Bondbloggen – Sida 155

Ytermark handlin

Salig i sin uppenbarelse står den där. Jag passerar den nästan varje dag och ser det långsamma gnaget av tidens tand som sakta förvandlar min första arbetsplats till en byggnad utan större skönhetsvärde. Ibland kan dock tankarna få fäste i trappräcket och tvinga mig tillbaks till en helt förgången värld, som jag ändå hade nåden att få uppleva – åtminstone lite.

Andelshandlarna var landsbygdens flaggskepp. En andelshandel fanns i varje by med självaktning och den bars upp av trofasta kunder från byn som gjorde att verksamheten blomstrade. Detta förstås i en tid då konkurrens bara betydde valet mellan Österbottens Kötts eller Karjakuntas slaktbil. Precis just innan Yttermark Andelshandel började sin svanesång hade jag förmånen att få jobba där en sommar, som chaufför på lilla lastbilen. Det var sommaren 1984 och det var mitt allra första jobb.

Att jobba på lilla lastbilen (som f.ö var en Dodge) innebar att man körde distribution ut till kunderna. Resorna var inte såå långa. Man hölls inom byn, förutom någon enstaka sväng till stationen i Finby, dit det var 10 km, och det var det längsta man körde. Trots det lilla området så var vi två avlönade på bilen, en chaufför och en hjälpkarl. Den här sommaren var ordinarie chauffören Nils hjälpkarl och jag fick köra. Varorna vi körde ut till kunderna kördes gratis ut, under den enda förutsättningen att kunden själv inte kunde få hem varorna forslade. Det betydde att lasten oftast var höns- och svinfoder, men även mycket väl kunde vara en limonadkorg till någon cykelburen dam. Tänk Er detta idag. En lastbil med två personer i kommer in på gården och levererar limonadkorgen man köpt en stund tidigare på affären. Gratis!

Själva affären var ett varuhus i miniatyr. Där fanns egentligen allt man behövde. Matavdelningen kände inte till begrepp som Kebab och Tex-Mex, men buskorv och bagarbrö fanns det desto mera av. Varje arbetsdag började med att jag hämtade färskt rågbröd och färska grisar från Andelshandelns eget bageri ca en km bort.

Matavdelningen sysselsatte kanske fem personer. På tyg och klädavdelningen stod Elna och pratade bort tid och sålde stickor och garn. Järnavdelningen sysselsatte några personer, lantbrukshandeln några och ute i spannmålstorken fanns Harry på heltid. Varor fanns det som sagt lite av varje, min första bandspelare kom från ”handlin” och vår första färg-TV var också köpt där. Utöver detta fanns det tex maskin att blanda målfärg i. Inte så modern som idag, den sköttes manuellt, men precis som idag kunde kunden få precis den nyans han önskade. Utan att åka ur byn. När jag första arbetsdan visades runt av Eli, frågade jag om det fanns något dom inte hade, och svaret kom snabbt; ”Nä, men kattungar är det beställningstid på”.

Det var just så det var. Det man köpte beställde man på handlin, eller någon av de två filialerna som levde och mådde väl. 1984 hade Påttan just lagt ner, men Grennlibodän och Näveråsin levde i högönsklig välmåga.

95% av bönderna köpte 95% av sina förnödenheter på handlin. Det vanliga var att man körde ut en pall Kana-Herkku eller Sian-Herkku i 40-kilos säckar. Sådana kundbesök gjordes kanske sex per dag. Några riktigt stora svinfarmare kunde faktiskt ta två ton i gången. Lantbruksmaskiner köptes vanligen ur lagret. Lagret hade visserligen börjat minska 1984 men nya spannmålsvagnar, harvar och plogar fanns fortfarande i lager. Några begagnade traktorer fanns också, men ville man se på en ny International var det Maskincentralen inne i centrum som gällde. Samma gällde Sampo-tröskorna som vid denna tid hette 410 och var röda. Till salu på handlin fanns också bensin och det såldes givetvis med betjäning, så mellan foderlassen sprang man iväg och tankade bybornas bilar.

