Bondbloggen – Sida 184

Blött månadsskifte, igen!

Verkar som om vinterns månadskiften går i tövädrets tecken. Min väderprognos för februari blev inte riktigt lika lyckad som januariprognosen. I början av månaden blev det något kallare och nederbördsrikare än vad jag väntat men ändå inte riktigt långt ifrån vad jag spådde 🙂 Den kalla veckan i slutet av månaden kom däremot helt på skam………. kanske var det ett önsketänkande att det skulle bli för kallt för skogsarbete så att jag utan abstinens skulle kunna koncentrera mig på skattedeklaration. Rikligare nederbörd spådde jag till pågående månadsskifte och det stämde ju ganska bra även om jag nog väntade mig den mera som snö än som regn. Förövrigt ser det ut som om den kalla veckan skulle komma först nu till veckoslutet men den blir väl ändå inte så kall som jag spådde.

Vad gäller prognos för mars så nöjer jag mig med att konstatera att vi går mot vår 🙂

Skattedeklaration

Deklaration hade jag planerat att göra klar i god tid i år men spysjukan tog alla mina krafter i närmare en veckas tid och är man ur slag så lämnar också annat på slarv. Så det blev knappt om tid även i år men jag hann i alla fall få in pappren med närmare en timmes frist till stängningsdags 🙂 Årets deklaration var ändå lite lättare, kanske närmast på grund av att vi inte haft några större projekt på gång under senaste år. Störst huvudbry var det att få till det med återanskaffnings- och utjämningsreserveringarna då det ekonomiska resultatet inte riktigt blev vad man hoppats på i fjol 🙁

Solen som annars lyst med sin frånvaro i vinter tycks hålla sig på god fot med beskattaren. Kanske det skall tas som ett tack för slitet med deklaration? — Solen som annars lyst med sin frånvaro i vinter tycks hålla sig på god fot med beskattaren. Kanske skall det tolkas som ett tack för slitet med deklaration?

Numera är det möjligt – och det rekommenderas också från skattemyndigheterna – att anmäla deklaration elektroniskt vilket jag också gjorde vad gäller energianvändningsanmälan. Jordbruks-, skogsbruks- och momsblanketten lämnade jag dock in på gammaldags vis i pappersform till skattebyrån närmast på grund av att jag ändå är tvungen att lämna in sonens deklaration i pappersformat då jag inte skaffat nätbanks- eller Katsokoder åt dödsboet.

Det är inte enbart skattedeklaration som hållit mig sysselsatt vid skrivbordet på sistone, idag skulle också odlingsplan för växthusodlingen in. Den blanketten har dock tack och lov sett nästan likadan ut under hela EU-tiden så den är lätt att fylla i, speciellt om man odlar samma växter som tidigare år. Annat som hör till den här tiden på året är finslipningen av de övriga planerna inför odlingssäsongen och en del årsberättelser med mera. Därför har det blivit lite glest med blogginläggen på sistone……. sen ”måste” man ju hinna med lite skidåkning också om inte annat så åtminstone lite soffidrott under pågående VM 🙂

Snö och tjälmätning

Precis som under de två de senaste månadskiftena inföll en töperiod lämpligt till snölinjemätningarna. Tidigt på morgonen lyste solen en stund och det skulle ha varit angenämt att vandra längs linjen då men jag var tvungen att slutföra deklaration till först. Sen på förmiddagen regnade det och jag befarade att det skulle återigen bli en våt historia att få mätningarna gjorda men blåsten och uppehållsvädret på eftermiddagen gjorde att skogen hann torka lämpligt innan jag gav mig iväg. Snö- och tjälsituation i skog och mark hade som väntat inte just ändrat sen senaste mätning så får vi inte en kall mars månad kan vi nog räkna med att våren kommer tidigt. Tyvärr betyder det också att skogsföret snart tar slut och jag har ännu en hel del dikeslinjer på mossmark att röja innan våren så det blir nog första prioritet de närmaste veckorna. Så jag hoppas att den nu utlovade köldperioden håller i sig ett tag………

Exil-blogg

Jag är placerad i Kuopio. Antar att detta är väldens första svenskspråkiga bondblogg som skrivs från denna stad som har den egenheten att härifrån är det långt till precis allting. Själv är jag hitplacerad på en dubbelkurs, och att dubbelkursa är aldrig fel.

