Bondbloggen – Sida 173

Julihetta

Det ryska fastlandsklimatet har en utstickare till Hindersby med kalla vintrar och heta somrar. Både söder och norr om oss finns det vatten som litet dämpar temperatursvängningarna men här orkar den lilla ån inte dämpa nånting. Det har under den senaste veckan varit över +25 grader och blivit värre dag för dag. I går på eftermiddagen var det närmare +40 på solsidan av huset där jag har min termometer (den som syns på Bondbloggen: Kolla vädret hos Nisse i Hindersby ). Det är helt olidligt utom i pumphuset i ladugården med tegelväggar som är 50 cm tjocka. Och där har jag hållit hus de senaste dagarna.

Grävandet av diket för rören och kablarna till växthuset fick jag klart i slutet på maj och sedan har jag sysslat med att koppla in kallvattnet. Ett utmärkt arbete i den här hettan – speciellt i den ändan som finns i pumphuset. Där skall nästan alla rördragningar ändras. Vi fick kommunalt vatten för tio år sedan men då var det ingen tid att göra annat än koppla det till de gamla rören. Nu byter jag ut dessa och bygger dessutom ett skilt rörsystem för vatten från egen brunn till växthuset. Det är onödigt att vattna med dyrt dricksvatten. Brunnsvattnet är annars bra men ibland blir det brunt efter större regn.

Nu finns det tre rör och fyra kablar under vägen från ladugården till växthuset (och uthuset). I stallet i ladugården finns ”styrcentralen” för mät- och styrsystemet som är kopplat till torkarna och pannrummet och hoppeligen snart till växthuset. Det är inte bara en hobby utan mätsystemet är viktigt för torkning och övervakning. Det måste fungera hela tiden. På bilden är fiberkabeln och Ethernetkabeln ännu inte inkopplade.

Nu gäller det att bygga upp ett nytt mätsystem. De gamla burkarna blir kvar men tre nya mikrodatorer kommer att ta över huvudansvaret. Det är Raspberry Pi som utvecklats vid Cambridge University för u-länderna som en (gris)billigt alternativ. Tanken var också att barn och ungdomar kan leka och lära med dem eftersom de är så billiga (30 euro). Nå, vi äldre ungdomar köpte slut lagret på två timmar då den lanserades och nu tillverkas de i en takt på en miljon om året. Jag presenterade den i oktober i fjol här.

Väderstationen kommer också att flytta från min huvudmaskin till en gammal NSLU2 som bra räcker till för det. Vädret (väderstationen) borde vara igång hela tiden men jag stänger helst av min stora maskin då det blir åska. Den gamla NSLU2-burken är så billig att den kan vara inkopplad konstant. Vi har haft en hel del åska redan i maj och med den här hettan så är jag rädd för att det kommer mera. De små burkarna (litet större än ett cigarettpaket) kan i alla fall köra fullständiga operativsystem.

Hettan gör att man helst arbetar inomhus just nu. Först på fredag kan det bli litet svalare. Visst har de lovat regn flera gånger men inte har det kommit nånting här. Vi bor i ett riktigt torrhål – på försommaren. En sak är bra med torkan och hettan: Det går bra att köra ut flisveden ur skogen. I juli borde vi åter flisa för nästa vinters behov.

Ett problem med att gräva ned rör och kablar är att hitta dem på nytt. Man glömmer var de finns ungefär lika fort som man hinner vända ryggen till – och minns man nånting så minns man fel. Så jag har börjat binda kabelband runt rör och kablar och dra upp dem till jordytan. Då hittar man lätt kabelbandet och kan följa det ned till röret eller kabeln.

Vattnet är på:

”Keeldsögor”

Dom finns, ”keeldsögona”. Vad dom riktigt heter på svenska vet jag inte, jag googlade, men de bad mej bara kontrollera stavningen… Google kan helt tydligt inte Nagudialekt. Däremot hittar jag massor på ”vattenkälla”, nåja, ”kärt barn har många namn”, och så är det väl med dom här också … även om dom nuförtiden inte är direkt populära när man stöter på dem mitt i en åker… Mer tacksamma var de kanske att hitta och ha förr om somrarna, då brunnarna kunde sina torra somrar, och vatten inte fanns inne i köket, i en kran. På Ytterholm var brunnarna förr inte så överdrivet djupa och det hände sej att de sinade. Helt utan sötvatten blev de ändå inte, det fanns platser där det låg och rann lite sötvatten även i den allra torraste sommaren, men det var tvärs bort över holmen, och sådär särdeles jätte fräscht kan det inte ha varit…

Men keeldsögona, ja, bottenlösa ”ögon” som kan finnas mitt i åkern, mitt i skogen, var som helst. Dom bara finns och är svåra att göra något åt. Råkar man köra över ett sånt med traktorn kan det säga plupp och så står man där den dagen.

