Mera talko!

Mindre än en vecka kvar… spänningen stiger, talkorna avlöser varandra, problemlösningen är i full gång, planeringen är i full gång, och har man storasyster som ordförande får man finna sej i att vara allt från problemlösare, hantlangare, bollplank, springflicka, barnvakt, klagomur, ja, allt i ett och allt på en gång 😉 Men vad är det då som står på? Jo, den roligaste och tuffaste ”happeningen” för vår förening  – Kirjais och sommaröbygdens utveckling rf. Happeningen är Auktion med lopptorg.

Jamen vaddå, kanske någon funderar, vad är det med det? Det är väl bara att ropa ut lite saker, och klubba av när det kommit ett bra pris för saken… Men nej, det är inte lika enkelt som det låter i ”Emils värld”, där en hammare och en tång bjuds ut – för det är det som håller världen igång…

Nu är det helt andra saker som håller världen igång… De största skillnaderna från Emils auktion och till den som jag är insyltad i är väl att byråkratin är annan, och att det inte kommer att finnas vare sej grisar eller kossor. ”Halta Lotta” hoppas jag verkligen inte heller att kommer att finnas, för den här dagen, nästa onsdag, kommer jag verkligen att behöva ha fötterna i trim!  😉

När det ordnas en sån här stor happening i en liten bygd behöver alla fötter vara i trim. Det skall bäras bord, bänkar, köras grejjer, ställas upp kaffetält, infopunkten skall ordnas, vattenposten skall vara fräsch, grillar ska ställas upp, dragas el hit som dit, och så skall det vara någon som också står vid alla punkter/platser. Parkeringsfolk, kaffekokerskor, flitiga damer som med glödheta pennor håller koll på allt som ropas ut, duktiga mäklare och så vidare… Alla som vill har en plats, och alla ställer upp i sann talkoanda.

Sommaren räknas i tiden före auktionen, och tiden efter.

För min del betyder den här happeningen, att dagarna när det är förberedande talko får allt annat arbete vänta på sin tur, och många händelser planeras runt den här dagen. Nu ser dock väderleken ut som att det eventuellt skulle kunna börja tänka sej att hålla upp lite med regnandet den veckan. Vilket i sin tur betyder att jag skulle vilja ta in lite torrhö.

”Grannasåkern” som slogs först här hemma på holmen och lagades ensilage av, har nu fint frodigt lagom långt gräs igen. Skulle jag ha velat ta det till ensilage skulle jag vara snudd på för sent ute, och jag har låtit bli för jag skulle så gärna vilja ha lite torrhö upp på hövinden!

Jag har tålmodigt väntat och väntat, att vädret skulle stabilisera sej lite. Det ser det nu ut att göra, på långtidsprognosen i alla fall, men vad infaller naturligtvis just då som vädret ser ut att bli någorlunda, jo, Auktionen… Typiskt. Men så hård är jag nog med mitt, att är det nu så att jag måste vända hö den dagen, så gör jag nog det. Före eller efter värsta rushen på auktionen, men vändas ska det. Blir det dock så att jag måste bala den dagen och det utlovas regn till följande dag, vet jag inte hur jag skall göra… Höet är annars heligt, så ni kan ju tänka er hur viktig den här auktions dagen är för mej, men det återstår nu att se… Det är ju en tid kvar ännu till den heliga onsdagen och väderprognosen hinner ändra många gånger, så ostadigt som det är, och har varit så är långtidsprognoserna inget att lita på….

 

Kvällsvard.

På tal om mat så tyckte jag det passar att lägga in en bild på resterna av dagens lunch som vi värmde till kvällsvard i kväll. I vanliga fall sköter frugan matlagningen men idag var det faktiskt vår praktikant Max som stod för kockandet. En smaklig soppa på fjolårets sista rödbetor blev resultatet, riktigt gott var det. Kan tänkas att det var ett försök att påverka bedömningen av praktikvitsordet, ett gott försök i så fall 🙂

Estnisk rödbetssoppa á la Max, batong och yoghurt till kvällsvard för omväxlings skull.

Kanske ger soppan den kraft jag behöver för de återstående sysslorna. Det blev lite extra kvälls- (natt-) jobb för en framring på traktorn behagade börja läcka under dagens stråstärkarbesprutning. Blev tvungen att montera ett bredare hjul på traktorn inför kvällens sallatsskörd men det vill jag ogärna använda till den återstående spannmålsbesprutningen då det trampar ner onödigt mycket av grödan.