På kaffepauserna åt vi bageriets grisar och drack kok-kaffe som då ännu någon kunde koka, så att det blev det godaste kaffet man smakat.

Den man dock verkligen såg upp till var Olle, han som körde Handlinas större bil, en Scania 111 med släp. Japp, Yttermark Andelshandel hade egen långtradare som fem dagar i veckan hämtade det nyss nämnda djurfoder från Raisio. Olle åkte iväg 04.00 varje morgon och kom hem mot eftermiddagen med den mängd foder som i stort sett såldes under det kommande dygnet. En dag den sommaren fick jag låna Olles Scania och utan släp åka till Vasa för att bunkra på SOKs centrallager. Det var en stor dag i 19 åringens liv. Bara att vara ensam i Vasa, och dessutom ”ute på uppdrag” var ogreppbart. Att jag sedan både körde sönder pressenningen och körde vilse i Vasa förstörde inget av den stämningen. Än idag kan jag minnas varorna på det lasset. Det var styckegods i sin vidaste mening. Bak-råmaterial till bageriet från något som hette Leipurien Tukku, cyklar, gräsklippare och råttgift från SOK. Spån- och fanerskivor från Puukeskus och en hel massa järn från Hartman. Allt i en salig röra.

Andelshandels chef var min namne, Kalle. Han satt på sitt kontor och styrde verksamheten suveränt och med järnhand. Han styrde egenväldigt över anställningar och uppsägningar, över andelskassans utbetalningar och inkasso. Ibland kunde man nästan få ana att det var han som ägde byn, så mycket kunde hans beslut påverka böndernas vardag. På gott och ont förstås.

Denna härliga sommar lärde jag mig dock ett nytt ord.

Fussion

På hösten samma år gick Yttermark Andelshandel, Närpes Handelslag och La-Syd i Kristinestad ihop till Westbotnia, och kräftgången började. Nu minns jag inte hur det var med Övermark och Pörtom Andelshandel, men jag har ett minne av att dom stod utanför fussionen. Sen gick det mesta galet och hela baletten slutade i konkurs på 90-talet. Då kom Eepee och sopade bort alla spår av kooperationens flaggskepp. Byggnaden hyste flera olika verksamheter och flera företagare har försökt sig på matvaruaffär i huset, men tiderna har ändrats så pass att det inte verkar fungera mera. Det är nog för nära till Halpa-Halli och K-Supermarket.

Må väl vara att alla – även jag – inser att Yttermark Andelshandel inte skulle ha kunnat fungera i dagens värld, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur det gått om inte fussionen 1984 hade gått igenom. Eftersom detta var närapå första gången det talades om sammanslagningar så svalde sgs hela andelsstämman på hösten betet om Det Nya Stora Handelslaget där ALLT skulle bli bättre. 2013 tror jag inte det betet hade varit lika attraktivt. Ändå gör vi gång på gång på gång om samma misstag.

Tiden förändras och vi med den, men som sagt ännu kan jag ta en sväng via lastbryggan ”åp handlin” och minnas alla mina första kolleger. De flesta av dom är idag hädangågna, men inte alla. Så gott som var och en av dem lärde mig något som jag tagit med mig på färden. Det kanske var sommaren ”åp handlin” som gjorde att jag blev transportbranschen trogen i nästan 30 år. Hur det än är med den saken är jag glad att jag fick vara med på en hörn under den lokala ”handlinas” historia. Faktum är att allt det ovanstående var ännu mera utpräglat på 60- och 70-talet. Men från den tiden minns jag bara hyllorna med Pax och 5-pennis tuggummina. Och att en vaniljglasstrut kostade 60 penni.

Spagat & rova…..

……. gånger två dessutom.

