Kategori: Bondbloggen

Purjo.

Kan tänka mig att en och annan före detta elev på trädgårdsskolan ”hajar” till då jag nämner purjon. Kanske någon fortfarande minns att jag menade att med ”blod, svett och tårar” skall purjon ur jorden. Purjon trimmades med kniv och ibland slant det till så blodet rann, svettigt var det på åkern vid upptagningen och tårarna rann av lökdoften när man stod med näsan i purjolådan vid putsningen. Och visst var det kämpigt ibland, som nybliven och ung arbetslärare (jag var bara 18 år när jag anställdes) ville man ju vara lite ambitiös och tog sig kanske lite vatten över huvudet ibland. På skolan hade vi en relativt stor purjoodling, som mest lite på 2 ha vilket motsvarade ca en procent av landets areal på den tiden. (Nu efter EG-anslutningen har landets purjoareal sjunkit till ca en tredjedel av vad den var innan. Så och våra egna purjoodlingar de omfattar numera endast ett par tiotusen plantor.)

Eleverna var duktiga och med betoning på ”learning by doing” jobbade vi tålmodigt på i ur och skur. Innan mellanstadiereformen hade trädgårdsskolans personal nästan uteslutande hand om alla ämnen så vi kunde ganska fritt byta timmar med varandra så att det som passade bäst för dagen blev gjort, ungefär som i ett eget företag. Senare när det togs med mera allmänbildande ämnen med inhyrda lärare blev det svårare att byta ihop timmarna. Minns att speciellt de elever som kom direkt från grundskolan hade stor arbetsiver och ville visa sig duktiga inför de som genomgått gymnasiet. Det här var då i början på -80 -talet och många av eleverna kom från gårdar med jordbruk och växthusanläggningar, de var vana att jobba hemma och hade, vill jag påstå, ett bättre tålamod än dagens ungdomar som kanske mera formats av de snabba rycken i datorspelen. Vi hade många praktiktimmar och vi jobbade från morgon till kväll, lite annat än nuförtiden då stor del av skoldagen består av håltimmar.

Ibland har jag funderat om jag var för sträng och krävande för de unga eleverna för visst märkte jag att de ibland blängde snett när jag kommenderade ut dem på jobb och så här efteråt har jag när jag träffat forna elever fått höra att ”noo hadd vi så leidon oåv de på skolan, dö va så streeng å stark så vi va så redd fö de”. Själv var jag ju nästan jämngammal med eleverna så jag bjöd nog till också för att visa hur jobbet blir gjort och en och annan elev försökte också utmana läraren med att skörda fler purjon för dagen  🙂  Vill på inget vis ta åt mig av äran men många forna elever är numera verkligt framgångsrika företagare och en och annan har faktiskt tackat mig för att jag lärde dem att hårt och målmedvetet arbete lönar sig.

Halkade väl in på ett sidospår, det var ju purjosäsongens avslutande detta inlägg skulle handla om. Säsongens purjo håller nämligen liksom kinakålen, som jag skrev om igår, på att ta slut. Lite finns det kvar att putsa i lagret men inom en eller ett par veckor är den slut och lika så bra det för hållbarheten har inte varit den bästa och det har tarvats en hel del jobb med att putsa och packa i vinter. Antagligen är den våta hösten en delorsak till svag hållbarhet, en del skördades ganska sent och det hann bli ett par kalla nätter innan vi avslutade skörden och jag misstänker att vattnet mellan bladen orsakade mekaniska skador då det frös vilket sen ledde till att mögel och annat elände fick chans att angripa purjon. Att den lättare blir smutsig då den skördas när det är kletigt och vått underlättar ju inte heller iordningsställandet för försäljning.

Putsning, tvättning och paketering inför försäljning.
Purjo klar för paketering.

Kinakålen på slutrakan.

Den som har tänkt testa Charlottas woki woki gör bäst att inte spara det för länge för säsongen för inhemsk kinakål börjar vara på slutrakan, åtminstone för våran del. Nå i och för sig går det lika bra att göra detsamma på vanlig vitkål eller till och med bättre enligt kocken här i huset.

Några lådor kinakål kvar men de går bra åt just nu så någon halvannan vecka till finns dom att fås.