Det är förstås mitt lönevärv som tillsynande brandbyråkrat som fört mig hit, men eftersom kursens gäller ”Lantbrukets brandskydd” så kan jag förstås suga i mig en massa information som man kan ha nytta av som jordbrukare också.

Bakgrunden är förstås den att det brinner lite för mycket fähus i Finland just nu. Sen kommer det förstås på köpet att eftersom nu i brukvarande anläggningar ju är multumstora så blir ju skadorna vid varje brand därefter. Alltså tröttnar försäkringsbolagen, kräver bättre tillsyn och där kommer räddningsverket in i bilden.

Under dessa dagar har jag bland annat blivit upplyst om att det fortfarande är elen som förorsakar de flesta ladugårdsbränderna (60%) Det skulle jag inte ha trott eftersom elen överlag förorsakar allt mindre och mindre bostadsbränder. Sk. ”heta arbeten” är också överrepresenterade i statistiken. Förebyggande insatser finns det dock gott om och det är väl det som jag skall börja åka runt till jordbruken och upplysa om nu då så småningom.

I morgon skall vi på studiebesök till ett fähus i Nilsiä och där skall vi uppenbarligen leka brandsyn. Efter det blir det hemförlovning.

Men nu till ärendet, en fråga som kom upp på en föreläsning idag och som det rådde delade meningar om. Vad säger Ni som känner till kor, och då närmast mjölkkors beteende. Är det så att det finns en klar ledarko och skulle det i så fall vara lönt att märka upp den på något sätt så att brandkåren vid evakuering kunde ta ut den först och sedan lättare få ut alla andra. Vår föreläsare menade att det är så, vissa i salen menade att det var bara struntprat. Jag låter frågan gå vidare till er som är ko-kännare.

I övrigt finns det ensak som är bra med att vara evakuerad i obygden. Nu har jag haft tid på kvällarna både att fixa deklarationen och så har också nästa års odlingsplan blivit så gott som klar. Vete, havre och korn i förhållandet en tredjedel var blir receptet på nästa säsong. Hoppas då bara priserna står sig som dom är nu.

Mors lilla Olle bland fåren gick…

Ja, vad är detta för nånting?

Den som är kännare av hundar kan säkert lätt se att den här filuren hör till den rasen som heter Pumi. Och vad är då det… Jo, det är ursprungligen en ”gårdshundras” från Ungern. De var menade och upptränade till att vara gårdens folk till tjänst och göra det som förväntades av den. Vakta gården, larma om det kommer någon inkräktare, och så valla gårdens får dit de skulle. Det finns berättelser om fårflockar som flyttats långa vägar från gårdscentra till marknader, på smala stigar/vägar där vetesfälten stod och frestade fåren på vardera sida, då var det pumins jobb att valla fårflocken genom de frodiga jordbrukslandskapen, utan att fåren fick det minsta smaka på läckerheterna som kunde finnas bara någon meter från där flocken drog fram.

Att föra får från en plats till en annan med frodigt gräs längs sidorna har man ju prövat på … med varierande resultat. Det brukar gå bra bara de inte ”biter fast sej”. Stannar en för att äta, stannar alla och då har farten varit för liten, allt stannar och sen kan man nästan glömma att flytta fåren vidare fören de ätit färdigt, är mätta och havren i ämbaret lockar mer än gräset, om man är ensam i alla fall. Mycket fart, en med havreämbar skenandes framför och en bakom som håller ihop flocken så de inte får chans att stanna, så då brukar det gå någorlunda. Jag vet hur fåren fungerar mellan öronen, men hur fungerar en pumi? Det återstår att se!

Jag kan inte påstå att jag ännu vet hur huvudet fungerar på ”mors lilla Olle”, men det ska nog ge sej. Det gäller att komma underfund med hur just Olles hjärna funkkar, sen löser det mesta sej. Nog har jag kommit underfund ganska långt med honom. Jag läst och studerat pumin, hur dom är funtade, men teori och praktik är ibland som måndag och torsdag – helt olika. Så långt har jag i alla fall kommit att han har vallandet i sej. Han vallar sparkstöttingen jättebra, likaså Mathias i pulkabacken. Nu gäller det bara att få honom att förstå VAD han ska, och får valla – får.