Den här bilden är fotad på en åker Mats arrenderar. I ena änden drog Mats ut vattenkanonen för att börja vattna löken, i andra änden stod jag och fotade vatten. Det var torrt så det dammade om skorna men en fläck mitt på åkern lyste grön, där stod det vatten. Många har försökt täckdika bort keelsdögon, men det är inte ”sådär bara”. Det finns säkert knep i 1000-falt ute i bygderna hur man ska tampas med såna här vattenhål, enklast är kanske ändå att köra runt.

Mygg som slavdrivare

Att gräva diken är undervärderat på gymmena. Det är prima träning och bra för fläsket. Och väl organiserat skulle det inte vara dyrt ens. Om man placerar folk att gräva diken i folks trädgårdar (där ingen vill ha stora maskiner) så kunde det kosta bara 10 euro i timmen. Som förstås grävaren betalar …

Den här veckans projekt är att gräva ett dike till växthuset för rör och kablar. Efter två dagar börjar man känna en stor beundran för alla ”spadadiikari” som faktiskt torrlade stora områden på 1800-talet. Allting gjordes för hand. Och det var stora åar och diken som rensades. Ännu då jag var liten så fanns det spadadiikari även om grävmaskinerna började komma. Först med stora vinschtrummor och tjocka vajrar som lyfte skopan. Dagens hydrauliska maskiner kom först senare.

Det korta dike som jag gräver är ingenting jämfört med gångna tiders projekt men det blir att byta skjorta flera gånger per dag. Och det går inte att vila på spadskaftet alls på grund av en sak: Mygg ! Det går inte heller att vara lättklädd utan skogsblusen med hög halslinning behövs liksom handskar och stövlar. Så länge man svingar spaden med fart så hinner myggen inte sätta sej i lugn och ro så den är en utmärkt slavdrivare. För mej är det alls inte trevligt då myggen flyger in bakom glasögonen. Då slår man inte efter den utan måste ta bort glasögonen först.

Förutom mygg finns det också rötter och stenar som gör livet surt för en spadadiikari. Rötterna kan vara otroligt sega och krångliga och det blir ofta turer till verkstaden och smärgeln för att vässa spaden. Då är det nödvändigt med stövlar som har ståltåhätta – annars får man lätt sätta nån tå i en plastpåse med is och åka iväg till sjukhuset och hoppas att de kan limma fast den igen. Små stenar är inget problem så länge de inte är stadigt inbäddade i lera men då blir de besvärliga. Jag gräver där den gamla körvägen till vagnslidret gick så visst finns där ett lager med sten.

Då man gräver ett djupt dike (tre skyffeldjup) för täckdikningsrör så måste man ta trianglar turvis från bägge kanterna så bitarna inte fastnar på vägen upp. Och ”tramp föri” ordentligt. I ett dike fungerar stora ögonmåttet inte alls och man vet inte om man är på väg uppåt eller nedåt så det behövs ett ämbar med vatten och en täckdikeshyvel (till höger med det långa skaftet) för att hålla djupet.

Kallt väder (men över fryspunkten) och gärna ett stilla duggregn är vad man önskar sej i det här arbetet. Men vi har upp till +26 grader på eftermiddagarna och då diket kommer utanför skuggan på huset så är det slut med grävandet. Diket är i alla fall nödvändigt för växthuset. Där kommer tre rör och tre kablar (inklusive optisk fiberkabel för styrningen). Ett av rören kommer att användas för vatten från egen brunn så man inte behöver vattna med dyrt kommunalt vatten. Ett rör kommer också med det kommunala vattnet för vi har lång erfarenhet av krångel med vattnet från den egna brunnen som är i skogsbrynet en halv kilometer från pumpen. Ute på slätten finns nämligen bara rostvatten.

I dag blir det litet regn och det är åtminstone mulet så det gäller att ta vara på det fina vädret (för spadadiikari) och gräva så länge solen lyser med sin frånvaro.

De e ju vår!

Betesplanering, sortera får och släppa ut i små omgångar, klippa de sista som ännu dras med vinterullen, sladda, harva, så, välta min lilla ha, ely-central-damer på besök, klippa gräsmattan, bottenmåla båtar, vara på talko, olja utemöbler, sätta potatis, dra fiberduk, sätta lök, flytta får, 5 mm regn, plocka sten, gödsla vallar, gå på fysioterapi, plantera tomater åt mommo och åt mej själv, fräsa, skruva nytt dörrlås på valle, rusta fårkörar vagnen och så det här vardagliga vanliga, tvätta fönster, byka, diska, äta…

Ja, man kan ju också helt kort säga att det är vår.