Relativt hyffsat har dom stått sig i lagret trots att jag tyckte att kvaliteten varierade en del på grund av det blöta vädret vid skördetillfället.

Driftsbolaget

Igår var det allmän upprednings- och idéspånardag för Östensögårds växtodlingssammanslutning. Namnet till trots är det inte ett registrerat företag utan endast ett inofficiellt samarbete.

Grannen Jonas och jag har i åratal samarbetat kring växtodlingen. Jag harvar åt honom, han sår och tröskar åt mej, vi äger en vält tillsammans o.s.v.. Med tiden har samarbetet blivit så omfattande att vi blivit rätt beroende av varandra. Om den ene gör ett visst beslut kan det få konsekvenser också för den andre, även om han inte får vara med och ta själv beslutet. Därför gick vi 2012 ett steg längre och slog ihop våra åkerarealer när vi gjorde planeringen för årets odling. Båda gårdarnas areal betraktas som en helhet och ingår i samma växtföljd. Vi brukar hela arealen tillsammans som om det vore en gård och delar sen på försäljningsinkomsterna enligt areal.

Dels eliminerar det här dragkampen mellan ”dina grödor” och ”mina grödor” eftersom alla är ”våra grödor”. Dels ger det oss bägge en mer varierad växtföljd än nån av oss kunde ha ensam. Vi har fem-sex grödor vi laborerar med och det ger rätt goda möjligheter att få en vettig och fungerande växtföljd. Dessutom är det faktiskt ganska kul att plötsligt ha en arbetskompis i fältarbetet. Skattetekniskt och i EU-stödrumban är det fortfarande två enheter, det är bara det praktiska arbetet vi slagit ihop.

Namnet Östensögård är ett numera utdött efternamn som funnits i byn och vi tyckte det passade bra, speciellt om vi i framtiden börjar med nån form av egen förädling. (Min försäljning av nötkött har faktiskt redan skett under namnet Östensögård.) Ett alternativ som länge var med i namndiskussionen var ViAgro, men det avstod vi från efter långt och utdraget övervägande. Fast visst hade det varit ett klangfullt namn…

Saldot för dagen var att vi borde fundera lite mer på logistiken kring tröskningen för att höja kapaciteten, eventuellt borde vi också ha en blåsvagn till. Vi skulle gärna pröva på att odla lite senap nåt år och vi överväger att ändra strategi i gödselspridningen. Alltid finns det nåt att fila på.

Att inte gå över ån efter vatten

Om man tillåts göra en liten travesti på julevangeliet såhär i juletider så kunde man kanske skriva såhär: ”Och det hände sig på den tiden att på Svedjebäcks hemman så kom årets kortaste dag också att bli den dyraste”

Såhär låg det till. Någon gång tidigare har jag skrivit att jag försöker byta mina maskiner vart tionde år. Orsaken härtill är att man på så sätt får ett skäligt inbytespris för inbytesmaskinen, samt att man i görligaste mån undviker att tillbringa högtidsdagarna på åkern med skiftnyckeln i handen, annat än för att göra nödvändiga inställningar.

Däremot har jag aldrig tänkt att detdär med 10-års intervaller skall tas så bokstavligt som det blev i år.

På grund av den skrala lönsamheten har inga maskiner införskaffats till hemmanet sedan 2007 när den begagnade Claasen flyttade in. Såmaskinen stod på tur men jag har länge dragit på det så den gamla var nu 13 år, alltså levde på övertid. Orsaken till velandet har varit att jag varit osäker på vilken typ av maskin jag skall välja, en vältkombi eller en direktsådd eller möjligen en helt konventionell. Dessutom har jag nött ut flera facktidningar och broschyrer för att komma underfund med om Tume eller Simulta är det rätta valet. Dom andra märkena har jag förkastat som för stora, dyra eller för konstiga.

Sen gick det som det gick. Affär gjordes på en Simulta 3000T, alltså den minsta vältkombi som står att få för pengar. Grundmaskinen kompletterades med skivbillar på gödselsidan, sprutspår, körmarkörer, dator och stigbräden frampå och nu kan jag bara hoppas att jag inte gjort bort mig totalt. Jag är ju som tidigare skrivet lite skeptisk mot vältkombin som fenomen, men 1000-tals bönder kan väl inte ha fel hoppas jag, så nu är då även jag vältkombiägare. Nya maskinen kommer att levereras i mars, så då får vi väl återkomma med en direktrapport.

