Huvudkålen skördad.

Idag har man så äran att sträcka över ytterligare ett par produkter i ”kvar att skörda” -listan. Vit-, Röd- och Savoykålen fick vi skördad idag, eller egentligen så var det frugan som hade äran att avsluta huvudkålsskörden då jag fick besök av dikesentrepenören som håller på med skogsdikesrensningen. Ett dike som går eller borde gå i rån mellan mig och grannen har i en tidigare grävning hamnat ca 1½ meter in på min sida av rån. Jag hade kommit överens med grannen att vi nu i samband med rensningen flyttar diket till sin rätta plats så nu blev det aktuellt att staka ut rån till hjälp åt grävmaskinsföraren. Hade väntat grävaren först på måndag så det blev att hastigt kalla in grannen för kontroll av stakningen som vi egentligen tänkte göra på söndag. Rår är något väldigt heligt för oss bönder och dem bör man nog gemensamt med grannen märka ut så att alla är överens om att de är på rätt plats.

Att det blev kålen som nu skördades klar berodde på att nattens 8 mm regn satte stopp för rotfruktsskörden. Kålen växer ju ovan jordytan så den kan man nog skörda i de flesta väder blott man kommer fram med vagn och traktor. Och det gör vi trots regnet och den mjuka marken, det gäller bara att sätta lämpliga lass. Spårbildningen fick i alla fall grävmaskinsentrepenören att meddela att det visst finns flak som går på breda gummilarvband också och som flyter mycket bättre än vanliga släpvagnar. Så är det bevisligen ty grävmaskin lämnade inga spår trots sin höga vikt men så var den också utrustad med breda larvband.

Vad gäller den fortsatta rotfruktsskörden är vi nog nu helt utelämnade åt vädrets makter. Några dagar med uppehåll och gärna torr vind är vad som fordras innan den kan fortsätta. Och naturligtvis skall det också vara plusgrader, ju fler dess bättre. Temperaturen klagar jag dock inte på, det har varit ovanligt varmt i höst. Kan inte dra mig till minnes en höst med så få frostnätter som i år och de få nätter vi har haft nattfrost har den varit mild dessutom.

Efter regn

Efter allt regnande i trösktiden har vi nu haft ett par rätt hyfsade veckor för plöjning och gödselspridning. Det är fortfarande betydligt blötare än normalt i jorden, men faktiskt bättre än man hade kunnat vänta sig.

Regnet lyckades dock tyvärr sänka mina utsädesplaner. För att spannmålen skall duga till officiellt utsäde borde minst 85% av kärnorna gro och i mitt parti var det bara 69% som gjorde det. Visserligen finns det en del knep med sortering och annat för att höja grobarheten en aning, men i det här fallet är glappet för stort för att ta igen. Det betyder att havren får säljas som vanlig livsmedels- eller foderhavre. Det innebär att inkomsterna blir mindre, men nån regelrätt förlustaffär borde det ändå inte bli.

Den senaste veckan har gått i plöjningens tecken. Min gamla tegplog börjar bli till åren kommen och jag har faktiskt letat efter en ersättare nåt år. För nån månad sedan snubblade jag över en fyrskärig vändplog som låg i lämplig prisklass och nu får jag sätta den i marken för första gången. Trots att den förstås vänder jorden ungefär på samma sätt som en tegplog är det ändå en ny maskin man skall komma underfund med, men det börjar ge sig. Plöjningen är dessutom ett av de roligare jobb man gör, så det är ingen större skada att man får ägna den lite extra uppmärksamhet.

Pomppin

För tillfället har jag delat upp alla mina får i 4 gäng.

Ett gäng, mest årets tacklamm, går ute på stenskär och betar där. Eftersom området där förstorades i vintras finns där mycket ”ny” mat. Alltså fåren har inte hunnit, orkat, kunnat äta upp allt sly på den här sommaren som varit, så dom fick lite tilläggstid där. Det har inte ännu varit en natt med frost här ute i skärin, så därför är gräset helt ok för dem att äta ännu. När det fryser är det lite annorlunda, dom äter det nog, och får väl inga fel av det, men näringen far ur det ju längre mot vintern det går. Men ännu kan de alltså riktigt bra gå där. Kommer vintern hastigt går det dessutom i värsta fall att få hem dem därifrån med förbindelsebåten. Båten går inte från Stenskär till Ytterholm, vi har ingen förbindelsebåt, utan möjligheten är att ta fåren från Stenskär, är på vagn till Kirjais, därifrån sedan köra dem tvärs över hela den holmen, kanske 6-7km, från österudden till västra änden och därifrån sedan frakta dem med egen pråm över hit till Ytterholm. Ingenting som man gör i en handvändning, men möjligheten finns om det visar sej bli vinter, snö, halt, kallt och stormen.

Sen, gäng två, tackor som inte faller innanför kriterieramarna för lammning i vår och tacklamm. De går nu ute och äter på åkrarna här hemma.

Inne i fårhuset står två gäng, de med baggar och så tackorna, de som förhoppningsvis kommer att lamma i vår. De är ca 30 st och har gentlemannen pomppin med sej 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spannmålstransport

Det sista vetet åkade iväg på tisdagen. Var det rätt tid att sälja? Vi tog beslutet att sälja ut det sista vetet på denna sida av året. Vi var nöjda med priset och kontraktet, så varför vänta. En annan faktor som spelade en roll var höjningen av dieselskatten efter årsskiftet och inverkan på fraktkostnader.