Med det här vill jag absolut inte sparka någon i baken på något vis, men ibland när man träffar bekanta och dom frågar: nåå… hur e de? Så svarar jag ofta att: janå, huvudet högst och de e ju vår! Och skenar vidare… Endel står kvar som frågetecken och funderar, andra förstår precis hur jag menar. 🙂

Livat på landet

Nu börjar vi hämta oss litet efter teatern, skogsarbetet och vårsådden så nu blir det fart på föreningarna. Vi hade vårstädning på gamla folkskolan i torsdags och nästa onsdag börjar studiegruppen i Beprövat byggande. Under veckoslutet har det varit full rulle med hela släkten. Brorsan sågade bräder, pojken rev i Ribackhuset som de bygger om och mågen skruvade sönder den gamla JF-tröskan så vi skall kunna bygga vedlider. Och så satte vi potatis. Jag fick ledigt fråm det för det fanns alldeles tillräckligt med barn och barnbarn.

Livet på landet är litet tvärtom mot staden. Veckosluten är livliga liksom sommaren. Då har man absolut inte tid att ta ledigt. Förstås kan man välja: Vill man skruva takplåtar i januari så kan man ta ledigt på sommaren. Det är kanske ett dåligt exempel för att sitta på plåttak i sommarhettan är inte ett dyft bättre än januarikölden.

Det händer så mycket att det är allvarlig brist på veckoslut – och till och med sommardagar. Nu förbereder vi årsmötet för Gamla folkskolans vänner i juni och vill gärna visa upp den (delvis) renoverade skolan. Under sommaren kommer praktiskt arbete på huset att varvas med studiegruppen kring Beprövat byggande. Det är alltså fråga om material och metoder som använts (med framgång) i minst 60 år. Vi har ju också erfarenhet av plastbyggande i snart 50 år men det är mindre framgångsrikt. Hälften av alla skolor dras med mögelproblem – fast det gäller inte gamla folkskolan som byggdes 1899.

Då vi rev bort spånskivorna i gamla lärarbostadens arbetsrum så var stockarna som nya. Det spred sej till och med en doft av tallkåda i rummet. Det här är hus som lever och andas. Det ställer krav på material och metoder men knappast mer än plastinsvepta lådor med mekanisk ventilation där man inte ens får öppna fönstret för då störs ventilationens känsliga balans. De här husen är byggda att ställas kalla någon vinter. I ett hus med fuktspärr måste det alltid vara varmare inomhus för annars kondenseras fukten på fel sida om fuktspärren – inne i isoleringen.

Snart är det skolavslutning och i juni hembygdsdagar och möten och snart skall johanni firas på Leikanlindån. Där har festen delvis flyttat till uppsättandet av johannistandjin (midsommarstången) och hela familjen är ofta med på dagen då vi pryder och sätter upp den.

Mellan verserna skall det byggas och dikas (förrän leran blir torr och stenhård) och så småningom skall ogräset sprutas. Fjolåret var rena katastrofen också ifråga om kvickrotens bekämpning. Det blev så sent att det inte hade effekt alls. Vissa åkrar har granngröna fläckar redan men inte blir man glad över dessa inte.

Ska det här nu vara något att ha?

Har den gångna veckan haft en demonstrationstraktor på gården för utvärdering. Tyvärr blev det lite ont om tid för testning av alla funktioner och finesser, instruktionsboken är också ganska tjock och den borde man ju förstås läsa igenom om man skall få ut allt av maskinen. Hur som helst så har jag i alla fall hunnit plöja och harva ett tiotal timmar med traktorn. Demomaskin har också frontlastare men tyvärr följde inga redskap med och mina har annat fäste så dem kunde jag inte använda.

Traktorn är av New Hollands nya T5 serie som ersätter 5000 -serien och denna har 95 hk effekt. Mina intryck så här långt är bland annat att jag tycker motorn känns stark och seg trots den blygsamma storleken (3,4L). Den drar bra också på låga varv vilket jag tycker om då jag oftast kör vändtegsuppgifterna kopplingsfritt vid plöjningen och då behöver man kunna sänka hastigheten tillräckligt för att hinna sköta hydraulfunktioner vid markeringsfåran. Hytten är tyst och AC:n håller jämn och behaglig temperatur, men det är trångt runt sitsen och svårt att nå t.ex. handbromsen om armstödet är nedfällt. Spaken för val av kraftutagshastighet slår jag också armbågen i varje gång jag vänder mig om för att titta bakåt de gånger jag kör med vänstra hjulen i plogfåran -jag brukar turvis vända mig åt vänster och höger för att undvika nackspärr när jag växelplöjer. Förstår inte varför spaken måste placeras så nära, det är ju inte ofta som man växlar kraftuttagshastighet under körning, på min gamla Fiatagri väljer jag hastighet på utsidan i samband med tillkoppling av kraftöverföringsaxeln.

Nåväl, det börjar bli sent och det är också en dag i morgon men jag kan återkomma med ytterligare synpunkter och kommentarer om det intresserar………