Nu gav ju detta upphov till ett logistikproblem också. Eftersom Zetorn kommer att svettas blod om jag spänner den framför Simultan så blir jag tvungen att så med Valtra. Eftersom frontlastaren sitter på Valtra och den behövs vid påfyllningen hade jag ställt till lite trubbel för mig.

Vilka lösningar fanns? Jo, inköp av en ny mindre traktor att dra Simultan med? Nej, inte åtminstone i år ännu. Urkoppling av traktor från maskinen vid varje fyllning? Kändes inte attraktivt. Hänga upp storsäckarna i halltaket och fylla så? Nej, låter för bökigt. Äntligen handla ny grävmaskin och således få ny frontlastare? Nä, jag har sökt en grävare som uppfyller mina behov i tre år redan så varifrån skulle jag hitta en sådan nu då helt plötsligt.

En kväll i mitten på december ringde telefonen. Det var en byssbo som ville veta om jag var nöjd med min Valtra. Han skulle köpa en begagnad dylik och ville veta lite om min. I förbifarten nämde han att han skulle byta in en överlopps grävmaskin, varpå jag slött frågade vad han hade för maskin. Frågan var närmast retorisk eftersom jag gett upp hoppet att hitta en Ford 655 med Valtra skopfäste och tredje funktion i lastaren. Det visade sig att han hade en Ford 655  med Valtra skopfäste och tredje funktion i lastaren. Tio minuter senare stod jag och stirrade på den maskin jag sökt i åratal på nätet, både i Sverige och Finland. Den fanns alltså fem kilometer hemifrån.

Efter lite obligatoriskt betänketid gick affären i lås och så stod man där med två fakturor att betala på årets dyraste dag, 21.12 2012.

Så nu har då grävmaskinsflottan gjort ett rejält kliv framåt, årsmodell 1973 Ferguson har blivit årsmodell 1988 Ford. Största problemet nu är att 6-spakssystemet har blivit ett tvåspakssystem och jag är sålunda nybörjare igen. Grävfunktionerna har bokstavligen bytt plats i händerna och just nu blir grävningen till ingenting. Jag får hålla till långt från hus och bilar för att inte vispa ner någonting, men övning ger träning och detta skall väl nog gå att lära sig också. Hoppas jag.

 

Slut på båtåkase

Ja, det var den säsongen det, nu plockas båtarna upp en efter en. Idag plockade vi upp snurran och pappa kör pråmen till upptagningsplatsen för den, på Kirjais. Det enda som vi har i vattnet ännu är systers båt och den kommer att komma upp endera dag, antagligen imorgon.

Temperaturmätaren visar ca +0,5 men det som kommer ovanifrån, faller till jorden i form av snö. Snön som landar i vattnet smälter inte, det blir till snögröt, alltså är vattnet nu mycket kallt. Vattnet fryser inte så länge temperaturen är runt nollan, men så fort det blir en grad på kallt kommer det att ”slå lock på”. Att vattnet börjar vara kallt märktes redan för någon vecka sedan när isen i bottnet på båten inte smalt underifrån, utan hålls fruset fast det mildnade i. Är vattnet ”varmt” är ofta vattnet i bottnet på båten fruset ovanpå, men i vattenform under den isen, då som det var ner mot 10 grader kallt och båten var fylld med snö fanns det några cm vatten i botten, is på det och sen snölager ovanpå som isolering. Kanske rörigt, men det är enkla tecken som man noterar och följer med, och funderar lite på sådär i vardagligheten.

Nu väntas det kallt om någon dag, allt tyder på att nu kommer vintern. Visserligen har vi haft en sorts vinter länge redan, på sätt och vis, men det har ända tills nu gått att köra båt. Vinter blir det när isen lägger. Nu återstår det att se hur långt menföre det blir. Eftersom vi har en gångbro blir vi aldrig isolerade, men omvägen är så pass lång ändå, att man inte gärna bär så tunga matkassar över bron. Vi var och handlade igår, fyllde förråden med lite sånt som man kan ha hemma, ketchup, havregryn, grädde, socker, osv… och bensin till motorsågen, sånt man kan ha hemma som man inte gärna släpar extra på över bron. Det gäller att se lite längre fram i tiden och handla för lite längre tid än bara en vecka.

