Så här på julaftonseftermiddagen medan vi väntar på tomten, eller kanske skinkan, så skall jag dela med mig en liten historia just om en skinka, och hur olika vi människor uppfattar samma historia.
Vi skall bortemot ett knappt halvsekel tillbaks, men platsen är densamma, dvs mitt grannskap. Historien återgavs mig häromåret av Max Lindfors, en från gårdarna utflyttad inföding som var med då detta begav sig.
På sjuttiotalet var det ännu mycket vanligt med ”svenskar” som kom hem till somrarna. Nästan varje gård hade sina egna svenskar, och många ödegårdar befolkades under sommarhalvåret med folk som man inte kände och ännu mindre visste varför dom fanns just i det huset, men utdöda släktingar och konstiga arv brukade vara svaret.
En av dessa människor hette Sigge. Tror jag. Jag har ett svagt minne av Sigge, han körde moped och tyckte om att umgås med lokalbefolkningen, vilket gjorde att han ofta var ”hemma” mer än bara under semesterveckorna.
En sommar var han längre i trakten än vanligt och då skaffade han sig en gris. Grisen var en väldigt likadan gris som Emil i Lönnebergas ”griseknoen” Den sprang med överallt och när Sigurd körde moped så sprang grisen bredvid. Grisen åt förstås allt som Sigge åt och levde gott och frodades. Alla lokala bönder kände till Sigge och grisen och alla pratade om detta lustiga par som syntes hela sommaren och hösten i vårt grannskap. Själv tror jag att jag har ett mycket svagt minne av dessa två, Sigges moped minns jag i varje fall väl.
Denna historia slutade med att grisen mot höstkanten åkte iväg i Österbottens Kötts slaktbil och alla i grannskapet var förgrymmade. Enligt hörsägen knöts det nävar både här och var över hur Sigge tänkte när han satte en sån gris på slaktbilen. Jag insåg också det brutala i att skicka ett husdjur till slakt och kände en viss empati med grisen och grannarnas ilska över att skicka ett tamdjur till slakt.
Nu var det dock inte det som var den ömma punkten, utan den kom i det för mig överraskande slutet som löd:
”…och visst hade alla rätt att vara förbannade över tilltaget, för varenda en skulle ju ha velat slakta den grisen själv, så god skinka som det måste ha varit efter all husmanskost som den hade fått”
Så olika ser vi på saker.
Med den lilla skinkstory önskar jag alla bloggläsare en Fruktansvärt God Jul och hoppas att Ni har mest närproducerat på Ert Julbord. För då blir det en God Jul.