Fick en handgriplig påminnelse om att vinterföre råder efter gårdagens och dagens snöfall.. Ett närmare 20cm tjockt lager med torr snö på glashal is är en kombination som bringar det mesta på fall inte bara fotgängare utan en del bilister lär också ha varit på glid. Och som i mitt fall till och med två gånger. Första gången när jag var på väg till åkern för att hämta in lite grönkål som vi fortfarande har ute. Benen åkte ut åt varsitt håll och rovan i snön var ett faktum. Tur i oturen var att jag i alla fall inte satte mig på kniven som jag höll i handen för då kunde de ha gått som för den som ”landa åp lian” (satte sig på lien), ”stretje he vort e kåsch” (sträcket blev ett kors) den gången. Andra gången inträffade bara en kvart senare när jag var på väg till Erik’s grav för att tända ett ljus. Där var det i alla fall plogat men det oaktat åkte benen ut och rovan var satt. Under tiden som jag kröp omkring på alla fyra för att samla ihop det som flög ur fickorna tänkte jag att blir det en tredje och sista gång som jag faller idag så är jag åtminstone på rätt plats.

När jag lite senare fått ljuset tänt och vandrade över till krigargravarna för att skänka dem som vilar där ett tack för vårt väl och ve slog mig tanken att min ömmande bak ändå är små plågor jämfört med de uppoffringar dessa män genomlidit.

: Ett stort tack till dem som i våra krig offrat liv, hälsa och ungdomsår!

Åka båt i vackert väder

De va en vacker dag i förrgår. Sjön låg som en spegel, och när solen hade gått ner beslöt jag mej för att fara en sväng ut me båten innan mörkret lade sej. Temperaturen låg kring noll, så värme var det inte, men med mycket kläder på, så de gick hur bra som helst. Det kan hända det var den sista dagen för att ”nöjjesåka” så jag kunde inte låta bli. Som vanligt när man filmar med en liten stackars telefon, i klumpiga handskar blir det allt annat än stadigt, men kanske ni får en hint om hur vackert det kan vara. Förra filmen jag lade hit var raka motsatsen. Då var det storm och gorm, och man hölls knappt på fötter i blåsten. Tänk så olika det kan va…

(Pssst… dra ner ljudet innan du trycker på play, de sprakar och dånar rejält i vinden 🙂 )

Här utlovades det stormen igen, men den har jag nästan inget märkt av, ja, förutom att vattnet kom upp med en väldig fart igår kväll, och vi här på holmen fick ta ett lite längre kvällspass i stränderna. Kolla båtar, göra extra förtöjningar och ställa en traktor på ramparna till pråmen så den står stilla.

Nu öser det ner nån form av blöt, plaskig snö. Blir det kallare, som ”förståsejpåarena” utlovat, kommer det att bli en ”lagom härlig” snöyra… Hoppas det inte kommer hela natten, jag ska på marknad imorgon och önskar inte snöstorm då. Lite snö är ok, i måttliga mängder, inte för så mycket annat, men för stämningens skull. 🙂

Önskar er alla en mycket trevlig självständighetsdag. 🙂

Hur många sockerkakor går i ett ägg?

Den klassiska frågan ställde After Shave & Galenskaparna i den klassiska revyn ”cyklar” redan på 80-talet. Detta i en parodi på Hamlet och livets stora frågor. Den repliken brukar poppa upp i huvudet när man funderar över lite större beslut i livet och just nu går jag och grubblar på ett sådant igen.

Det började som vanligt med en dröm om en ny maskin, denna gång var det harven som stod på tur. Inget uppseendeväckande i det för mina maskinaffärer är i allmänhet planerade ca 10 år i förväg och följer ett fast schema. Nu skulle då s-pinnharven bort och en ny komma istället. Den gamla Kvaernelanden (i detta fall Väderstad licenstillverkning) är av årsmodell slutet på 80-talet så speciellt förhastad kändes inte affären. Från början trodde jag i min enkla enfald att det bara var att välja mellan Multiva och Väderstad och sedan slå till, men först visade sig valet mellan dessa två inte vara så enkelt som jag trodde, och i takt med att beslutsångesten attackerade från hög höjd, började också nya främmande tankar attackera mitt huvud.