Jag tror ändå inte att menföret blir så långt, pappa var nämligen redan ut och provade isen som legat en längre tid längst inne i den flada som ligger mellan Kirjais och Ytterholm, det höll, men var inget att färdas på, så han svängde om. Isen var i det skicket att den var hård, men inte allt för tjock, ca 5 cm, men den kunde ha varit svagare vid det lilla strömdrag som finns, det håller väl kanske med 5 cm, men far det bort en halv cm så kan det vara för svagt, med andra ord exakt sådan is som folk går ner sej på…

Så nu sitter vi här, stuvar undan snurror, tätar tutar ( som skall tätas när isen lägger ) bär in lite extra potatis ”under golvet” så man inte behöver gå och öppna källaren mer än nödvändigt och så ska frostvakten till källaren kopplas på. Fårstängslet som finns runt fårhushagen skall kollas att det håller alla på insidan, och grinden måste absolut vara stängd, isen är lömsk och farlig, för tillfället inget för varken folk eller fä! Lyd ett råd, gott folk, hålls på land!!!

Den flytande Ankan

Nytt år och nya utmaningar. Ja, den här senaste veckan har varit en enda stor utmaning vad gäller förbindelsebåtstrafiken. Från och med årsskiftet har vi nämligen haft en ”ny” förbindelsebåt, Nordic Duck. Ny är ett relativt begrepp, hon är nämligen från 1960 och är troligen den äldsta förbindelsefartyget som används (har inte kollat upp det, men det där årtalet är nog svårt att klå).

Hur har vi fått hit en sådan gammal plåthög? Ett ord; konkurrensutsättning. Visst sysslar vi själva med det också på vår gård genom att jämföra priser på t.ex. kraftfodret. I de flesta fall brukar vi nog välja det billigaste alternativet men det är ingen självklarhet. Om en leverantör klarar av att erbjuda bättre service än den andra och prisskillnaden inte är oöverkomlig så kan nog också det dyrare alternativet vinna.Huvudsaken är att helheten blir så bra som möjligt Det här skulle jag kalla för sunt bondförnuft.

Tyvärr saknas detta förnuft hos vissa instanser och i fallet med förbindelsebåten så är det pengarna som avgjorde saken. Ryktet säger att skillnaden mellan vår tidigare m/s Viken (som alltså förlorade) och ”Ankan” inte skulle ha varit stor. Så i stället för att säkerställa en fungerande trafik med en pålitlig och för denna rutt planerad förbindelsebåt, så väljer NTM-centralen att lägga in en gammal båt som på inget sätt passar in i våra förhållanden. Sen är det ju också en sak för sig hur det över huvudtaget är möjligt att en båt som måste grundförbättras kan vara billigare i drift än en båt som är s.a.s. färdig…

En vecka har hon alltså varit i gång och hon har varit just så usel som vi befarat. Det har varit problem med hydrauliken,elen, styrningen, ljudisoleringen i passagerarutrymmena och p.g.a. hennes konstruktion har hon haft extremt stora svårigheter att ta i land i bryggorna. Vi har här på Heisala en, som jag skulle klassa det, lätt brygga att ta i land i. Ändå tog det henne som värst 5 minuter att ta i land här.

Nå väl, vi må nu ge henne en chans eftersom vi troligen sitter fast med henne de kommande tre åren och igår klarade hon faktiskt av att hålla tidtabellen. Vi väntar dock med fasa på första riktiga stormen och den eventuella isen.

Vi och alla andra som bor här är milt sagt besvikna eftersom vi är beroende av en fungerande förbindelse. Vi har t.ex. mjölkbil varannan dag och  kalvbil, slaktbil, foderbil och diverse transportbilar  måste komma fram till oss då när det behövs. Under Vikens tid behövde man nog inte oroa sig över om de gjorde det, för då kom de nog fram. Klart att Viken också hade sina problem nu och då, vilken teknik går nu inte någon gång sönder? Men ett fartyg som skulle vara antingen skrotat eller museiregistrerat om det vore en bil, kan man helt enkelt inte lita på.