Tiden går men bondbloggen består. Knappast anade jag när det första inlägget skrevs att jag skulle kunna börja tala om en bloggtradition. Dock har vi nu igen för fjärde gången 10 april och jag tar ett foto från kontorsfönstret. Om du de tre tidigare bilderna har varit någorlunda sammalunda så avviker det totalt i år. Snömängden är påfallande, även om det nog inte ännu är någon anledning till oro på våra breddgrader.
10 april 2010 – vårbruksstart 11 maj
10 april 2011 – vårbruksstart 7 maj
10 april 2012 – vårbruksstart ävenledes 7 maj
10 april 2013 – vårbruksstart okänd. Vi får se, men ännu tror inte jag på någon större försening utan 11 maj kan nog vara helt möjligt även i år. Dock knappast Valborg
….sprider sig över gården. Fjolårsveden är slut så nu prövar jag på att elda det som avverkats de senaste veckorna. Röjningen av dikeslinjerna har gett så pass mycket flisved att jag istället för att köpa in torrare fjolårsved (hur torrt det nu är efter förra sommaren?) gör ett försök att elda med färskt virke. Fukthalten är ju högre men med hjälp av golvtorken borde det gå relativt snabbt att få bort lite fukt, speciellt om det fina torra vårvädret håller i sig. Sen finns det de som också hävdar att en del av energin försvinner under långvarig torkning så det blir intressant att se om den snabbtorkade flisen beter sig annorlunda.
Dags att tugga lite ved om det ska hållas varmt i växthuset……
Det rör sig i huvudsak om tall eftersom det avverkats på mossarna så terpentindoften tar nästan på andan när fläktarna i torken startas…….. men färskt virke doftar ju gott 🙂
Flis på tork…..
Det gick bra att flisa det färska virket och det blev jämn och bra kvalitet på flisen, får jag nu den lite torkad borde den värma bra.
Lovade visst i mitt förra motorsågsinlägg att återkomma med lite utvärdering av nyförvärvet efter lite användning. Nu efter en månads användning och en 50-60 förbrukade bensinlitrar tycker jag att vi kommer riktigt bra sams Mr Stihl och jag. Upplever inte den som tung även om den är ca 100 gram tyngre än gamla Partnern. Den är också ca 5 cm längre men det gör kanske att man tycker att den känns välbalanserad och lätt att få dit man vill.
Tyckte inledningsvis att den förbrukade lite bensin men det berodde nog mest på att jag körde lite försiktigare under inkörningsperioden, nu när jag fått upp ångan töms nog tanken ganska snabbt. Jag har inte kollat om den rymmer mindre än tanken på min gamla såg.
Några trän fick jag lov att fälla innan jag fick in siktet ställt, den här har ju också något snett handtag så siktande görs enligt markeringen på kåpan istället för efter bygeln som på Partnern. Luftfiltret hålls längre rent och också i övrigt tycker jag att den fordrar mindre underhåll än min gamla såg. Vibrationerna upplevs också vara mindre förutom då när det fastnat någon gren eller annan träbit mellan motordelen och handtagselementet.
Det här låter ju lite för bra så här långt men visst hittar jag några nackdelar också varav den ena kanske kan räknas som en olyckshändelse.
Korkade korkar?
Korkarna för bensin och olja är av någon sorts bajonettyp, snabba och enkla att öppna men nedsänkta vilket speciellt för oljekorkens del gör att det lätt faller spån och skit ner i behållaren vid påfyllning. Man slipper inte till att putsa rent innan påfyllning om man nu inte råkar ha tryckluft tillhanda förståss. Lyckas inte tillslutningen på första försöket kan det också vara lite petigt att få ”flänsarna” i rätt läge för att lyckas få korkarna på plats. Ställer mig också lite frågande till hur länge packningen (o-ringen) håller tätt, kanske borde man öppna korken under längre viloperioder så att ”spänsten” i gummit bibehålls. Nåå, nya o-ringar är väl ingen stor sak det heller bara man hittar såna som tål bensin och olja.
Bräckligt kastskydd?
Efter några dagars användning råkade en torrkvist ramla ner vid fällningen av en tall och naturligtvis föll den på sågens kastskydd så att större delen av det gick i tusen bitar. Kvisten var väl inte speciellt stor men hög fallhöjd i kombination med att det var ganska kallt då på morgonen gjorde att kastskyddet i plast inte tålde smällen. Hur som helst ger det en tankeställare om hur viktigt det är med skyddshjälm på huvudet vid skogsarbetet. Jag fick för många år sen en dylik torrkvist i huvudet så att hjälmen trycktes ner till näsan så visst förstår man att kastskyddet kunde gå sönder.
När jag började min motorsågskarriär satsades det inte mycket på skyddsutrustningen utan det var nog vanliga halare, gummistövlar och stickamössa som gällde. Eventuellt användes hörselskydd om det blev längre pass med sågen. Efter att någon halare och stövel fått sig en och annan reva insåg man, även om det aldrig gick så djupt att skinnet skadades, att det där med skyddsutrustning kanske inte är så dumt i alla fall 🙂
6 april, och vi kör bil, traktor och vad som man behöver, över isen ännu. … Inte bra… Jo, jag vet, ena stunden marras det efter is och sen när det äntligen blir, så är det fel på det. Is är bra, i synnerhet för en holme som denna som inte har någon som helst förbindelse, annat än promenadbro, men nu är det bra, tack för det, låt våren komma!
