstäta lite extra i frånvaron av den rätta julstämningen. Och mycket gott har vi ätit, förutom de egna produkterna har vi frossat i köttprodukter som vi bytte till oss mot några julgranar, åländska äpplen som en god vän kom in med på måndag och mycket annat gott.

Idag har latmasken gjort sitt för att hjälpa till med matsmältningen, gick i alla fall ut en bit för att ta en aktuell bild härifrån under den ljusaste tiden på dagen.

 

Juldagen 2013

Juldagen 2013

Marken är våt och fuktig, termometern visar +6°C. Om det inte vore för bristen på dagsljus och ljusen i granen kunde man nästan tro att det var början på april, att snön just smält, tofsviporna anlänt och bara att vänta på att jorden reder sig för vårbruk. Julen brukar annars också betyda vändpunkten för odlingsåret då man hunnit ta igen sig lite efter senaste säsong och börjar se fram emot nästa för att under vintermånaderna planera, anskaffa förnödenheter och förbereda maskiner och utrustning för nästa säsong. Vintermånaderna ger också tid för skogsarbete och skidåkning för att bygga upp kondition och i takt med att ljuset återvänder brukar också den mentala förberedelsen ske.

Men nu är det i alla fall inte läge för varken skogsarbete eller skidåkning och mörker råder……. fortsätter sålunda med tröstätandet i väntan på ljusare tider. Jag är ju optimist, vill jag tro, så visst tror jag på ljusare tider och vinterväder vad det lider.

Må så gott!

 

Juljuljuljul

Trevlig fortsättning på julen! 🙂 Regn o rusk, dagarna i ända men i går kväll hade vi nog en stoooor Nådendals sol inne i vardagsrummet då Julbisin kom på besök. Junior har i ett par månaders tid gått och väntat att julbisin ska hämta faffas grävare. Det är då alltså frågan om en miniatyr modell av vår grävare som allt som oftast används av faffa Åke, därav namnet. Nå, igår kom då den efterlängtade dagen då han fick sin grävare (+ ett ”par” andra leksaker) och hans min var nog guld värd o julen räddad! 🙂

Här en liten julhälsning av våra fyrfotade tomtar:

WP_001423

Svinaktigt

Så här på julaftonseftermiddagen medan vi väntar på tomten, eller kanske skinkan, så skall jag dela med mig en liten historia just om en skinka, och hur olika vi människor uppfattar samma historia.

Vi skall bortemot ett knappt halvsekel tillbaks, men platsen är densamma, dvs mitt grannskap. Historien återgavs mig häromåret av Max Lindfors, en från gårdarna utflyttad inföding som var med då detta begav sig.

På sjuttiotalet var det ännu mycket vanligt med ”svenskar” som kom hem till somrarna. Nästan varje gård hade sina egna svenskar, och många ödegårdar befolkades under sommarhalvåret med folk som man inte kände och ännu mindre visste varför dom fanns just i det huset, men utdöda släktingar och konstiga arv brukade vara svaret.

En av dessa människor hette Sigge. Tror jag. Jag har ett svagt minne av Sigge, han körde moped och tyckte om att umgås med lokalbefolkningen, vilket gjorde att han ofta var ”hemma” mer än bara under semesterveckorna.

En sommar var han längre i trakten än vanligt och då skaffade han sig en gris. Grisen var en väldigt likadan gris som Emil i Lönnebergas ”griseknoen” Den sprang med överallt och när Sigurd körde moped så sprang grisen bredvid. Grisen åt förstås allt som Sigge åt och levde gott och frodades. Alla lokala bönder kände till Sigge och grisen och alla pratade om detta lustiga par som syntes hela sommaren och hösten i vårt grannskap. Själv tror jag att jag har ett mycket svagt minne av dessa två, Sigges moped minns jag i varje fall väl.

Denna historia slutade med att grisen mot höstkanten åkte iväg i Österbottens Kötts slaktbil och alla i grannskapet var förgrymmade. Enligt hörsägen knöts det nävar både här och var över hur Sigge tänkte när han satte en sån gris på slaktbilen. Jag insåg också det brutala i att skicka ett husdjur till slakt och kände en viss empati med grisen och grannarnas ilska över att skicka ett tamdjur till slakt.

Nu var det dock inte det som var den ömma punkten, utan den kom i det för mig överraskande slutet som löd:

”…och visst hade alla rätt att vara förbannade över tilltaget, för varenda en skulle ju ha velat slakta den grisen själv, så god skinka som det måste ha varit efter all husmanskost som den hade fått”

Så olika ser vi på saker.

Med den lilla skinkstory önskar jag alla bloggläsare en Fruktansvärt God Jul och hoppas att Ni har mest närproducerat på Ert Julbord. För då blir det en God Jul.