Vi har provat lite redan, jag skulle öronmärkeskolla ungfåren, och Olle va inte sen med att hjälpa till med att schasa ut fåren från stora fållan till mindre. Han fick vara i koppel så jag kunde hålla styr på honom. Några av ungtackorna var lite drygt närgångna och var mer intresserade av den lilla ljudliga krabaten än de hade respekt för honom. Olle var däremot morsk, och tog situationen på djupaste allvar, ända tills han hittade en ”nyvärpt” hög av fårpärlor… Smaskens, tyckte Olle… BLARG!!!! Tyckte och sade jag. Olle kom av sej, och vi fick börja om, sakta men säkert gick vi mot fårflocken och Olle skenade från sida till sida, hoppade, studsade och skällde allt vad han orkade. Själv gick jag koppel längden bakom honom och studerade hans sätt att hantera situationen. Roligt hade han medan vi gick där, nöjd var han när fåren gått ur fållan, och sluta ville han då verkligen inte. 🙂

Mjukstart…

… med stödansökningarna.

Det är fåren som ska räknas och kruxas, Blnr 107A.

”-Anteckna det sammanlagda antalet tackor för vilka stöd söks ____st. Stöd-/bidragsberättigade får är tackor som lammat minst en gång senast den 8.6.2013 eller får av honkön som inte har lammat och som har fyllt minst ett år senast 8.6.2013”

Så skall djurhållningsplatssignumen fyllas i, och tiden de är på djurhållningsplatsen och antalet djur på djurhållningsplatsen.

Vidare skall man fylla i om man säljer fårmjölksprodukter, eller inte. Man skall fylla i om man får LFÖPL-ålderspension, eller om maken får det, eller om ”-stödets söks av en sammanslutning eller av flera personer gemensamt, och minst en fysisk person som inte har fyllt 68 år och som själv bedriver jordbruk får inte LFÖPL-ålderspension.”

Vidare skall man kryssa i rätt ruta om man kommer att lämna in uppgifter om minst 3ha åker på blankett 102B senast den 30.4.2013, eller om man kommer att be om undantag från villkoret gällande kravet på innehav av 3 ha åker.

Under det står det ”Det skall finnas ett kryss i ruta A eller ruta B!”

Antar att det är någonting folk har missat tidigare…

Sedan finns diverse tilläggsuppgifter, undantagssituationer, som skall anmälas. Om man har ökat minst 1/3 av gårdens tackor, eller om man har börjat hålla tackor 2012 eller 2013 osv…

”Jag meddelar härmed att jag” … Diverse text….

På heder och samvete lovar man att anmäla alla födda och döda, man lovar hålla de tackor för vilka man ansökt om stöd för under den 100 dagar långa djurhållningsperioden, 1.3 2013 – 8.6 2013. Man lovar anmäla eventuella minskningar av fårflocken, under djurhållningsperioden, på blankett 124 till kommunens landsbygdsmyndighet. Om jag under djurhållningsperioden flyttar tackor till en annan djurhållningsplats än de jag uppgett i punkt 2B på blanketten, skall jag anmäla det på blankett 124 till landsbygdsmyndigheten i kommunen före flyttning. Osv osv…

Det är mycket som skall lovas och anmälas, kruxas och skrivas datumar… men egentligen inte. När man vet om allt det här, som ju inte kommit till för att det ska vara så besvärligt som möjligt för fårägare att söka stöd för sin fårhushållning, utan för att försöka hålla koll på läget och undvika fusk och fel, så är det inget man egentligen behöver fundera extra på. Bara att se till att man inte kruxar i alla rutor, men fyller i alla fält och får iväg ansökan senast den 28.2 2013… På ett eller annat sätt, man kan ju också gå in på nätet. Klickar sej till dit man ska och så, klick klick klick och swisch, så far det utan frimärke 🙂

Vanilj ruvar

I lördags inleddes tre spännande veckor hos oss. Hönan Vanilj ansåg nämligen att våren var så pass långt framskriden att det var dags att börja ruva.

Jag har räknat med att nåt sånt är i antågande i takt med att dagarna blir längre och vi har därför inte plockat bort äggen riktigt varenda dag. Synen av en lite större mängd ägg kan väcka ruvlusten till liv hos vissa höns, och precis så gick det ju. Planen var att när ruvningen väl inletts flytta hönan till en skild ruvningshörna, men det lyckades inte alls. Vanilj hade påbörjat ruvningen i ett av värpredena och hon blev helt rabiat när jag flyttade äggen. Jag var tvungen att låta henne få sin vilja igenom. Nackdelen med att hon ruvar i värpredet är att hon dels inte får vara helt ifred från de andra hönsen, dels att kycklingarna riskerar att trilla ur redet när de börjar röra på sig. Men det skall säkert gå bra såhär också.