Jag var på trädgårdsmässa in till Åbo igår. När jag kom därifrån var det som att gå från A till O,P..Q eller någonting i den stilen. Det var ändå inte från A till Ö, solen värmer och kämpar vad den kan med att sopa undan vintern, men isen lär det ta bra länge innan den rår på. 50 cm är ännu en vanlig siffra vad beträffar istjockleken, och isen smälter inte ett dugg ännu så länge snön ligger på, nästan tvärtom så länge nätterna är kalla.
Längs vägarna kan man dock beskåda harvade åkrar. Nypotatisodlare är nästan smådesperata att påskynda våren. Snön får sej ordenligt med snöslungor, harvar eller var som helst som går att häng efter traktorn för att få fram lite svart jord så solens värme tar bättre. Jag har ingen direkt brådska med våren, men vet att det kommer att bli grymt stressigt denna vår. Mats som skall peta ner 100-tals säckar med lök, + potatis och allt det andra, pappas alla (ca150) båtar han har i vinterförvaring skall antagligen ut samma vecka, och så skall allt annat också göras. Det som man normalt har typ 5 veckor på sej att göra, skulle behöva göras på 1.
Solen skiner, inne i städerna går flickorna med kjol, narcisserna blommar och vinterns spår försvinner, där, men här lyser fjärdarna vita av tjock is, vinterjacka och halsduk är standard, så när folk ringer och frågar när de kan få ut sin båt brukar vi svara att vi skall sluta köra bil på isen först.
Jag brukar säga lite som Emil i Lönnebergas mamma, ”-katekesen har sin tid, och ostkaka sin tid”. Allt har sin tid och man får ta det som det är, men nu börjar också jag tycka att det är lite drygt.
Liten plantskola
I väntan på våren har även jag, som så många andra, en egen liten hobby plantskola på gångs. Det skall bli tomater, paprika, purjo, gräslök och lite smått och gott både för magen och ögonen. Bilden är tagen just när de små plantorna började sticka upp. De får gro inne, sen flyttar jag dem till fårhusets ”kontor” där har jag växtlampa och kan reglera värmen bättre, nu börjar det snart vara dags för omplantering av tomaterna. För tillfället har tagetesen just grott och mera frön inhandlades igår. Mommos pelargoner får sej lite ansning i omgångar och ”tillvaratafiluren” inom mej mår gott 🙂
Vi odlar utsäde för en lokal utsädesodlares behov på en del av arealen och den här odlingen innebär en viss extraspänning så här års när resultaten av provtagningen börjar droppa in. Oavsett var man odlar påverkar väderlek och odlingsförhållanden skördens storlek och kvalitet, men för utsädets del finns det ett par kvalitetskriterier till vilket gör den odlingen ännu mer känslig.
Det viktigaste kvalitetskriteriet för utsäde är grobarhet, om inte fröna gror är de rätt värdelösa till utsäde. På den punkten var fjolhösten inte den bästa tänkbara. Vått och fuktigt kring skörden riskerar att sänka grobarheten, vilket är precis vad som hände. Normalt skall godkänt och certifierat spannmålsutsäde ha en grobarhet på minst 85% (d.v.s. minst 85% av fröna skall gro) och för havrens del var det många partier som nådde den nivån. Faktum är att Evira som övervakar utsädeshandeln var tvungna att sänka kraven för att havreutsädet skall räcka till i vår. 2013 godkänns undantagsvis partier med en så låg grobarhet som 75%. Det låter kanske inte så mycket, men såna här lindringar är rätt ovanliga.
Ett annat viktigt kriterium är renhet. Om man köper havreutsäde skall det vara havre, inte en massa vete, korn eller andra växter. Här är kraven rätt höga, i ett prov på 500 g får finnas ett (1) korn av något annat sädesslag. Flyghavre som är ett rätt besvärligt ogräs får det inte finnas ett endast frö av, då kasseras hela partiet.
Enligt årets provtagning klarade sig vår havre med ett nödrop och kornet med bravur. Havren hade grobarhet 79% och provet innehöll märkligt nog ett vetekorn, d.v.s. med normala krav hade det här partiet inte godkänts. Kornet däremot hade en grobarhet på 93% och var helt fritt från andra spannmålsslag. Nu skulle det kännas bra att sprätta med hängslena och hävda att man är en nedrans till bonde, men faktum är att resultatet till stor del beror på den som sköter rensmaskinen i utsädespackeriet. Fast lite belåten tänker jag ändå tillåta mej att vara… 🙂
I år har vi nöjet att ha riktigt, levande påskpynt i form av de tre kycklingarna i hönshuset. De växer och mår och utforskar världen med stor nyfikenhet. Än så länge är de lite skygga för mänskor, men med moraliskt stöd av mamma Vanilj vågar de rent av äta ur handen.
Kycklingarna är tre till antalet, två gula och en svart. De gula börjar redan få lite antydningar till färgteckning på vingarna och verkar gå åt faverolle-hållet vad gäller utseendet. Den svarta är vi inte helt säkra på vad rasen beträffar. Mest ser den ut som en strandskata, men den teorin är väl lite långsökt. Förmodligen är det svart dvärgkochin som slår igenom, trots att mamma är helvit.
(Kvaliteten på filmklippet i länken är inte den bästa, men nån sorts bild av stämningen ger det.)