Först och främst handlade det om plöjningen. På mitt leriga hemman är höstplöjning ett måste, vänder man jorden på våren torkar den till obrukbarhet innan åkern är färdigplöjd. Däremot prövade jag att köra med enbart Carrier (tallriksharv) i stubben i våras och trots att det inte såg speciellt bra ut var inte resultatet så illa. Utöver detta suger plöjningen en massa bränsle och ännu mera tid. Alltså skulle det inte vara fel att åtminstone lite komma från den.

Plötsligt en dag så bara stod den där. En Väderstad Rapid direktsåmaskin på Agri-Markets gård. Och till salu var den förstås. Dyr så att änglarna gräto, men där var den…..

Sen åkte tankarna iväg. Med en sån maskin i huset skulle jag inte behöva byta harv, inte för att det kanske inte skulle behöva harvas men jag skulle bra klara mig med Kvaernelanden. Redan där skulle man spara pengar. Sen skulle man inte behöva plöja alls egentligen, men ändå kanske för säkerhet 1/3 av hemmanet per år, där skulle det sparas……150 liter per år. Kanske inte världens största inbesparing, men ändå. Då skulle man kunna direktså, lättbearbeta, obearbeta och odla konventionellt allt efter tycke och smak. Tänk vilken fröjd. Alla portar öppna. Efter att dessa tankar lagt sig bekvämt i huvudet började jag fundera över finansieringen och när jag hade räknat en stund var jag nästan inne på att en dylik apparat skulle betala tillbaks sig själv på några år.

Struntprat

Så är det naturligtvis inte. Maskinen är dyr som en jag vet inte vad, och den skall ändå bara användas några dagar per år. Dessutom har jag en bra såmaskin som visserligen skulle ha givit bra kreditering, men den är ju ännu inte betald utan ägs av banken så inte det heller sådär bara.

Fast ändå, den skulle ju tjäna in sig själv. Efter en mera saklig beräkning gör den nog det – efter ca 35 år.

Bränsleinbesparing ca 300 liter per år. Tidsbesparing ca 10 timmar per år. Minskad skörd (enligt rykten) 1000 kg per år. Kostnad 300 ton vete. Näpp den ekvationen går inte ihop.

Sen är det ju så att jag skulle klara mig med en traktor mindre utan problem, jag skulle inte behöva byta harv och inte heller (i princip) ha någon plog. Därför är inte den här uträkningen helt utan bak- och framsidor, men just nu blir det nog inte någon Rapid på hemmanet. Inte än i varje fall. Tror jag.

Full spinn…

i huvudet, fast det blivit höst. 🙂 Här följer ett utdrag ur min tankegång en helt vanlig förmiddag i slutet av november