Bäst att fortsätta jobba……………..

O, du härliga ogräsland…

Varje höst tänker jag att aldrig mer, och varje vår fräser jag gladeligen upp mitt lilla ogräsland där jag sår lite diverse grönsaker. Bara för hemmabruk, lite dill, lök, palsternacka, fänkål, ärter, bönor, squash och pumpa finns det i år där… någonstans…

Och så ogräs, något så sjuåndemilde med ogräs! (som vanligt… 😉 )

Eftersom grönsakslandet är lägst i prioriteringsklassen, är det först nu som jag tagit mej lite tid att söka efter grönsakerna bland ogräset, och visst hittar man små plantor av både det ena som det andra i djungeln…

Sqashplanta

Squashplantorna hittar man lätt, värre är det med de små andra plantorna som jag inte ens tänker försöka hitta med kameran…

Jag försöker först bena ur plantorna, stora som små, och sen hackar jag med pärongräfta mellan raderna och plantorna. Tid tar det, myggen biter, svettigt är det och ryggen känns som om någon höll på med hammare och mejsel i den, men om man ger sej 17 på att det skall göras så får man det nog gjort, förr eller senare.

rensad sqashplanta

Med gräftå, ( potatishacka 😉 ) hackas det på tills ogräset ligger omkull och ogräsrötterna uppe 🙂

Men varför håller man på, på det här viset, egentligen???

När svetten rinner längs ryggen och skjortan inte längre suger upp något vatten börjar man onekligen fundera… Men det är väl någon överlevnads gen som sitter djupt innanför långt borta som gör sej påmind att man måste odla grönsaker, annars är man utan och typ får svälta i vinter! Eller så är det den där visionen som alltid dyker upp i huvudet om våren, hur rofyllt och exotiskt det kommer att vara att sitta och peta bort ogräset mellan raderna medan solen skiner och ger en liten puff åt den vackra sommarbruna färg man kommer att få. Fåglarna kvittrar medan man går längs raderna med vattenkannan innehållande egengjord nässlegödning åt alla de goda grönsakerna, som preciiis kommer att se ut så som i den där fina trädgårdsboken man har studerat hela vintern, om vilken temperatur bönorna skall ha för att gro, och hur många cm det skall vara mellan fröna osv.

Nu kan jag bara konstatera att solen lyser med sin frånvaro, benen hör till de blekaste i södra Finland, fåglarnas kvittrande har bytts ut till peltorlurarnas eviga dunka-dunka-skrål, några rader syns inte då allt är en heltäckande matta, och nässlegödning har jag inte ens försökt mej på att göra sen den gången för flera år sedan, när jag glömde bort ämbaret med smörjan i, tills den själv påminde mej om att den fanns, med att sprida en halvhärsken odör kring hela holmen. Boken är för länge sedan gömd i sitt förvar upp på vinden och kommer antagligen inte att komma fram förrän nästa vårvinter då jag åter kommer att bläddra och drömma i den, men för tillfället har drömmen förvandlats till en mardröm, där jag hånfullt står och gapskrattar åt mej själv, hur kunde jag åter en gång inbilla mej att sommarens dygn har 36 timmar och inte 24?

Hovkrats……..

…… för däck, finns dylika att få tag på?

När nu regnperioden har inletts blir det återigen problem med jord som dras upp på landsvägen när man lämnar åkern. Grönsaksskörden pågår nästan dagligen oberoende av väder och speciellt när de första regnen kommer vill jorden gärna kleta sig fast på stövlar och däck. Stövlarna är det ju lite lättare att få rena men däcken på traktorer och släpvagnar är otroligt svåra att få rensade, dessutom är det väldigt tidsödande. Oberoende av hur man bär sig åt vill mer eller mindre av den värdefulla matjorden följa med upp på vägen och där hör den ju inte hemma. Det kan ju i värsta fall förorsaka en olycka om det blir alltför kletigt på vägen, som motorist vet man hur litet det behövs för att det skall bli känsligt. Jag har nämligen under lättviktartiden vurpat en gång på grund av sörja i en vägkorsning, den gången var det vägverket självt som i samband med saltning av en anslutande grusväg dragit upp saltblandad lera på asfalten. Eftersom vurpan skedde i tätbebyggt område var farten inte högre än en 50-60 km i timmen och förutom ett skamfilat självförtroende föranledde vurpan mest lite småskråmor och en söndrig blinkers på hojen.

