Ett svensk företag brukar göra reklam med slogan ”plötsligt händer det”. Så sant så, för ibland händer det något som man inte riktigt räknat med.
Vad gäller ny teknik så är jag som känt snarare motståndare än medlöpare. Jag har aldrig fattat varför man behöver få sin mail till telefonen eller varför det är så viktigt att ha en GPS i bilen fast man bara kör på kända vägar. Samma sak gäller jordbruket, mycket av det nya som all världens GPS styrningar och Can-bussar hit och dit betraktar jag närmast som ett problem för mänskligheten eftersom dom dels är svårreparerade och framför allt begränsar den egna tankeförmågan radikalt.
Mot denna bakgrund var jag mycket tveksam till den nya lilla datorn som skulle göra mig sällskap i traktorhytten under vårbruket, dvs styrningen till såmaskinen. Jag beställde maskinen med dator därför att det var bara så man kunde få radmarkörerna att fungera smidigt. När datorn väl fanns var tilläggskostnaden för sprutspår bara en spottstyver så föräljaren övertalde mig att beställa dom också, närmast då för andrahandsvärdet. Jag tvekade, men beställde, helt inställd på att man inte behövde använda rackeriet bara för att det fanns.
När det nu då ändå fanns installerat blev det ju tvunget att prova det också. Dock inte på alla skiften för så bra kunde det ju ändå inte vara.
Nu sitter jag då här och ångrar mig å det grövsta för att jag inte gjorde sprutspår på alla skiften, för om något är en befrielse från problem och ett framsteg så är det just sprutspåren. Hittills om åren har man virrat på i åkern som en full Bambi på hal is och till sist inte vetat var man sprutat och icke. Till på köpet saknar jag ju genen som gör det möjligt att åstadkomma någonting rakt så spåren efter spruttraktorn i brodden har sett ut som ”gud sig förbarme”
Nu som slaget av en trollstav så stämmer allting. Till och med åtgången av medel och vatten blev exaktare då själva sprutningen kan utföras korrekt. När man sedan lägger till att det inte bara blir bättre utan är så mycket enklare, att jag tom kommit på mig själv med att sitta och tänka på annat medan jag sprutar, något som var totalt omöjligt förr. Sprutandet krävde en sådan total koncentration att det räckte med en mås som landade en bit bort för att få mig ur balans och köra vilse.
Om alla nya rackerier skulle vara lika roliga som sprutspåren, då skulle jag använda GPS när jag hämtar in ved och inte röra mig ur sängen innan jag var säkert uppkopplad för dagen och absolut inte klätt på mig före jag kollat på datorn vad det är för väder ute. Som tur är är det inte så
Inte ens jag klarar av att fumla mig ur detta järnvägsspår. Tack för det Junkkari!