Jaha, hur va de nu igen, vi körde då, så va det slakt den dagen och så for det följande dag till rökeri, då borde det vara färdigt… vänt nu, mailade jag skärandet? Och anmälde jag mej till marknaden? Jo, det gjorde jag väl? Eller? Nää, det gjorde jag nog inte, det var till den andra marknaden jag anmälde mej. Rackarns, telefonnummer…. Men vänta nu, hur va de, det borde vara färdigt på onsdag, kanske, måste nog ringa, sen är det ju körning igen på… vänta nu, vilken dag är det nu igen… Hur va de med klisterlapparna egentligen, dom ha nog fastnat i nåt jäkla datorsystem nånstans… Dom lär jag väl få till julaftonen, så jag inte behöver dom förrän om ett år. Suck. Nåja, det får väl gå det med, borde ha börjat redan i somras, men det fanns lite annat att fundera på då. .. Jamen tältet då, kom räkningen? Jo, där är den ju, lika bra att betala den på en gång. Kontot är snart tömt, men de ska väl räcka till de nya framdäcken och tältet … jodå, det gjorde det, 3000euro – poff, så var det borta. Håhhå… Nå, de ska väl vara en stund, både tältet och däcken. Undras om jag är kapabel att få upp tältet ensam… Kan bli svårt det. Måste fara och pröva sätta upp det någon dag. Men, om dom kör upp skinnen till Lavia nu snart, så borde dom ju komma på vårkanten, kanske får jag hem dem medan det ännu är is? Det sku ju va bra. Blir många fina fällar där, bara dom blir bra, undras om dom som jag klippte blir bra? Nåja, hur va de nu, anmäld hit och dit, bara att börja planera borden. Visst va det väl så att det fanns ett bord till i lastbilsskjulet, eller var va de jag såg det? Sku kunna ta iland där och kolla imorgon när vi far förbi. Dukarna va väl i skrubben. Måste hämta mer ved, elda elda elda… Köpte jag färg till systers skrivare förresten, joo, nog gjorde jag väl det? Joho, där är dom, då kan jag fara och ta ut lite bilder. Vilka bilder ska jag ta… hmm… Jamen, dom där öronlapparna förresten, gamla systemet, ska de då va giltigt nu att sätta ersättande nya lappar, men bara en så som gamla systemet, eller måst jag få åt mej nysystemslappar fast dom haft gamla? Äsch, måst ringa och fråga. Får jag int åt mej lappar, om inte dom jag redan beställt en gång duger, måst jag också ringa slakteriet och säga att de kommer två färre… Hade hon där tredje skruttan fått ny lapp, hon hadd ju bara en nu hon. Nya systemet, en lapp fattas, var va de man hittade den blanketten nu då, men jag måst dubbelkolla nummern. Kanske jag får frågar om hjälp med tältet av nån på marknaden sen… Vem månne ska dit? Hmm, nå, de reder sej. Växel måste jag ordna också. Har månne stormlyktorna rostat sönder förresten… måste kolla det, ifall jag behöver köpa nya. De får i så fall bli en Åboresa första veckan i december, före de hinner jag inte. Måst kolla däckdimensionen på mönkkiän också, så jag får åt mej snökedar om jag far in åt stan. Hoppas dom ha laga låssystemet bättre än dom jag köpte åt pappa. Och vem va de som ville ha grytkött? Det skrev jag ju nog upp en gång, men var… Fast hade jag inte upp dedär bordet till hallen? Vi hade ju skruvar och grejjer på det där en gång? Vad får man rum med på tre meter? Måste nog ta släpvagnen. Nä, nu är det nog telefontid, pappa sku hämta hem ensilagebalar och då ska de va färdigt ringt. Vart sku jag ringa egentligen? Oj va de ska bli roligt igen en gång med marknader. Kalla fötter, bränna tungan på skållhett te, och jag som har så svårt med huvudräkning, men oj va mysigt med jul, glada människor som planerar och funderar på julens alla ting, och jag som själv inte har en enda julklapp fixad. Nähä, där ljög jag, Mathias har jag två åt. Nej, NU, Fokusera !!! Öronlappar var det… Nämen titta, där är ju gräsklipparnyckeln, måste sätta tejp på den och sätta i nyckelskåpet. Får ta löst det där snöret jag lyckades få in bland knivarna i vår sen. Suck, vad lycklig jag ska bli när jag kommer på det när gräset redan är 10cm för högt. Nåja, akkun fick jag in i alla fall, alltid nåt. Nä, nu går jag ut, pappa borde vara iland snart.

Glömmer jag någonting? Helt säkert. Ibland blir det blackout. Då är det bara att sätta sej ner. Ta en kaffe, reda i huvudet och så ta ny fart. Det är nu det är A och O om det man gjort hela året blir till någonting eller inte. 🙂

Företagare och bonde!

Nisse lyfter upp flera intressanta infallsvinklar på det här med ”bondase” i sitt inlägg. Jag tänkte till först endast kommentera men väljer ändå att skriva ett eget inlägg för att ge min syn på saken. Väljer att byta ut ordet eller mot och i rubriken för jag anser att lite av båda behövs i dagens jordbruk.