Kommer jord och lera upp på vägen så finns inte mycket annat att göra än att på något vis få bort den, helst så fort som möjligt innan den körs fast. På belagd väg är det lite lättare att få bort jorden men på ojämn grusväg är det allt annat än lätt.

Redskap som jag testat är:

traktorns frontlastarskopa – fungerar bra på belagd väg men lite besvärligt om du inte har en ledig traktor för ändamålet

snöskotta – fungerar också bra på belagd väg speciellt om det inte är så våldsamma mängder

spade och borste – kan vara tidsödande om det är längre sträckor att putsa

gummiskrapa – det enda som jag tycker fungerar tillfredställande på grusväg om det inte är alltför stora mängder och du hinner få bort jorden innan den körs fast

Drömmen vore ju att ha en kompaktlastare eller dylikt utrustad med gummibeklätt schaktbladsbett parkerad vid åkerkanten. Kanske har bloggläsarna tips på hur man enkelt och billigt får bort jorden från vägen? Samtidigt vill jag be om överseende för olägenheterna från medtrafikanterna, man drar ju inte upp värdefull jord på vägen med flit och det är allt annat än lätt att få däcken rena och ibland rör det sig om åtskilliga lass per dag. Undrar också om det rekommenderas att man placerar ut varningstriangel eller märket för hal vägbana tills man får vägen putsad?

Ax-erelation

Outgrundliga äro stråsädens vägar. Det tycks finnas ett samband mellan julaftonen och stråsädens axgång. Det jag menar är att det inte tycks spela så stor roll hur sent eller tidigt ett år är så kommer båda på sin rätta datum i alla fall. Nu har man då gått omkring och gnällt åt alla som orkat lyssna att spannmålen är ungefär 10-15 dagar sen och vad händer? Jo, precis som vanligt infaller axgången och Tomatkarnevalen sama helg. Nu är då följden att jag har kornväxt på 10 cm som gått i ax och vad det blir till, det får vi se i höst. Just nu är det i alla fall en nåd att stilla be om, eftersom kortare säd inte faller omkull vid regn, och regn har vi ju haft tillräckligt av de senaste dagarna.

Vill man ha bevis på att livet sällan är rättvist kan man lägga märke till att det alltid är den bästa säden som blir till liggsäd, lite enligt samma princip som att det är den välskötta skogen som lider mest av stormskador. Tät dåligt skött skog klarar sig bättre.

På tal om att inte riktigt veta vad man hållar på med noterar jag följande lilla fadäs. Inte långt från mina åkrar finns en dirketsådd åker som är någon sorts ”reklamåker” för Semeato direktsåmaskiner. Det finns en skylt vid vägen som upplyser om detta. Jag har tittat på åkern i flera veckor nu och inte förstått varför inte skyten tagits bort i ren självbevarelsedrift eftersom spannmålsbordden sett så eländig ut. Jag har haft den uppfattningen att det sett lika illa ut som ryps gör i början på sommaren. Häromdan såg jag hur det låg till. Det VAR ryps och jag skämdes. Jag är således skyldig Semeato en ursäkt för felaktiga tankar och spridande av grundlösa rykten.

Talko.

Här på landsbygden och inom föreningslivet är talko ett välbekant begrepp, man har genom att utföra gratis dagsverken hjälpt varandra eller fört byns gemensamma intressen framåt. Jag vet inte hur pass vanligt det är eller har varit i tätorterna och visst har väl talkoandan sjunkit lite här ute på landsbygden också i takt med urbaniseringen. Man förväntar sig numera att kommun tar hand om sådana saker som man tidigare själv skötte på talko.

För att slå ett slag för talkoandan har Radio Vega Österbotten startat en programserie där någon av reportrarna  åker ut och ger ett handtag i gammal god talkoanda. Förra veckan ringde Mira Myllyniemi och frågade om hon kunde komma och hjälpa till med jobbet på måndag förmiddag och jag är väl inte den som tackar nej till gratis arbetskraft 🙂

Ines instruerar Mira i konsten att vika en låda, Evert skötte mikrofon och kamera  🙂

 

 

Påsningen av sallat gick bra det med  🙂

 

Det här med att skriva blogg för bondbloggen är ju också på sätt och vis en talkoinsats så kanske detta nu kunde räknas som en gentjänst från YLE:s sida? Hur som helst så var det riktigt roligt med lite talkohjälp i de dagliga arbetet. Ibland känns också arbetet vi utför här på gården som en enda stor talkoinsats då producentpriserna är så låga som dom är.