För jordbukaren är det lite speciellt då han/hon betalar för frakten både då man köper in t.ex gödsel, vilket är normalt men också då man säljer spannmål, vilket inte är normalt i alla yrkesgrupper. Hur man än vänder på kakan så är det jordbrukaren som betalar frakten. Årliga fraktkostnader kan vara rätt så höga på ett jordbruk och fraktens prishöjning slås mycket sällan ut på spannmålspriset, utan det är en kostnad som skall kunna kompenseras från något annat.

För vår del har det varit speciellt att sälja hela skörden som spannmål, tidigare har det sålts genom griskött och i medlet av mars har vi fått börja och köpa in mera spannmål som foder till grisarna. Detta har betytt att torken varit i användning året om, det har flyttats spannmål och fyllts på. Nu är det bara enstaka transporter mera på detta år och sedan kan torken sättas i vinterförvar.

Men totalt tom blir den väl inte över vintern – Hustomten och mössen kan slå klackarna i taket och festa på spillet som blivit kvar 😉

Någon där uppe……..

…..verkar gilla mig trots allt. Eller hur man nu skall tolka det att vi till sist har fått lite drägligare skördeförhållanden. Det har varit uppehåll, lagom blåsigt och varmt för årstiden i flera dagar nu. Verkligen välkommet efter den 5 veckor långa regnperioden. Prognosen lovar dessutom hyggligt väder en vecka framöver, måtte de nu hålla sträck det också.
De dagliga skördemängderna ökar för var dag, vagnshjulen snurrar igen nu när vi åter övergått från lervällingsstadiet till lerbollsditot, och framför allt så är det så mycket roligare att jobba när man slipper gummistövlar och regnställ.
Med lite god tur ser det ut som om jag skulle få det mesta skördat i år också. 🙂
Men precis som Kalle skrev i sitt skördeprognosinlägg så kan höga förväntningar bli till noll och intet innan skörden är bärgad så ännu drar jag inte andan av lättnad.
På tal om skördeprognos så gjorde jag häromdagen lite kontroll av skördemängderna på morot. Normalt brukar det röra sig mellan 4-7 kg/radmeter men nu var jag uppe i 9 kg på de bäst avkastande sorterna. Antagligen ett av de bästa resultat jag någonsin haft men som sagt resultatet gläder ju en föga om inte skörden kan eller hinner bärgas. Men visst känns det bra att man här uppe i kalla Norden når mellaneuropeiska skördenivåer. Nåjaa, vi skall förstås ta i beaktande att växtsäsongen varit ovanligt lång i år. Längre har den ju blivit också på grund av att jag nu ligger 2-3 veckor efter normal skördetidtabell. Att mycket ännu är oskördat fick jag bekräftat nu när jag sammanställde lageranmälan som lämnades in idag (läs igår). Så här stora arealer med utestående grödor har jag nog inte tidigare haft.

Starten, från andra sidan…

Godag! Nu skall ni få höra minsann, jag har en hel del att berätta, allt kommer inte att rymmas på en gång, så jag kanske återkommer, om ni vill?

Jag skall berätta lite om mej själv först, så förstår ni mej bättre.

Jag föddes en gång, för lääänge seda, långt härifrån. Jag bodde då hos en dam, hon var lite äldre och orkade inte ta hand om mej och hela min släkt, så vi blev tvungna att flytta. Lite tråkigt kanske, men vi, jag och 4 av mina väninnor fick flytta till den plats där jag bor än idag. Vi hade sköna dagar den första sommaren… Jag minns det som igår…

Sen fick vi nya bekanta, som skulle bo med oss… Dom va lite underliga, helt från andra änden av skärigården… Men, nog vande vi oss med dom också… Trång blev det i alla fall, vi bodde då i ett lite äldre hus, utan rinnande vatten och bekvämligheter, tror vi va närmare 12-14 damer som skulle hålla ordning på varandra, och vi blev bara fler… Där trängdes vi först någon vinter, men så efter en tid fick vi ett nytt hus att bo i. Högt till tak, ljusa väggar, ordentliga bord och en belysning som var någonting helt annat än det vi hade förut… Vi fick till och med nattbelysning!

Men, inte nog med att vi fick nya tjejkompisar, och så småningom nytt hus, det kom en dag en mörk, stilig gentleman på besök också… Ni kan ju räkna ut hur det blev med den saken… ;–) Jag började vänta smått naturligtvis, och fick de allra härligaste ungarna. Min äldsta dotter var en riktig tuffing, hon var bara några månader gammal när hon bestämde sej för att bli ”högsta hönset”. Men hon var duktig på det. Jag kan ännu inte idag förstå hur hon kunde och orkade hålla koll på oss alla äldre damer, fast hon var så ung… Jag har aldrig själv varit den som känt de där kontrollbehovet… Jag antar att det var den stilige, ”brunögdes” förtjänst att sådana gener kom till min dotter.

Ungar har jag fått, många, med flera stiliga herrar, kanske låter lite lössläppt, men det är inget jag fäster mej vid. Jag har älskat dem lika mycket allihop. I alla fall så länge de haft något vett i huvudet,,, somliga blir helkollriga också, men det tror jag inte kommer från mej utan från fadern till ungarna. ;–) När man får nya barn orkar man inte heller ta hand om dom som är äldre, det är bara så, dom måste ju lära sej att klara sej själv också… Dessutom struntar dom blankt i mej när dom blivit lite äldre… Men så länge dom har sökt efter mej, har jag alltid tagit hand om varendaste en liten unge.

Därför säger matte att jag får vara kvar,  vi kommer så bra överens, matte och jag. Hon va nog lite väl ung och småkorkad på att ta hand om oss när vi kom hit… Ibland kunde hon sitta hos oss någon timme och bara titta på oss när vi skulle äta… fruktansvärt störande!

Jag heter Breda, är 13 år gammal, och kallas får här på gården. :–)