Jag har gått flera kurser där det framhållits det här med företagstänkande i jordbruket och visst har jag försökt implementera en del av lärdomarna i vårt företag men fått konstatera att det inte är så enkelt alla gånger. Om inte annat så bevisar de omfattande Likvi-kalkyler som gjordes när vi köpte vår jordbrukslägenhet hur snabbt allt kan förändras, kalkylerna var inte mycket värda sen när EG-anslutningen kom på tal. Och man kan just inte annat än le då man nu senare plockar fram pappren. Gården jag brukar har vi förvärvat genom inköp och vi satsade i stort sett en miljon mark det första verksamhetsåret. Det var mycket pengar då det begav sig så visst kalkylerades det många dagar och nätter innan köpet blev av. Har senare frågat mig hur många arbetstagare som skulle vara villiga att satsa motsvarande summor för att skaffa sig en arbetsplats.

Mat behöver vi alla…..

Jag hade väl mer eller mindre dragit slutsatsen att ingen på allvar kanske ändå tänker sig att driva ett jordbruk helt affärsmässigt. Men ett besök av en investerare från vårt östra grannland fick mig faktiskt att konstatera att det finns folk som räknar helt krasst ekonomiskt på det här med jordbruksföretag. Besökaren hade gjort en hel del pengar inom personalrekrytering till storföretagen tidigare men eftersom recessionen lett till att efterfrågan på personal mer eller mindre försvunnit från agendan så tänkte man nu satsa på något som alla behöver, nämligen mat. Och så långt höll jag med, mat behövs oberoende om det är bättre eller sämre tider. Vi gick runt här på torpet och jag beskrev lite om odlingen och nödvändiga maskiner. Hela tiden fick jag frågor som” ifall man satsar si eller så i dylika förnödenheter vad ger det för avkastning”? Jag försökte förklara att det inte alltid behöver bli någon avkastning överhuvudtaget då det är många hinder på vägen från frö till skörd. Att alltid kan och bör man kalkylera men att utfallet ändå inte är garanterat. Det är ju inte som när metallverkstaden sätter in en ny svarv som spottar ut ett visst antal delar i timmen till ett bestämt värde. I det fallet är det ju betydligt enklare att kalkylera om investeringen är lönsam. I jordbruket finns så många osäkra svårförutsägbara faktorer att ta med i beräkningen. Vet nu inte om det ”gick hem” och har inte haft kontakt med besökaren sen dess så jag vet inte om det blev någon jordbrukssatsning där i österled.

….men behövs bonden?

Konstaterade här tidigare att mat behövs, men behövs bonden? Det frågades också i söndagens avsnitt av Pia & Peter där bl.a. bloggkollegan Nisse deltog. Av diskussion och kommentarerna att döma verkade alla ense om att bonden också behövs i framtiden. Och framför allt behövs nya bönder! Jag var kanske lite pessimistisk här för en tid sen när jag menade att grönsaksodlarna här i trakten börjar bli en åldrande skara. Men vid närmare eftertanke så kan jag konstatera att vi nog håller på att få en föryngring av odlarkåren. Jag har nämligen på sistone deltagit i en del producentmöten och visst börjar det finnas en hel del nya yngre ansikten i salarna till och med i styrelserna. Som exempel kan jag ta det lokala lantmannagillet som jag ledde nåt tiotal år. Där är nu dottern viceordförande och hon hör till de äldre av styrelsemedlemmarna och verksamheten tycker jag verkar riktigt livlig. Så trots att lantmannagillet är en bit inne på sitt andra sekel så ser det lovande ut vad gäller framtiden.

Deltog idag måndag i Kaalintuottajats styrelsemöte och fördrev en del av tågresan till huvudstaden med att surfa runt på nätet, hamnade bland annat in på nåt i stil med bondbloggens tyska motsvarighet www.agrarblogger.de och hittade en hel del bild och videomaterial. Bland annat följande som ”promotar” ung jordbruksverksamhet föll mig i smaken, se video! Den beskriver en hel del av det som livet på dagens jordbruk innehåller trots allt mer företagstänkande.

Företagsbonde?

Inte för att jag skäms för att presentera mig som bonde men har någon gång ”testat” med att presentera mig som ”företagare inom livsmedelsbranschen” och tycker mig ha märkt ett större intresse att fråga upp vad jag då riktigt håller på med. Varför är det så? Det är ju ändå i stort samma sak! Eller? 🙂