…… bra eller dåligt? Ja därom tvistas det både i hemmen, på jobben och även bland förståsigpåare och annat skolat folk. Och visst är också min syn på ”föusbootjen” lite tudelad men måste väl ändå tillstå att det positiva överväger för närvarande.
Här liksom, tror jag, på många andra ställen var det till först ungdomen som började använda fb och visst tyckte jag att de försummade en del arbete med att ideligen uppdatera sina statusar, gilla, dela och kolla vad vännerna höll på med. Jag tyckte också att det var lite onödigt och märkligt att efter att just ha kommit hem från skolan eller vännerna så måste man börja chatta med de samma personerna som man just träffat………. kunde man inte ha ”chattat” färdigt ”face to face” innan man skiljdes?
Nå, man är ju en gammal gubbe som inte förstår sig på sånt 🙂 Inte förstår jag mig heller riktigt på de som helt hemfaller åt det som kallas ”tele-cocooning” till den milda grad att de varken ser eller hör något av omgivningen helt inneslutna i sin egna värld med proppar i öronen och med ögonen och fingrarna på telefon. Nå, ibland får jag också höra att jag inte hör något när jag går omkring och lyssnar på radion i hörselskydden, så kanske det är samma sak. Men det oroar mig lite att ögonkontakten med omvärlden håller på att försvinna. Fast i och för sig tyckte jag det samma när jag som något yngre på 70-talet besökte huvudstaden och de flesta gick med blicken fästa rakt fram i fjärran, ingen som hälsade eller ens nickade åt varandra på gatan. Här i vår lilla by var ju allt så annorlunda. Nu på senare år tycker jag faktiskt att storstaden blivit lite vänligare och vår lilla by som också växt lite har blivit…… jaa, ovänligare är kanske att ta i men atmosfären har nog ändrat. Eller……. jaa, jag vet inte kanske är det” gammal gubbe funderingar” de här också?
Skolkampanj
Häromdagen hade jag förmånen att få presentera jordbruket genom ”bonden i skolan” -kampanjen för ortens fjärdeklassister. Tillfället oroade mig lite ty några dagar innan hade jag hört på radion att nuförtiden så får inte läraren ställa direkta frågor till enskilda elever inför de andra eleverna för då viftar eleverna genast med lappar där föräldrarna meddelar att deras blyga barn inte får utsättas för dylik ”exponering”. Hur har det nu blivit så här tänkte jag, är det just ”tele-cocooningen” som lett till att all kommunikation numera måste förmedlas elektroniskt? Nå, till min tillfredställelse kunde jag notera att blyga var nu inte barnen i den lokala skolan 🙂 Och glädjande nog var det ganska många, kanske lite mera än en fjärdedel som hade föräldrar som sysslade med någon form av jordbruk. Däremot tror jag att det var endast två som hade någon av föräldrarna som på heltid var bönder. En lektion gick snabbt och lite svårt tyckte jag det var att få balans i vad som man kunde gå in på på så kort tid. Dessutom är jag ju mera van att undervisa yrkeskolelever och vuxenstuderande än lågstadiebarn från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan på -80-talet.
Men tillbaka till facebook,
det var som sagt flickorna i familjen som till först anammade flugan sen fick dom också sonen med i gemenskapen, vilket lite förvånade mig för han var inte så datorintresserad trots att han var väldigt intresserad av teknik i övrigt. Eller rättare sagt så rörde sig hans datorintresse mera kring att läsa motorsidor, sprängskisser och se på youtube-videor än att chatta och delta i diskussionsforum. Säkert påverkade hans dyslexi till en del hans datoranvändning. Därför hade jag kanske inte förväntat mig att han skulle börja ”sitta på facebook”, vilket han hann göra i litet över ett halvår innan han togs ifrån oss. Då jag i chockartat tillstånd frenetiskt försökte finna förklaringar till varför han så hastigt och oförklarligt valde att avsluta sin vandring här på jorden fick jag med flickornas hjälp ta del av Erik’s ”liv” på facebook för att där eventuellt finna någon ledtråd. Något svar fann jag inte och det hade jag kanske inte heller väntat mig, det var som väntat inte så värst många kommentarer. Går nu inte närmare in på Erik’s liv här denna gång till det saknar jag fortfarande kraft och mod men mitt sökande ledde till att jag skaffade ett eget facebook-konto.
Vill väl inte direkt påstå att det räddade mitt liv men åtminstone hjälpte det mig att bättre klara de sömnlösa nätterna de första månaderna. Vill å det varmaste tacka alla de bekanta och från tidigare obekanta facebookanvändare som offrade sin nattsömn med att stötta och uppmuntra oss denna svåra tid.
Så här efteråt förstår jag inte hur men på nåt konstigt vis samlade jag mig till att också grunda en sida (fanpage) för vår gård. Vi hade samma sommar haft släkt från Amerika på besök och de ville gärna följa med utvecklingen av grödorna och livet på gården och jag fann här ett lättare sätt att göra det på än genom att sända e-mail. Lite opersonligare joo…… men så mycket enklare. Eftersom den amerikanska släkten kallade gården för Finne farm fick sidan namnet FinneFarm och för att göra det lättare för dem att ta del av information skriver jag företrädelsevis på engelska där.
Sidan har nu fungerat i lite på tre år och under tiden har också andra börjat ”gilla” den så numera skriver jag in information om gården och livet här för alla intresserade. Den är öppen för alla och till först hade jag kanske tänkt mig nåt tiotal ”fans” men trots att jag inte desto mera har marknadsfört sidan så har den numera över 500 ”fans” som gillar den. Eftersom den har internationell spridning så skriver jag fortfarande mest på engelska men kommentarer och frågor försöker jag besvara på frågeställarens språk.
En liten test på sidans funktion och facebooks effektivitet gjorde jag i samband med självplockstillfället här om veckan, tycker nog att jag kan vara nöjd med responsen då ett 20-tal plockare plus den lokala dagstidningen dök upp trots endast ett halvt dygns varsel.
Mera facebook,
sporrad av ”framgången” med FinneFarm-sidan grundade jag också en annan öppen sida kring vår ”livsnerv” genom byn det vill säga den så kallade vägen eller Långmossvägen (bygdeväg 17619) . Tanken med denna sida var att informera väghållare och -användare om vägens skick eller egentligen om vägens oskick. Den har nu ett 90-tal ”fans” så vitt jag vet mest användare trots att jag nog försökt bjuda in väghållarna också. Vägen har sen sidans tillkomst grundförbättrats och är nu i bättre skick. Vet nu inte om jag kan påstå att det är sidans förtjänst och fortfarande finns det orsak till information och förbättring av vägen så lite sporadisk uppdatering om vägens skick och livet kring den försöker jag göra.
Förutom dessa och min personliga sida deltar jag i ett antal slutna grupper, så visst spenderar jag numera en del tid på facebook på gott och ont. Lite tid joo men kanske inte mera tid än vad många spenderar med att se på TV. Jag vill gärna ha lite mera interaktivitet än vad TV erbjuder så jag föredrar nog fb, försöker ändå undvika alltför många kommentarer, gillanden och delningar för jag tycker mig notera alltför mycket ”skräp” som enbart tar tid att bläddra igenom när man försöker uppdatera sig om vad som är på gång. Sen kan jag inte heller förstå varför personer i samma hushåll måste hålla på och förmedla information via fb istället för att prata med varandra……. så långt har jag inte kommit med ”tele-cocooningen” ännu……… 🙂
Såleis…….. blev lite långt dethär…….. hoppas ni orkade med allt trams 🙂