Vanilj är själv en korsning av vit Leghorn och dvärgkochin medan tuppen är en Faverolle, så kyckligarna kan bli lite hur som helst. Dessutom har vi placerat ett par ägg från de andra hönsen under henne också så om allt klaffar kommer vi att ha en rätt brokig skara höns så småningom. Det här är dock första gången vi har en ruvande höna, så vi försöker undvika att ta ut några framgångar i förskott. Mycket kan gå fel, men om allt klaffar borde vi ha kycklingar i god tid till påsk. Hönsen ruvar c. 21 dagar så nån gång 9-10 mars kan det börja pipa i hönshuset.

Att höns ruvar är förresten ingen självklarhet. Hos många förädlade raser har man medvetet avlat bort ruvningsreflexen, men just dvärgkochin är pass primitiva att de fortfarande ruvar. I modern hönsproduktion kläcks kycklingarna utan undantag i kläckningsmaskiner, att hönsen ruvar själva förekommer nog endast i hobbyhönshus.

Felläge

På söndag förmiddag såg jag att kon Ussa började ladda upp för kalvning. Vattnenpåsen hade redan gått och man kunde skymta en klöv som började synas under svansen på henne. Jag föste in Ussa i kalvningsboxen och gick in för att fixa söndagslunchen, det brukar gå bäst bara korna får sköta kalvningen själva.

Två timmar senare gick jag ut för att kolla hur det gick för henne och det verkade faktiskt inget vidare. Kalvningen hade inte alls framskridit sen tidigare på förmiddagen, man kunde fortfarande bara se en klöv som stack fram. Det är lite oroväckande dels eftersom kalvningen borde vara långt på väg vid det här laget, dels emedan nötkreatur i regel brukar vara utrustade med två framben, inte ett. Förmodligen ligger kalven fel inne i kon och hon klarar inte av att föda fram den.

Det finns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna, bokstavligt talat. Jag fångade in Ussa och band henne med grimma vid en stolpe för att hon skulle stå stilla och sen var det bara att köra in högra handen i slidöppningen och börja leta. Första anhalten var att kolla leden på benet som stack ut. Yes, det ledades bakåt och var alltså ett framben. Kalven föds inte med baken före, det var ju glädjande. Därefter fortsatte jag längre in i kon och hittade en nos, näsborrar och tunga. Yes igen, huvudet ligger rätt! Om huvudet ligger fel fordras det oftast veterinär, nu kan det tänkas att jag och Ussa fixar det här själva.

Fortsätt leta. Nos, pannben, öga. Längre in hittar jag hals och bogparti, och jajamän! Där är benet. Vid det här laget hade jag kört in armen till ungefär strax över armbågen. Och nu hittade jag också felet. Kalven låg med frambenet vikt framför sig och i den ställningen ryms benet inte ut genom bäckenet på kon. Ju mer hon krystar desto hårdare kilas det fast mot bäckenöppningen. Benet satt också som i ett skruvstäd och jag kunde inte får det uträtat, oavsett hur mycket jag försökte. Motdraget är att göra som i handboken: jag väntade tills Ussa gjorde en paus i krystningarna, knuffade snabbt tillbaka kalven längre in i kon, grep snabbt tag i klöven och drog benet rakt innan hon började krysta igen. Inom loppet av en sekund hade jag båda klövarna ute, livmodern drog ihop sig med ett gurglande schlabb! och kalven pressades ut nästan 20 cm längre än den varit innan. Den känslan, när man inser att vi kommer att fixa det här, är svårslagen. För ett par sekunder är man så genomlycklig att det nästan inte finns ord. Det är VM-guld och Eurovisionsseger i exakt samma ögonblick.

Vid det här laget var Ussa så pass trött att jag ansåg det klokast att hjälpa till med resten av kalvningen också. Jag lade ett rep om klövarna på kalven för att ge draghjälp, och nån minut senare hade vi en pigg tjurkalv på golvet. Inga problem med benen och inget annat att anmärka i övrigt heller.

2013 skall kalvarna som föds ha namn på K. Kalven som föddes i januari fick heta Krut och dagens nykomling fick efter familjerådets behandling namnet Kanon. Nästa tjurkalv får följaktligen heta Krevad.